”Lika betydelsefull som Albaniens självständighetsförklaring 1912”. Så kommenterade den albanske premiärministern Sali Berisha söndagens besked om att Kosovo hade utropat självständighet. ”Den koloniala historien på Balkan är över”, sade Berisha och förutspådde en era av ”fred, stabilitet och integration” för hela regionen. Medan hundratusentals albaner dansade och log på Prishtinas gator var det många som […]
”Lika betydelsefull som Albaniens självständighetsförklaring 1912”. Så kommenterade den albanske premiärministern Sali Berisha söndagens besked om att Kosovo hade utropat självständighet. ”Den koloniala historien på Balkan är över”, sade Berisha och förutspådde en era av ”fred, stabilitet och integration” för hela regionen. Medan hundratusentals albaner dansade och log på Prishtinas gator var det många som frågade sig vilken framtid som väntar den nya staten.
Historien har lärt oss att det är svårt att hitta lyckliga slut på Balkan och Sali Berishas förhoppningar kändes redan på måndagen lika verklighetsfrämmande som försöken från EU:s utrikesministrar att uppvisa någon form av enighet. Även om Afghanistan, Frankrike och USA på måndagen var de första länderna att erkänna Kosovo väntas Tyskland, Storbritannien och Italien inom kort erkänna självständigheten. Försäkringarna om att detta är ”fullständigt unikt” och inget prejudikat har dock inte lugnat Spanien, Rumänien, Cypern, Grekland och Slovakien som är motståndare till den nya staten. Rumäniens president Traian Basescu kallade Kosovos självständighetsförklaring ”olaglig” medan Spaniens utrikesminister Miguel Angel Moratinos talade om ”ett brott mot internationell rätt”.
Ryssland kommer troligen under överskådlig tid att blockera det nya landets inträde i FN. Å andra sidan kom besked om att separatister och rebeller i Tjetjenien, Transnistrien, Transsylvanien, Baskien, Sydossetien och Abchazien nu såg hoppfullt på möjligheterna till nya statsgränser.
När Albanien för snart hundra år sedan föddes som självständig stat var också dåtidens stormakter djupt involverade på Balkan. De första och andra Balkankrigen 1912–13 följdes snart av första världskriget. Fronterna flyttade fram och tillbaka och de gränser som fastslogs i Versaillesfreden 1919 innebar att nästan alla länder fick stora minoriteter inom sina gränser. Albanernas krav på det som brukar kallas ett Storalbanien, det vill säga att områden dominerade av albansk befolkning skulle bli ett land, hade avvisats av stormakterna 1912–13 men kom att uppfyllas när Tyskland, Italien och Bulgarien under andra världskriget ritade om Balkans karta. Hotet om ett Storalbanien har länge använts i Balkanpolitiken. Nu har Kosovos president Hashim Thaci försäkrat att alla, oavsett etniskt ursprung, har en framtid i landet.
Det är dock begripligt att de som, i likhet med FN:s krigsförbrytartribunal i Haag, inte har glömt de krigsförbrytelser Thacis UÇK-gerilla gjorde sig skyldig till 1998–99, känner skepsis så länge den egna sidans övergrepp inte erkänns. Det är därför svårt att känna någon glädje över att Europas karta nu har ritats om.
Efter söndagens jubelfester kom måndagens motreaktioner; tiotusentals serber i protester i Mitrovica (Kosovo), Belgrad (Serbien) och Banja Luka (Bosnien) och löften i Belgrad om den största demonstrationen någonsin i Serbiens historia på torsdag. Något omedelbart krigshot finns lyckligtvis inte och serbisk-ortodoxa kyrkans överhuvud Artemije var tämligen ensam om att kräva vapenköp från Ryssland och militär inmarsch i Kosovo.