Sexualdebatten handlar både om makt och moral. Reb Kerstinsdotter förenar sig gärna med radikalfeminister i ett maktperspektiv, men den moralistiska magkänslan måste ifrågasättas.
Som svar på den artikel jag skrev i slutet av juli, ”Slampighet en feministisk strategi”, har diverse respons inkommit. Allt från värdekonservativa grupper som vill bevara ”klassiska dygder” till läsare som tycker att artikeln var det lägsta i tidningens historia. Samt från radikalfeministiskt håll – Kakan Hermansson och Lea Honorines svar som poängterar vikten av att hålla maktperspektiv i minnet. I detta kan – och bör – vi förenas.
I sexualitetsdiskussioner finns alltid de som vill yrka på moralen. De som tycker att vi ska börja ligga mindre med personer som vi inte vill gifta oss med. Sedan finns det de som blir personligt förnedrade av utvik/poseringar/låtar med sexuella undertoner. Det handlar dels om magkänsla och dels om maktperspektiv. Dessa två bör inte förväxlas; magkänslan måste ifrågasättas.
Är det nödvändigtvis fel med kräksex för att någons direkta känsla är äckel? Är det nödvändigtvis fel med rape-play mellan två vuxna personer även om tematiken anknyter till sexualiserat våld? Vem har rätten att säga att det är fel om de delaktiga inte tycker det?
Frågan är ungefär densamma som om huruvida Frida Muranius låt ”Dunka mig gul och blå” verkligen är kvinnofientlig eftersom någon begär någonting som kan ses som problematiskt. Att sedan hävda att låten handlar om en kvinna som blir påsatt samtidigt som hon blir slagen gul och blå ser jag som att misstolka texten med flit.
Debatterna om slampan och om horan är inte samma debatt även om skam och fina/dåliga flickor finns i båda. Jag kritiseras för att använda Gayle Rubins uppräkning av vilka sexuella praktiker som faller åt sidan, men i det finns ingen värdering av mig. Det är enligt föreställningen om god sexualitet som de har lägre värde. En slampa är enligt gängse beskrivning en person som har (tillfälligt) sex med ett flertal personer. Prostitution är en annan diskussion med andra lösningar, som sociala nätverk, fackliga sammanslutningar, säkra arbetsplatser. Jag har inte talat om prostitutionens fördelar!
Författarna kritiserar mitt recept att ”ta tillbaka” ord med att de gäller ord som aldrig har tillhört oss. Förvisso tillhörde de aldrig oss, men de har tillskrivits oss genom århundradena. Vi har gått i horluvor och i nedspottade kläder. Vi har blivit kallade hora och det här är det enda sätt jag ämnat skriva om yrket som sådant – hur det är möjligt att förnedra någon (slampan) genom att förnedra någon annan (horan).
I det panelsamtal som hölls under årets Stockholm Pride sade Linn Ohlsson, en av initiativtagarna till Vägra Kallas Hora-kampanjen, att det då var viktigt att hävda att hon inte skulle behöva bli förnedrad på så sätt. Men senare frågade hon sig varför någon annan skulle ha makten att förnedra henne med det ordet, och valde i stället att göra det till sitt. Andra resonerar på samma sätt. Genom att kalla oss slampor/horor/bad girls benämner vi oss med det andra kallar oss i ett försök att föregå dem som vill förnedra oss.
Den intersektionella analys som Honorine och Hermansson efterlyser är eftersträvansvärd. Lägg för all del till funktionalitet, pigmentering och ålder. Och låt oss inte tro att slampigheten är lika möjlig oberoende av geografisk plats.
Jag vet personer som åker till andra städer för att kunna hångla runt, eftersom att det som sägs om dem efteråt hemma skulle bli för jobbigt. Låt oss inte tro att de möjligheter till att ens vara ickeheterosexuell eller för all del flersam som till viss del finns i urbana miljöer är lika lätt på landsbygden. Ja, det är en privilegierad grupp som har möjlighet att välja. Men på vilket sätt gör det valet sämre? Möjliggör inte vi som kan – och faktiskt vill – också en identifikation för andra?
Reb Kerstinsdotter är Genusvetarbög