Få medborgare kan väl ha undgått att vi i år firar 300-årsminnet av Carl von Linnés födelse. På 1700-talet lanserade han sitt sexualsystem och hans sätt att dela in växterna har gjort honom till mest kände svensk i världen. Kulturen i Lund har valt att i samband med 300-årsminnet låta museet fyllas av utställningar och evenemang på temat ”Sexuellt”.

Enligt Sydsvenskan sade en medlem omedelbart upp sitt medlemskap i Kulturen när årsboken för 2007 kom. Förhoppningsvis gladde sig övriga medlemmar åt de 192 sidorna Sexuellt som ingår som en fördjupning till utställningarna. ”Artiklarna rör sig mellan njutning och glädje å ena sidan och det förbjudna och förkastliga å det andra”, konstaterar Margareta Alin, avgående chef för Kulturen, och Lars-Eric Jönsson, bokens redaktör, i sitt förord.

Carl von Linné räknas som en av de första sexualupplysarna och genom anteckningar finns hans tankar ”Om sättet att tillhopa gå” bevarade för eftervärlden. I årsboken gör Inger Lövkrona en intressant läsning ur genusperspektiv och jämför med samtida erotisk folklore. Föga förvånansvärt finner hon att könens gradskillnad och hierarkiska ordning återspeglas även hos Linnés uppfattning om kvinnlig och manlig sexualitet. Men Lövkrona konstaterar också att hans sexualföreläsningar inte bara är ”bejakande och frispråkiga, de är också minst sagt sinnliga och sensuella”, vilket gjorde att han var impopulär hos dåtidens kyrka.

Kyrkans roll finns i ett av rummen på utställningen Lust – drömmar och fantasier, som invigdes av professor Tiina Rosenberg den 22 mars och som visas året ut. ”Varför är sex så problematiskt?” undrar utställningen utan att lyckas komma fram till något svar. Men den ger plats för tankar om kön och låter den manliga homoerotiken blomstra genom Lundakonstnären GANs (Gösta Adrian Nilsson) drömska möten med män, helst då sjömän.

I ”Rummet med den fänglade åtrån” påminns vi om att lusten inte sällan förpassas till hemliga skåp och lådor. En av världens vanligaste sexuella aktiviteter, onanin, finns med och vi får också ta del av s/m-sex.

”Delar i den här utställningen kan väcka starka reaktioner”, varnar Kulturen sina besökare. Och när jag bläddrar i gästboken så syns det att reaktionerna är många. ”Anna och Björn” hävdar att de blev så kåta av utställningen att de var tvungna att gå in på toaletten medan en annan besökare skriver att detta är ”Ingenting som hör hemma på Kulturen – porr kan ses någon annanstans”. ”Isak, 17 år” skriver:

”Otukt får mig att må illa. Sex för njutning är fult. Jag hoppas att alla syndiga ruttnar i helvetet.”

Sexualiteten är ju både något djupt personligt och något offentligt, en fråga som berör oss både privat och som samtidigt är en samhällsfråga. Vår tids samhälle beskrivs till och med som översexualiserat, där Mona Sahlin i ett famöst uttalande för några år sedan försökte göra skattebetalande till något ”sexigt”, påpekar Maria Bäckman i sitt bidrag i Kulturens årsbok men konstaterar samtidigt att det sexuella gör halt utanför våra museer om de inte fästs på en målarduk eller ges en allegorisk framställning i någon staty. Hon ger en fascinerande och tänkvärd inblick i en insamling hon gjorde bland gymnasieelever kring vilka föremål som var sexiga och fann då att det som var tabu i ett sammanhang kan vara hur harmlöst som helst i ett annat sammanhang. För Maria Bäckman blev det en tankeställare när en av killarna ville bidra med ett eget konstverk som började med en skiss

av en naken kvinna, fortsatte med onani där sperman blandades med färgen och sedan avslutades med några droppar stearin som skulle föreställa sädesvätskan. Men till sist hamnade tavlan som objekt D372:15 i Nordiska museets samling ”Sexiga föremål”.

Om utställningen Lust i Lund känns som en förrätt och ger en längtan efter mer, både i text och föremål, så blir man snarast övermätt på Museum Erotica på andra sidan sundet. Erotikmuseet har blivit en av Köpenhamns stora turistattraktioner med över en miljon besökare sedan öppnandet 1994. Museet är en historisk exposé över så mycket som möjligt kring sexualitet och människor genom århundranden och kanske är det formen av en katalog utan fördjupning eller för den delen komplicerande diskussioner som gör att det är svårt att känna sig riktigt nyfiken trots all sexualitet som ångar fram i de trånga lokalerna.

