Särartsfeminismens konservativa fokusering på biologiska skillnader mellan könen slår lätt över i en motreaktion där kropp och natur betraktas som enbart sociala konstruktioner. Ekofeminismen, däremot, kopplar samman exploateringen av människor och natur. Det skriver Helene Ahlborg och Marie Milling som lanserar ett internationellt ekofeministiskt nätverk under ESF i Malmö.
Miljöförstöring och förtryck av kvinnor möjliggörs och försvaras i hög utsträckning på samma grunder. Feminister har avslöjat de ideologiska, språkliga och kulturella föreställningar som används för att legitimera manlig dominans: exempelvis att ställa manligt mot kvinnligt, förnuft mot känsla, kultur mot natur, civilisation mot barbari. I mer extrem form innebär det en världsbild där kvinnan och naturen endast har instrumentellt värde – i form av att tillgodose mannens behov – men saknar egenvärde. Patriarkala, rasistiska och imperialistiska strukturer både skapar, vidmakthåller och förvärrar miljöförstöring.
Marginaliserade grupper saknar ofta kontroll över och tillgång till gemensamma och privata naturresurser. En central fråga är: Vem har makt att bevara eller återställa en god livsmiljö och ekosystem i jämvikt? Äganderätt och beslutsinflytande är nyckelfrågor, likaså företräde vid problemformuleringen. Miljöfrågor handlar i grunden om makt och kön är en viktig komponent. Trots detta saknas genus-analyser i de flesta miljöprojekt.
Ekofeminism är en social rörelse, en tankeströmning och aktivism. Centralt är att ekofeministiska perspektiv strävar efter att inkludera ”den Andra” och ge röst åt dem som sällan blir hörda. Detta kräver en kritisk granskning av det egna ”Vi:et” och undvikande av förenklande kategorier. Förtryckets former och uttryck förändras över tid och plats. Det finns inga homogena grupper av kvinnor, inte heller finns det en universell erfarenhet av att vara (förtryckt) kvinna som är samma i alla kulturer. Ett Vi behöver inte bygga på låtsad likhet utan kan vara politiskt. Ekofeminismens Vi utsträcker sig till allt levande.
Varför har det tagit så lång tid att få till stånd en ekofeministisk diskussion i Sverige? En orsak är att ekofeminismens inriktning på natur, som innefattar kropp och biologi, har väckt obehag. De flesta feminister i Sverige har tagit avstånd från den så kallade särartsfeminismen. Det är inte så konstigt, eftersom konservativa krafter har använt forskningsresultat om biologiska skillnader mellan kvinnor och män för att vidmakthålla kvinnors underordning på arbetsmarknad och i samhällsliv, förpassa kvinnor till hemmet och så vidare. Dessa konservativa fokuserar på biologiska skillnader mellan kvinnor och män, utifrån vilket man sedan drar normativa slutsatser om hur samhället bör vara. Ekofeminismen är djupt kritisk till detta förhållningssätt.
Problemet är att en motreaktion där kroppens betydelse helt avfärdas hindrar oss från att förstå miljöproblemen. Den akademiska feministiska diskussion som behandlar kropp, sinnlighet och natur som enbart sociala konstruktioner har till viss del tagit över den patriarkala, nedvärderande och föraktfulla synen på kroppen och naturen. Konstruktion eller inte – vi ingår i ett ekologiskt system, och fysiskt arbete, hälsa, nyttjande av ekosystemtjänster och -resurser är frågor som berör alla utom möjligen ett fåtal mycket rika människor i världen.
Tron på att vi står utanför (och är mer värda än) naturen har starkt bidragit till de miljöproblem vi i dag brottas med. Vi tror att kombinationen av ekologiska perspektiv på människan/kroppen och en rättvisediskussion är helt nödvändig för att förstå dagens miljöproblem och agera mer adekvat.
Under European Social Forum,, ESF, i september kommer vi därför att initiera ett ekofeministiskt nätverk för alla som vill arbeta för social rättvisa och ekologisk hållbarhet. Vår vision är en ny era av partnerskap, med balanserade relationer mellan människor, natur/alla livsformer och civilisationer.
Helene Ahlborg är Humanekolog, Göteborg och Marie Milling är beteendevetare, Stockholm