Medan världens blickar varit riktade mot krisen i Libanon har läget i Darfur, tre provinser i västra Sudan, dramatiskt skärpts under sommaren. Den här veckan väntas FN:s säkerhetsråd samlas till möte för att hitta en väg ut ur en kris där två miljoner människor, en tredjedel av befolkningen, lever ett eländigt liv i läger och där offren för drygt tre års konflikt för länge sedan har slutat räknas, även om siffran 200000 döda ofta används.
Den 5 maj i år väcktes förhoppningar om ett slut på konflikten, när regeringen i Khartoum och en av rebellrörelserna i Darfur skrev under ett fredsavtal i Abuja i Nigeria där fredsförhandlingar pågått sedan 2004. Men hoppet om en demobilisering, ett slut på dödandet och en möjlighet för flyktingarna, både inne i Darfur och de drygt 200000 som finns i grannlandet Tchad, att kunna återvända hem i säkerhet har inte infriats. Tvärtom kommer nu varnande rapporter både från FN och hjälporganisationer om att situationen i Darfur snabbt förvärras.

För civilbefolkningen är säkerhet nödvändig. Enda realistiska möjligheten till skydd på kort sikt är internationell närvaro. Sedan drygt två år tillbaka finns en styrka från Afrikanska unionen, AU, på plats i Darfur. Denna styrka skulle från början övervaka en vapenvila som inte följdes, men har senare av AU fått i uppdrag att också skydda civilbefolkningen. De drygt 6000 AU-soldaterna och 1560 AU-poliserna har dock brist på resurser och Darfur är lika stort som Frankrike till ytan. De utsätts också själva för angrepp och den 19 augusti dog två AU-soldater från Rwanda i ett bakhåll när okända personer öppnade eld.

För flyktingarna i Darfur är AU:s brist på resurser alarmerande. Den 24 augusti rapporterade IRIN, en nyhetsbyrå som drivs av FN, att IRC (International Rescue Committee), en av de internationella hjälp-organisationerna, hade slagit larm om en kraftig ökning av sexuella övergrepp mot kvinnor.
I Kalma, det största flyktinglägret i Darfur, uppgav över 200 kvinnor att de under en femveckorsperiod hade utsatts för sexuella övergrepp, däribland våldtäkt, utanför lägret. Enligt IRC är det en drastisk ökning, då det tidigare har handlat om två–fyra fall per månad. Den 7 augusti samlades cirka 300 kvinnor i Kalma för att kräva hjälp – speciellt från AU-styrkan. Tidigare kom soldater tre gånger i veckan till Kalma, men nu har bara en patrull kommit till lägret sedan april.
Skyddet behövs när kvinnorna ska ge sig ut i bushen för att samla ved.
– Vi har valt att riskera våldtäkt istället för att låta männen gå ut – de riskerar att dödas, förklarade en kvinna på mötet, enligt IRIN.

En våldtagen kvinna i Darfur riskerar att bli utstött ur sin familj. Dessutom är det vanligt att kvinnor i ung ålder har utsatts för den värsta formen av kvinnlig könsstympning, vilket gör att de i ännu högre grad riskerar att smittas av hiv vid en våldtäkt. Enligt en FN-rapport är 40 procent av offren för sexuellt våld under 18 år.
Den 22 augusti varnade FN:s generalsekreterare Kofi Annan för att det grova sexuella våldet mot kvinnor i Darfur ökar och att det handlar om ett avsiktligt sätt att förödmjuka en grupp.
– Våldtäkt är ett medel i etnisk rensning, sade Kofi Annan.

Mandatet för AU:s styrka går ut 30 september och när fredsavtalet undertecknades väntades att en FN-styrka, med bättre resurser och ett starkare mandat i ryggen, skulle skickas till Darfur. USA och Stor-britannien har föreslagit att 17500 soldater, 3300 civila poliser och 2000 kravallpoliser ska sändas dit och därmed göra insatsen till den största FN-missionen för tillfället. AU:s soldater skulle stanna kvar och byta till FN:s blå baskrar.
Förra veckan sade de styrande i Khartoum dock blankt nej till en FN-styrka.
– Det är ett försök att sätta Sudan under förmyndarskap. Varje stat som stödjer resolutionsförslaget kommer vi att betrakta som Sudans fiender, sade det styrande Nationella kongresspartiets ordförande Ghazi Salah Eldin Atabani.
Sudans president Omar al-Bashir har sagt att han har sin egen plan för att lösa konflikten i Darfur och han har vädjat om mer tid från FN:s säkerhetsråd. Samtidigt har han hotat med att en FN-styrka ska ”bekämpas som Hizbollah besegrade de israeliska styrkorna i Libanon”. Retoriken från regeringen i Khartoum handlar nu om ”europeisk imperialism” och anklagelser om att ”väst” vill kolonisera Darfur.
I presidentens fredsplan ingår att 10500 sudanesiska regeringssoldater ska skickas för att skapa säkerhet i Darfur. Det ses snarare som en uppladdning för en militär offensiv.

