I Bulgarien är vårdsektorn i permanent krisläge – det saknas resurser, sannolikheten att överleva en stroke är lägst i hela EU och vårdpersonalen drivs att arbeta hårt och länge för liten ersättning. En sjuksköterska har i genomsnitt en månadslön på mindre än 2 800 svenska kronor efter skatt. Men nu har det börjat röra sig i de bulgariska vårdarbetarleden.

Det är eftermiddagsrusning i Sofia och på gatorna är människor på väg hem från sina arbeten. På kedjerestaurangen Happy i centrum har ett möte i all hast sammankallats och stämningen runt bordet är upprymd. Vesselina Gantjeva delar ut menyer till sina kollegor. De arbetar liksom hon som vårdbiträden och sjuksköterskor på olika sjukhus och vårdinstanser runt om i huvudstaden, och de flesta har kommit till matstället direkt från sina arbeten. För bara ett halvår sedan kände de inte varandra.

Ett stenkast från platsen där vi sitter ligger det bulgariska hälsoministeriet. Under våren har vårdpersonal och sjuksköterskor från hela Bulgarien vid upprepade tillfällen rest till Sofia för att protestera framför byggnaden. Men protesterna har inte utlysts av de stora fackförbunden, utan till största delen koordinerats genom en fristående grupp på Facebook.

– Den där Facebookgruppen var väldigt tråkig innan allt det här började. Det var en sådan där grupp där man hälsade till varandra, eller frågade efter jobb, säger Vesselina Gantjeva.

Mötet har tillkallats eftersom att initiativtagaren till de landsomfattande protesterna, Maja Ilieva, under helgen blivit avskedad från det största privatägda sjukhuset i Sofia. Där hade hon arbetat som sjuksköterska i mer än tolv år. Maja Ilieva sitter också med vid bordet. Hon berättar att hon under dagen deltagit vid en presskonferens tillsammans med en ombudsman underställd Bulgariens regering med anledning av avskedet, och att hon nästan förväntat sig det.

Maja Ilieva berättar att hon hamnade i Facebookgruppen av en ren tillfällighet och inte visste hur många personer som fanns i den. I gruppen delades en video som handlade om de usla arbetsvillkoren för sjuksköterskor i en småstad i norra Bulgarien.

– Jag frågade om vi kunde stödja dem genom en gemensam protest, och förklarade vilka tillstånd som behövdes för att vi skulle kunna organisera demonstrationer i olika städer.

Merparten av sjuksköterskornas organisering har skett genom sociala medier och demonstrationerna har alltsedan den första protesten i februari fortlöpt under våren. Den 1 mars i år samlades vårdpersonal framför sjukhus, förskolor och kommunhus i mer än 30 bulgariska städer. Under sommaren har också ett hundratal sjuksköterskor i den lilla staden Devin kollektivt sagt upp sig i protest.

Vårdpersonalens viktigaste krav har handlat om att stoppa privatiseringarna inom sjukvården, höja lönerna till minst två gånger minimilönen, få ersättning för övertids- och nattarbete samt att arbetsköparna ska följa det gemensamma kollektivavtalet på alla sjukhus.
– Vi har hela tiden känt oss motarbetade, och inte heller fått något större stöd från vare sig läkarna som är med i samma fackförbund som oss, eller från BAPZG, Bulgariska yrkesförbundet för anställda i vårdsektorn, som är den medlemsorganisation all vårdpersonal i Bulgarien måste vara medlemmar i, säger Maja Ilieva.

Hon har själv varit facklig klubbordförande i det största fackförbundet CITUB, men försöker nu tillsammans med andra sjuksköterskor starta upp ett alldeles nytt fackförbund för medicinska specialister.

Bulgarien, som har en befolkning på omkring 7 miljoner invånare, är i dag ett av Europas fattigaste länder med den lägsta minimilönen i hela EU. Över 2 miljoner människor, närmare en tredjedel av befolkningen, har sedan 1989 utvandrat för att arbeta i andra länder. Inte minst har detta fått allvarliga konsekvenser för vårdsektorn i landet som i dag är kraftigt underbemannad – bara under 2015 lämnade 2600 läkare Bulgarien.

Enligt rapport från EU-kommissionen som publicerades i juni 2017 beskrivs hälsosituationen i landet som allvarlig. Sannolikheten att överleva en stroke är lägst i hela EU och det saknas resurser för att behandla och bota cancersjukdomar. En sjuksköterska har i genomsnitt en månadslön på omkring 500 leva efter skatt, vilket motsvarar ungefär 2 760 svenska kronor. Medelåldern för sjuksköterskor är hög, det blir allt svårare att rekrytera nyutbildad personal och många arbetar långt efter pensionen.

