Efter konflikten mellan svenska och lettiska arbetare i Vaxholm 2004 lärde sig Byggnads en läxa. Det räcker inte att bekämpa utländska arbetsgivare, man måste organisera dess arbetare också. I dag har Byggnads anställt tolkar som nu reser Sverige runt för att organisera den utländska arbetskraften. Arbetaren hängde på.
Det är tre år sedan EU växte österut och arbetarna i länder som Polen, Estland, Lettland och Litauen började utmålas som ett direkt hot mot svenska löner av socialdemokrater och Byggnadsfacket. På reklampelare över hela Sverige framställde Byggnads polska hantverkare som prostituerade. Förbundet krävde övergångsregler som skulle begränsa de nya EU-medborgarnas rätt att komma till Sverige och söka jobb.
Men några övergångsregler blev det aldrig och den 1 maj 2004 blev det fritt fram för européerna på andra sidan Östersjön.
Ett halvår senare stod ombud från Byggnads som blockadvakter utanför ett skolbygge i Vaxholm. Bygget hade lettisk personal från det lettiska företaget Laval un Partneri. Byggnads krävde kollektivavtal, men företaget vägrade gå med på avtalskraven. Vad de lettiska byggnadsarbetarna ville, visste Byggnads däremot inte. Ingen från förbundet hade pratat med dem som konflikten berörde. Ingen på Byggnads kunde lettiska. Då.
I dag är det annorlunda. Ett år efter konflikten i Vaxholm och de lettiska byggnadsarbetarna packat ihop och åkt hem, gjorde Byggnads en vändning och började anställa tolkar i lettiska, ryska, polska, och estniska.
Vi kör genom ett landskap av nybyggen
i utkanten av Örebro. Här, som många andra delar av Sverige, byggs det som aldrig förr och Byggnads medlemmar är långt ifrån nittiotalets 40-procentiga arbetslöshet. Bakom ratten sitter en lång och gänglig man som heter Gints Kaplers. Hans min är allvarlig och han skämtar sällan. Kanske är det språket. Det är svårt att skämta på främmande språk.
Gints Kaplers kommer från Lettland och är anställd som tolk på Byggnads sedan ett drygt år tillbaka. Kontoret har han i Örebro, men hans arbetsområde sträcker sig över sex län i södra Sverige, ibland ännu längre, eftersom att han är den ende av tolkarna som talar lettiska.
Gints Kaplers historia har berättats tidigare, bland annat i Arbetaren, men den tål att berättas igen. 2004, samma år som Lettland blev medlem i EU och debatten om ordning och reda på arbetsmarknaden rasade som värst, kom han till Sverige med hjälp av företaget Bygglett. Företaget ordnade alla nödvändiga papper och betalade skatten för lönen på 60 kronor i timmen. Det var i alla fall vad Gints Kaplers och hans arbetskamrater hade fått veta.
– Jag fick skriva under ett papper på svenska och Bygglett sa att det var för att kunna arbeta lagligt i Sverige. Det visade sig senare att pappret jag skrivit under var ansökan om F-skattsedel.
När de upptäckte att arbetsgivaren fuskade med skatten tog han och arbetskamraten Oskars Matiss kontakt med Skatteverket och Byggnads.
Trots att det var uppenbart att de inte var egna företagare beslutade Skatteverket att de, inte företaget, skulle betala den uteblivna skatten.
Kontakten med facket kostade Gints Kaplers jobbet, men Byggnads tog fallet till Arbetsdomstolen och Bygglett dömdes att betala både skadestånd och utebliven lön.
Snart står vi mitt i ett radhusbygge längst ut i bygglandskapet. Uppe på en av de rostskyddsfärgade byggnadsställningarna som löper längs huskropparna väntar Raimonds Bodnieks och Arvis Arajs. De bär likadana arbetskläder, översållade med arbetsgivarens gula logga.
Båda kommer från Lettland, är trettio år och bor i Örebro med sina familjer. Raimonds har två barn och Arvis ett. Precis som Gints Kaplers kom de till Sverige med Bygglett. Och liksom honom jobbade de med F-skattsedel utan att veta om det. Nu jobbar de som anställda för en firma med kollektivavtal. De jobbar tillsammans med svenskar och har samma lön som dem.
– Då var vi bara glada att få 60 kronor i timmen. Vi tänkte inte på att vi bidrog till dumpade löner. Nu är också vi oroliga över att folk arbetar svart eller med låga löner, säger Raimonds.