Däremot har Sudan sagt ja till att 10000 soldater och annan personal från FN ska övervaka fredsavtalet för södra Sudan. Det undertecknades i januari 2005 och har, trots alla olycksprofetior, hållit och därmed gjort slut på ett av Afrikas mest långvariga krig med flera miljoner döda.
När USA:s speciella sändebud Jendayi Frazer kom till Khartoum i lördags möttes hon av ilskna demonstranter som krävde att hon skulle åka hem. Hennes uppdrag var att försöka övertala regeringen i Khartoum att acceptera en FN-styrka, men hon betonade samtidigt att det inte är aktuellt att skicka in en FN-styrka till Darfur mot Khartoums vilja.

Sedan 2004 har FN:s säkerhetsråd antagit tio resolutioner om Darfur. Ingen resolution har hittills efterlevts. När nu ett beslut om FN-trupper tycks inom räckhåll har uppenbarligen president al-Bashir bestämt sig för att han kan nå en seger.
Den humanitära krisen i Darfur har alltså förvärrats de senaste veckorna. FN är handlingsförlamat när Sudans regering sätter sig till motvärn och därtill kommer det faktum att Kina, med sin vetorätt i säkerhetsrådet, har stora oljeintressen i Sudan och kan blockera beslut på samma sätt som USA försvarar Israels intressen med sin vetorätt.
Fredsavtalet i Abuja den 5 maj hade också en inbyggd svaghet. Endast en av rebellrörelserna, SLA, Sudans befrielsearmé, skrev under avtalet. Dess ledare Minni Arkou Minnawi tillträdde i början av augusti arbetet som speciell rådgivare åt president al-Bashir. Men SLA var splittrat i två fraktioner och den gren som leds av Abdelwahid Muhammed El Nur vägrade godta freds-avtalet. Den andra rebellrörelsen, JEM, Rörelsen för rättvisa och jämlikhet, skrev inte heller under avtalet. Efter den 5 maj har striderna mellan olika rebellfraktioner ökat vilket ytterligare har bidragit till laglösheten i Darfur.

Det brukar sägas att konflikten i Darfur började i februari 2003. Det var då som SLA tillkännagav sin existens. Den 25 april 2003 kom en förenad styrka från SLA och JEM i 33 jeepar till El Fasher tidigt i gryningen. De gick till anfall mot flygbasen och när slaget var över efter sju timmar hade minst fyra av flygvapnets ryska Antonov-bombplan och attackhelikoptrar förstörts. Minst 75 soldater, piloter och flygtekniker hade dödats och 32 hade tillfångtagits, däribland flygbasens befälhavare general Ibrahim Bushra Ismail. Stora mängder vapen erövrades och rebellerna förlorade bara nio man.

Det var början till en framgångsrik period för de två rebellgrupperna, konstaterar Julie Flint och Alex de Waal i sin bok Darfur. A short history of a long war. De bägge har lång erfarenhet av Sudan och ger en omfattande bakgrund till en konflikt som skapat en av de värsta humanitära katastroferna i världen de senaste åren.
Kriget i Darfur brukar beskrivas som en konflikt mellan nomadiserade arabiska folkgrupper och bofast afrikansk jordbrukarbefolkning, där bägge grupperna är muslimer. Att Saharas öken, på grund av den globala uppvärmningen, breder ut sig söderut brukar anges som en av orsakerna.
Flint och de Waal håller med om att historiska motsättningar om land och den stora hungersnöden 1984–1985 finns som bakgrund till dagens konflikt, men det är politiska åtgärder som är orsaken, menar de. Och de lägger huvudansvaret på regeringen i Khartoum.

