Sexuell exploatering är så vanligt förekommande i fiskesamhällena längs Victoriasjön i Uganda och Kenya att det har fått ett eget namn, jaboya. För att kvinnorna ska få tillgång till nyfångad fisk, tvingas de ofta inleda sexuella relationer med fiskemännen. Arbetaren reser till Uganda och talar med kvinnorättsorganisationer och lokala aktivister som tagit kampen mot exploateringen.

Hadija minns det som om det var igår. Tre män knackade på hennes dörr strax innan gryningen.

– De sa ”Kom med nu så får du köpa fisk.” Så jag klädde på mig och följde dem ner till stranden. Men när jag kom dit våldtog de mig. 

Hon slår blicken i marken när hon berättar hur männen våldförde sig på henne, en efter en. Hadija hade nyss hade flyttat till fiskeläget vid Victoriasjön, några timmars bilfärd från huvudstaden Kampala, när hon lurades att köpa nyfångad fisk att sälja på marknaden. Utan att veta om det, hade hon fallit offer för ett lika sorgligt som vanligt förekommande fenomen – fisk i utbyte mot sexuella tjänster. Fenomenet är så utbrett i fiskelägena längs sjöarna i Uganda, Kenya och Malawi att det har fått ett namn, jaboya. 

–  Konkurrensen om fångsten är stenhård och många kvinnor känner sig tvingade att inleda sexuella relationer med fiskemännen. De som vägrar riskerar att stå utan inkomst, berättar Margaret Natako som i flera decennier arbetat för att stärka kvinnornas roll i byarna längs Victoriasjön.

Vi träffas på en gräsklädd kulle intill fiskeläget där Hadija Binji, som nu är 43 år och engagerad i en kvinnorättsorganisation, blev brutalt våldtagen för tolv år sedan. Den fräna doften av torkad fisk, gödsel och bränd plast mildras av en sval bris som drar in från sjön. Det är sen förmiddag och solen lyser obarmhärtigt över de långsmala träbåtarna som dragits upp på land. Några barn leker mellan skjulen som står uppställda nära strandkanten. 

– Det är bara en tidsfråga innan skjulen slukas av vattenmassorna, säger Margaret Natako och visar hur vattnet krupit allt längre upp på stranden.

Sexuella tjänster har blivit ett betalningsmedel. Om kvinnorna köper fisk för ett högre pris än vad hon sen kan sälja den för blir hon skyldig mellanskillnaden. Och ofta har de inget annat att erbjuda än sin kropp.

Margaret Natako

I takt med att vattennivån har stigit har fiskebeståndet sjunkit. Fångsterna blir allt magrare – vilket gör kvinnorna som lever på att sälja fisken allt mer sårbara. För att få köpa fisken som dras upp måste kvinnorna bjuda över varandra, förklarar Margaret: 

– Sexuella tjänster har blivit ett betalningsmedel. Om kvinnorna köper fisk för ett högre pris än vad hon sen kan sälja den för blir hon skyldig mellanskillnaden. Och ofta har de inget annat att erbjuda än sin kropp, säger hon. 

Enorma palmodlingar omger grusvägen som leder ner till fiskeläget på ön Bugala. Rött damm yr när motorcykeln far fram på den steniga marken. Knappt ett spår syns av nattens häftiga skyfall och snart är marken lika torr som innan regnet. Nere i hamnen plockar unga män upp fiskeredskap och nät ur de långsmala fiskebåtarna. Bara några få kvinnor syns nere på stranden, de flesta sitter på låga bänkar utanför skjulen som skyltar med bröd, matolja, kex och hygienartiklar. 

En ung man kommer gående emot oss. 

– Ni letar efter Mama Silvia? Hon är här nere, säger mannen och pekar mot piren. 

Mama Silvia, eller Gertrude Nabukeera som hon egentligen heter, är en legend på ön. I den mansdominerade fiskerinäringen längs stränderna har hon byggt upp ett framgångsrikt företag med trettio fiskebåtar och omkring hundra anställda. Vid ett bord nere på piren, strax intill fiskebåtarna, för hon bok över fångsten som dras upp varje natt. 

– Ni ser här, det är inte mycket! 

Men till skillnad från många andra fiskelägen utmed Victoriasjön behöver kvinnorna inte köpslå om fångsten. Den skickas till huvudstaden Kampala i isfyllda skåpbilar och fiskarna får lön för sitt arbete. Fiskfabriken på Bugala har – även om det inte var ett uttalat syfte från början – motverkat jaboyafenomenet genom att erbjuda fiskarna arbetstillfällen och riktiga löner. 

– När fiskarna tjänar pengar har de också råd att handla i vår kiosk, säger 16-åriga Sherinah Nabukonya som hjälper sin mamma att packa upp varor på hyllorna. 

Egentligen skulle hon ha gått i skolan, men skolan har varit stängd sedan covid-19-pandemin bröt ut. En del av skolavgifterna på internatskolan har betalats tillbaka, men långt ifrån hela summan. Det har tärt på familjens ekonomi, berättar Annet Massolo som driver kiosken. 

– Jag vet inte om vi har råd att betala terminsavgiften när skolan öppnar igen, säger hon med en suck. 

Sherinah drömmer om att bli kirurg. När jag frågar henne om flickor och unga kvinnor har samma möjligheter som pojkarna tittar hon blygt i marken. 

– Nej, svarar hon tyst. 

– Vi kan bli våldtagna och råka illa ut. 

Har det hänt dig?

– Nej, men jag har flera vänner som har blivit utsatta.

Jag frågar om prostitution, om det är vanligt. Inte här, svarar Sherinah.