Arvis tror att det skulle behöva komma väldigt många östeuropéer för att Byggnads oro för lönedumpning ska besannas.
– Men om inte facket pressade arbetsgivarna skulle lönerna säkert sjunka.
De verkar lite besvärade inför alla frågor. Ingen av dem säger mer än nödvändigt. Arvis håller huvudet lite sänkt och söker tillflykt för händerna i några av arbetsbyxornas alla fickor. Raimonds tar stöd mot geringssågen.
Båda är något så ovanligt som utländska byggnadsarbetare organiserade i Byggnads. Förbundet gör ingen skillnad mellan utlandsfödda och svenskfödda i sin medlemsstatistik, men att de som kommer till Sverige för att jobba är svåra att organisera bekräftas av både ombud på avdelningarna och på förbundskontoret i Stockholm.
I Örebro blev tio av Byggletts anställda medlemmar, men nu har många av dem åkt tillbaka till Lettland.
– Det är där problemet ligger. De är här så kort tid, säger ombudsmannen Lars-Åke Söderholm på Örebroavdelningen.
Så hur kommer det sig att Raimonds Bodnieks och Arvis Arajs valt att gå med? De tittar på varandra med höjda ögonbryn. Kanske tycker de att frågan är dum.
– Det är ett bra skydd, särskilt när man kommer från ett annat land, svarar Raimonds efter en stunds tystnad.
Han tänker på den hjälp han fick av Byggnads när problemen med Bygglett blev kända, men också på att han numera är försäkrad och vet att han får komma till sjukhus, inte skickas tillbaka till Lettland, om han skulle råka ut för en olycka på jobbet.
Att vara fackligt organiserad är inget givet val om man kommer från Lettland. Gints Kaplers har sett jobbannonser hemma i Lettland där det uttryckligen står att man bara anställer folk som inte är organiserade. Och de flesta arbetsgivare sparkar anställda som ber facket om hjälp. Det lettiska byggfacket LCA har tre anställda och bara en av dem gör arbetsplatsbesök.
– Ingen är med i facket. Vi hörde aldrig av dem när vi arbetade i Lettland. Det var först efter konflikten i Vaxholm som vi fick veta att det finns ett lettiskt byggfack, berättar Raimonds Bodnieks.
Och väl i Sverige såg de till en början inte heller någon anledning att söka sig till det mycket starkare Byggnads. Byggletts ägare hade intalat dem att facket bara ville skicka dem ut ur landet.
– Alla var rädda för facket, berättar Arvis Arajs om tiden på Bygglett.
Bland Lavals anställda i Vaxholm tycks däremot ilskan ha varit den dominerade känslan. ”Vi var inte rädda, mer arga,” sade en av de anställda till Byggnadsarbetaren om den Luciamorgon när ombuden stod utanför bygget och skanderade ”go home” åt letterna. Där behövde inte arbetsgivaren skrämma sina anställda. Det jobbet gjorde Byggnads själv.
Ingvar Persson, författaren till boken Konflikten i Vaxholm, menar att Byggnads stora misstag i Vaxholm var att de aldrig pratade med Lavals anställda. Det var ju deras villkor konflikten rörde.
– Att Byggnads nu skaffat sig tolkresurser är ett uttryck för att man tagit lärdom av konflikten, menar han.
Men tolkprojektets ansvarige, Torbjörn Hagelin, tycker fortfarande att Byggnads gjorde vad de kunde för att komma i kontakt med personalen.
– Vad vi lärde oss var att de här företagen gör allt för att vi inte ska prata med de anställda.
På avdelningen Byggettans lokaler i Solna sitter Michael Jaget och pratar i telefon.
I en bokhylla bredvid står några lexikon och pärmar med Byggnads fyrkantiga logga på. Språket som strömmar genom luren är inte svenska utan polska.
Michael Jaget arbetar halvtid som tolk i polska och ryska på Byggnads. När han började i november 2005 räckte tiden gott och väl till de telefonsamtal som kom mellan övriga uppgifter. Nu har ryktet om Byggettans tolk spritt sig och vissa dagar hinner han knappt gå på toaletten. Ögonen ser trötta ut och rösten är lite matt.
– Om ett år är en heltidstjänst inte tillräcklig, tror han.
Han är stressad, men tar sig ändå tid att berätta. Många av dem som ringer kan engelska och ibland lite svenska också, men tycker att det känns tryggare att prata om fackliga frågor på modersmålet. Andra är helt utelämnade till andra polsktalande. Många av dem har låtit bli att söka hjälp för att de inte kunnat göra sig förstådda.
