Miljonvinster för Fas 3-företag

Arbetslöse Tomas Wennberg i Överkalix är tillbaka på sin gamla arbetsplats – det kunde varit glada nyheter för honom. Men det är det inte. För istället för anställning har han fått sysselsättning inom Jobb- och Utvecklingsgarantins Fas 3, med 65 procent av sin gamla lön som ersättning.
Fas 3 infaller efter att en arbetslös först förbrukat alla sina A-kassedagar och sedan tillbringat i 450 dagar i den så kallade Jobb- och Utvecklingsgarantin, efterträdaren till den tidigare Aktivitetsgarantin. Då ska man anvisas en ”varaktig samhällsnyttig sysselsättning” på ett företag, en förening, en kommunal verksamhet eller hos någon annan anordnare. I juni 2010 befann sig 19 000 personer i Fas 3 – 2011 beräknas de bli 40 000.
Tomas Wennberg jobbade för första gången på det kommunala bostadsbolaget Stiftelsen Överkalixbostäder som 15-åring. Sex av de senaste tio åren har han arbetat där som fastighetsskötare. När han gick över tidsgränsen till Fas 3 fick han avbryta en pågående datautbildning (de som befinner sig i Fas 3 har ingen rätt till utbildning) och istället blev han av Arbetsförmedlingen direkt anvisad till – Överkalixbostäder.
Till saken hör att Wennberg har en skada på sitt knä, som gör att det lätt hoppar ur led. Han har läkarintyg på att han inte bör arbeta knästående. Något som är rätt svårt att undvika helt som fastighetsskötare. Han ska alltså göra praktik med arbetsuppgifter som är skadliga för honom, i ett yrke som han redan kan, men där han på grund av sin skada knappast kan räkna med någon anställning i framtiden.
Wennberg hörde av sig till Arbetsförmedlingen med sina invändningar. Kort efteråt kom hans handledare fram till honom och frågade om han var missnöjd med platsen.
– Jag svarade ärligt att det var jag, berättar han.
– Då kan du gå direkt för jag vill inte ha negativa arbetare här, var svaret han fick.
Nästa dag fick han beskedet att han blivit avstängd – och därmed förlorar ersättningen under 90 dagar. Efter en diskussion mellan honom, Arbetsförmedlingen och hans fackliga ombud kom beskedet att han trots allt kunde gå tillbaka.
– Därefter fick jag höra från min handledare att om jag blandade in facket eller media, skulle jag åka ut.
Det är viktigt att Fas 3-platser inte ”konkurrerar ut” riktiga jobb. Därför står det i regelverket att de inte får handla om ”ordinarie arbetsuppgifter”. Det ska vara arbete som är ”kvalitetshöjande” eller ”annars inte skulle bli utfört”.
– Nej, jag gör precis samma sak som en vanlig anställd, ordinarie arbetsuppgifter, senast snöskottning. Enligt sjukgymnasten ska jag undvika att belasta och vrida knäet. Jag skulle gärna vilja veta hur det är tänkt att man ska kunna undvika det när man skottar snö? Jobba knästående brukar jag visserligen få slippa, men det är tack vare att arbetskamrater tar på sig det, enligt min arbetsförmedlare och min handledare skulle jag göra all sorts arbete, berättar Tomas Wennberg.

