Knappt hade Bush hunnit avsluta sitt tacksägelsetal på ockupationens femårsdag, helgat den fortsatta striden som ”nobel, nödvändig och rättfärdig” och firat skörden av det senaste årets förstärkningar med ytterligare tiotusentals ockupationssoldater – ”dörren har öppnats till en avgörande strategisk seger i kriget mot terrorn” – förrän Irak fattade eld igen. Som en uttorkad sensommarskog flammade […]
Knappt hade Bush hunnit avsluta sitt tacksägelsetal på ockupationens femårsdag, helgat den fortsatta striden som ”nobel, nödvändig och rättfärdig” och firat skörden av det senaste årets förstärkningar med ytterligare tiotusentals ockupationssoldater – ”dörren har öppnats till en avgörande strategisk seger i kriget mot terrorn” – förrän Irak fattade eld igen. Som en uttorkad sensommarskog flammade landet upp inom loppet av några timmar.
Muqtada al-Sadrs Mahdi-armé lät granaterna blixtra över gröna zonen, brände ner regeringspartiets kontor, attackerade amerikanska patruller och paraderade segervisst genom gatorna i Kut och Amarah, Karbala och Nasiriyah, medan hundratusentals sympatisörer gick ut i landsomfattande strejk.
I massdemonstrationer fördömde de premiärminister Maliki som USA:s lakej. Han svarade med att stämpla alla strejkande som terrorister.
Gnistan som tände resningen var Malikis beslut om att anfalla Mahdi-armén i Basra, landets näst största stad, efter en illa genomtänkt strategisk kalkyl: rörelsen blir bara mer och mer populär och måste därför krossas. Den hotar att svepa bort regeringens stödpartier i valen i de södra provinserna senare i år.
Sedan det sunnitiska motståndet slutgiltigt splittrats i al-Qaida mot resten – ett stort antal lokala miliser har rentav slutit upp bakom USA för att bli kvitt det exempellösa gisslet – är al-Sadrs rörelse den enda masskraft som står emot ockupationen. I det trasproletariserade Irak samlar den allt fler bakom sitt motstånd mot såväl den sittande regeringen som den utländska närvaron och sina krav på ett enat Irak med statligt ägande av oljeresurserna.
Konfrontationen var en tidsfråga. Det som började som en rent inomshiitisk uppgörelse – välsignad av Bush som ett tecken på den irakiska regeringens mognad – utvecklades också snart till något mer. Förra onsdagen sprängde motståndet den ena av två pipelines som för Iraks olja från Basra till världsmarknaden.
Oljepriset hickade skräckslaget till och slog i 107 dollar fatet. Dagen därpå blandade sig USA plötsligt in i striderna och flygbombade Basra: låt liberaler och andra idealister tro att de båda händelserna bara råkade sammanträffa.
I skrivande stund har Muqtada al-Sadr beordrat sina anhängare att stilla vapnen. Hans milis har redan krossat illusionen om att Irak efter fem års ockupation var på väg mot fred och oljeklibbig stabilitet.
Styrkan i Basras motstånd chockade både regeringen och ockupationsmakten. Men trots – eller på grund av – triumferna är al-Sadrs order om vapenstillestånd impopulär bland gatans kombattanter. En klyfta öppnas återigen inom rörelsen, mellan de gräsrötter som vill kasta ut USA genast och den högste ledaren, som länge visat en tendens att vackla obestämt mellan pacifism och gerillakrig.
Det är bara en av många svagheter.
Rörelsen har irakiskt blod på sina händer, efter sin djupa delaktighet i inbördeskriget, med utrensning och massavrättningar av civila sunniter. Den är varken mer eller mindre ultrakonservativ än de andra shiitiska partierna, men den har begått det svåra misstaget att tro att friheten sitter i heltäckande slöjor och alkoholfria städer.
Muqtada al-Sadr har fortfarande oändligt mycket att lära om hur ett folk enas och en ockupation besegras.