Kristdemokraternas Göran Hägglund gick i förra veckan nästan i mål med strategin att detaljdiktera normen för ”folk” rakt höger ut. Genom att återanvända sommarens utspel om ”verklighetens folk”, nyttja DN debatt (17/9) som anslagstavla och landa hela pr-paketet i SVT:s Debatt (24/9) kan inte showen ses som något annat än lyckad.Strategin bygger på att lyckas […]
Kristdemokraternas Göran Hägglund gick i förra veckan nästan i mål med strategin att detaljdiktera normen för ”folk” rakt höger ut. Genom att återanvända sommarens utspel om ”verklighetens folk”, nyttja DN debatt (17/9) som anslagstavla och landa hela pr-paketet i SVT:s Debatt (24/9) kan inte showen ses som något annat än lyckad.
Strategin bygger på att lyckas provocera de som känner sig träffade av beskrivningen ”Sveriges radikala elit” och få dem att utgöra fond för, eller snarare mot, missnöjesröstare på högerkanten.
Precis som vilket missnöjesparti som helst talar Hägglund i sin debattartikel bara om vad han ”inte gillar”. Inget om vad han har för avsikt att göra med ett eventuellt riksdagsmandat. Han kallar Mona Sahlin och Claes Borgström för överhet och verkar i artikeln fullkomligt oberörd av det faktum att han är Sveriges socialminister.
En strävsam, from, stackars minister tyngd under oket av – vadå? – 67 intersektionella feminister som fjärrstyr Sverige från köksbordet?
Att som socialminister kokettera med att man inte begriper vad ordet genus betyder är korkat. Frågan är om det är Hägglunds Kristdemokrater eller Åkessons Sverigedemokrater som i slutänden tjänar på strategin att upphöja ignorans till en dygd?
Kristdemokraterna är alliansens svagaste länk. Med opinionssiffror ständigt tangerande 4-procentsspärren riskerar partiet att sänka alliansen i valet nästa år. Och detta trots att man fått riklig ministerutdelning i regeringen; dessutom partiets absoluta drömportföljer.
I de flitiga högersmedjorna sitter nu heltidsanställda opinionsbildare och räknar ut hur KD, och därmed alliansen, ska räddas kvar efter valet 2010 och slippa hamna i direkt beroendeställning till Sverigedemokraterna. Ett indirekt beroende verkar man kunna tänka sig – därav de svävande svaren i regeringsfrågan.
Enligt den värdekonservative Timbrochefen Roland Poirier Martinsson finns det en ”hemlös grupp” konservativa väljare i Sverige (DN 2/7). De som värnar familj, frihet, flit och företagsamhet och är organiserade i Facebookgruppen FFFF. En av de första att ansluta sig var KDU:s ordförande Charlie Weimers. Samme Weimers som i början av 2000-talet grundade det främlingsfientliga nätverket Engelbrekt (se Arbetaren 22/2000). Weimers förflutna har legat som en tickande bomb hos de salongsanpassade Kristdemokraterna som hittills kämpat för att tona ner de mest värdekonservativa rösterna i partiet. Nu vädrar falangen i stället morgonluft.
Men för att både nå de radikalkonservativa väljarna och slippa uttala sig öppet rasistiskt fronderar Hägglund nu alltså mot genuspedagoger och feminister.
Borgström, Sahlin och Yvonne Ruwaida lyfts fram som klåfingrig och maktfullkomlig överhet som vill använda politiken som verktyg att styra folkflertalets vardagsliv. Man frågar sig stilla vad Hägglund vill använda politiken till? Eller har han i en och samma artikel abdikerat både som partiledare och socialminister? Det var ju bara någon månad sedan han ville registrera alla kvinnor som gör abort?
Det är bara att citera Aftonbladets Åsa Linderborg i ett montersamtal på bokmässan i Göteborg i helgen: ”Är du inte lite vimsig nu, Göran. Bottnar i bassängen?”