Kritiken mot FRA-lagen växer även i de borgerliga leden, ofta med hänvisning till att den strider mot den liberalism regeringen ideologiskt säger sig tillhöra. Men kan man i dag verkligen tala om en "ren" liberalism, bortom övergrepp och övervakning? frågan Jens Stanislaus i ett inlägg.
Genomdrivandet av FRA-lagen har som få andra politiska händelser väckt frågor. Det tvärt ihopsnickrade förslaget drevs igenom på rekordtid och debattörerna, bloggarna och en osedvanligt väl tilltagen allmänhet står fortfarande undrande. Vad var det som hände? Kommer mina mail att granskas? Bör vi oroa oss för ryssen? Är det här första steget mot demokratins avveckling?
I luften hänger också den mer grundläggande frågan om liberalismens ideologiska natur. Hur ska vi förhålla oss till det faktum att vad en majoritet anser vara ett anti-demokratiskt övergrepp genomdrivits av en allians liberala partier?
Enligt debattörer som Johan Norberg (se artikel ”Bakom masken”, Expressen 15 juli 2008) har FRA-lagen klubbats inte på grund av sina ideologiska fränders liberala politik – utan trots den. Men vad innebär en sådan analys? Norberg själv brukar få slåss ensam mot liberalismens belackare, men i denna fråga tycks han ha fått medhåll. De borgerliga partiernas agerande, hävdar debattörerna, hånar demokratiska värderingar. Men detta kan inte liberalismen beskyllas för.
Men finns det verkligen en egentlig liberalism bortom de övergrepp som idag besudlar namnet?
Har den borgerliga regeringen radikalt missförstått den egna ideologin eller är FRA-lagen den yttersta konsekvensen av det liberala projektet? Frågan är principiellt viktig. Problemet som Norberg med fleras resonemang hamnar i är att det förlitar sig på ords genomskinlighet. Liberalismen, lyder det underförstådda antagandet, kan inte vara antidemokratisk därför att liberalismen till sin natur är emot alla former av förtryck. Förvisso – men vad ord säger och vad de gör står inte alltid i samklang med varandra. Fenomenet med liberalismens anti-demokratiska dubbelgångare är heller inte nytt.
Redan Immanuel Kant tampades med problemet. Hans republikanska rättsprincip om folkets suveränitet var så formell att den i princip kunde legitimera sitt eget ”självmord”. När de franska revolutionärerna avrättade sin forne kung 1793 handlade de, menade han, i överensstämmelse med folkrättsliga principer. Men med denna handling rasade det republikanska systemet samman och folket förlorade just den identitet de handlat i enlighet med. Kungen hade symboliserat folkviljan och med honom borta förlorade begreppet nu sin innebörd. I dag är situationen omvänd, men slående lik. Nu är det de folkvalda som ”avrättar” folket, helt legitimt och i dess eget namn dessutom.
Det kan verka självklart att de borgerliga partierna har klantat till det, blivit tillfälligt färgblinda och av misstag tagit på sig brunskjortan, men då måste vi blunda för att FRA-lagen inte är ett unikt fenomen.
Åke Green-domens kränkning av sexuella minoriteter i religionsfrihetens namn, Lars Vilks Voltaire-pinsamheter som gjorde yttrandefrihet främlingsfientligt och varför inte – den amerikanska Irakockupationens demolerande liberalismretorik. Många är de händelser som idag vänder ut och in på den ideologiska begreppsapparaten. Vad som förenar dessa med FRA-lagen är att i samtliga fall har just de principer man legitimerat agerandet med, tolerans, frihet, demokrati, också varit de som i någon mening offrats.
Från regeringshåll är det ju inte totalitarismens språk man använt för att försvara FRA-lagen – utan liberalismens.