Om ganska precis ett år kommer valrörelsen inför riksdagsvalet 2010 att växla upp till slutspurt. Det kan kännas som en lång tid. Lång tid med tanke på hur mycket skada alliansregeringen kommer hinna att göra i sitt envisa uppsåt med att ta från de fattiga och ge till de rika. Lång tid med tanke på hur många som kommer att tvingas ut i arbetslöshet på grund av hattiga besked till kommuner och landsting. Lång tid med tanke på hur sabotagen av arbetslöshets- och socialförsäkringssystemen skapar skenande barnfattigdom och misär i de växande utkanterna av samhället. Och lång tid med tanke på hur osäkert valresultatet ter sig med den senaste tidens opinionsundersökningar som prognosunderlag.
Samtidigt kan vi konstatera att de rödgröna redan ligger året efter Alliansens klockrena mobilisering inför valet 2006. I själva verket har de rödgröna nu mycket kort tid på sig att kraftsamla för regeringsskifte.
Kort för att de under åren i opposition slarvat bort målchans på målchans. Kort med tanke på att regeringen kommer att ducka i debatter med hänvisning till EU-ordförandeskapet. Och kort med tanke på oförmågan att välja väg och kommunicera den till väljarna. Frustrerande också, med tanke på hur det utan tvekan finns en solid opinion för solidariska socialförsäkringssystem, stabil och grundläggande offentlig sektor och rimligtvis också för utjämnande skattehöjningar. Frustrerande mot bakgrund av att åren utan mediestrategi lämnar ett vakuum där hemsidor, tidningar, tv- eller radiokanaler löpande hade kunnat tänka, bevaka och analysera konsekvenserna av alliansens politik.
Blickar man in i respektive oppositionsparti tycks partiegoismen vara den gemensamma nämnaren. Positioneringar, maktkamp och exkludering tycks i bland fördunkla hela det politiska arbetet.
Det tråkiga fokuset på hur och inte på vad man har att säga, i kombination med att det ändå ofta fallerar i själva kommunikationen, verkar allt annat än hoppingivande. Samtidigt ligger viktiga samhällsfrågor uppdukade och lyckas oppositionen bara höja blicken från det inre partikäbblet har man både gemensamma erfarenheter och grundläggande ideologisk samsyn i viktiga och akuta frågor. Fokus måste helt enkelt ligga på hur illa det ser ut i samhället, och inte på vem som får stå med på listor eller sitta med i utredningar.
Oppositionen måste visa att man förstår allvaret i situationen och är beredda att ta sig an uppgiften – inte för att man vill ha makten utan för att man vill ha ett annat samhälle. Inte heller snöa in på att hata regeringen och gläfsa som en Östros utan teckna konturerna av en annan värld. Känner man inte så bör man kliva åt sidan. Det är helt enkelt för många som blir lidande ute i verkligheten när en enskild politiker sätter den egna prestigen framför ett jämlikare samhälle.
Det sveper en seg och spretig högervåg genom hela Europa. En högervåg som breddat sig både mot mitten, Gud och yttersta nationalismen.
Sverige är på inget sätt förskonat från detta, icke desto mindre gäller det nu att sätta fart. Det finns både gammalt och nytt tankegods att hämta kraft ur. Lars Ohlys tal i Gnesta i veckan gav visst hopp: kön, klass och internationell utblick är viktiga utgångspunkter. Det gäller bara att höja blicken, inse allvaret och verkligen vilja göra något åt problemen. Det måste bli ett regeringsskifte 2010. Tic tac, tic tac, för att citera en Sverigeaktuell världsartist.
Ledarkrönika