På min avdelning har vi bara en nyexaminerad sjuksköterska, och då är vi ändå omkring hundra stycken som arbetar på sjukhuset.
Vesselina Gantjeva, sjuksköterska

Vesselina Gantjeva byter plats och sätter sig intill mig vid bordet. I 24 år har hon arbetat som översköterska på en avdelning för lungsjukdomar i huvudstaden Sofia.

Hon visar mig bilder som hon tagit med sin mobiltelefon, som föreställer henne själv tillsammans med en äldre kvinna i sjuksköterskeuniform som har en kanyl fastsatt i armen.

– Se på min kollega, hon är 71 år gammal. Hon borde ha gått i pension för längesen. På min avdelning har vi bara en nyexaminerad sjuksköterska, och då är vi ändå omkring hundra stycken som arbetar på sjukhuset. Jag börjar närma mig 50, men mina kollegor betraktar mig fortfarande som en av de yngsta, säger hon.

Det var framförallt sorgen och ilskan efter att ha förlorat tre av sina kollegor i cancer som fick Vesselina Gantjeva att gå ut på gatorna. Hon menar att sjuksköterskor i Bulgarien tvingas till arbete trots att de är sjuka.

– För två veckor sedan förlorade jag ännu en kollega som var svårt sjuk i cancer. Jag har förstått att det inte går att vara tyst längre.

Tre dagar senare färdas jag med buss genom ett gulgrönt åkerlandskap, för att besöka ett litet lokalsjukhus långt ute på landsbygden. I den lilla orten Karlovo, som ligger i hjärtat av Bulgariens inland och som framförallt är känd för sina många rosodlingar, bor omkring 15 000 människor. Men det lokala sjukhuset bistår i själva verket hela regionen med vård.

Det börjar närma sig lunchtid och stämningen är uppspelt i personalrummet på barnavdelningen. Daniela Ikimova hjälper sin kollega att fästa en ljusblå pappersögla på bröstfickan. Den ljusblå öglan har kommit att bli en viktig markering mot de svåra förhållanden som råder inom vården i landet, och sjuksköterskorna har burit dem under vårens protester.

Inte heller i den lilla orten Karlovo har nyheten om avskedet undgått vårdpersonalen. I dag har de på lunchrasten utlyst en protest framför huvudingången.

– Vi protesterar i solidaritet med Maja Ilieva, som står upp för oss. Här på sjukhuset i Karlovo är situationen ohållbar och vi går på knäna, säger Daniela Ikimova.

Hon berättar att hon arbetat som översköterska på barnavdelningen i 27 år. Det är här i Karlovo och i de närliggande byarna som hon har hela sin familj. Hon oroas över att de unga lämnar orten, och hon får tårar i ögonen när hon berättar att sjukhuset till följd av brist på medicinska specialister nu riskerar nedläggning.

– Om sjukhuset i Karlovo stängde igen skulle långa reseavstånd och höga sjukhusavgifter göra att många människor i den här regionen helt stod utan vård, säger hon.

Ur en bandspelare strömmar de raspiga tonerna av John Lennons ”Imagine” när vårdpersonalen ställer upp sig framför huvudingången till sjukhuset. Många familjemedlemmar till sjuksköterskorna deltar i protesten och en liten pojke visslar högt i en visselpipa. Bulgarisk teve är där för att dokumentera protesten, och på kvällsnyheterna flimrar den hastigt förbi i ett inslag som handlar om avskedet av Maia Ilieva.

Vanja Grigorova är ekonomisk rådgivare till ordföranden i fackföreningen Podkrepa, det näst största fackförbundet i Bulgarien. Hon har deltagit i flera av sjuksköterskornas protester i Sofia och i våras kandiderade hon till EU-parlamentet. Vanja Grigorova berättar att det funnits både administrativa och personliga problem i den medicinska federationen inom Podkrepa.

– I juni fick den medicinska federationen en ny ledning, vilket gjort det svårt för organisationen att bemöta sjuksköterskornas krav. Ett annat problem har varit att sjuksköterskorna inte får stöd från läkarna.

Hon berättar att fackförbundet tidigare under året tillsammans med yrkesförbundet för anställda i vårdsektorn och polisfacket organiserat en kampanj för ökad ersättning vid nattarbete och övertid.

– Men i slutändan blev det ändå ingen löneökning. Det fanns ingen fungerade kommunikationen mellan representanterna från facket, yrkesförbundet för vårdsektorn och andra vanliga arbetare. Regeringen i Bulgarien har istället infört en reform som underminerar arbetsrätten i ännu högre grad, säger hon.

Hon understryker att hennes fackförbund gått ut med ett offentligt uttalande i vilket de motsatt sig avskedet av Maja Ilieva.