– Vi hjälper många som blir lurade av skrupelfria människor. Och de är alldeles för många.
Men det är inte bara de som råkat illa ut som hör av sig. När Michael Jaget följer med på arbetsplatsbesök med ombuden lyckas han ibland övertyga någon att gå med i facket. Redan i bilen på väg dit försöker han få sina svenska kollegor att lyssna och prata, snarare än att propagera för medlemskap.
– Vi ska bedriva upplysning hellre än agitation, säger Michail Jaget och berättar att avdelningen snart sparkar igång ett utbildningsprojekt i svenska och samhällskunskap, som också ska lära de polska byggnadsarbetarna mer om fackliga frågor och arbetarrörelsens historia.
Telefonen ringer igen och Byggettans tolk byter språk.
Varje månad kommer sex representanter för Byggnads alla avdelningar till förbundet i Stockholm för att diskutera och utbyta erfarenheter av problem som har med utländsk arbetskraft att göra. Det kan handla om för långa arbetsdagar, för låga löner och dåligt boende. Och så hoten mot dem som tar kontakt med facket.
Tolkresurserna är bara en del av det här projektet, men enligt Torbjörn Hagelin den del som gett störst effekt.
Men det är bara östeuropéer som kan prata med Byggnads på sitt hemspråk. Papperslösa latinamerikaner som jobbar nattetid med att städa byggen kan inte vänta sig någon tolkhjälp på spanska eller portugisiska. De papperslösas situation är inget som kommit upp på mötena.
– Vi har haft fullt upp med de andra, säger Torbjörn Hagelin.
Om Byggnads upptäcker papperslösa på ett bygge meddelar man Migrationsverket och polisen, vilket med stor säkerhet innebär att de avvisas från landet.
En papperslös arbetare kan inte vänta sig någon hjälp från Byggnads. För att vara medlem måste man ha personuppgifter, vilket papperslösa saknar. I stället uppmanas de att söka arbetstillstånd.
– Men vi är väldigt försiktiga med att gå till polisen. Det har bara hänt någon enstaka gång. I första hand söker vi upp företaget som anlitar städfirman. De papperslösa är i beroendeställning. Vi går inte på dem, säger Torbjörn Hagelin.
Östeuropéerna försöker man i varje fall organisera, men trots tillgång till tolkar är det svårt att locka dem till facket. Den korta vistelsetiden är en förklaring. En annan kan vara ombudens attityder och bemötande. Men Torbjörn Hagelin är säker på att felet är arbetsgivarnas. Han berättar om ett möte där ett sextiotal utländska arbetstagare informerades om möjligheten att organisera sig fackligt. Ingen vågade visa sitt intresse, av rädsla för att bli angiven av en arbetskamrat.
– De är kuvade och vågar helt enkelt inte. Ett medlemskap i Byggnads är förenat med risken att förlora jobbet.
Borta i Örebro kör Gints Kaplers ut ur bygglandskapet och in i de färdigbyggda delarna av stan där avdelningen ligger. När tolkprojektet är slut 2008 skulle han gärna vilja fortsätta arbeta fackligt. Kanske internationellt.
– Jag skulle vilja hjälpa till att bygga upp det lettiska facket. Men det blir nog svårt.
Fakta / Ingen F-skatteboom
”Östeuropéer med F-skattsedel som jobbar utanför kollektivavtalssytemet men under antällningslika förhållanden”. Det var en av Byggnads farhågor inför EU:s utvidgning.
Sedan utvidgningen har antalet F-skattsedlar ökat med nästan 18 procent. Men det är svenskarna som står för ökningen. Av drygt 5 300 nyregistrerade 2003 stod de utländska för 263. Förra året nyregistrerades mer än 7 600 F-skattsedlar. Av dem var 275 utländska.
Skatteverkets förklaring är att intresset för
F-skatt bland de nya medlemsländerna var högre före utvidgningen, när en anställning krävde arbetstillstånd.
Fakta / Fyrdubblad invandring
Sverige, Storbritannien och Irland var de enda länderna som valde att inte införa övergångsregler för de nya EU-medborgare. På Irland och
i Storbritannien ökade invandringen stort men inte
i Sverige.
Sedan 2003 har invandringen från de nya EU-länderna visserligen fyrdubblats, men sett till den totala invandringen och uppskattningar inför utvidgningen är volymerna små.
Polen och de baltiska staterna stod 2006 för 90 procent av arbetskraftsinvandringen från de nya medlemsländerna.
