Den 14 januari 2011 lämnade Tunisiens diktator Zayn al-Abidin Ben Ali landet efter månader av folkliga protester. Datumet ses som starten för den arabiska våren, då kraven på demokrati spreds till flera länder i Mellanöstern. Medan länder som Syrien och grannlandet Libyen kastats in i ändlösa krig våras det kanske fortfarande för demokratin i Tunisien. Men den hänger på en skör tråd.

I industristaden Sfax i östra Tunisien. Till storlek och folkmängd i nivå med Malmö. 

Svetten lackar. En påträngande värme. I lokalens mitt gräddas makrouna, rougag, muffins och baguetter från morgon till kväll i fyra stora brödugnar. Det här är Akram Amouris domäner. För några år sedan tog han över familjebageriet efter sin far som valde att gå i pension. 

Företaget går relativt bra. I Tunisien är brödet heligt och ingår i alla måltider. 

Samtidigt är det en av få livsmedelsprodukter där priset inte skjutit i höjden de senaste åren, förklarar Akram Amouri och fortsätter:

– Den där stoltheten som jag kände över att vara tunisier när vi skickade iväg Ben Ali lade sig snabbt. Priserna har skenat. Mycket annat också för den delen. Du behöver inte vara politiskt insatt för att se klyftorna i samhället, den ekonomiska kollapsen och människors frustration. Frågan är vart i helvete vi är på väg.

Inflationen i Tunisien fortsätter att skena, och priserna på råvaror som kött, frukt och grönsaker går i genomsnitt upp med mer än 10 procent per år medan lönerna ligger kvar där de är. Den genomsnittliga arbetslösheten i Tunisien har legat på 15,4 procent efter Jasminrevolutionen, som resningen 2011 kom att kallas i Tunisien. Före 2011 låg den siffran på 13 procent. Detta enligt CEIC, ett företag som specialiserat sig på att ta fram data över världens länder. Utöver arbetslösheten lider landet av ekonomisk stagnation och en skev handelsbalans. Utlandsskulderna har stigit till skyhöga nivåer – förra året motsvarande 71 procent av landets bruttonationalprodukt enligt det tunisiska finansdepartementet. 

Främst rör det sig om två stora lån från den Internationella valutafonden, IMF, år 2012 och 2016 på totalt 2,8 miljarder dollar. Lån som Tunisien kände sig pressade att ta för att få ordning på sin ekonomi med få andra realistiska alternativ på bordet, och utan möjlighet att förhandla fram sina egna villkor. IMF har bland annat krävt att Tunisien ska reducera sitt budgetunderskott genom att implementera en åtstramningspolitik med anställningsstopp och frysta löner inom den offentliga sektorn och att höja skatterna på allt från mat och hyresbostäder, till bensin och telefonkort. 

Det har slagit hårt mot en stor del av Tunisiens befolkning. Vissa har reagerat med apati. Andra med ilska. Visst, Tunisien är en demokrati numera, men det är ingen check som du kan lösa in på banken, säger Tawfik Jelassi, professor i företagsekonomi på Mediterranean School of Business i Tunis. 

Berges Du Lac i Tunis. Ett polderområde som började byggas på Lac De Tunis, den naturliga och medelhavsblåa lagun som separerar Tunis från just Medelhavet, på 1980-talet. 

Här ligger Mediterranean School of Business. En glas- och stålkonstruktion där glasets färg ger förnimmelser av marint. 

På skolans gårdskafé är det rökfritt. Troligtvis en av få platser i Tunisien där det är just det. Tawfik Jelassi korsar sina händer och lägger dem på det svarta träbordet bakom en liten kopp turkiskt kaffe i keramik.

– Det här landet är i behov av stora ekonomiska och politiska reformer. Politikerna måste verkligen ha viljan att förändra Tunisien i grunden i stället för att endast se till sitt eget, säger Tawfik Jelassi och tillägger:

– Tunisien lider av nepotism, korruption och en  diskrepans mellan regeringens intentioner och landets verkliga tillstånd. Det är en ond cirkel som måste få ett slut. 

Tawfik Jelassi fördjupar sitt resonemang genom att dra några exempel. Han nämner bland annat de 600 000  personer som i dag är anställda inom den offentliga sektorn i ett land med runt 11 miljoner invånare. Enligt Tawfik Jelassi är den offentliga sektorn synonym med ineffektivitet och fylld till brädden med folk som inte behövs där, samtidigt som den kostar enorma summor pengar i löneutbetalningar. 