Tidigare väktaren Daniel Eriksson har gjort Fas 3-tjänst inom kommunen först i Hjo, sedan i Sandviken.
– Jag åkte runt och slipade och målade parkbänkar, och på vintern skottade jag snö. Är inte det ett vanligt jobb vet inte jag vad det är.
I Sandviken hamnade han på kommunens ledsagarservice. Det innebär att följa med äldre ut på promenad eller handla – uppgifter som en gång brukade ingå i hemtjänstens arbete, men som sparats bort.
– När jag kom dit första dagen fanns inget att göra. Ingen dator eller telefon. Men jag fick absolut inte gå därifrån för att söka jobb. Jag var tvungen att bara sitta och vänta, om något skulle dyka upp. Då fick jag nog.
Daniel Eriksson lyckades så småningom kämpa sig till en placering på en förening han själv valde.
I Sandvikens kommun jobbar alla Fas 3-placerade i Arbetsmarknadscentrums arbetslag.
– Det är ledsagarservice, att sköta grönområden, reparera redskap på lekplatser bland annat, säger Leif Jansson, förvaltningschef på Tillväxtförvaltningen där Arbetsmarknadscentrum ingår.
Ingår det inte i kommunens ordinarie verksamhet att reparera trasiga lekredskap?
– Jo, man kunde ju önska det, men som den ekonomiska situationen ser ut idag är det sånt det inte finns pengar till, svarar han.
Så vad skulle ni göra om inte de här åtgärderna fanns?
– Ja, då fick man montera ned dem, för det vore ju farligt om de stod kvar trasiga.

– Det man hör är att i dag har det blivit svårt att få ut folk i arbetsträning och praktik. Kommunen vill inte ha vanliga gratisjobbare längre, de vill ha Fas 3-are, för då får de dessutom pengarna, säger Daniel Eriksson.
Pengarna, ja. Den som tar emot en person i Fas 3 får 225 kronor om dagen, eller nästan 5 000 kronor per månad, för besväret. De är tänkta att gå till handledning, lokaler, utrustning och liknande, men några krav på att redovisa dem finns inte. Därmed har en ny lönsam bransch vuxit upp – företag som lever helt på att ta emot Fas 3-placerade. Vinsten blir större ju billigare verksamhet man bedriver. Och om vissa Fas 3-placerade klagar över att de förväntas arbeta utan lön, hittar man här tvärtom många som klagar över att de förväntas göra – ingenting.
Ett exempel är Jobbfabriken, som är en del av bemanningsföretaget Blatteförmedlingen. Där kan de arbetslösa sysselsättas med exempelvis projekten Livsboken –intervjua en gammal människa och skriva hennes livshistoria – eller Mångfaldsbarometern, som ”mäter myndigheters mångfaldsarbete”.
Jobbfabriken tar i dag emot runt 500 arbetslösa i fem olika svenska städer. 5 000 kronor gånger 500 deltagare blir 2,5 miljoner i månaden eller 30 miljoner om året.
– Allihop var inhysta i fabrikshallen på en gammal övergiven industrilokal. Till att börja med fanns där bra en dator, utan uppkoppling. Det var en hall med stolar, det var allt. I två dagar fick vi föreläsningar på ämnet ”vad är ett projekt?”. Allt var bara en massa trams för att hålla folk sysselsatta, berättar Pentti Salmenranta, som deltog i Jobbfabriken Linköping.
– Vår handledare, var hela tiden upptagen med att sitta och ringa till olika AF och ragga mer folk. Det var helt oseriöst, det enda som var viktigt var närvaron, att vi skulle vara där 9-17, säger ”Susanna”, som inte vill gå ut med sitt verkliga namn, om Jobbfabriken i Stockholm.
– Det man ska ha klart för sig är att 60 procent eller så av alla i Fas 3 vill inte ha ett jobb. Vi satsar på dem som har initiativ och själva vill något. De som klagar, det är personer som helst inte skulle vilja vara på Fas 3-placering överhuvudtaget, men det är ju inte vårt fel. Det viktiga här är att vi har 10 procent av alla deltagare på Jobbfabriken som gått vidare i jobb, det är högre än för någon annan anordnare, säger Ivan Daza, Jobbfabrikens grundare.
Underlaget för siffran kan han dock inte lämna ut utan hänvisar till Arbetsförmedlingen – där man inte får ut dem. De lokala Arbetsförmedlingarnas avtal om Fas 3-placeringar, liksom eventuella uppföljningar, är nämligen hemligstämplade. Det går inte ens att få veta vilka avtal som finns.