Darfur införlivades i Sudan 1916–1922, men den brittiska kolonialmakten var helt ointresserad av utveckling som skulle gynna dess invånare. Utbildning begränsades till bychefernas söner, så att kolonialmakten inte skulle utmanas. Hälsovården försummades och vid självständigheten 1956 hade Darfur det lägsta antalet sjukhussängar per invånare i hela Sudan. Regeringen i Khartoum fortsatte nonchalera Darfur och många lämnade området för att söka arbete i jordbruken längs Nilen eller i östra Sudan. Någon strävan till separatism finns dock inte i Darfur, i motsats till södra Sudan där de kristna och animistiska afrikanerna ville bryta sig loss från landet.
I mitten av 1980-talet hade knappast någonting utvecklats sedan den brittiska kolonialtiden och invånarna i Darfur upplevde att regeringen i Khartoum inte såg dem som fullvärdiga sudanesiska medborgare. I slutet av 1980-talet utbröt de första striderna i Darfur, som då handlade om lokala motsättningar i fråga om land och bosättningar.
Men när uppror bröt ut på nytt 2001, handlade det om politiska frågor. Rebellerna krävde ett stopp för den arabiska överhöghetspolitiken. Flint och de Waal berättar om hur en grupp från de afrikanska folkgrupperna fur och zaghawa den 21 juli 2001 samlas och svär en ed på Koranen att bekämpa den arabiska politiken. I gruppen ingick flera av dem som senare skulle bli militära ledare för rebellerna.

Regeringen i Khartoum svarade på utvecklingen i Darfur med ett kalkylerat våld, menar Flint och de Waal. Flygvapnet användes för att bomba från luften, byar sattes i brand och människor terroriserades.
Redan i slutet av 1980-talet hade namnet janjawid hörts för första gången. För att sköta det smutsiga hantverket på marken har regeringen använt denna milis, en löst sammansatt grupp som leds av Musa Hilal. Om det någonsin blir en rättslig uppgörelse i ICC, internationella brottmålsdomstolen i Haag, lär Musa Hilal vara en av dem som kommer att åtalas för brott mot mänskligheten. Redan 1988 ska Musa Hilal, enligt Darfurs dåvarande guvernör, ha tackat för att han hade fått ”de nödvändiga vapnen och ammunitionen för att utrota de afrikanska stammarna i Darfur”.
Det finns otaliga vittnesmål om janjawids övergrepp mot civila, men milisen har fått fria händer av de styrande i Khartoum och hittills har FN:s krav på avväpning av milisen inte efterlevts.
I boken redogörs också för det komplicerade geopolitiska spel där Darfurs civilbefolkning blivit en bricka. Vid avkoloniseringen av Afrika beslöts att kolonialtidens gränsdragningar skulle bevaras intakta. Det har dock inte avhållit olika regimer från att använda destabilisering av grannländer genom ombud.

Under helgen tändes ett hopp om att 19 års krig i norra Uganda ska vara över då LRA, Herrens motståndsarmé, och regeringen i Kampala nu verkar vara beredda att ingå ett fredsavtal. Så länge kriget i södra Sudan pågick fick SPLA-gerillan stöd av Uganda (och Eritrea) medan regeringen i Khartoum gav stöd till LRA.
När Omar al-Bashir 1989 tog makten i Sudan var det militant islam som blev regimens kännetecken. Hassan al-Turabi var ideologen i Nationella islamiska fronten och fick ett stort inflytande. Sudan stödde i mitten av 1990-talet jihadister i Egypten, Eritrea, Etiopien och Uganda och Usama bin Ladin fick en tillflyktsort i Sudan.

Nu har Hassan al-Turabi förlorat makten och på gamla dagar blivit demokrat och förespråkare för en liberal form av islam. Kvinnor kan till och med få leda bön, hävdade han tidigare i år och stämplades som ”avfälling” av de konservativa islamisterna.
Det har hävdats att Hassan al-Turabi är hjärnan bakom rebellrörelsen JEM, men Flint och de Waal ansluter sig inte till den uppfattningen.

Konflikten i Darfur är inget spontant utbrott av etniskt hat, betonar Flint och de Waal. I Darfur finns kloka krafter bland afrikaner och araber som strävar efter fred och samexistens. Lokala överenskommelser om fred har slutits. Men regeringen har gjort allt för att motarbeta dessa strävanden.

De härskande i Khartoum är seriekrigsförbrytare anser Flint och de Waal. En gång i tiden strävade de efter makt för att upprätta en islamisk stat. Nu handlar det bara om makt för dess egen skull. Och då var den brända jordens taktik som ett svar på upproret i Darfur logisk.

Omvärlden har förhandlat och litat på löften och debatterat om det är folkmord eller inte som pågår i Darfur. Under tiden har ett samhälle i gränslandet mellan det arabiska och afrikanska Afrika förstörts så grundligt att det kommer att påverka även kommande generationer, konstaterar Flint och de Waal.

Darfur. A Short History of a Long War
Julie Flint & Alex de Waal
Zed books/African arguments