Alla som gillar fattigdomsbekämpning borde fullkomligt älska facklig organisering över nationsgränser. Organiseringen på Amazons lager i Europa sätter fingret på vikten av internationell solidaritet. Om lönerna ska upp längs de multinationella värdekedjorna krävs en global facklig kamp.
Det är ingen hemlighet att kapitalismen sedan länge är global medan regleringen av ekonomin fortfarande i huvudsak är nationell. Åren runt millennieskiftet var det mycket tal om detta.
En stark globaliseringskritisk rörelse byggde nya allianser mellan folkrörelser och fack i det globala Nord och det globala Syd. Globala ramavtal utarbetades och sympatistrejker med arbetare i andra länder lyftes fram som ett av de viktigaste verktygen för att få upp lönerna längs de globala värdekedjorna.
I dag är diskussionen om hållbarhet mycket mer högröstad än den om internationell solidaritet.
Kapitalets svar blev begreppet ”hållbarhet”, egentligen det globala kapitalets variant av att ”se över sina rutiner”: etiska uppförandekoder, etiska certifieringar och så kallad ”Corporate Social Responsibility”, CSR.
I dag är diskussionen om hållbarhet mycket mer högröstad än den om internationell solidaritet. Detta bidrar säkert till att så många aktivister intresserade av fattigdomsbekämpning hamnar på de stora företagens huvudkontor. Problemet är bara att hållbarheten inte fungerar.
Det är inte hållbarhetsarbete och CSR som höjer arbetares löner.
Det har gått tjugo år sedan de första uppförandekoderna lanserades och forskningen har nu hunnit ikapp. Deras resultat varierar, enligt professor Niklas Egels Zandén på Handelshögskolan, mellan ”ingen till liten effekt” på arbetsvillkoren längs värdekedjorna.
Det är inte hållbarhetsarbete och CSR som höjer arbetares löner. Det som däremot gör det är facklig organisering, strejker och protester. Två gånger har till exempel de så omskrivna textilarbetarna i Bangladesh fått upp sina löner, båda gångerna föranleddes höjningen av massiva kravaller i kläddistrikten.
Lönerna för arbetare på Sydafrikas vingårdar höjdes även de för några år sedan. Det var inte Systembolagets eller Fairtrades förtjänst, utan ett svar på att 10 000 arbetare gick ut i vild strejk.
Alla som är intresserade av fattigdomsbekämpning borde fullkomligt älska strejker.
Alla som är intresserade av fattigdomsbekämpning borde fullkomligt älska strejker. Så hur kan då detta fantastiska påverkansverktyg förstärkas?
I mars stod en grupp arbetare anställda på Amazon utanför ett kontor i polska Poznań. De kom inte bara från Polen, utan från Spanien, Frankrike och Tyskland och representerade fackföreningar av vitt skilda slag. Syndikalistiska CGT och IP stod sida vid sida med tyska Verdi som till sin struktur liknar svenska LO-förbund.
De riktade ljuset på gemensamma missförhållanden som osäkra anställningar och antifackligt bemötande. Under påskveckan gick tusentals anställda på Amazons tyska distributionscenter i Rheinberg, Werne, Bad Hersfeld, Koblenz, Leipzig och Graben ut i strejk.
Amazon är ett av världens största företag. Produktionen flyttas runt globalt över nationsgränser. Därför är det inspirerande att se den internationella fackliga organisering som nu växer fram. Tidigare har anställda i Polen till exempel koordinerat strejker med personalen i Tyskland. Detta, mer än någonting annat, ger hopp om tryggare anställningar och bättre villkor.
När lagerarbetarna i Tyskland nu strejkar så går de i täten för Amazons arbetare över hela Europa. För om de lyckas kämpa till sig bättre villkor, kommer arbetare i fler länder att få lättare att ta fajten.
Om Amazon ställs mot en enad rörelse av anställda i hela Europa, är oddsen goda för att hela personalpolitiken förändras. Det kommer vi att ha stor nytta av även här, när Amazon bygger sina första lager på svensk mark.