Ett annat företag som kunnat glädja sig åt Fas 3 är ursprungligen Sundsvallsbaserade Prio 1, som nu också har avdelningar i Linköping och Norrköping. De driver second hand-butiker med tanken att runt hälften av gåvorna säljs, medan den andra hälften skänks till ”behövande”. I dag tar företaget enligt Sara Andersson emot runt 200 åtgärdsplacerade varav 95 procent från Fas 3. Antalet ordinarie anställda är enligt hemsidan 7.
Den i november 2010 besökte statsminister Fredrik Reinfeldt Prio 1:s butik i Sundsvall och hyllade verksamheten.
– Jag anser att det här är riktiga jobb, sade han bland annat.
– Vi utnyttjar inte gratis arbetskraft, eftersom vi skapar ny sysselsättning som inte funnits tidigare för de här människorna. Vi är väldigt noga med att det inte ska ge undanträngningseffekter, säger Sara Andersson, en av ägarna och dessutom lokal moderatpolitiker.
Men det finns väl hjälporganisationer som redan bedriver likadan verksamhet?
– Skillnaden är att de bedriver global hjälpverksamhet, vi bedriver lokal, det som Sundsvallsborna skänker ska gå till andra Sundsvallsbor.
Helén Johansson, som innan hon blev arbetslös jobbat som butikschef på UFF, rekryterades för, som hon trodde, en anställning på motsvarande position när Prio 1 sommaren 2010 skulle starta upp i Linköping.
– Men det visade det sig att jag skulle ha det, ”till att börja med”, som Fas 3-plats. Ändå var jag arbetsledare när vi byggde upp hela butiken, byggde om lokalen och inredde. Hela arbetet gjordes av Fas 3-are. Och ändå kan jag lugnt säga att hälften av dem gjorde ingenting, utom att dra in anordnarbidrag till Prio 1, berättar hon.
Helén Johansson ger inte mycket för Prio 1:s hjälparbete.
– ”Bistånd till behövande”, påstods det. Jag såg inte att de delade ut någonting. Vi hade inga kontakter med socialtjänsten eller kyrkan, ingenting.

Enligt Stefan Andersson, Prio 1:s regionchef i Östergötland, har man idag 77 Fas 3-deltagare i Linköping och 83 i Norrköping. Han bekräftar att ingen hjälpverksamhet kommit igång i Linköping, men i Norrköping har man enligt honom delat ut bistånd värt mellan 30 000-45 000 kronor sedan i mars.
Med nästan 5 000 kronor i intäkter per deltagare tjänar Prio 1 närmre 400 000 i månaden i Norrköping, eller över 3 miljoner sedan mars 2010. Värdet av biståndet motsvarar alltså lite mer än 1 procent av de bidrag Prio 1 Norrköping får från Arbetsförmedlingen. Om målet att dela ut hälften av intäkterna från försäljningen av allt som lämnas in har nåtts har, försäljningen omfattat omkring 10 000 kronor i månaden – ganska lite för att sysselsätta en arbetsstyrka på 83 personer.
Enligt Stefan Andersson går 13 procent av deltagarna vidare till arbete – Jobbfabrikens 10 procent var i så fall tydligen inte ”det högsta hos någon anordnare”. Men återigen är uppgiften omöjlig att kontrollera – Stefan Andersson hänvisar till statistik på Arbetsförmedlingen, där den inte är offentlig.
Det som dock är offentligt är genomsnittet för alla Fas 3-placeringar. Den visar att knappt 2 procent, per månad, lämnar åtgärden och hittar ett riktigt arbete.

När Helén Johansson ifrågasatte varför hon ännu inte fått den utlovade riktiga anställningen avslutades placeringen hastigt. Istället hamnade hon hos ännu en entreprenör i branschen, Personalstrategerna.
– Det är tänkt att vi ska ”hitta vår egen perfekta Fas 3-plats”. Lite coachning, ”telefonträning”, ”få struktur på dagen”, rent strunt. De ville följa med mig på en intervju, då sade jag att de fick gå själva, berättar hon.
Personalstrategerna finns även i Motala, där de sysselsätter deltagare med att bland annat sy tomtar och renovera redan felfria stolar. Efter att några missnöjda deltagare talat med lokalnyheterna, blev en av dem avstängd och polisanmäld.

