Det är nästan som en skräckfilm – hanteringen av långtidssjuka och förtidspensionerade, företrädesvis kvinnor, från krisåren på 1990-talet. Det är som försämringar och neddragningar förföljer denna grupp. Inte en rättighet tycks gälla dem. Tvärtom förändras systemet kontinuerligt så att man garanterat varken lyssnar på eller hjälper dessa kvinnor. När drygt 50000 personer riskerar att sparkas […]
Det är nästan som en skräckfilm – hanteringen av långtidssjuka och förtidspensionerade, företrädesvis kvinnor, från krisåren på 1990-talet. Det är som försämringar och neddragningar förföljer denna grupp. Inte en rättighet tycks gälla dem. Tvärtom förändras systemet kontinuerligt så att man garanterat varken lyssnar på eller hjälper dessa kvinnor. När drygt 50000 personer riskerar att sparkas ut från Försäkringskassan vid årsskiftet är det varken första, andra eller tredje gången man inte lyssnar eller hjälper, utan fjärde.
Efter år i sjukskrivning ska många nu kastas ut i arbetslivet, i de flesta fall fortfarande helt utan behandling, på en arbetsmarknad i gungning och med inställningen att du är ”skyldig tills du har bevisat motsatsen”. Som att bli slängd i sjön, trots att man sagt att man inte kan simma.
Vi ser redan nu en uppsjö av tragiska livsöden och bisarra försäkringsbeslut målas upp i företrädesvis Aftonbladet, och fler lär det bli.
Och att överklaga tycks som rena lotteriet.
Nu börjar man få bukt med inflödet av nya sjukskrivna. Det är bra. De som hamnar i vården för psykisk ohälsa och smärttillstånd i dag är de första att omfattas av rehabiliteringsgarantin. Detta är nu ingen garanti att bli rehabiliterad, vilket det ju kan låta som, utan en garanti att erbjudas rehabilitering. Det vill säga att bli vidareslussad i vårdkedjan i stället för att bara bli sjukskriven. 1,6 miljarder kronor har regeringen skjutit till 2009–2010 och hittills har 12500 personer fått hjälp. Då har 600 miljoner gått åt och uttaget varierar som vanligt mellan landstingen. På vissa orter har man inte kommit i gång – satsningen har ju bara pågått sedan årsskiftet.
Det som erbjuds är cirka 6–7 behandlingstillfällen med KBT (kognitiv beteendeterapi) eller så kallad multidisciplinär behandling vilket kan omfatta allt från sjukgymnastik till samtalsstöd.
Forskning pågår, och ännu är det för tidigt att säga hur många som faktiskt i något avseende kan sägas vara rehabiliterade. Däremot kan man redan konstatera att prislappen för rehabiliteringsgarantin är en extra miljard om året och då talar vi alltså bara om nytillflödet av sjukskrivna.
Kvar på perrongen står alla som blivit sjukskrivna före januari i år. Kanske får de 6–7 behandlingstillfällen KBT när de blir sjuka igen efter att ha hamnat på en arbetsplats där man helt enkelt inte har tid att ta hand om långtidssjuka? Att tala om kvinnorna som det offentliga glömde är ingen underdrift.
Ansvaret för sjuktalet runt millennieskiftet delas av många. Männens bristande intåg i hemmen, arbetsgivarnas bristande flexibilitet och modernisering, socialdemokratins sammanblandning av parti och stat och arbetarrörelsens bristande solidaritet över könsgränserna i kombination med ett för lågt pris på kvinnors arbete är lika med könsmaktsordning.
Det visade sig bli dyrt i slutänden.
Trist också med tanke på att nedlagda arbetslivs-institutet presenterade facit redan på förhand.
Att socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrsson slutligen har fått igång rehabiliteringskedjan inom vissa landsting är bra.
Vad som nu händer med kvinnorna som det offentliga glömde borde bli en valfråga – inte en följetong i Aftonbladet.