Hur kommer världen se ut efter corona? Och hur formas de möjliga framtiderna av hur vi som samhälle svarar på pandemin? Ekolog-ekonomen Simon Mair skissar fyra möjliga framtider – från socialism till barbari.
Var kommer vi vara om sex månader, ett år eller tio år från i dag? Jag ligger vaken på natten och undrar hur framtiden kommer att se ut för mina närmaste. Mina sårbara vänner och släktingar. Jag undrar vad som kommer att hända med mitt jobb, även om jag är mer privilegierad än många: jag har bra sjuklön och kan jobba på distans.
Jag skriver detta från Storbritannien, där jag har egenanställda vänner som ser månader utan inkomst framför sig och vänner som redan har förlorat sina jobb. Kontraktet som betalar den största delen av min lön går ut i december. Coronaviruset har drabbat ekonomin hårt. Kommer någon att anställa mig när jag behöver jobb?
Det finns ett antal möjliga framtider i detta, som alla beror på hur regeringar och samhällen svarar på coronaviruset och dess ekonomiska följder. Förhoppningsvis använder vi krisen till att återuppbygga, att producera något bättre och mer humant. Men vi kan glida över i något värre.
Jag tror att vi kan förstå vår situation – och vad som kan komma i framtiden – genom att titta på den politiska ekonomin av andra kriser. Min forskning fokuserar på grunderna i den moderna ekonomin: globala försörjningskedjor, löner och produktivitet.
Jag tittar på hur den ekonomiska dynamiken bidrar till utmaningar som klimatförändringar och dålig mental och fysisk hälsa bland arbetare. Jag har argumenterat för behovet av en drastiskt annorlunda ekonomi om vi ska lyckas bygga social rättvisa och ekologiskt sunda framtider. I ljuset av covid-19 har detta aldrig varit mer uppenbart.
Svaren på covid-19-pandemin är en förstärkning av dynamiken som driver sociala och ekologiska kriser: prioriteringen av en sorts värde över andra sorters värde. Denna dynamik har spelat en stor roll i de globala svaren på covid-19. Så hur kommer våra ekonomiska framtider att utvecklas, sett till hur dessa svar utvecklar sig?
Ur ett ekonomiskt perspektiv finns fyra möjliga framtider: ett nedsjunkande i barbari, en robust statskapitalism, en radikal statssocialism eller en omvandling av samhället till ett samhälle byggt på ömsesidig hjälp. Versioner av alla dessa framtider är möjliga, alla är inte lika eftersträvansvärda.
Att hantera både covid-19 och klimathotet blir mycket enklare om man begränsar all ekonomisk verksamhet som inte är av grundläggande vikt för samhället.
Små förändringar duger inte
Coronaviruset är, precis som klimathotet, delvis ett problem skapat av vår ekonomiska struktur. Trots att de båda framstår som miljöproblem eller ”naturliga” problem, är de socialt drivna.
Ja, klimatförändringar skapas av att vissa gaser absorberar hetta. Men det är en väldigt grund förklaring. För att förstå klimatförändringar måste vi förstå de sociala anledningarna som gör att vi fortsätter släppa ut växthusgaser. Detsamma gäller för covid-19. Ja, den direkta orsaken är viruset. Men för att hantera dess effekter måste vi förstå mänskligt beteende i en större ekonomisk kontext.
Att hantera både covid-19 och klimathotet blir mycket enklare om man begränsar all ekonomisk verksamhet som inte är av grundläggande vikt för samhället. För klimatet beror detta på att om vi producerar mindre grejer, använder vi mindre energi och släpper ut mindre växthusgaser.
Epidemiologin för covid-19 är under utveckling, men den grundläggande logiken är enkel. Människor blandas och sprider infektioner. Det händer i hushåll, på arbetsplatser och under resor. Reducera denna blandning för att minska smittospridningen så leder det till färre fall.
Att reducera kontakten mellan människor hjäper antagligen också även om man väljer andra strategier för att kontrollera viruset. En vanlig kontrollstrategi för utbrott av infektionssjukdomar, är att spåra och isolera, att identifiera en smitta persons kontakter och isolera även dem för att hindra ytterligare spridning.
