De otyglade arbetarna

Produktionen ligger långt under det normala, runt 50 procent av maxkapaciteten. Företagsledningen sliter sitt hår i förtvivlan.
Förpackningsfabriken Rexam utanför Ystad har – trots att verksamheten ska läggas ner till sommaren – nyligen tecknat avtal med två nya kunder och vädjar med ömsom bonuserbjudanden, ömsom varningar till sina anställda att börja arbeta som vanligt igen. Produktionen måste komma i gång.

Men ingenting biter. Utanför fikarummet ekar de stora hallarna tomma, och att produktionen skulle gå på halvfart känns snarast som en överdrift.
– Vi kan inte uppmana till strejk eller maskning, men vi uppmanar folk att ta det lugnt om de mår dåligt. ”Gör som du själv känner”, brukar vi säga på personalmötena. Ingen ska stå vid falsarna och vara upptagen av dystra tankar. Då är det lätt att skada sig. De här maskinerna sliter av skruvmejslar utan problem, säger Kaj Jeppsson som är klubbordförande på Rexam.

Det är verkligen stilla: en arbetsplats fortfarande i chock, flera månader efter att beskedet att fabriken ska flyttas till Danmark kom. Sedan dess är det inte många av de drygt hundra uppsagda som orkat jobba för fullt.
Kaj Jeppsson och hans arbetskamrater berättar en historia om uppgivenhet, besvikelse, vrede och en företagsledning som inte längre vågar visa sig ute på golvet efter en serie feltramp. Många har tagit Jeppsson på orden och lämnar maskinerna så fort den mörka framtiden hamnar i tankarna. Företaget kommer inte att kunna möta leveranskraven – snart börjar semesterperioden då personalstyrkan minskar ännu mer – men intresset för att slita hund tycks försvinnande litet bland de uppsagda arbetarna.
Ledningen vill därför, paradoxalt nog, anställa fler för att kunna möta efterfrågan. Men facket har sagt blankt nej.
– Och nu slösar de pengar på att köra iväg halvfulla leveranser, eftersom vi inte fyller dem. Pengar som lika gärna vi kunde ha fått, suckar Kaj Jeppsson.

Ingen på Rexam hymlar om att den avslagna arbetstakten är medveten. Vem kan förvänta sig att personalen ska offra sig själva för ett företag som bestämt sig för att alla anställda ska dumpas och fabriken flyttas? frågar de sig.
Även om vreden bottnar i en så djup besvikelse att det inte finns kraft till att gå ut i öppen strid fortsätter kampen mot företagsledningen. Personalen håller stenhård koll på vad ledningen gör och vilka beslut som fattas, och sprider informationen vidare. Minsta lilla missförhållande dras fram i ljuset.
– Vd:n har sagt att han får ont i magen varenda gång han ser mig på väg till sitt kontor, skrattar Kaj Jeppsson.

Exempelvis spreds nyheten om den förre vd:ns Stefan Angwalds avgångsvederlag om nästan 22 miljoner blixtsnabbt på Rexam efter att uppgifterna satts upp på en anslagstavla. Personalen hade krävt avgångsvederlag på 5000 kronor per anställningsår, vilket skulle ha kostat företaget ungefär hälften av vad Angwald fick.
När företagsledningen sedan gav besked om att personalen inte skulle få ett öre i avgångsvederlag lade arbetarna ner verksamheten under ett par timmar.
– Det var nog ingen som pratade om strejk. Men det är klart att folk inte orkar arbeta när de får sådana besked, säger Bengt Jeppsson, som jobbat på Rexam i över tjugo år, halva sitt liv.

Situationen på Rexam utanför Ystad belyser ett välkänt ansikte på den svenska arbetsmarknaden: företag lämnar djupa sår efter sig när de flyttar sin produktion.
Det svenska samförståndet, där arbetsgivare och fackföreningar arbetade med samhällets välstånd som gemensamt mål, var länge ett internationellt föredöme. Arbetarrörelsen stod i särklass i världen. Än idag kan inget annat land skryta med en lika hög andel fackligt organiserade.
Men allt färre känner idag igen sig i bilden av samförstånds-Sverige. De utflyttade fabrikerna och hoten om att flytta ut än fler har ställt villkoren på huvudet.