Om vi betraktar pornografi som skildringar, vare sig det handlar om ord, teckningar, stillbilder eller rörliga bilder där syftet är att väcka betraktarens upphetsning så kommer självfallet olika saker att fungera olika beroende på vem som är betraktaren. För Viveca Ohlsson är Elisabeth Ohlson Wallins självporträtt i ”Gender Warrior – Könskrigare” mer berörande än någon pornografisk bild hon har sett därför att den hos henne väcker funderingar ”om roller, sexualitet, kärlek, pornografi, tabun, homo-hetero, manligt-kvinnligt, dominans och underkastelse”, skriver hon i Kulturens årsbok. Där någonstans finns väl svaret på frågan varför sexualiteten och skildringarna av den, både i dåtid och nutid, också hör hemma på museer. Det öppna samtalet om sex ger oss möjligheter att både reflektera över oss själva och lära av andra erfarenheter. På så sätt kan trångsynheten

hos dem som tror att deras egen sexualitet också ska vara rättesnöret för alla andra motverkas.

Tidskriften Bons sexnummer (nr 37) fortsätter väcka reaktioner och på DN:s kultursidor (15 juni) undrade Helena Lindblad värdet i att säga ”allt”:

– Vilka krafter sätts i gång när det mest privata blir det mest offentliga?

Hon slår fast att hon själv föredrar att slippa veta ”allt” om folk. Jag är inte lika säker. När jag till sist tar mig igenom textmassorna i Bons långa sexsamtal så har jag fått veta att utgivaren av gaytidningen Destroyer, Karl Andersson, både har sålt och köpt sex, vilka onanifantasier Gudrun Schyman har, att Linna Johansson överkonsumerade porr när hon var gravid och att P1-journalisten Tove Leffler beställde upp knulljud från Sveriges radios ljudarkiv och blev kåt. Det diskuterades ren sexualteknik och utseendet på könsorgan och en massa annat. För detta blev Bon utskälld och sågad av krönikörer och kulturskribenter. Någon debatt om sexualiteten år 2007 blev det knappast, mest grinig pajkastning.

För några år sedan stod kampen mot ”sexualiseringen av det offentliga rummet” i fokus. Statsministern Göran Persson dundrade mot kvällstidningarna, livsmedelshandlare plockade ner ”sexistiska” löpsedlar om multipla orgasmer och Mona Sahlin varnade för allt sex som hon menade öste in över oss. Vid en beryktad hearing i ABF-huset våren 2004 dundrade s, v och mp mot sexualiseringen medan Tiina Rosenberg i en panel satt ensam och efterlyste mer sexualisering i det offentliga rummet.

I Bons sexnummer påminner Petra Östergren, i en artikel som ingen brytt sig om att kommentera, att det politiska resultatet av kampen mot sexualiseringen blev en utredning som ska kartlägga könsdiskriminerande reklam och lämna förslag på hur ett förbud skulle kunna se ut. Jag är förvisso ingen vän av könsdiskriminerande reklam men det känns som att ett förbud på detta område lätt skulle kunna glida över till att handla om sex i reklam och då blir det liksom något annat. Nu är det väl ändå troligt att Eva-Maria Svenssons utredning kommer att placeras långt in i en skrivbordslåda när den är klar och aldrig blir ett lagförslag.

I tiskriften Bang kan numera porrartiklarna handla om feministisk porr eller feministiska tolkningar om porr. När radiokanaler i Sveriges Radio vill stoppa Frida Muranius sexskildring i sången ”Dunka mig gul

&

blå” väcker det ett löjes skimmer. I Göteborgs-Posten (17 juni) vill Rasmus Malm ”ta tillbaka sexradikalismen från nyliberalerna, och feminismen från de sexfientliga”.

Kulturens storsatsning på Sex i Lund är ett tecken på att vi lever i en spännande sexualpolitisk tid.

Det finns dock en bransch som hotas av dagens utveckling. Den kommersiella porrindustrin i USA slår larm om sjunkande lönsamhet. 2005 såldes filmer för 30 miljarder kronor, förra året sjönk omsättningen till 25,3 miljarder kronor.

– Folk spelar in filmer i hemmet och lägger ut dem gratis. Det tar död på marknaden, säger en företrädare för porrbranschen till New York Times.

Det är väl få som sörjer om denna bransch går hädan.

Sexuellt. Kulturen 2007 – en årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige.

Den 23 september öppnar Andres Serranos utställning A history of sex.