Denna metod är som mest effektiv om man lyckas spåra en hög procent av personens kontakter. Ju färre kontakter en person har haft, desto lättare att nå en hög procent. Vi kan se från Wuhan att social distansering och nedstängning är effektivt. Den politiska ekonomin hjälper oss att förstå varför detta inte infördes tidigare i Europa och USA.
En skör ekonomi
Nedstängning pressar den globala ekonomin. Vi står inför en allvarlig recession. Pressen har lett till att världsledare vill lätta på åtgärderna. Trots att 19 länder var nedslängda ville både USA:s president Donald Trump och Brasiliens president Jair Bolsonaro rulla tillbaka åtgärder. Trump ville se dan amerikanska ekonomin gå tillbaka till det normala efter tre veckor (han har nu accepterat att social distansering måste hålla betydligt längre). Bolsonaro sa: ”våra liv måste gå vidare, jobb måste skötas… Vi måste, ja, återgå till det normala”.
I Storbritannien, bara dagar innan landet stängdes ned, var premiärminister Boris Johnson marginellt mindre optimistisk, och trodde att Storbritannien kunde vända utvecklingen inom tolv veckor. Även om han skulle ha rätt, lever vi i ett ekonomiskt system, som hotar att kollapsa vid nästa tecken på en pandemi.
Kollapsens ekonomi är enkel. Företag existerar för att göra vinst. Om de inte kan producera, om de inte kan sälja saker, betyder det att de inte kan göra vinst. Det betyder vidare att de har mindre möjlighet att anställa. Det händer att företag behåller anställda som de inte behöver för stunden, för att kunna möta efterfrågan när ekonomin vänder uppåt igen. Men om utsikterna börjar bli riktigt dåliga kommer de inte göra det. Så, allt fler människor förlorar sina jobb, eller är rädda för att förlora sina jobb. Så de konsumerar mindre, spiralen fortsätter nedåt mot en ekonomisk depression.
I en normal kris är den föreskrivna lösning på detta enkel. Regeringar spenderar tills dess att människor börjar spendera och jobba igen. (Det är denna medicin John Maynard Keynes är känd för).
Men normala interventioner kommer inte fungera här, för vi vill (åtminstone för tillfället) inte att ekonomin ska återgå till det normala. Poängen med nedstängning är att stoppa människor från att gå till sina jobb och sprida viruset. En färsk studie indikerar att släppa på karantänen i Wuhan för tidigt skulle ge Kina en ny topp av covid-19-fall senare under 2020.
Som ekonomen James Meadway skrev, den rätta responsen på covid-19 är inte en krigsekonomi, med massivt ökad produktion. Vi behöver snarare en anti-krigsekonomi, där produktionen skalas ned massivt. Om vi vill bli mer motståndskraftiga mot pandemier i framtiden (och undvika de värsta konsekvenserna av klimatförändringar), behöver vi ett system som klarar av att skala ned produktionen utan att människor mister sitt levebröd.
För detta behöver vi ett annat ekonomiskt tankesätt. Vi tenderar att tänka på ekonomin som sättet vi köper och säljer saker, mestadels konsumtionsvaror. Men det är inte vad en ekonomi är eller behöver vara. I sin kärna är ekonomi sättet vi tar hand om våra resurser på och hur vi omvandlar dem till saker vi behöver för att överleva. Med det synsättet kan vi se nya möjligheter att leva på ett annat sätt, som gör att vi kan producera mindre, utan att öka lidandet.
Jag och andra ekolog-ekonomer har länge uppehållit oss vid frågan hur vi kan producera mindre på ett socialt rättvist sätt eftersom utmaningen i att producera mindre också är central för klimatfrågan. Allt annat lika, ju mer vi producerar desto mer växthusgaser släpper vi ut. Så, hur reducerar vi mängden saker, utan att folk förlorar sina jobb?
Förslag som att förkorta arbetstiden, eller, som jag i min senaste forskning tittat på, så skulle man också kunna låta människor jobba långsammare och med mindre press. Inga av dessa förslag är direkt tillämpbara på covid-19, där målet är att reducera kontakt snarare än produktion, men kärnan är densamma: Vi måste minska människors beroende av en lön för att kunna leva.
Det covid-19 riktar strålkastaren mot är hur falska våra föreställningar om marknader är.
Vad är ekonomin till för?
Nyckeln till att förstå svaren på covid-19 är frågan vad ekonomin är till för. Den globala ekonomins huvudsakliga mål är för tillfället att möjliggöra utbyte av pengar. Det är vad ekonomer kallar för bytesvärde.
Den dominerande idén i det nuvarande systemet är att bytesvärde är samma sak som bruksvärde. Människor kommer lägga pengar på det som de vill ha eller behöver, och denna handling av att spendera pengar berättar något om hur högt de värderar användningen av sakerna. Detta är anledningen till att marknader har betraktats som det bästa sättet att styra samhället. Marknader matchar produktionskapaciteten med bruksvärdet.
Det covid-19 riktar strålkastaren mot är hur falska våra föreställningar om marknader är. Över hela världen fasar regeringar för att samhällsviktiga system ska störas ut eller överlastas: försörjningskedjor, omvårdnad och framför allt sjukvård. Många faktorer bidrar till detta. Låt oss titta på två.
För det första är det svårt att tjäna pengar på många av samhällets viktigaste välfärdstjänster. Detta för att den drivande kraften för vinst är produktivitetstillväxt att göra mer och mer med färre människor. Personal är en stor kostnad i många företag, speciellt de som förlitar sig på personlig interaktion, som sjukvård. En konsekvens av det är att sjukvårdssektorn tenderar att ha lägre produktivitetsutveckling än resten av ekonomin, så dess kostnader ökar fortare.
För det andra, jobben i de samhällsviktiga verksamheterna tenderar att inte vara de som värderas högst i samhället. Många av de bäst avlönade jobben existerar endast för att underlätta utbyte, att tjäna pengar. De tjänar inget större syfte i samhället: de är vad antropologen David Graeber kallar ”bullshit jobb”.
Men då de tjänar mycket pengar har vi mängder av konsulter, en gigantisk marknadsföringsindustri och en massiv finanssektor. Samtidigt har vi en kris i sjuk- och socialvård, där människor tvingas bort från samhällsnyttiga jobb för att de inte betalar tillräckligt.
Över hela världen tar regeringar till åtgärder som för tre månader sedan framstod som omöjliga.
Poänglösa jobb
Det faktum att så många människor jobbar med meningslösa jobb har del i förklaringen till att vi är så illa rustade att hantera covid-19. Pandemin belyser hur vi har så många jobb som inte är samhällsviktiga, samtidigt som vi har för få nyckelarbetare som faktiskt kan hantera krisen.
Människor lockas att jobba i meningslösa yrken för att i ett samhälle som låter sin ekonomi styras av bytesvärdet kommer de basvaror människor har behov av att finnas på marknaden. För att kunna köpa dem behöver du en inkomst vilket kommer från jobb.
Den andra sidan myntet är att de mest radikala och effektiva svaren vi ser mot covid-19 utmanar marknadens dominans och bytesvärdet. Över hela världen tar regeringar till åtgärder som för tre månader sedan framstod som omöjliga. I Spanien har privata sjukhus nationaliserats. I Storbritannien har utsikten att nationalisera delar av transportsystemet plötsligt blivit sannolik. Frankrike har uttalat att man är redo att nationalisera stora företag.
Vi ser också arbetsmarknadernas sammanbrott. Länder som Danmark och Storbritannien förser människor med en inkomst för att stoppa dem från att gå till jobbet. Detta är en essentiell del av en framgångsrik nedstängning. Åtgärderna är långt ifrån perfekta. Men det är ett skifte från principen att människor måste arbete för att leva, mot idén att människor förtjänar att kunna försörja sig även om de inte kan arbeta.
Detta går emot de dominerande trenderna från de senaste 40 åren. Under denna tid har marknader och bytesvärde setts som det bästa sättet att driva en ekonomi. Som en konsekvens av detta har offentlig service varit under ökad press att marknadiseras, att styras som om de vore företag som måste göra vinst. Likaledes har arbetare blivit mer och mer exponerade mot marknaden – nolltimmarskontrakt och gigekonomin har tagit bort det lager av skydd från marknadens fluktuationer som fasta anställningar brukade ge.
Covid-19 ser ut att vända den här trenden, och flyttar hälso- och sjukvårdstjänster från marknaden till statens händer. Stater producerar av många anledningar. Vissa bra, andra dåliga. Men till skillnad från marknader behöver de inte producera enbart för bytesvärdet. Dessa förändringar ger mig hopp. De ger oss chansen att rädda många liv.
De vittnar också till och med om möjligheten till långsiktigare förändring som kan göra oss lyckligare och hjälpa oss att tackla klimatförändringarna. Men varför tog det oss sådan tid att komma hit? Varför är så många länder så illa förberedda för att sakta ned produktionen? Svaret ligger i en färsk WHO-rapport: De hade inte rätt ”mindset”.
Detta synsätt utgör en fara för sköra människor, som inte alla är äldre. Och det är ett falskt val.
Vår ekonomiska föreställningsvärld
Det har funnits ett brett ekonomiskt konsensus i 40 år. Det har begränsat möjligheten för politiker och deras rådgivare att se sprickorna i systemet eller föreställa sig alternativ. Detta mindset drivs av två sammanlänkade föreställningar:
- Marknaden är det som levererar livskvalitet, så den måste skyddas.
- Marknaden återgår alltid till det normala efter perioder av kris.
Dessa synsätt är vanliga i västländer. Men de är som starkast i Storbritannien och USA, som båda framstår som dåligt förberedda att svara på covid-19.
Vittnesmål från ett privat sammankomst har gjort gällande att en av premiärministerns rådgivare pratat med inställningen att “uppnå flockimmunitet, skydda ekonomin och om det innebär att några pensionärer dör, så är det synd”.
Regeringen har förnekat detta, men om det stämmer, är det inte förvånande. På en regeringssammankomst tidigt under pandemin, sa en av högt uppsatt tjänsteman till mig: ”Är det värt de ekonomiska störningarna? Om du tittar på finansdepartementets värdering av liv, antagligen inte.”
Ett sådant synsätt är endemiskt för en viss elit. Den är väl representerad av exempelvis Texas vice guvernör Dan Patrick, som argumenterade för att många äldre gladeligen skulle dö hellre än att se USA sjunka ned i ekonomisk depression. Detta synsätt utgör en fara för sköra människor, som inte alla är äldre. Och det är ett falskt val.
En av sakerna covid-19 kan bidra med är att expandera den ekonomiska föreställningsvärlden. När regeringar och medborgare tar steg som tre månader tidigare framstod som omöjliga så kan våra idéer om hur världen fungerar förändras snabbt. Låt oss ta en titt på var detta nytänkande kan ta oss.
Fyra framtider
För att hjälpa oss att besöka framtiden kommer jag att använda en teknik från fältet framtidsstudier. Du tar två faktorer som du tror kommer att vara viktiga för att driva framtiden och du föreställer dig vad som skulle hända under olika kombinationer av dessa faktorer. Faktorerna jag vill använda mig av är värde och centralisering. Värde avser vad som är den ledande principen i vår ekonomi. Använder vi våra resurser för att maximera utbyte och pengar eller använder vi dem för att maximera livet?
Centralisering avser hur vi organiserar saker, via många små enheter eller en stor kommenderande kraft. Vi kan organisera dessa faktorer i ett schema, som vi sedan kan fylla med scenarier. Så vi kan tänka kring vad som händer om vi svarar på coronaviruset med de fyra ytterlighetspositionerna:
- Statskapitalism: centraliserat svar, bytesvärde prioriteras
- Barbarism: decentraliserat svar, bytesvärde prioriteras
- Statssocialism: centraliserat svar, skyddet av liv prioriteras
- Ömsesidig hjälp: decentraliserat svar, skyddet av liv prioriteras
Statskapitalism
Statskapitalism är det dominerande svaret på coronakrisen vi ser över världen just nu. Typiska exempel är Storbritannien, Spanien och Danmark.
Statskapitalism fortsätter att sträva efter bytesvärde som den ledande principen i ekonomin. Men den erkänner att marknaderna är i kris och behöver stöd från staten. Givet att många arbetare inte kan jobba på grund av att de är sjuka, eller rädda för sina liv, kliver staten in med utökad välfärd. Staten går in med keynesianistisk stimulans genom att utöka krediter och göra direktutbetalningar till företag.