– Men jag har hört talas om att kvinnor tvingas att ha sex för att köpa fisk. Det händer, säger hon.

Få är villiga att prata om jaboya. Alla känner till det, men låtsas som att det inte sker. Jag frågar Gertrude Nabukeera om hon ser själv som förebild för unga kvinnor. Men hon vill helst inte prata om sin egen framgång eller vad det betyder för kvinnorättsrörelsen i landet.  

– Jag började i liten skala. Det handlar om att våga, säger hon. 

Anställer du kvinnor i din verksamhet? 

– Nej, det är flest män som jobbar här. Kvinnorna vill inte ut på sjön. Men framtiden är osäker för oss alla. 

– Vi är maktlösa!

Maria Namande slår ut armarna i en uppgiven gest. Hon sitter utanför en låg tegelbyggnad som fungerar som apotek och vårdcentral i fiskeläget Nangoma och berättar hur hon förlorade alla sina besparingar när hon vägrade inleda ett förhållande med en av männen hon hade anställt för att fiska i Victoriasjön. 

– Jag köpte redskap, nät och investerade pengar i en fiskebåt. Men när jag vägrade ha sex med honom slängde han näten över bord och sa att de hade blivit stulna. Så nu har jag ingenting!

Frustrationen över att vara i männens våld kokar i henne. Trots att Maria Namande lyckats skrapa ihop pengar för att starta en egen fiskeverksamhet – och därmed bli mindre beroende av att köpa nattens fångst till högstbjudande – står hon maktlös mot ett mönster som slår undan benen på kvinnorna. 

– Om vi kunde skulle vi själva ge oss ut och fiska. Men det är ett tungt arbete. Som kvinna riskerar du också att bli våldtagen ute till sjös. Och vem ska ta hand om barnen om vi är ute hela natten?

Sexuell exploatering är vanligt förekommande i fiskesamhällena längs Victoriasjön i Uganda och Kenya. För att kvinnorna ska få tillgång till nyfångad fisk, tvingas de ofta inleda sexuella relationer med fiskemännen.

Synen på kvinnors kroppar som betalningsmedel är djupt rotad i fiskesamhällena längs Victoriasjöns kust. Men steg för steg förändras attityder, berättar Margaret Natako som startade Katosi Women Development Group (KWDG) för 25 år sedan. 

– Det viktigaste är att kvinnorna har en inkomst. Vi började med mikrokrediter för att hjälpa kvinnor i fiskesamhällen att starta egna verksamheter. Men det räcker inte. Vi behöver förändra attityder. Om en kvinna har sparat ihop ett kapital blir hon ifrågasatt var hon har fått pengarna ifrån. Inte sällan anklagas hon för att ha prostituerat sig eller att hon använder häxkraft, säger hon.  

I dag har rörelsen vuxit till ett trettiotal kvinnokooperativ i regionen som sköter brunnar, latriner och torkställningar. Systemet bygger på att medlemmarna betalar för att använda de gemensamma tillgångarna. I Nangoma måste varje hushåll betala 1 000 shilling, lite drygt två kronor, varje månad för att hämta vatten i pumpen. Pengarna sätts in på ett konto och sparas till eventuella reparationer. 

– Från början var det kvinnorna som skötte allt, men vi var tvungna att involvera männen för att de skulle känna sig delaktiga. Det enda undantaget är mikrokrediterna. Där behövs inget godkännande från maken utan det är kvinnan som står för lån och återbetalningar, säger Margaret Natako. 

Covid-19-pandemin har satt djupa spår i fiskesamhället. Restriktionerna har gjort det svårt för kvinnorna att sälja fisken, och det lilla sparkapital som de hade samlat ihop innan pandemin har de tvingats tulla på. Nu väntar skolavgifter för barnen – och munnar ska mättas. 

Jamawa Nampala är ensam försörjare av en familj på sju personer. Snart flyttar hennes 18-åriga dotter hem igen, höggravid, och ännu fler ska utfodras. Jamawa Nampala visar mig runt i sin lilla bostad, en enkel tegelbyggnad med två små rum. På en bänk står en vattenrenare, en investering hon gjort tack vare ett mikrolån. 

– Jag filtrerar vattnet från brunnen och säljer det. Det är en bra inkomst, säger hon. 

Barnbarnet som är på väg kommer att vara faderlöst, i alla fall i praktiken. Ett vanligt mönster, berättar Margaret Natako:

– Fiskemännen är inte intresserade av något annat än efter en kravlös sexuell relation så när kvinnorna blir gravida drar vidare de till nästa fiskeläge. Kvar är kvinnan som står ensam med försörjningen.

Jaboya har även lett till en hiv-epidemi i fiskesamhällena runt Victoriasjön. Flera forskningsstudier pekar på att antalet hiv-smittade i fiskelägena är långt över genomsnittet i Uganda, 22 procent jämfört med 7 procent i resten av landet, enligt en rapport från Public Library of Science 2013.

Sexuella övergrepp rapporteras sällan, berättar Margaret Natako.

– Vi frågar kvinnorna ”Om ni blir våldtagna, rapporterar ni det?” Men de tycker att frågan är befängd. ”Hur kan jag, en vuxen kvinna rapportera att jag blivit våldtagen och stå där med skammen?” Det finns heller inga strukturer på plats för att anmäla sexualbrott. Eller de finns, men de är inte starka nog. Så kvinnorna lider i det tysta. 

Men Hadija Binji – kvinnan som blev våldtagen när hon precis flyttat till byn – tog kampen.

– De dömdes till fängelsestraff. De var ute ganska snabbt igen, men det var i alla fall en markering. Det de gjorde var fel.