Arbetslöse Tomas Wennberg i Överkalix är tillbaka på sin gamla arbetsplats – det kunde varit glada nyheter för honom. Men det är det inte. För istället för anställning har han fått sysselsättning inom Jobb- och Utvecklingsgarantins Fas 3, med 65 procent av sin gamla lön som ersättning.
Fas 3 infaller efter att en arbetslös först förbrukat alla sina A-kassedagar och sedan tillbringat i 450 dagar i den så kallade Jobb- och Utvecklingsgarantin, efterträdaren till den tidigare Aktivitetsgarantin. Då ska man anvisas en ”varaktig samhällsnyttig sysselsättning” på ett företag, en förening, en kommunal verksamhet eller hos någon annan anordnare. I juni 2010 befann sig 19 000 personer i Fas 3 – 2011 beräknas de bli 40 000.
Tomas Wennberg jobbade för första gången på det kommunala bostadsbolaget Stiftelsen Överkalixbostäder som 15-åring. Sex av de senaste tio åren har han arbetat där som fastighetsskötare. När han gick över tidsgränsen till Fas 3 fick han avbryta en pågående datautbildning (de som befinner sig i Fas 3 har ingen rätt till utbildning) och istället blev han av Arbetsförmedlingen direkt anvisad till – Överkalixbostäder.
Till saken hör att Wennberg har en skada på sitt knä, som gör att det lätt hoppar ur led. Han har läkarintyg på att han inte bör arbeta knästående. Något som är rätt svårt att undvika helt som fastighetsskötare. Han ska alltså göra praktik med arbetsuppgifter som är skadliga för honom, i ett yrke som han redan kan, men där han på grund av sin skada knappast kan räkna med någon anställning i framtiden.
Wennberg hörde av sig till Arbetsförmedlingen med sina invändningar. Kort efteråt kom hans handledare fram till honom och frågade om han var missnöjd med platsen.
– Jag svarade ärligt att det var jag, berättar han.
– Då kan du gå direkt för jag vill inte ha negativa arbetare här, var svaret han fick.
Nästa dag fick han beskedet att han blivit avstängd – och därmed förlorar ersättningen under 90 dagar. Efter en diskussion mellan honom, Arbetsförmedlingen och hans fackliga ombud kom beskedet att han trots allt kunde gå tillbaka.
– Därefter fick jag höra från min handledare att om jag blandade in facket eller media, skulle jag åka ut.
Det är viktigt att Fas 3-platser inte ”konkurrerar ut” riktiga jobb. Därför står det i regelverket att de inte får handla om ”ordinarie arbetsuppgifter”. Det ska vara arbete som är ”kvalitetshöjande” eller ”annars inte skulle bli utfört”.
– Nej, jag gör precis samma sak som en vanlig anställd, ordinarie arbetsuppgifter, senast snöskottning. Enligt sjukgymnasten ska jag undvika att belasta och vrida knäet. Jag skulle gärna vilja veta hur det är tänkt att man ska kunna undvika det när man skottar snö? Jobba knästående brukar jag visserligen få slippa, men det är tack vare att arbetskamrater tar på sig det, enligt min arbetsförmedlare och min handledare skulle jag göra all sorts arbete, berättar Tomas Wennberg.
Tidigare väktaren Daniel Eriksson har gjort Fas 3-tjänst inom kommunen först i Hjo, sedan i Sandviken.
– Jag åkte runt och slipade och målade parkbänkar, och på vintern skottade jag snö. Är inte det ett vanligt jobb vet inte jag vad det är.
I Sandviken hamnade han på kommunens ledsagarservice. Det innebär att följa med äldre ut på promenad eller handla – uppgifter som en gång brukade ingå i hemtjänstens arbete, men som sparats bort.
– När jag kom dit första dagen fanns inget att göra. Ingen dator eller telefon. Men jag fick absolut inte gå därifrån för att söka jobb. Jag var tvungen att bara sitta och vänta, om något skulle dyka upp. Då fick jag nog.
Daniel Eriksson lyckades så småningom kämpa sig till en placering på en förening han själv valde.
I Sandvikens kommun jobbar alla Fas 3-placerade i Arbetsmarknadscentrums arbetslag.
– Det är ledsagarservice, att sköta grönområden, reparera redskap på lekplatser bland annat, säger Leif Jansson, förvaltningschef på Tillväxtförvaltningen där Arbetsmarknadscentrum ingår.
Ingår det inte i kommunens ordinarie verksamhet att reparera trasiga lekredskap?
