Klimatångest. Patologiseringens vågor går höga när det gäller att beskriva människors politiska uppvaknande kring tinande permafrost och skenande klimatskred. Inför det hotande slutet förläggs ständigt fokus till individens kallsvettiga tryck över bröstet, trots att klimatförändringarna till sin karaktär torde vara något av det mest kollektiva som existerar.
Johan Berggren och Andreas Palmær simmar i månadens Ordfront med denna ström när de placerar in ”klimatångesten” i en psykologisk modell för sorg- och krisbearbetning, där människor och inte minst medier anses hantera sin oro över de stigande graderna genom svåra fall av personlighetsklyvning. Braskande klimatnyheter lever sida vid sida med säljande reportage om koldioxidstinna resmål på andra sidan jorden och hjärtklappningen du kände vid tv-nyheterna lägger sig snabbt vid incheckningen på Bromma.
På det hela taget mycket välfunnet – och konsekvent individualistiskt.
Visst går Berggren och Palmær till rasande och raljant attack mot tillväxten som religion och tekniken som frälsare när de blottlägger arrogans och lögner hos dem vars materiella intressen går rakt emot det nödvändiga regimskiftet. Visst delar de ut smockor mot miljöbilar och löjeväckande klimatkompensation och konstaterar att den globala kapitalismens logik med sin heliga tillväxt och äganderätt innebär att vi bara ”ska rädda klimatet om vi kan tjäna pengar på det”.
Vilket rimligen borde leda till slutsatsen att klimatet inte kan räddas inom det nuvarande ekonomiska systemet.
Och visst ger sig författarna ut på en kort sejour bland världsregeringar och paradigmskiften – för att sedan gå ner sig i de individuella lösningarnas fragmentariska duttande. De är inte direkt ensamma om sitt resonemang om att vi i empati med framtida generationer självmant ska välja att konsumera och flyga mindre.
Nytt är däremot förslaget att attitydförändringar ska åstadkommas genom social stigmatisering modell antirökkampanj: ”Hoppas ni inte flög till Thailand?” Det finns säkert många därute som inte har något emot att börja mobba stadsjeepsägare, om man nu anser att det mest avgörande ska utelämnas till den taktiken. För medan vi utifrån vår privata ångest bedriver attitydförändringsprojekt på parmiddagen förlorar människor i Bangladesh sina hem.
Slutligen kan man fråga sig om privilegierade människors ångest inför klimatförändringarna verkligen förtjänar all denna analys, som i sämsta fall bidrar till ytterligare indiviualisering i synen på hotet och dess lösningar. Om man i stället tvingar ångesten att kanaliseras kan den i bästa fall leda till politisk organisering och till att nagla fast blicken på de kollektiva åtgärder som är den enda vägen bort från katastrofen.
Ordfront Magasin Nr 12/2007
