Almedalen brukar ibland beskrivas som ett vuxendagis för politiker, stabsfolk, politiska reportrar och pr-proffs. Men i den lilla parken mellan ringmuren och havet – det var Visbys hamn innan landhöjningen gjorde att den slammade igen – finns också en riktig lekpark, alltså en för barn. Följaktligen kan man gunga sonen eller hålla ett öga på dottern i klätterställningen och samtidigt höra partiledarna hålla tal i bakgrunden.
Så i fredags stod jag där i den vackra sommarkvällen, med uppmärksamheten dels mot barnen i lekparken, dels mot moderaterna framför scenen, och kände mig lättad över att Fredrik Reinfeldt inte är en bättre talare. Hans försök till skämt fick treåringen som just blockerade rutschkanan för de mindre barnen att framstå som sofistikerad.
Och när Reinfeldt inte skämtar formulerar han sig klumpigt, i långa ordvändningar, teknokratiskt. Det slår mig att det måste vara mycket svårare för högern att formulera starka och gripande tal, helt enkelt eftersom det mest gripande som finns är berättelser om solidaritet och altruistisk godhet, och det är ju inte högerns hemmaplan.
Reinfeldt försökte hitta en historia att beröra med. Men att pensionärer har mycket kvar att ge på arbetsmarknaden efter 65 och att arbetande pensionärer nu av högerregeringen får dubbelt jobbskatteavdrag, nja, det fick nog inga ögon att tåras.
Det hade varit enklare för Mona Sahlin att med darr på rösten berätta, gärna med förnamn, om någon av alla pensionärer som är för sjuka för att jobba och som efter regeringsskiftet tvingas betala högre skatt än löntagare. Nu hörde jag inte Monas tal i Almedalen, den kvällen hade vi redan cyklat hem och lagt barnen, men det innehöll säkert en hel del känslosamma vändningar.
Däremot läste jag förstås i tidningen om hennes almedalsutspel: att i stort sett behålla borgarnas fastighetsskatt som den är, med blott kosmetiska förändringar. Trots att regeringens fastighetsskatteschabbel har kritiserats stenhårt kom alltså beskedet att skatten inte ska återställas. Skatterabatten för miljonvillorna ska alltså bestå. Några dagar innan Almedalen gjorde Thomas Östros ett liknande utspel i a-kassefrågan.
I stället för att riva upp försämringarna vill s-ledningen putsa upp borgarnas a-kasseslakt. Ett skatteavdrag ska införas för a-kasseavgifterna som – långt senare – ger tillbaka en del av avgiften i form av en skattereduktion. Det är en klumpig modell, men sannolikt billigare än att helt enkelt återställa a-kassan.
Fackförbund som Handels är inte så glada över att Östros lägger linjen redan nu, medan en facklig-politisk arbetsgrupp ännu jobbar med frågan.
Man får känslan av att socialdemokraterna, trots sina mycket höga opinionssiffror, inte tycks tro att väljarna också vill ha vänsterpolitik. Med Mona Sahlin vid rodret seglar partiet ännu längre högerut, ofta tillsammans med miljöpartiet.
Efter att opinionsmätningarna givit s och mp egen majoritet börjar de nu göra gemensamma utspel – under Almedalsveckan lovade s och mp både att riva upp FRA-lagen och vägra samarbeta med Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet framstår som akterseglat, vilket på sätt och vis hedrar dem men också inger viss oro. Ensam är trots allt inte stark.
