Uppgifter från Wikileaks kan bidra till att ställa de ansvariga för otaliga civilas död i Afghanistan inför rätta. Men för det krävs politisk vilja. Straffriheten för de internationella trupperna är närmast total.
När Wikileaks publicerade tiotusentals hemligstämplade dokument från krigets Afghanistan, riktade dess grundare Julian Assange uppmärksamheten mot de ständiga civila dödsoffren. Han menade dessutom att delar av materialet ger anledning att misstänkta att internationella styrkor begått krigsbrott, och hoppas att de nu ska utredas.
Den brittiska tidningen the Guardian har med den läckta krigsdagbokens hjälp kunnat kasta lite nytt ljus över till exempel en skandal från 2007. I korthet: En konvoj av amerikanska marinkårssoldater angrips med bilbomb, flyr tillbaka mot sin bas och skjuter samtidigt ihjäl 19 civila och skadar 50. Senare skulle de säga att de uppfattat sig vara beskjutna.
Händelsen är känd sedan tidigare, men tack vare Wikileaks har Guardian dessutom kunnat se att soldaternas initiala rapport mörkade blod-badet på civila. Där konstaterades bara lakoniskt att ”patrullen återvände till basen”.
Ingen soldat åtalades för dödsskjutningarna – och det är den typiska utgången av liknande historier.
Julian Assanges förhoppningar på rättsliga undersökningar kommer antagligen att svikas. Få eller inga soldater ur de internationella styrkorna har fällts i domstol för att ha dödat afghanska civila. Detta trots att koalitionstrupperna och afghanska säkerhetsstyrkor haft ihjäl tusentals oskyldiga människor sedan talibanregimens fall 2001. FN lyckades dokumentera 596 fall förra året, och 828 året dessförinnan.
Visserligen innebär långt ifrån alla civila dödsfall i krig att ett brott har begåtts. Krigets lagar, också kallade internationell humanitär rätt, förbjuder angrepp på civila, men lämnar faktiskt ett visst utrymme för oavsiktliga så kallade collateral damages.
Däremot måste skada på liv och egendom stå i proportion till det militära målet, och parterna i konflikten är skyldiga att vidta alla rimliga försiktighetsåtgärder för att undvika onödiga offer.
Men så verkar inte varit fallet till exempel den 4 juni i fjol, när tyska specialtrupper begärde ett flyganfall mot misstänkta terrorister, som i stället krävde 74 civilas liv.
Kriminellt klantigt, kan man tycka.
Två andra offer är bröderna Abdul Habib and Mohammad Ali som oförklarligt dödades i sitt hem i januari 2008 av uniformerade utländska militärer. Amnesty International konstaterar i rapporten ”Getting away with murder?”, att det trots månader av påstötningar av bland andra FN inte ens varit möjligt att klargöra vilken av alla de enheter som opererade i området som utförde räden.
Den här typen av straffrihet har fått den Internationella brottsmålsdomstolen i Haag att sätta luppen över Afghanistan. Tribunalen har till uppgift att undersöka bland annat krigsförbrytelser när de berörda staterna är oförmögna eller ovilliga att göra det själva. Förra året meddelade chefsåklagare Luis Moreno Ocampo att han öppnat en preliminär utredning som omfattade
de internationella truppernas framfart.
Beslutet att ge sig i kast med de mäktiga västländernas militärer kan ses som ett svar på kritiken om att domstolen hittills bara dragit afrikanska ledare inför skranket. Återstår att se vad chefsåklagaren kommer fram till, och när. Den internationella rättvisans kvarnar maler långsamt.
Kan informationen från Wikileaks vara till nytta för att klara upp krigsbrott? Absolut. Men hittills förefaller det största hindret inte ha varit brist på fakta, utan på de truppsändande staternas politiska vilja.