Livet rullar på för Ulf Lundell i 872 sidor Vardagar till. Folk tror att det är så jävla fint jämt på Österlen men dagboksskribenten konstaterar att det kan vara både skränigt, blåsigt och trist när ensamheten sätter in. I volym 3 ägnar han sig mindre åt trädgården och hushållsbestyren men de roande Tati-inslagen fortsätter med […]
[BOK] Vardagar 3
Ulf Lundell
Wahlström & Widstrand. 2020
Livet rullar på för Ulf Lundell i 872 sidor Vardagar till. Folk tror att det är så jävla fint jämt på Österlen men dagboksskribenten konstaterar att det kan vara både skränigt, blåsigt och trist när ensamheten sätter in. I volym 3 ägnar han sig mindre åt trädgården och hushållsbestyren men de roande Tati-inslagen fortsätter med en bokhylla som brakar ihop av för mycket tunga nationalencyklopedivolymer, pass och legitimation som går ut varpå nya inte låter sig hämtas ut utan legitimation, han ägnar många tidiga mornar åt att stå på gården och klappa i händerna och skrika åt fulfåglarna (gäss och råkor) som tränger sig in och äter av fågelmaten.
Brottas så klart med nya mobilen. På turnén glömmer han sovmasken hemma och det är stopp i handfatet på hotellet i Stockholm. Ingenting vill sig riktigt och irritationen får han ur sig på kändisar som förhäver sig trots usel musik eller dåliga böcker.
Vardagar (2018) brände till ordentligt existentiellt kring förlorad kärlek och död, medan Vardagar 2 (2019) inte gav särskilt mycket mer, kanske delvis beroende på att överraskningsmomentet gått förlorat.
I denna volym finns inte de dubbla tidsplanen kvar, det är lite synd, det rullar som sagt på, helt utan tuggmotstånd, även om författaren här och var visar sitt gamla sköna sarkastiska jag: ”Det har skjutits dom senaste dagarna, det sköts i natt/ Gangsterkrig/ Narkotika/ Löfven säger: Våldet har återigen visat sitt fula ansikte/ Eller, skulle man kunna säga: Oförmögenheterna att få stopp på skiten har återigen visat sitt trötta ansikte.”
Nu är han bara i nuet, reflekterar över sig själv så att det fungerar som identifikationsskapande litteratur
Men efter några hundra sidor är det som om själva det registrerande malandet (alltså inte utan underhållningsvärde) plötsligt tröttat ut författaren som släpper taget och blir angelägen på ett nytt sätt. Förvirringen kring känslorna för tidigare kärleken, numera vän på försök och galleriföreståndare, har avhandlats, också ålderskrämporna som var så frekventa i den första boken. Nu är han bara i nuet, reflekterar över sig själv så att det fungerar som identifikationsskapande litteratur. Jag slutar bedöma och döma, släpper taget med honom.
Hela boken är också ett sympatiskt tjatande kring kulturen, framförallt litteraturen som mentalt livräddande medicin. Klassikerna ger stadga när ensamheten och intigheten blir för påtaglig, men Lundell försöker sig flitigt på nya böcker – som han ofta förkastar efter en ingång som inte funkar för honom. Taggarna är inte lika vassa, och man får en känsla av att han tittar på världen, och även sig själv, med inte riktigt lika mycket reflexmässig irritation som förr.
Vardagar 3 är skriven 2019, före coronans tid, och nu är vi många som vistas i kollektiv ensamhet och tvingas till reflektion över livet och självet. Om detta har Ulf Lundell en hel del att berätta.