En stor del av människorna som trodde att Jasminrevolutionen skulle förbättra deras liv i grunden har i dag tappat hoppet.
Tawfik Jelassi, professor i företagsekonomi på Mediterranean School of Business i Tunis

– Vi har en herrans massa clowner inom politiken som gett sig in där av den enkla anledningen att de vill sko sig själva. Det sänder ut helt fel signaler till landets befolkning. Alldeles för mycket pengar hamnar i fel fickor i dag. Pengar som borde investeras där de behövs som mest, säger Tawfik Jelassi innan han tar till orda på nytt:

– En stor del av människorna som trodde att Jasminrevolutionen skulle förbättra deras liv i grunden har i dag tappat hoppet. Många tunisier är i dag villiga att ta risken att sätta sig i en gummibåt och korsa Medelhavet. Vad säger det dig om vilken situation Tunisien är i?

Färjan som målats i en sliskig grön färg på på skrovets insida är fullastad med bilar och passagerare på väg till Kerkennah. En ögrupp 20 kilometer från kuststaden Sfax. Ögruppen är känd för att vara den enda platsen på jorden där fiskare kan äga en bit av havet. Fiskarna i Kerkennah använder sig av en unik fisketeknik som kallas charfia där de genom att nyttja speciellt konstruerade fällor fångar fisken levande. Ebb och flod, lågvatten och högvatten är en viktig del i fiskemetoden, men på senare år är det inte bara fiskbestånd och turister som lockats till ön. 

I september förra året dog över 100 migranter när båten de färdades i sjönk i Medelhavet strax utanför Kerkennah. I juni samma år hade 46 andra migranter gått samma öde till mötes på mer eller mindre samma plats. Samtidigt har 4 500–5 000 tunisier lyckats ta sig till Europa varje år sedan 2016. Många av dem startade sin resa på just Kerkennah. 

Ouled Kacem. Några butiker, en restaurang och ett par kaféer. Det är allt den lilla byn består av. Under ett träd sitter ett gäng killar och svalkar sig och äter smält choklad från en Kit Kat-förpackning. 

– Vi väntar på att lämna. När vi får besked om att det är dags, då drar vi, säger Sedki Triki.

Hans vänner Bilel Yhia och Marouan Arbi nickar instämmande. Sedki Treki berättar att de varit på Kerkennah i flera veckor och att de beslutat att försöka ta sig till Italien tillsammans med hjälp av en smugglare som de redan betalat en stor del av sina sista besparingar till. Varifrån i Tunisien de ursprungligen kommer ifrån vill ingen av dem berätta. 

I avvaktan på beskedet som de alla väntar på sover de utomhus, eller i övergivna hus lite varstans på huvudön Sharqi. Sedki Treki menar att ortsbefolkningen är fullt medvetna om i vilket syfte de är där: 

– De bryr sig inte. Jag tror att de har vant sig vid synen av migranter på Kerkennah som gör sig redo för att ta sig till Europa.  Varför skulle de bry sig när inte ens myndigheterna bryr sig? Det enda stället på ön där det finns polis och myndigheter är i hamnen. Vad som händer på resten av Kerkennah tror jag att de struntar i. 

Marouan Arbi fyller i:

– Men det är ju bara skönt för oss på sätt och vis när vi inte behöver se oss om över axeln hela tiden. Samtidigt är vi ju tunisier och är inte här olagligt. Men polisen ska du aldrig lita på. 

Många har ju dött när de har försökt att ta sig från Tunisien över Medelhavet. Det är inget som oroar er?

– Jag är ung, men det finns inget för mig i Tunisien. Jag är levande död här och har ingenting mer att förlora, säger Sedki Treki.

Hans vänner Marouan Arbi och Bilel Yhia nickar instämmande:

– Tunisiens politiker har pissat på oss unga alldeles för länge nu. Jag har slutat hoppas på att det någonsin ska bli bättre.

