Klimatångest. Patologiseringens vågor går höga när det gäller att beskriva människors politiska uppvaknande kring tinande permafrost och skenande klimatskred. Inför det hotande slutet förläggs ständigt fokus till individens kallsvettiga tryck över bröstet, trots att klimatförändringarna till sin karaktär torde vara något av det mest kollektiva som existerar. Johan Berggren och Andreas Palmær simmar i månadens Ordfront med denna ström när de placerar in ”klimatångesten” i en psykologisk modell för sorg- och krisbearbetning, där människor och inte minst medier anses hantera sin oro över de stigande graderna genom svåra fall av personlighetsklyvning. Braskande klimatnyheter lever sida vid sida med säljande reportage om koldioxidstinna resmål på andra sidan jorden och hjärtklappningen du kände vid tv-nyheterna lägger sig snabbt vid incheckningen på Bromma. På det hela taget mycket välfunnet – och konsekvent individualistiskt.
Visst går Berggren och Palmær till rasande och raljant attack mot tillväxten som religion och tekniken som frälsare när de blottlägger arrogans och lögner hos dem vars materiella intressen går rakt emot det nödvändiga regimskiftet. Visst delar de ut smockor mot miljöbilar och löjeväckande klimatkompensation och konstaterar att den globala kapitalismens logik med sin heliga tillväxt och äganderätt innebär att vi bara ”ska rädda klimatet om vi kan tjäna pengar på det”. Vilket rimligen borde leda till slutsatsen att klimatet inte kan räddas inom det nuvarande ekonomiska systemet. Och visst ger sig författarna ut på en kort sejour bland världsregeringar och paradigmskiften – för att sedan gå ner sig i de individuella lösningarnas fragmentariska duttande. De är inte direkt ensamma om sitt resonemang om att vi i empati med framtida generationer självmant ska välja att konsumera och flyga mindre.
Nytt är däremot förslaget att attitydförändringar ska åstadkommas genom social stigmatisering modell antirökkampanj: ”Hoppas ni inte flög till Thailand?” Det finns säkert många därute som inte har något emot att börja mobba stadsjeepsägare, om man nu anser att det mest avgörande ska utelämnas till den taktiken. För medan vi utifrån vår privata ångest bedriver attitydförändringsprojekt på parmiddagen förlorar människor i Bangladesh sina hem.
Slutligen kan man fråga sig om privilegierade människors ångest inför klimatförändringarna verkligen förtjänar all denna analys, som i sämsta fall bidrar till ytterligare indiviualisering i synen på hotet och dess lösningar. Om man i stället tvingar ångesten att kanaliseras kan den i bästa fall leda till politisk organisering och till att nagla fast blicken på de kollektiva åtgärder som är den enda vägen bort från katastrofen.
Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal.
Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blirsjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.
Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna.
Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.
Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.
Myten om tryggheten
Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här.
De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor.
Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads.
Tecken i tiden
Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder.
Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.
Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slavarbete.
Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan.
Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år.
Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige?
De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor.
Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring.
Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.
Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.
Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.
”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.
Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson
Amalthea Frantz: Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar
Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.
”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.
Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet?
Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar.
En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari.
Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom.
Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull
Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering.
Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.
Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.
Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT
Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.
Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.
Det israeliska utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.
Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.
Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson
Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?
Elände Elände Elände Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.
2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?
Johan – Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!
Amalthea – Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.
Josephine – Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.
Vendela – Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!
Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?
Håkan – Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.
– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.
Alva – Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året.
Johan – Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.
Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?
Johan – Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.
Josephine – Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.
Amalthea – Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.
På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?
Josephine – Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.
Håkan – Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.
Vendela – Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.
Amalthea – I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera.
Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?
Alva – Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.
Vendela – ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”
Josephine – Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”
Johan – ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”
Amalthea – ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”
Håkan – ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.
Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.
– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.
I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.
Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala
Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.
”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala
– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.
– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.
Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.
Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.
En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.
Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.
Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.
Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
