[BOK] En början Leif Claesson Utgiven med stöd av Konstnärsnämnden, 2019 Jag såg fotografen och konstnären Leif Claessons bilder på Centrum för fotografi på Tjärhovsgatan 44 i Stockholm för ett par år sedan, och blev fascinerad, nästan drabbad. Nu finns boken med hans bilder och en text som berättar om projektet En början med de […]
Leif Claesson
Utgiven med stöd av Konstnärsnämnden, 2019
Jag såg fotografen och konstnären Leif Claessons bilder på Centrum för fotografi på Tjärhovsgatan 44 i Stockholm för ett par år sedan, och blev fascinerad, nästan drabbad. Nu finns boken med hans bilder och en text som berättar om projektet En början med de nakna självporträtten och vad som lett fram till dem. Han visar en stark sårbarhet och har förstärkt genom att placera den övre medelålders, bleka och otränade kroppen i miljöer som påminner om det oskyddade barnet – under ett skrivbord, uppflugen på ett skåp, på en gunghäst.
Jag känner igen leken att vara död (i en kökssoffa med locket på), den flyende nakna nunnan med sin cornette (ett vitt jättedok) – eller bäst av allt: liggande under en ROTVÄLTA! Det är underbart utmanande; en på en och samma gång tuktad och rebelliskt människa som fullt ut bejakar sig själv och sin skräck och inte skäms för det – eller? Hela tiden återkommer just det dubbla, i att öppet våga nästan skrika ut det hemliga, sårbara.
Bilderna talar för sig själv, Leif Classon skriver om den starka upplevelsen av Francesca Woodmans fotografier som de verkligen också har släktskap med. Men hennes bilder kom aldrig till detta riktigt utmanade eftersom hon som ung kvinna (som kort efteråt tog sitt liv genom att hoppa från ett tak i New York) kunde romantiseras i sin sårbarhet. Den här mannen är allt utom romantisk. Och i bokens texter berättar han om en uppväxt där fotografierna så småningom visar sig referera till specifika minnen.
Leif Claesson skriver en hel del om sin far, söderkisen (som tyckte Tantogatan på Södermalm var ”halvvägs till Södertälje”), författaren och konstnären Stig Claesson som varit en förebild för så många män med sina skildringar av luggslitna människor, och samtidigt verkar ha varit ganska så kall inför sina söners längtan efter en pappa till hands. ”Han kamouflerade sig oftast i Slas-karikatyren. Med skrönor och ett överlägset sätt uppfyllde han omgivningens förväntningar och skyddade sig själv”, skriver sonen. Så småningom blir de nära vänner, i alla fall stundtals, men Leif vägrar skaffa sig faderns skydd utan kliver ut i världen spritt språngande.
För tio år sedan publicerade den äldre sonen Nils Claesson sin berättelse om uppväxten, Blåbärsmaskinen, där faderns alkoholism upptog en försvarlig del. Leif skildrar i mindre brottstycken också en delvis ganska skrämmande barndom där barnen fick hänga med på happenings på Moderna museet men lärde sig hålla tyst om de inte begrep konsten. Barnet tittar i pappans bok om nazisternas koncentrationsläger, skräms och fascineras på en gång. Båda föräldrarna har barndomsminnen av sorg och övergivenhet som överförts till sonen, ”min barndom lärde mig att tyda de små tecknen för att försöka mota katastroferna”, försöker han berätta för sin mor i ett inre samtal långt efter hennes död. Stig beskriver han som undflyende som ett sommarmoln när han inte ligger ”förvriden i deliriumplågan”, modern ligger, oälskad, med yxa under sängen. Allt oavbrutet laddat som ett annalkande åskväder.
Den vuxna Leif Claesson gör de där minnesbilderna till sina egna.
Det är en skrämmande och vacker liten bok, mer en berättelse än maffig konstbok och det gillar jag. Det hela inger visst hopp. Vilket man inte kan säga om Francesca Woodman.