Nicosia. Inom EU förbereds strängare regler mot trafficking, bland annat finns förslag om skarpare åtgärder mot utnyttjande av tvångsarbete. Många av dem som utnyttjas som tvångsarbetskraft kommer från fattigare EU-länder med hög arbetslöshet som Rumänien, Bulgarien och Polen.
Fram till nu har lagen mot trafficking framför allt handlat om kvinnor och barn som tvingas in i prostitution. Men EU har upptäckt att det som närmast utgör tvångsarbete är ett växande problem.
Det var i mars förra året som ett förslag lades för att förbättra situationen för brottsoffren, som sedan har förhandlats. En del av förslaget går ut på att lagen i högre grad ska omfatta tvångsarbete och utnyttjande av andra som arbetskraft, enligt uppgifter från Sveriges EU-ambassad i Bryssel:
– Förhandlingarna har kommit långt och medlemsländerna har generellt varit överens, sade rättsrådet Linalotta Petrelius Ndisi när Arbetaren Zenit talade med henne innan jul.
Hur det förslaget kommer att hanteras av den nya EU-kommissionen, som väntas tillträda den 9 februari, är dock oklart. Men sannolikt kommer den nya kommissionen att presentera ett eget förslag till nytt direktiv under våren, som ministerrådet och Europaparlamentet sedan ska ta ställning till.
Den internationella organisationen Anti-Slavery International konstaterar i flera rapporter, bland annat i ”Trafficking for Forced Labour in Euruoe” från 2006, att arbetare kan utnyttjas eftersom de hålls isolerade och har dåliga kunskaper om sina rättigheter. De utsätts också för hot om våld mot sina familjer i hemlandet.
Eftersom det inte längre finns några passkontroller inom Schengenområdet är det enkelt för kriminella organisationer att föra tvångsarbetare över gränserna. De flesta jobbar på byggen, lantbruk, inom servicesektorn, och i många länder som hembiträden eller städare. Det är vanligt att de har tvingats ta lån för att komma till landet där de arbetar, oftast av samma person som tagit dem dit. Lånen är så höga att de knappt får behålla något av vad de tjänar, de tvingas bo isolerat från lokalbefolkningen och flyttas ofta så att de inte ska kunna få några kontakter på platsen där de jobbar. Deras pass och andra papper tas ifrån dem. Rapporten fastslår också att trafficking av tvångsarbetare inte bör reduceras till att ses som ett problem som rör gränskontroll eller kontroll av migranter.
Ett typiskt fall av trafficking av arbetskraft upptäcktes på Cypern i höstas. Omkring 150 arbetare från Rumänien hade inhysts i dåliga baracker utanför huvudstaden Nicosia. De hade endast två toaletter att dela på och inget badrum eller dusch med varmvatten. De tilläts bara behålla 20 euro (drygt 200 kronor) i veckan att köpa mat för. Den 38-årige mannen som hade lockat dem till Cypern med löften om fasta jobb sade att de inte kunde få någon lön förrän de hade betalat hans ”kommission” på cirka 8 000 kronor. De fick heller inte de jobb som utlovats utan fick nöja sig med tillfälliga, sämre betalda jobb. 38-åringen väntar nu på rättegång tillsammans med en rumänsk kvinna som hjälpt honom att föra arbetarna till Cypern.
De rumänska arbetarna fick stor uppmärksamhet i tv och tidningar vilket ledde till att ytterligare ett par hundra av deras landsmän trädde fram och berättade att de hade lurats till Cypern på samma sätt. Cyperns arbetsmarknadsminister Sotiroulla Charalambous fördömde exploateringen av rumänerna och talade om modernt slaveri.
Men endast 20 av arbetarna som ska vittna i en kommande rättegång har fått pengar till sitt uppehälle, enligt Kisa, en icke-statlig organisation på Cypern som jobbar mot diskriminering och rasism, och som hjälper immigranter. Kisa berättar också för Arbetaren Zenit att ett annat problem är att arbetarna inte informeras om vad som händer med det rättsliga efterspelet. På grund av detta och då de inte har någon möjlighet att försörja sig har en efter en gett upp, och många återvänder till hemlandet.
Doros Polukarpou från Kisa är inte heller odelat positiv till hur lagen ser på problemet med trafficking:
– Vanligtvis är en av svårigheterna att lagstiftningen inte fokuserar på att ge offren ett effektivt skydd. Lagar koncentreras snarare på att kunna åtala förövare, något som oftast inte lyckas på grund av hur offren behandlas i processen, säger han.