I själva verket har det svenska samförståndet – eller åtminstone bilden av det – alltid varit ihålig. Organisationsgraden till trots har svenska arbetare varit lika stridbara som arbetare i andra västländer.
Merparten av alla konflikter på den svenska arbetsmarknaden har nämligen varit vilda.
Mellan 1970 och 1990 förekom i Sverige, lågt räknat, 119 vilda strejker per år – att jämföra med omkring tio ”lagliga”, fackligt sanktionerade strejker. Den stora merparten av svenska arbetare som deltog i strejker under den här perioden gick alltså förbi de fackföreningar de tillhörde, och förde sin kamp utanför den spelplan som i samförståndets anda målats upp av arbetsgivarna och LO.
Tills trenden plötsligt bröts av 1990. Det året sjönk antalet vilda strejker till en tiondel.
Sedan dess ligger snittet på drygt sex vilda strejker per år.

Den drastiska nedgången är intressant: ingenting tyder på att motsättningarna mellan arbetare och arbetsgivare skulle ha minskat sedan 1990. Snarare tvärtom. Löneklyftorna växer, arbetstempot ökar och allt fler företag hotar med att flytta produktion utomlands.
Borde då inte svenska arbetare vara minst lika stridslystna som före 1990-talet?

En förklaring till gåtan om de försvunna strejkerna skulle kunna vara att skärpt lagstiftning numera avskräcker arbetare från att ta till vild strejk. Så tror Kurt Eriksson, chefsjurist på Medlingsinstitutet med ett förflutet som ombudsman åt Verkstadsindustriförbundet.
– En avgörande omständighet är att bötesbeloppet för vild strejk har höjts. Tidigare var maxbeloppet 200 kronor, men det taket tog den borgerliga regeringen bort. Arbetsdomstolen dömer i dag normalt till 2 000 kronor, och det kan skrämma bort många från att delta i vilda strejker, säger han.
Samma svar lämnar också många av hans kollegor.

Men Kurt Eriksson lyfter också fram två andra faktorer som kan ha dämpat strejkvilligheten.
Dels har arbetsmarknaden förändrats sedan 1980-talet. Inom tillverkningsindustrin, där de vilda strejkerna varit mest frekventa, har en rad centrala avtal mellan fackföreningar och arbetsgivare lagt band på strejkviljan. Dels ledde den ekonomiska krisen i början av 1990-talet till en massarbetslöshet som Sverige inte sett sedan 1930-talet.
– När jobbet hänger på gärdsgården är man inte så sugen på att ta strid utan vidare, säger Kurt Eriksson.
Christer Thörnqvist, forskare i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet, håller inte med om att skadeståndsbeloppet skulle påverka strejkviljan.
– Den som går ut i en vild strejk är redan medveten om lönebortfallet. Då gör inte 2000 kronor någon större skillnad. Dessutom finns det inget samband i tid: skadestånden höjdes 1993, men strejktrenden bröts av redan under 1990, säger han.

Däremot tror också Thörnqvist att de alltfler centrala industriavtalen påverkat det vilda strejkandet. I exempelvis Danmark, där kollektivavtalen inte reglerar lika mycket som här i Sverige och där lönerna sätts på golvet, är vilda strejker betydligt vanligare. Danska arbetsgivare kräver nu just en centralisering av avtalssystemet, medan Svenskt näringsliv arbetar för att få ner lönebildningen på lokal nivå.
– Kollektivavtalen har gjort det lättare att hindra strejker. Ju mer man decentraliserar avtalsförhandlingarna, desto fler vilda strejker blir det, säger Christer Thörnqvist.
Han doktorerade 1994 på avhandlingen Arbetarna lämnar fabriken om den svenska strejkboomen. Men hans forskning visar att det svenska strejkmönstret inte är unikt. Det rör sig i takt med de flesta västeuropeiska länder.

Trots att Sverige har en lång tradition av socialdemokratiskt regeringsinnehav, hög organisationsgrad och en hygglig reallöneutveckling har de vilda strejkerna nära följt de internationella trenderna, där dessa faktorer saknar inverkan.
Istället pekar Thörnqvist på en annan teori. När en ekonomisk uppgång – där lönerna stiger, sysselsättningen är hög och den sociala tryggheten växer – vänder till nedgång uppstår ett glapp mellan den verkliga ekonomiska utvecklingen och den förväntade. Efter en rad goda år kommer plötsligt oväntat dåliga. Uteblivna lönehöjningar och ökande arbetslöshet leder då till missnöje, som kan kanaliseras genom strejker.