“Anton” har tidigare haft konflikter med Arbetsförmedlingen. När han hamnade i Fas 3 fick han veta att hans arbetsförmedlare ville skicka honom till ”Projekt Livgardet”.
– Det lät som om de hotade mig med straffkoloni, säger han.
Även Projekt Livgardet är ett företag som helt lever på att ta emot arbetslösa, och kallar sig på sin hemsida ”Den hårda vägen till arbete”. Arbetsuppgifterna består av ”enkla utomhusarbeten”.
I ett samtal som “Anton” spelat in hörs arbetsförmedlaren säga: ”det här med att Fas 3-plats ska ha en utvecklande… i förhållande till din kunskap… tyvärr, det är inte det som gäller” och ”det huvudsakliga syftet med Fas 3 är, att du har under så pass lång tid blivit försörjd av staten att nu vill staten ha tillbaka sina pengar. Du ska helt enkelt lämna tillbaka arbetskraft”.
Här beskriver Arbetsförmedlingens representant alltså själv Fas 3 som en form av tvångsarbete. Det är inte vad lagen säger. Som alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder, är Fas 3 i teorin till för den arbetslöses egen skull, för att öka möjligheterna till jobb: ”Genom sysselsättningen får du en möjlighet att skaffa dig erfarenheter, meriter och färska referenser”, står det i AF:s informationsblad.
Däremot stämmer arbetsförmedlarens beskrivning av tvångsarbete ganska bra med hur många arbetslösa faktiskt upplever åtgärden.

Publicerad Uppdaterad
18 mins sedan
Arbetsplatsolycka Växjö
Olyckan inträffade strax innan lunch och mannen vårdas nu med allvarliga skador på sjukhus. Adam Ihse/TT

Man svårt skadad: Föll flera meter ner i betong på bygge i Växjö


En man i 50-årsåldern vårdas på sjukhus med allvarliga skador efter en olycka på en byggarbetsplats i Växjö under måndagsförmiddagen.

Det var strax innan lunch som ambulans och räddningstjänst larmades till byggarbetsplatsen vid ett industriområde i stadsdelen Västra mark i Växjö. Enligt uppgifter till Sveriges Radio Kronoberg ska en saxlift ha vält sedan takstolar rasat ner i korgen där mannen stod. Han föll då tre meter ner på ett betongbjälklag och fördes akut till sjukhus.

Under eftermiddagen meddelade Region Kronoberg att mannen är allvarligt skadad. 

Publicerad Uppdaterad
2 hours sedan

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Hej! Vad kul att du har hittat till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.

Greta och jag har rest en del tillsammans tidigare. Vi möttes första gången i oktober 2018 när jag (som då egentligen var kriminalreporter) motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen” där det satt “en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne. Jag har följt Greta på tåg genom Europa, i elbil på amerikanska prärien och mötte henne till havs när hon kom till Europa efter sin andra seglats över Atlanten 2019.

Nu ska vi ut och åka igen.

I förra veckan varnade forskare för att världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas. Vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall, där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Samtidigt präglas det politiska samtalet av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs.

Med det som backdrop tänkte vi, en aktivist och en journalist, ge oss ut i landet. Längs vägen kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i Sverige och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm härom veckan.

Ja, vi har tjuvstartat i huvudstaden och ni kommer få läsa och se vad som hände då snart. Men först (redan imorgon!) drar vi norröver – hoppas ni hänger med oss här på bloggen.

Publicerad Uppdaterad
3 hours sedan
Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1
Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto kommer för Arbetarens räkning resa genom Sverige för att prata med väljare inför det svenska riksdagsvalet i höst. Foto: Greta Thunberg

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Finns det något hopp? Något motstånd? Och vad fan ska man rösta på? Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto ger sig ut på en resa genom Sverige för att söka svar.