– Det här orättvisa avskedet kommer säkerligen att gå till domstol, men även om hon vinner så kan fallet pågå i två år eftersom rättsinstanserna i Bulgarien arbetar så långsamt.

Några dagar senare reser jag med tåg till staden Varna i norra Bulgarien. Det är landets tredje största stad, som ligger belägen vid svartahavskusten, inte långt från turkiska gränsen. Också i Varna råder sedan länge kris inom den överbelastade sjukvården. Det är inte endast lokala sjukhus som ger allmänvård som står under nedläggningshot i landet – liksom i den lilla orten Karlovo – utan också sjukhus som bistår med specialistvård.

Bakom en rejäl grind i Maksuda, ett av de mest socioekonomiskt utsatta kvarteren i Varna, ligger ett litet vitt tvåvåningshus. En medfaren ambulans står parkerad på uppfarten och den varma förmiddagssolen silas genom trädens lövverk. Här på det lilla sjukhuset har man alltsedan 1927 gett specialiserad vård för att bekämpa lungsjukdomar och tuberkolos. Dimitrina Markova tar emot mig på trappan till entrén. Hon är en ung läkare i 35-årsåldern och säger att hon brinner för sig arbete på sjukhuset. Tillsammans möter vi Hristo Gantjev, sjukhusdirektör, på kontoret på ovanvåningen. Han berättar att han för tre år sedan blev speciellt förordnad för att rädda sjukhuset från nedläggning.

– Precis som i många andra länder är vård av tuberkulospatienter beroende av statlig finansiering. Här i Varna behöver vi 100 leva om dagen för varje patient vi tar hand om, men vi mottar endast en fjärdedel av den summan från kommunen.

Hristo Gantjev berättar att han nyligen var på ett möte med hälsoministern i Bulgarien för att diskutera omfattningen av tuberkulos i landet. De senaste åren har fallen av tuberkulos ökat i Bulgarien, och särskilt bland unga i befolkningen.

– Från och med hösten ska vi på sjukhuset i stället få 58 leva per patient, så situationen har förbättrats något.

Hristo Gantjev hoppas på att det lilla tbc-sjukhuset ska kunna uppgå i något av de två större offentliga sjukhusen i Varna, och därmed kunna räddas. Han vill att byggnaden ska genomgå en omfattande renovering och att patienterna, som vårdas i en annan del av staden, ska flyttas över till Maksuda.

– Det finns inget annat tbc-sjukhus här i regionen, så det måste räddas.

Dimitrina Markova menar att också utrustningen måste bytas ut och förbättras.

– Vi behöver en digitalisering av röntgenbehandlingen. Just nu jobbar vi med röntgenplåtarna manuellt. Med ett digitaliserat bildbehandlingssystem skulle vi få nya möjligheter att effektivisera arbetsmetoderna och ställa säkrare diagnoser.

Sedan flera månader kommer Dimitrina Markovas lön oregelbundet in på kontot. Liksom många i personalen arbetar hon en stor del av arbetstiden på ideell basis, men tack vare enstaka undervisningstimmar vid universitetet och en parallell anställning vid Varnas universitetssjukhus lyckas hon ändå trygga uppehället för sig och sin familj.

Också i Varna har protesterna inom sjukvården inte låtit vänta på sig. På en solig uteservering, inte långt från kommunhuset, träffar jag Daniela Jekova och Rositsa Nikolova. De är båda sjuksköterskor på universitetssjukhuset i Varna, och hoppas att många fler vårdanställda ska ansluta sig till höstens protester. De understryker att om arbetsvillkoren förbättrades för sjuksköterskor, skulle också vården generellt förbättras i landet.

– De senaste årens privatiseringar har en stor del i den generella nedrustningen av sjukvården. Privata sjukhus tömmer den nationella statliga hälsofonden på resurser, samtidigt som regeringen i Bulgarien försummar sitt ansvar och vägrar höja lönerna, säger Daniela Jekova.

– På avdelningen där jag jobbar får vi inte ens använda handskar när vi behöver för att de sparar på material. Det är absurt och innebär en hög infektionsrisk för patienterna, fyller Rositsa Nikolova i.

Båda två planerar de att resa hela den långa vägen till Sofia för att delta i nästa nationella protest som är utlyst den 11 september. De som inte har möjlighet att resa till huvudstaden kommer istället att samlas framför sjukhus och kommunhus runt om i landet. Rositsa Nikolova är förväntansfull inför protesten.

– Många är rädda för att bli avskedade, men samtidigt finns det ingen utväg för oss här. Vi kommer att sätta på oss våra ljusblå öglor och protestera.