Minibussarna i Tunisien kör efter en oregelbunden tidtabell. Bussarna lämnar helt enkelt endast när bussens åtta säten är fyllda. Till slut rullar vi ändå ut från bussstationen i Sfax, lämnar Medelhavet bakom oss och rör oss mot Tunisiens inland. Landskapet förändras. Olivlundar och citrusträd byts snabbt ut mot grus, kaktusar och tåliga mesquitebuskar. Tre timmar senare anländer vi till Sidi Bouzid – en på ytan småsömnig stad med ungefär 120 000 invånare. Men skenet bedrar.

Det var i december 2010 som de lokala myndigheterna beslagtog Mohammed Bouazizis fruktkärra. Förtvivlad och förödmjukad valde den 26-årige frukthandlaren att hälla bensin över sig själv och tända på. Händelsen blev startskottet på de protester som senare skulle sprida sig som en löpeld över hela landet. Diktatorn Zayn al-Abidin Ben Ali försökte stävja protesterna med våld men utan att lyckas. Den 14 januari 2011 valde han slutligen att lämna landet. Han lever i dag i exil i Saudiarabien.

På ett kafé i centrala Sidi Bouzid sitter Neji Affi tillsammans med sin son Kholed Affi och dricker kaffe under en markis. Hemmahörande i staden deltog de båda i protesterna med en förhoppning om att Tunisien skulle komma att ändras, skakas om i grundvalarna. 

– I dag önskar jag att den så kallade revolutionen aldrig hade ägt rum. Om jag ska vara ärlig önskar jag att Ben Ali kom tillbaka till Tunisien. Jag var mer fri då, trots att vi levde i en diktatur, än vad jag är nu, säger Kholed Affi och fortsätter:

– Jag arbetar som frisör och innan revolutionen gick det att försörja sig. Nu överlever jag knappt på de pengar som jag tjänar. Tänk dig då hur det är för alla som går arbetslösa? 

Arbetslösheten, särskilt bland unga akademiker i de eftersatta regionerna, sägs ligga på över 30 procent. Men det är svårt att få tillgång till säkra siffror. Även officiell statistik måste tas med en nypa salt.  Men med exakta siffror eller ej, känner sig en stor del av landets unga marginaliserade och utan tro på framtiden. Och missnöjet går att ta på i Sidi Bouzid. I april i år gav sig runt 5 000 människor ut på stadens gator för att protestera mot just marginalisering och försämrade livsvillkor. 

Neji Affi som hela tiden suttit och nickat instämmande under konversationen gång fyller i där sonen Kholed Affi slutar:

– Jag var med i protesterna mot Ben Ali för att kämpa för hans och hans generations framtid, säger Neji Affi och pekar på sin son innan han fortsätter:

– Jag blev nästan skjuten av Ben Alis poliser på kuppen. Men tyvärr breder missnöjet ut sig på nytt i Sid Bouzid. Det vi kämpade för då är exakt samma saker som vi kämpar för i dag. Men i de nya protesterna deltar jag inte. Det känns meningslöst. Men snart tänds det säkert en ny gnista som får saker att koka över på nytt. 

Tillbaka i Tunis. Aziz Cheikhs vattenkammade hår är bakåtstruket och skägget är välansat. Han bär ett par glasögon med svarta bågar och röker som en borstbindare. Till vardags är han ledamot i  det liberala och i dag delvis styrande partiet Nidaa Tounes i den norra provinsen Bizerte. Men han känner sig lika hemma i huvudstaden Tunis som han ofta besöker i politiska ärenden nu för tiden, berättar han. Vi sitter på ett kafé på Avenue Hédi Chaker som Aziz Cheikh själv har valt ut.

På väggarna sitter inramade tavlor föreställande Empire state building i New York och Eiffeltornet i Paris. Stolarna är i läder och knarrar när man rör sig. Vi sitter på övervåningen och märker knappt av kommersen på gatan utanför. Den sjätte oktober i år är det presidentval i Tunisien och Aziz Cheikh är tvärsäker på utgången:

– Jag är säker på att Nidaa Tounes har  folkets stöd. Folket litar på oss eftersom vi är det enda riktiga demokratiska partiet i Tunisien. 

Nidaa Tounes har i någon form haft del i makten i Tunisien sedan 2014. Både med Beji Caid Essebsi som den förste demokratiskt valde presidenten i landet, och med en majoritet av platserna i parlamentet och därmed även premiärministerposten med partiets Youssef Chahed. Realiteten är dock en annan. I skrivande stund har Tunisiens president Beji Caid Essebsi, 92 år gammal, gått ur tiden. Vem som ska fylla vakuumet efter honom är ännu inte klart.

