För den som läser tidningar framstår vänsterpartiet som ett splittrat parti, genomskjutet av konflikter mellan så kallade ”förnyare” och ”traditionalister”. Nyheterna handlar nästan bara om avhopp, intriger och interna motsättningar. Men vanliga partimedlemmar har klagat på att denna bild inte stämmer – att det är en liten minoritet av främst parlamentariker som står för salvorna […]
För den som läser tidningar framstår vänsterpartiet som ett splittrat parti, genomskjutet av konflikter mellan så kallade ”förnyare” och ”traditionalister”. Nyheterna handlar nästan bara om avhopp, intriger och interna motsättningar.
Men vanliga partimedlemmar har klagat på att denna bild inte stämmer – att det är en liten minoritet av främst parlamentariker som står för salvorna i pressen, medan partiet i övrigt är ganska enigt. Enligt dessa handlar motsättningarna inte i första hand om politik, utan om makt – alltsedan slutet av nittiotalet har partiorganisationerna och medlemmarna kapat åt sig mer makt i förhållande till partiets folkvalda, som under Gudrun Schymans ledarskap hade en mer självständig ställning.
Genom att förnyarna, eller mer korrekt partihögern, begärde sluten votering i valet av partiledare på kongressen i Göteborg i helgen fick vi en siffra på den omtalade splittringen: 199 ombud röstade för Ohly, 25 emot. Det innebär att missnöjet i första hand omfattar elva procent av kongressdeltagarna. Det kan tyckas orättvist och märkligt att en så liten del av partiet har lyckats dominera nyhetsflödet.
Partihögern har – på sitt sätt – varit skickliga i att tänja på partidisciplinens gränser. Genom att högljutt varna för att vänsterpartiet är på väg mot nykommunistisk sekterism har de satt Ohly i en rävsax. Antingen vara passiv och låta krypskyttet fortsätta till skada för partiet, eller hugga tillbaka och därmed bekräfta förnyarnas tes.
Ohly var tvungen att försöka ta sig ur rävsaxen. I sitt inledningstal gick han till hård attack mot de som har ”en plan B för att varaktigt splittra vårt parti” och mot dem som genom falska beskyllningar har ”överträtt gränsen för vad som är anständigt i ett politiskt parti”. Samtidigt betonade han att vänsterpartiet är ett öppet parti som ”föredrar fronter och majoriteter som bygger på kompromisser framför sekterism och utanförskap.”
Det återstår att se om Ohly och kongressens tydliga utslag förmådde partihögern att inse sin minoritetsställning och agera därefter. Samtidigt började partivänstern, som länge har tagits för given i sitt stöd till partiledningen, att ta sig ton och körde över partistyrelsen i några frågor. Valplattformen hade redan innan kongressen startade anklagats för att vara orealistiskt dyr att genomföra, och genom partivänsterns segrar blev den ännu dyrare.
Samtidigt är debatten om vänsterpartiets bristande realism delvis en följd av förnyarnas kritik och pressens partiskhet. 200 000 nya jobb i offentlig sektor skulle sannolikt kosta några tiotal miljarder, men ingenting i närheten av de 80 miljarder som moderaterna krävde i skattesänkningar så sent som 2004 – utan att för den delen hånas och förlöjligas i media.
Vänsterpartiets stora bekymmer är dock inte att behöva ta ansvar för sina kostsamma reformkrav, för det räknar ingen med att de kommer att behöva göra efter valet. Och det är kanske där skon klämmer. Det är inte svårt att formulera krav på välfärdsreformer. Det svåra är att genomföra dem – och om det hade kongressen inte mycket att säga.
Huvudstrategin är att nå ett bra valresultat, men det ser inte så ljust ut för vänsterpartiet på den punkten. Och det kan inte bara skyllas på partihögern. Det stora raset i opinionsundersökningarna kom efter Uppdrag gransknings avslöjanden förra hösten om Lars Ohlys politiska förflutna. Försöken att återvinna väljarnas förtroende underlättas förmodligen inte av att Kubakramaren Eva Björklund nu åter valdes in i partistyrelsen.