De som försvarar statens kampanj ”Upplysning om brott begångna under kommunistiska regimer” har ett påtagligt ointresse för att förstå kommunismens mångsidighet. Det anser Andres Brink, en av undertecknarna av det så kallade historikeruppropet som publicerades på DN Debatt den 2 april.
Marx tionde och mest kända tes om Feuerbach lyder: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.” Det tycks som att historieprofessorerna Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson, båda verksamma vid Lunds universitet, tagit fasta på Marx anteckning från 1845 i sitt sätt att skriva om kommunism. Att Karlsson, en av Sveriges ledande sovjethistoriker, blev handplockad till statliga Forum för levande historia när myndigheten fick regeringens uppdrag att ”upplysa om brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer” förvånar inte.
Det är inte heller uppseendeväckande att Gerner, även han en framstående historiker med fokus på Östeuropa, försvarar myndighetens kampanj i Sydsvenskan och antyder att det breda akademiska uppropet mot kampanjen saknar trovärdighet eftersom undertecknarna talat i egen sak.
Den statliga kampanjen är dock inte det enda sammanhang där professorerna uttalat sig om kommunismens anatomi. Båda är medlemmar i den av Svenskt Näringsliv och Timbro stödda Föreningen för upplysning om kommunismen och lånar namn och texter till föreningens hemsida.
På föreningens kampanjsida omkommunismen.se kopplas vad som beskrivs som kommunistisk ideologi samman med brott mot mänskligheten begångna i Sovjet, Kina och Kambodja samtidigt som ”nykommunismens” spridning beskrivs. Begreppet ”nykommunism” tycks innefatta i princip hela den svenska vänstern, från vänsterpartiet till de autonoma. När Gerner i Sydsvenskan skriver att ”när man analyserar de kommunistiska brotten är det centralt att också analysera den ideologi som förövarna bekänt sig till” betyder ideologi inte en specifik form av Sovjetkommunism utan hela vänstern till vänster om socialdemokratin. Som han skrev i Historisk Tidskrift nr 2 1999: ”alla kommunister är efterföljare till Lenin”.
Hade Gerner kommit längre i sin läsning av marxismen än tio teser om Feuerbach hade han kanske insett det orimliga i påståendet. Att likställa antistatliga kommunister som exempelvis Bordiga, Kollontay eller Luxemburg med Stalin, Mao eller Pol Pot skvallrar om ett påtagligt ointresse för eller en slående okunskap om den kommunism som sägs vara studieobjektet. I stället fungerar skapandet av en enhetlig kommunism som görs ansvarig för Gulag som ett sätt att sätta likhetstecken mellan förtryckande stalinism och all vänster som inte accepterar kapitalismen. Det är därför Syndikalistiska ungdomsförbundet nämns som ett exempel på ”nykommunism” på omkommunismen.se. Föreningens uppdrag är ju inte att tolka eller förstå verkligheten utan att förändra den. Genom ”upplysning” vill de omöjliggöra all form av anti-kapitalistiskt motstånd mot den rådande ordningen.
I denna tappning blir kommunism inte en komplex historisk rörelse med ett brett teoretiskt arv utan ett slags ondskans essens som manifesterats genom de stalinistiska staterna. En konsekvens av kampanjen är att de debattörer, likt Fönstrets chefredaktör Jonas Helling i Aftonbladet, som vägrar se andra förklaringar till begångna fruktansvärdheter än en monolitisk ”kommunistisk ideologi”, slipper tolka eller förstå historien. De nöjer sig med att genom fördömanden av historiska skeenden försöka förändra dagens verklighet.
Att professorer i historia bedriver politik är önskvärt och gynnar det offentliga samtalet, även när de är liberaler. Men att näringslivets propaganda mot social förändring har upphöjts till statlig kampanj mot ”kommunismen” av den borgerliga regeringen borde oroa.
Andres Brink är doktorand i samtidshistoria vid Södertörns högskola