Enligt Tunisiens konstitution kan premiärministern tillfälligt ta över presidentens ansvarsområden i upp till 60 dagar. Om positionen därefter fortfarande inte är tillsatt blir det i stället parlamentets talman som får iklä sig den rollen i upp till 90 dagar.  Sedan tidigare har partiet även brottats med stora inre stridigheter. Tidigare i år lämnade bland annat premiärministern Youssef Chahed Nidaa Tounes för att starta sitt eget parti Tahya Tounes (Länge leve Tunisien).

Efter det har han öppet proklamerat att han kan tänka sig att sadla om till president. Och enligt den senaste valundersökningen som utförts av institutet Sigma leder han  i nuläget med 19,3 procent av rösterna. Få tunisier skulle dock rösta om det var val i dag – enligt USA-tankesmedjan Internationella republikanska institutet, IRI, så få som 31 procent.

– Vem litar på valundersökningar i dag? säger Aziz Cheikh något irriterat. Oavsett vilket var det partiet Enneheda som raserade bron mellan politikerna och folket under de åren som de satt i makten innan vi tog över. Enneheda har aldrig trott på ett demokratiskt Tunisien, och sedan dess tror tunisierna att alla politiker är likadana. Men vi slåss för framtiden.

Många menar att livsvillkoren för många tunisier har försämrats under just era år vid makten. Är inte det ett misslyckande från Nidaa Tounes sida?

– Vi har försökt bygga upp landet av skärvorna som Enneheda lämnade efter sig. Det är ingen lätt uppgift att ta sig an. Men det är klart, vi lär oss fortfarande. Vi i Tunisien är inte vana vid demokrati. Det tar tid att bygga från grunden, men vi jobbar på det till skillnad från vissa andra, som sagt, säger Aziz Cheikh.

Bakom dubbla rader av taggtråd och stängsel tornar Bardopalatset upp sig – säte för Tunisiens konstituerande församling i kvarteret med samma namn i Tunis. Sporadiska missnöjesyttringar och protester sker titt som tätt i området och taggtråden har därför fått ligga kvar. Uniformerade soldater med automatkarbiner patrullerar området. Naoufel Eljammali möter mig på innergården iklädd en mörkblå kostym med vit skjorta. Han beklagar att han är lite sen med ett leende på läpparna och frågar om det är okej om vi sätter oss  i hans bil för luftkonditioneringens och svalkans skull. 

När Enneheda tog makten i Tunisiens första demokratiska val i oktober 2011 blev han tilldelad rollen som arbetsmarknadsminister. 

Varför skulle Enneheda vilja såga av den gren som vi sitter på?’
Naoufel Eljammali, politiker

Enneheda anklagas ofta för att vara bakåtsträvande eftersom partiet vill förena politiken med islams värderingar. Något som många liberala partier och politiker menar är en omöjlighet. 

– Det är fullständigt nonsens. Vi var med och skrev Tunisiens nya konstitution efter Ben Ali, och vi släppte ifrån oss makten 2014 utan protest. Varför skulle Enneheda vilja såga av den gren som vi sitter på? frågar sig Naoufel Eljammali.

Han menar att ett av de största problemen inom tunisisk politik i dag är att alla vill styra och ställa som egna små öar.  

– Det finns otroligt många olika viljor och lika många synsätt på hur politiken ska skötas i Tunisien. Men du måste se till alla de där olika viljorna i slutändan. Vi som politiker måste exempelvis tillsammans få ordning på den tunisiska ekonomin. Får vi inte det spelar det ingen roll vad folk tycker och tänker eftersom demokratin till slut kommer att kollapsa som ett tak över oss. 

Två kontraster sticker ut i Tunisien. Dels skillnaden mellan Tunisiens huvudstad Tunis och resten av landet, dels skillnaden mellan Tunisiens norra del vid Medelhavet och den mellersta delen av landet och Sahara, det vill säga inlandet. Akram Amouri fortsätter att baka sitt bröd i Sfax, men han avslöjar att han har varit på väg att lämna både staden och landet flera gånger. 

– Om läget blir ännu sämre sticker jag nästa gång och tar familjen med mig. Men jag älskar Sfax och Tunisien. Det kommer jag aldrig bort ifrån, säger han.

Andreas Irebring