Vad är det ni tänkt göra?
– Vi ger oss ut i Sverige tillsammans inför valet 2026. Greta Thunberg med målet att få en bättre förståelse för vad som krävs för att bygga en verklig solidarisk gräsrotsrörelse med rättvisa i fokus. Och jag dels för att skriva om hennes sökande, dels för att sätta medborgarna i fokus inför valet 2026. Arbetarens läsare ska få väljarintervjuer i stället för partiledarintervjuer. De ska få träffa riktiga människor och få ta del av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Och de ska få en fördjupad förståelse för vad som faktiskt står på spel, i stället för intetsägande politikersvar, säger Alexandra Urisman Otto.

– Vi ska åka runt genom landet för att söka efter motstånd, idéer, hopp samt svar på frågan om vad man som väljare 2026 ska göra, när det politiska samtalet präglas av faktaresistens, och när det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs. Motståndet i Sverige, de som kämpar för rättvisa, är fragmenterat och ofta demoniserat. Vi måste belysa de här rörelserna, och gå samman i dem – för att bli starkare och presentera faktiska alternativ: till dagens politik och till de våldsamma politiska och ekonomiska system som sätter kortsiktig vinst före mänskligt och planetärt välmående, säger Greta Thunberg.

Hur kom ni på den här idén?

– Eskalerande klimatkris, folkmord och urholkning av grundläggande internationell rätt – frågor som hotar allt och alla vi bryr oss om – är till synes frånvarande i den politiska debatten inför valet. Jag är långt ifrån ensam väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar. Idén kom från desperationen av att inte veta vad jag ska göra, som medborgare och som aktivist. Därför vill jag dels personligen höra andras tankar om vad som måste ske, dels ge plattform till dem som faktiskt drabbas av den extremistiska politik som förs – i en valrörelse som präglas av rösterna från dem som fattar besluten men oftast inte drabbas av dem, säger Greta Thunberg.

– Också som journalist kan jag drabbas av en känsla som liknar apati inför det enorma gap som finns mellan utmaningarna som Sverige och hela mänskligheten står inför – och den rådande politiska debatten här hemma. Greta Thunberg och jag har olika roller men ser båda att det relevanta i det här läget är att vända blicken mot medborgarna, väljarna. Mitt mål är att genom personerna vi möter kunna hjälpa Arbetarens läsare att orientera sig i valrörelsen 2026. Vad är viktigt på riktigt just nu? I den här bevakningen blir det inga politiska punchlines eller metadebatter som tar fokus från de människor det egentligen handlar om, säger Alexandra Urisman Otto.


Aktivist och journalist. Hur tänker ni att era roller kommer att komplettera varandra i det här projektet?

– Givetvis har vi olika roller och vi är övertygade om att läsarna är smarta nog att se det. Jag kommer att göra journalistik som jag alltid gör och väva ihop relevant fakta med det vi upplever på plats ute i landet. För läsarna hoppas jag att det kommer att bli en lärorik och i bästa fall ögonöppnande rapportering och som bonus får man en inblick i de udda situationer som ofta uppstår kring Greta Thunberg. Mer än något annat är mitt mål att hjälpa Arbetarens läsare att få svar på frågan: ”Vad fan man ska göra som väljare 2026?”

– Jag är väldigt öppen med mina åsikter, och folk vet för det mesta var jag står, vilket ofta skapar intressanta diskussioner. I den här situationen har jag ju även en plattform jag måste använda för att sätta fokus på de frågor som måste upp på agendan, och jag vill veta vad folk anser att jag och andra aktivister bör fokusera på och framförallt vad som skulle krävas och hur vi ska anpassa rörelsen för att just du ska gå ur din bekvämlighetszon och bli aktivist. Men jag är även en väljare som så många andra känner mig desperat, men vägrar falla in i apati. Hopp kommer från handling, men det är svårt att skapa hopp när man inte vet vad man ska göra, säger Greta Thunberg.

Med på resan, för filmning och klippning, är också Helena Molin, till vardags regissör och manusförfattare och aktuell med filmen Strejkarna. Följ resan på Arbetaren.se och bloggen Vad fan ska man göra?

Publicerad
4 days sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
4 days sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 weeks sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad