”Det var en policy i hela LO att ringa polisen när man träffade på arbetskraft som vistades illegalt i landet.” Uttalandet kommer från Lars-Göran Bromander, tidigare ombudsman inom Byggnads, och finns med i Stina Blomgrens nyutkomna reportagebok ”Svart notis”. Bilden bekräftas delvis av Thord Pettersson på LO som i boken förnekar att det skulle ha funnits något skrivet policydokument men medger att det var ”ett vedertaget sätt att arbeta så. Ombudsmännen ringde polisen”.
Lars-Göran Bromander är i dag pensionerad, men Thord Pettersson arbetar fortfarande som utredare på LO:s kansli i Stockholm. När Arbetaren kontaktar honom vill han inte riktigt kännas vid sitt uttalande.
– Jag vet inte vad jag menade i så fall, när jag sa det. Alltså, jag vet ju att en del gjorde så och att det förekom som en del av arbetet mot ekonomisk brottslighet, där arbetsgivare ofta använde arbetskraft som inte hade uppehållstillstånd. Men det var inte alls alla som gjorde det, det fanns också de som organiserade papperslösa.
Thord Pettersson betonar att förbunden själva förfogar över sina egna arbetsplatskontroller och kollektivavtal och att det egentligen inte är en fråga för LO. På frågan om han känner till några specifika fall där ombudsmän har ringt polisen angående papperslösa kan han bara minnas en enskild händelse.
– Men när vi misstänker att det förekommer ekonomisk brottslighet ringer vi polisen och skattemyndigheten oavsett om det finns utländska arbetare där, och det gör vi fortfarande.
Men det här handlade väl om att man specifikt ringde polisen om de arbetare som inte hade uppehållstillstånd?
– Ärligt talat kan jag faktiskt inte påminna mig något fall där jag vet att det var exakt därför som man ringde till polisen.
Thord Pettersson beskriver angiveriet av papperslösa mer som en bieffekt av fackets verksamhet och menar att grundproblemet var att de inte hade några verktyg för att hjälpa de papperslösa människor som påträffades på olika arbetsplatser.
– Vi har ju därför krävt en ändring av utlänningslagen som handlar om att avkriminalisera de här arbetarna och se till att de kan få skadestånd, säger Thord Pettersson.
Byggettans ordförande Johan Lindholm, som också medverkar i boken, är mer rakt på sak – han ber om ursäkt och ”skäms för de fall där facket ringt polisen”. Han säger att det var ”katastrofalt dåligt att bete sig så” och att det värsta är att Byggnads ”fått en stämpel som en fascistorganisation”.
Anser du att det handlade om ett ”vedertaget sätt att arbeta”?
– Mycket av det här utnyttjandet av människor var ganska nytt på arbetsmarknaden i början av 2000-talet och gjorde att det slöts upp kring arbetsplatser där det fanns papperslösa och människor från andra länder.
– Det blev en stämning av att ”nu ska vi minsann ut och kontrollera, för det kan inte stå rätt till” och det är det tillvägagångssättet jag ber om ursäkt för.
Men vet du hur pass utbrett detta agerande var?
– Jag kan ärligt talat inte säga exakt hur utbrett det var, det var mer en attityd.
– Byggbranschen var nog ett av de första ställena där man uppmärksammade människor från andra länder – och vi som fackförening var nog bland de första ute på banan.
– Men att man åkte runt och kollade upp att allt var schysst, det blev lite… ja, mer uppställning än vanligt om man säger så – så är det inte i dag, snarare tvärtom.
Hur ser ni i dag inom Byggnads på att organisera papperslösa arbetare?
– Det nya fackliga centret för papperslösa tror jag är en del i en mognadsprocess – någon måste in och hjälpa de här människorna som både är många och utnyttjas kraftigt, och det ligger fackföreningen nära att göra det.
– De som annars klarar sig undan är oseriösa arbetsgivare som utnyttjar människor och då är det vår plikt att hjälpa till. Samtidigt ska man faktiskt ha papper om man vistas i Sverige – det där är en balansgång.
