Jag kom just hem från en resa, min böjelse under ledigheten bjuder att hänge mig åt passionerad deckarglufsning. En bok om dagen, så lyder semesterlagen. Med risk för att ge er förra seklets nyheter; what´s up med svenska deckares gråtfobi? Den gemensamma nämnaren för kriminalreporter Annika Bengtzon, agent Carl Hamilton, kriminalinspektör Margareta Nordin och datahackare […]
Jag kom just hem från en resa, min böjelse under ledigheten bjuder att hänge mig åt passionerad deckarglufsning. En bok om dagen, så lyder semesterlagen.
Med risk för att ge er förra seklets nyheter; what´s up med svenska deckares gråtfobi?
Den gemensamma nämnaren för kriminalreporter Annika Bengtzon, agent Carl Hamilton, kriminalinspektör Margareta Nordin och datahackare Lisbeth Salander är att de ser tårar som det yttersta beviset för svaghet, inkompetens och djup genans. Detta bevekes icke av att han gillar klassisk musik, att hon är småbarnsmamma, lesbisk eller råkar uppfylla kraven för att passera som kampsportsgeni, mattegeni, datorgeni och geni på att vara jävligt butter men samtidigt attraktiv.
Idealet att behärska sina tårkanaler har modifierats: Numer är det passande för den moderne mannen att som Cry Baby släppa fram en enda salt tår, till tecken på rörelse, mänsklighet, värme och stundens allvar. Kvinnor och arbetargrabbar har inte tillåtits samma privilegium. En snabb sökning på Clinton + tårar ger ekvationen i miniformat. Hillarys berömda gråttal (blanka ögon, stockad röst) gav rubriken ”Hillary försöker gråta sig in i Vita huset” När Bill grät hette det ”Bill visar känslor”. Kvinna i tårar = svag kvinna, manipulerande kvinna eller kvinna på gränsen till sammanbrott. Man i tårar = modern, ärlig, i kontakt med sina känslor.
Så, även om det är olidligt tröttsamt med alla dessa tjuriga deckarbrudar som envetet håller tillbaka gråten, förstår jag varför de känner sig tvungna.
I ett samtal med journalisten och deckarförfattaren Katarina Wennstam får jag höra hur könsrollsfronten upprätthålls på ett liknande sätt i nyheterna. När kravallerna i Göteborg drog igång stod det klart att det var gubbarna som skulle ned först för att rapportera direkt från krigsskådeplatsen. Oavsett om de hittade i Göteborg eller inte. Gummorna däremot kallades in när det var dags för den uppföljande studioanalysen.
Det här mycket komiska förloppet, i all sitt tragik, får mig att minnas den sista deckaren jag läste på semestern: Snälla flickor av Sparkle Hayter. På 320 sidor hinner hon med fem mord, mediekritik och att driva hejdlöst med den inbillningssjuke krigskorrespondenten, sexistchefen och den geniale, bindgalne radioprataren. Jag tror nog att huvudpersonen Robin Hudson gråter vid något tillfälle. Men i ärlighetens namn är jag inte säker, jag minns mest att jag själv tjöt floder av skratt.
Vilken subversiv, politisk och, vill jag drista mig till, god gärning, vore det inte om svenska kriminalförfattare kunde tillåta sina bistra kommissarier att ofta bryta ut i skamlösa, rikliga gråtattacker: Utan självförebråelser.
För jag gillar svenska deckare. Jag beundrar hur författare researchar minsta detalj, hur bra formen utnyttjas för att avslöja makten, rasismen och homofobin i samhället. Men det är inte för mycket begärt att sluta återskapa myten om den inkompetenta gråtande inspektören. Eller för den delen att sträva efter en smula distans och vågar jag anföra, humor?