Den här modellen gäller inte mindre konjunkturrörelser, utan bara kraftiga ekonomiska svängningar. Thörnqvist har studerat så kallade Kondratieff-cykler – en sorts världsekonomiska vågor som går upp och ner – och funnit klara överensstämmelser. Det är när en Kondratieff-cykel vänder från sin uppåtgående fas till sin nedåtgående, något som sker ungefär vart fyrtionde eller femtionde år, som strejkfrekvensen tycks öka. Den senaste cykeln vände från uppgång till nedgång vid decennieskiftet 1969–1970 – och just då sköt strejkboomen fart, såväl i Sverige som i andra länder.

Det var oftast lokala löneförhandlingar, konflikter om aldrig så små löneförhöjningar eller förbättringar av arbetsvillkoren, som blossade upp i vilda strejker, sällan längre än en dag eller ett par timmar. Vanligtvis såg såväl arbetsgivare som fackliga organisationer genom fingrarna med de olovliga konflikterna och försökte lösa dem så lokalt som möjligt. Vilda strejker innebar dålig reklam för både företagen och de fackliga organisationerna, och det låg därför i alla parters intresse att nå snabba, smidiga överenskommelser. Därför anmäldes inte heller många strejker till Arbetsdomstolen.

Ett exempel som bryter mot den regeln är den vilda strejken vid Norrbottens cementgjuteri utanför Piteå på hösten 1980. När löneförhandlingarna drog igång krävde facket att ackorden skulle bytas ut mot timlön. Arbetet var slitsamt, och den som ville förtjäna sin dagpenning måste arbeta hårt.
Förhandlingarna körde snart fast. När fabrikschefen, som redan var illa omtyckt, syrligt frågade om alla anställda verkligen skulle kunna göra rätt för timlön, rann bägaren över och drev ut arbetarna i vild strejk. Med några få avbrott varade den i nästan en och en halv månad.

En av dem som deltog var Ivan Karlsson.
– Chefen var en uttalad ”fackhatare”, men när han började kränka våra arbetskamrater på det där sättet gick han över en gräns. Med tanke på den usla arbetsmiljön, fabrikschefens uppträdande och det stöd vi fick från allmänheten hade vi stora förhoppningar om att till slut få igenom våra krav.
Ivan Karlsson hade jobbat på cementgjuteriet i 27 år, varav 14 som fackligt aktiv, och satt som ordförande för fackklubben när strejken bröt ut. Han tvekade inte en sekund inför att gå med i strejkkommittén.
– Vi upplöste klubbstyrelsen för att kunna gå med i strejkkommittén i stället. Många av oss var hemskt besvikna över att stödet från våra lokala fackavdelning var så klent, men vi hade en orubblig vilja och trodde att det skulle räcka, säger han.
De strejkande hade ett starkt stöd från andra arbetare över hela landet; pengar strömmade in till strejkkassan från fackklubbar och privatpersoner.
Ändå blev strejken ingen framgång. Företaget vägrade hårdnackat gå strejkarna till mötes och det slutade med att alla som deltagit fick sparken. Därtill tvingades de betala skadestånd efter att ärendet behandlats i Arbetsdomstolen, som gick helt på företagets linje.

Ironiskt nog fick de strejkande ändå igenom sitt huvudkrav bara ett par månader senare: ackorden slopades och ersattes med timlön.
Knappt hälften av arbetarna erbjöds sedan nya anställningar, men många var inte längre intresserade av att återvända till fabriken. Ivan Karlsson hörde till dem.
I dag är han pensionär sedan tio år tillbaka. Han ångrar ingenting. Den vilda strejken var oundviklig, säger han, men påpekar samtidigt att kampen egentligen bör föras inom fackföreningarna. Inte minst nu när de svenska arbetsmarknadstraditionerna utmanas av EU.
– Det är som att ingen riktigt tar ansvar för varandra längre. Därför är det jätteviktigt att facken tar kamp för kollektivavtalen och att arbetarna fortsätter att organisera sig.

Gjuteristrejken i Piteå skiljer sig från den typiska vilda strejken i att den blev så lång och utdragen. Men liksom majoriteten av vilda strejker utbröt den inom tillverkningsindustrin. Inom den så kallade tredje sektorn – tjänster, service, vård och omsorg – har vilda strejker varit ovanligare. Det säger sig självt att korta strejker får starkare genomslagskraft i ett tillverkningsföretag, där ett produktionsstopp kan stå företaget dyrt.
En vild strejk inom den offentliga sektorn kostar å andra sidan inte arbetsgivaren någonting. Snarare sparas pengar genom uteblivna löner. Att ta till strejk blir därmed inte lika effektivt, och därtill kommer att strejkrätten inom exempelvis vården är kraftigt begränsad eftersom strejkerna inte får drabba patienterna. Arbetarna känner också ett starkare ansvar för sina kunder eller klienter, jämfört med en fabriksarbetare som bara kan gå ifrån sin maskin.