Detta kommer förväntas dock bara vara under en kort period. Den primära funktionen av åtgärderna är att underlätta för så många företag som möjligt att fortsätta handla. I Storbritannien till exempel, är det direkta stödet till arbetare utformat för att minimera störningarna på den normala arbetsmarknaden. Utbetalningar till arbetare måste sökas och fördelas av företag. Och storleken på utbetalningen utgår från det värde en arbetare vanligtvis skapar på marknaden snarare än deras arbetes nödvändighet.
Kan detta vara ett framgångsrikt scenario? Möjligtvis, men endast om covid-19 visar sig vara kontrollerbart under den närmsta tiden. När en full nedstängning undviks för att hålla marknaderna igång, kommer smittan att fortsätta spridas. I Storbritannien pågår exempelvis ännu icke-samhällsnödvändiga byggarbetsplatser, där arbetare blandas.
Men begränsad statlig intervention kommer att bli svårare att vidmakthålla när dödssiffrorna ökar. Ökat antal sjuka och döda kommer att skapa oro och försvåra de ekonomiska effekterna, vilket kommer tvinga staten att ta till mer och mer radikala metoder för att hålla marknaderna igång.
Barbari
Detta är det minst hoppingivande scenariet. Barbari är framtiden om vi fortsätter att förlita oss på bytesvärdet som ekonomins huvudprincip och vägrar utöka stödet till de som hamnar utanför marknaderna till följd av sjukdom eller arbetslöshet. Det beskriver en situation vi ännu inte sett.
Företag fallerar och arbetare svälter för att det saknas mekanismer för att skydda dem från marknadens tuffa villkor. Sjukhus stöttas inte med extraordinära åtgärder, och vissa översvämmas. Människor dör. Barbari är ett i slutändan ett instabilt tillstånd, som slutar i fördärv eller i förflyttningen över till någon av de andra alternativen i rutnätet efter en period av socialt och politiskt kaos.
Kan detta hända? Farhågan är att det skulle kunna inträffa av misstag under pandemin eller med vilje efter pandemins topp. Av misstag skulle det kunna inträffa om stater inte kliver in med tillräckliga åtgärder under pandemins värsta tid. Stöd kanske ges till hushåll och företag, men om det inte är tillräckligt stort för att förhindra en marknadskollaps samtidigt med den spridda sjukdomen så skulle kaos uppstå. Sjukhus kanske får extra resurser och personal, men om det inte är tillräckligt kommer stora grupper av människor att nekas vård.
Lika allvarligt är hotet om massiva åtstramningar efter pandemins topp när regeringar vill återgå till det ”normala”. Detta har hotat i Tyskland. Det vore katastrofalt. Inte minst för att underfinansiering av kritiska verksamheter under åtstramningstider redan har påverkat länders förmåga att svara på pandemin.
Det påföljande sammanbrottet av ekonomi och samhälle skulle skapa politisk och social oro som skulle leda till både kollapsen av staten och välfärdssystemen.
Statssocialism
Statssocialism beskriver den första av de fyra framtidsscenarierna som utgör ett kulturellt skifte som placerar ett annat värde i ekonomins hjärta. Det är denna framtid vi kommer till om åtgärderna vi just nu ser i Storbritannien, Spanien och Danmark utökas och dras till sin spets.
Nyckeln här är att åtgärder som att nationalisera sjukhus och göra utbetalningar till arbetare inte ses som verktyg för att skydda marknader utan som verktyg för att skydda liv. I ett sådant scenario kliver staten in och skyddar de delar av ekonomin som är viktiga för att skydda liv: produktionen av mat, energi och skydd, exempelvis, så att livets nödtorft inte längre är utelämnade till marknadens nycker. Staten nationaliserar sjukhus och gör boende tillgängligt utan kostnad. Slutligen ger det alla medborgare medel för att få tillgång till varor, båda basvaror och konsumtionsvaror som vi kan producera med en minskad arbetskraft.
Medborgare behöver inte längre förlita sig på arbetsköpare som mellanhänder mellan dem och det som behövs för att leva. Utbetalningar görs direkt till alla och är inte kopplade till vilket bytesvärde varje person skapar. Istället får alla lika mycket (eftersom vi alla förtjänar att leva, endast på grund av att vi lever), eller så är utbetalningarna kopplade till arbetets nödvändighet för samhället.
Butiksbiträden i matbutker, budleverantörer, varupackare, sjuksköterskor, lärare och läkare är de nya vd:arna. Det är möjligt att statssocialism växer fram som en konsekvens av försök till statskapitalism och effekterna av den utdragen pandemi. Om en djup recession inträffar där varuförsörjningskedjorna störs ut på så vis att de inte enkelt kan räddas av de keynesanistiska metoder vi ser nu (att skapa pengar, göra det enklare att låna och så vidare), kan staten komma att ta över produktionen.
Riskerna med det här förhållningssättet är auktoritarism. Men väl utfört kan det vara vårt bästa hopp mot ett extremt utbrott av covid-19. En stark stat kan samla resurserna att skydda kärnverksamheterna i ekonomin och i samhället.
Ömsesidig hjälp
Ömsesidig hjälp är det andra framtidsscenarier där skyddet av liv sätts som styrande princip i ekonomin. Men i detta scenario tar staten inte en definierande roll. Istället är det individer och små grupper som organiserar stödet i sina lokalsamhällen.
Riskerna med denna framtid är att små grupper inte snabbt kan mobilisera den typ av resurser som effektivt ökar sjukvårdens kapacitet, exempelvis. Men ömsesidig hjälp kan skapa ett mer effektivt smittskydd, genom att lokala stödnätverk skyddar de svaga och upprätthåller reglerna för social distansering. I den mest ambitiösa formen av denna framtid syns också nya demokratiska strukturer växa fram. Grupper i lokalsamhället lyckas mobilisera massiva resurser relativt snabbt, människor kommer samman för att planera regionala åtgärder för att stoppa smittspridning och (om de har kunnandet) vårda patienter.
Ett scenario av denna typ kan växa fram ur någon av de andra. Det är en möjlig väg ut ur barbari eller statskapitalism och skulle kunna stötta upp statssocialism. Vi vet att lokalsamhällen var centrala i att tackla Ebola-utbrottet i Västafrika. Och vi ser redan rötterna till denna framtid idag i grupper som organiserar matpaket och stöd i lokalsamhället. Vi kan se det som ett misslyckande för statliga insatser att det ska behövas, eller så kan vi se det som ett pragmatiskt och solidariskt samhälleligt svar på en pågående kris.
Ett effektivt svar på detta kommer antagligen att kräva radikal samhällelig förändring.
Hopp och rädsla
Dessa visioner är extrema scenarier, karikatyrer, och troligtvis blandas de samman. Mitt skräckscenario är en nedgång från statskapitalism till barbari och mitt hopp är en blandning av statssocialism och ömsesidig hjälp: en stark demokratisk stat som mobiliserar resurser för att bygga ett starkare sjukvårdssystem, som prioriterar skyddet av de sköra från marknadens nycker och stöttar medborgare i att formera ömsesidiga hjälpgrupper istället för att arbeta i meningslösa jobb.
Dessa scenarier kan skapa rädsla, men också hopp. Covid-19 sätter ljuset på brister i vårt nuvarande system. Ett effektivt svar på detta kommer antagligen att kräva radikal samhällelig förändring. Jag har argumenterat för att det kräver ett drastiskt steg bort från marknaderna och vinstskapandet som det primära sättet att organisera ekonomin. På så vis kan vi bygga ett mer humant system som gör oss mer motståndskraftiga för framtida pandemier eller andra akuta kriser som klimatförändringarna.
Samhällelig förändring kan komma till på många olika sätt. En nyckeluppgift för oss alla är att kräva att det framväxande samhället baserar sig på en etik som värderar omvårdnad, liv och demokrati. Den centrala politiska uppgiften i kristider är att leva och organisera runt dessa värden.
Simon Mair är research fellow i Ecological Economics, Centre for the Understanding of Sustainable Prosperity, University of Surrey