– Jo, man kunde ju önska det, men som den ekonomiska situationen ser ut idag är det sånt det inte finns pengar till, svarar han.
Så vad skulle ni göra om inte de här åtgärderna fanns?
– Ja, då fick man montera ned dem, för det vore ju farligt om de stod kvar trasiga.
– Det man hör är att i dag har det blivit svårt att få ut folk i arbetsträning och praktik. Kommunen vill inte ha vanliga gratisjobbare längre, de vill ha Fas 3-are, för då får de dessutom pengarna, säger Daniel Eriksson.
Pengarna, ja. Den som tar emot en person i Fas 3 får 225 kronor om dagen, eller nästan 5 000 kronor per månad, för besväret. De är tänkta att gå till handledning, lokaler, utrustning och liknande, men några krav på att redovisa dem finns inte. Därmed har en ny lönsam bransch vuxit upp – företag som lever helt på att ta emot Fas 3-placerade. Vinsten blir större ju billigare verksamhet man bedriver. Och om vissa Fas 3-placerade klagar över att de förväntas arbeta utan lön, hittar man här tvärtom många som klagar över att de förväntas göra – ingenting.
Ett exempel är Jobbfabriken, som är en del av bemanningsföretaget Blatteförmedlingen. Där kan de arbetslösa sysselsättas med exempelvis projekten Livsboken –intervjua en gammal människa och skriva hennes livshistoria – eller Mångfaldsbarometern, som ”mäter myndigheters mångfaldsarbete”.
Jobbfabriken tar i dag emot runt 500 arbetslösa i fem olika svenska städer. 5 000 kronor gånger 500 deltagare blir 2,5 miljoner i månaden eller 30 miljoner om året.
– Allihop var inhysta i fabrikshallen på en gammal övergiven industrilokal. Till att börja med fanns där bra en dator, utan uppkoppling. Det var en hall med stolar, det var allt. I två dagar fick vi föreläsningar på ämnet ”vad är ett projekt?”. Allt var bara en massa trams för att hålla folk sysselsatta, berättar Pentti Salmenranta, som deltog i Jobbfabriken Linköping.
– Vår handledare, var hela tiden upptagen med att sitta och ringa till olika AF och ragga mer folk. Det var helt oseriöst, det enda som var viktigt var närvaron, att vi skulle vara där 9-17, säger ”Susanna”, som inte vill gå ut med sitt verkliga namn, om Jobbfabriken i Stockholm.
– Det man ska ha klart för sig är att 60 procent eller så av alla i Fas 3 vill inte ha ett jobb. Vi satsar på dem som har initiativ och själva vill något. De som klagar, det är personer som helst inte skulle vilja vara på Fas 3-placering överhuvudtaget, men det är ju inte vårt fel. Det viktiga här är att vi har 10 procent av alla deltagare på Jobbfabriken som gått vidare i jobb, det är högre än för någon annan anordnare, säger Ivan Daza, Jobbfabrikens grundare.
Underlaget för siffran kan han dock inte lämna ut utan hänvisar till Arbetsförmedlingen – där man inte får ut dem. De lokala Arbetsförmedlingarnas avtal om Fas 3-placeringar, liksom eventuella uppföljningar, är nämligen hemligstämplade. Det går inte ens att få veta vilka avtal som finns.
Ett annat företag som kunnat glädja sig åt Fas 3 är ursprungligen Sundsvallsbaserade Prio 1, som nu också har avdelningar i Linköping och Norrköping. De driver second hand-butiker med tanken att runt hälften av gåvorna säljs, medan den andra hälften skänks till ”behövande”. I dag tar företaget enligt Sara Andersson emot runt 200 åtgärdsplacerade varav 95 procent från Fas 3. Antalet ordinarie anställda är enligt hemsidan 7.
Den i november 2010 besökte statsminister Fredrik Reinfeldt Prio 1:s butik i Sundsvall och hyllade verksamheten.
– Jag anser att det här är riktiga jobb, sade han bland annat.
– Vi utnyttjar inte gratis arbetskraft, eftersom vi skapar ny sysselsättning som inte funnits tidigare för de här människorna. Vi är väldigt noga med att det inte ska ge undanträngningseffekter, säger Sara Andersson, en av ägarna och dessutom lokal moderatpolitiker.
Men det finns väl hjälporganisationer som redan bedriver likadan verksamhet?
– Skillnaden är att de bedriver global hjälpverksamhet, vi bedriver lokal, det som Sundsvallsborna skänker ska gå till andra Sundsvallsbor.
Helén Johansson, som innan hon blev arbetslös jobbat som butikschef på UFF, rekryterades för, som hon trodde, en anställning på motsvarande position när Prio 1 sommaren 2010 skulle starta upp i Linköping.
– Men det visade det sig att jag skulle ha det, ”till att börja med”, som Fas 3-plats. Ändå var jag arbetsledare när vi byggde upp hela butiken, byggde om lokalen och inredde. Hela arbetet gjordes av Fas 3-are. Och ändå kan jag lugnt säga att hälften av dem gjorde ingenting, utom att dra in anordnarbidrag till Prio 1, berättar hon.
Helén Johansson ger inte mycket för Prio 1:s hjälparbete.
– ”Bistånd till behövande”, påstods det. Jag såg inte att de delade ut någonting. Vi hade inga kontakter med socialtjänsten eller kyrkan, ingenting.
Enligt Stefan Andersson, Prio 1:s regionchef i Östergötland, har man idag 77 Fas 3-deltagare i Linköping och 83 i Norrköping. Han bekräftar att ingen hjälpverksamhet kommit igång i Linköping, men i Norrköping har man enligt honom delat ut bistånd värt mellan 30 000-45 000 kronor sedan i mars.
Med nästan 5 000 kronor i intäkter per deltagare tjänar Prio 1 närmre 400 000 i månaden i Norrköping, eller över 3 miljoner sedan mars 2010. Värdet av biståndet motsvarar alltså lite mer än 1 procent av de bidrag Prio 1 Norrköping får från Arbetsförmedlingen. Om målet att dela ut hälften av intäkterna från försäljningen av allt som lämnas in har nåtts har, försäljningen omfattat omkring 10 000 kronor i månaden – ganska lite för att sysselsätta en arbetsstyrka på 83 personer.
Enligt Stefan Andersson går 13 procent av deltagarna vidare till arbete – Jobbfabrikens 10 procent var i så fall tydligen inte ”det högsta hos någon anordnare”. Men återigen är uppgiften omöjlig att kontrollera – Stefan Andersson hänvisar till statistik på Arbetsförmedlingen, där den inte är offentlig.
Det som dock är offentligt är genomsnittet för alla Fas 3-placeringar. Den visar att knappt 2 procent, per månad, lämnar åtgärden och hittar ett riktigt arbete.
När Helén Johansson ifrågasatte varför hon ännu inte fått den utlovade riktiga anställningen avslutades placeringen hastigt. Istället hamnade hon hos ännu en entreprenör i branschen, Personalstrategerna.
– Det är tänkt att vi ska ”hitta vår egen perfekta Fas 3-plats”. Lite coachning, ”telefonträning”, ”få struktur på dagen”, rent strunt. De ville följa med mig på en intervju, då sade jag att de fick gå själva, berättar hon.
Personalstrategerna finns även i Motala, där de sysselsätter deltagare med att bland annat sy tomtar och renovera redan felfria stolar. Efter att några missnöjda deltagare talat med lokalnyheterna, blev en av dem avstängd och polisanmäld.
“Anton” har tidigare haft konflikter med Arbetsförmedlingen. När han hamnade i Fas 3 fick han veta att hans arbetsförmedlare ville skicka honom till ”Projekt Livgardet”.
– Det lät som om de hotade mig med straffkoloni, säger han.
Även Projekt Livgardet är ett företag som helt lever på att ta emot arbetslösa, och kallar sig på sin hemsida ”Den hårda vägen till arbete”. Arbetsuppgifterna består av ”enkla utomhusarbeten”.
I ett samtal som “Anton” spelat in hörs arbetsförmedlaren säga: ”det här med att Fas 3-plats ska ha en utvecklande… i förhållande till din kunskap… tyvärr, det är inte det som gäller” och ”det huvudsakliga syftet med Fas 3 är, att du har under så pass lång tid blivit försörjd av staten att nu vill staten ha tillbaka sina pengar. Du ska helt enkelt lämna tillbaka arbetskraft”.
Här beskriver Arbetsförmedlingens representant alltså själv Fas 3 som en form av tvångsarbete. Det är inte vad lagen säger. Som alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder, är Fas 3 i teorin till för den arbetslöses egen skull, för att öka möjligheterna till jobb: ”Genom sysselsättningen får du en möjlighet att skaffa dig erfarenheter, meriter och färska referenser”, står det i AF:s informationsblad.
Däremot stämmer arbetsförmedlarens beskrivning av tvångsarbete ganska bra med hur många arbetslösa faktiskt upplever åtgärden.