Det kan förklara varför det oftast är män som deltar i vilda strejker: män är kraftigt överrepresenterade inom tillverkningsindustrin. Men det har också förekommit kvinnligt dominerade vilda strejker, med städerskestrejken mot företaget ASAB 1974 som det mest kända exemplet.
– Strejkhistoriker säger ofta att kvinnor inte strejkar, att de strejkar annorlunda än män eller att de sällan når några resultat med sina strejker. Men det stämmer inte. Det finns inga tydliga skillnader mellan hur män och kvinnor har strejkat. Det som skiljer är hur strejkerna har bemötts. Arbetsgivare har varit mer benägna att stämma kvinnligt dominerade vilda strejker till Arbetsdomstolen, som i sin tur har bedömt de strejkerna hårdare, säger Susanne Fransson, som har studerat kvinnodominerade vilda strejker under perioden 1974 – 1990 inom både offentlig och privat sektor.

Däremot finns skillnader mellan kvinnligt dominerade vilda strejker i de båda sektorerna. Strejkerna inom den privata sektorn har, precis som mansdominerade vilda strejker, ofta handlat om offensiva krav för högre löner eller defensiva krav mot aviserade försämringar. Men inom den offentliga sektorn har strejkerna nästan uteslutande varit mycket korta och haft politiska motiv, som att protestera mot politiska beslut.
– Det man kan säga om könsbundna skillnader i vilda strejker är att kvinnor har behandlats på helt annat sätt. Av arbetsgivare, av AD, av fackförbunden och av massmedia. Men man kan också se att kvinnor har varit uthålligare, och att kvinnligt dominerade vilda strejker varat längre, säger Susanne Fransson.

I dag återfinns alltmer av sysselsättningen inom just den tredje sektorn. Denna tendens kan delvis förklara varför vilda strejker blivit så ovanliga – det blir helt enkelt mindre effektivt och mer vanskligt att gå ut i vilda strejker ju fler som jobbar inom den tredje sektorn. Där krävs framför allt att stridsåtgärder är stora och samordnade för att de ska nå framgång, men utan facklig sanktionering är detta svårt att uppnå.
Ändå kan inte heller den tredje sektorn riktigt förklara strejkstatistikens störtdykning. Ökningen av andelen arbetande i tjänsteyrken fortgick under lång tid parallellt med att strejkerna var många – den tredje sektorns tillväxt inleddes långt innan 1990.

Men oavsett om det beror på att skadeståndsbeloppen höjts, att avtalsförhandlingarnas centraliserats, att ekonomin slagit i botten eller att strejkvapnet förlorat sin skärpa i den alltmer tjänstebaserade produktionen så kvarstår faktum: vilda strejker är sällsynta i dag. Under hela 2004 registrerade Medlingsinstitutet två vilda strejker, under 2003 inte en enda. Från och med 1991 fram till idag kan man räkna med runt sex vilda strejker per år. Det motsvarar en minskning med över 90 procent jämfört med perioden 1970–1990.
Ingenting tyder på att strejkandet kommer att öka igen inom den närmsta framtiden. Men de forskare Arbetaren talat med hävdar att det inte är otänkbart att det vilda strejkandet får en renässans som kampmetod just mot företagens hot om att flytta utomlands. Och som exemplet med Rexams förpackningsfabrik visar kan den kampen ta sig olika uttryck beroende på den lokala situationen.

För Rexamarbetarna återstår inte mycket att kämpa för längre, men de tänker åtminstone inte vika sig. Kaj Jeppsson räknar med att företaget förlorat fem-sex miljoner i utebliven produktion efter nedläggningsbeskedet och är pessimistisk inför möjligheterna att få ut några pengar från företaget.
– Det här är bara politiskt. Företagsledningen är livrädd att vår aktion ska bli prejudicerande, att arbetare vid andra fabriker som läggs ner ska börja kräva avgångsvederlag med hänvisning till oss.
På väg ut ur fabriken hejar Kaj Jeppsson på en klunga arbetskamrater i samspråk mellan vagnar fullastade med begagnade smörbyttor som ska återanvändas. De tystnar snabbt, tills någon säger:
– Vi har diskussionspaus.
Kaj ler brett, nickar menande och går vidare.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
4 veckor sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad