De otyglade arbetarna

Produktionen ligger långt under det normala, runt 50 procent av maxkapaciteten. Företagsledningen sliter sitt hår i förtvivlan. Förpackningsfabriken Rexam utanför Ystad har – trots att verksamheten ska läggas ner till sommaren – nyligen tecknat avtal med två nya kunder och vädjar med ömsom bonuserbjudanden, ömsom varningar till sina anställda att börja arbeta som vanligt igen. […]

Produktionen ligger långt under det normala, runt 50 procent av maxkapaciteten. Företagsledningen sliter sitt hår i förtvivlan.
Förpackningsfabriken Rexam utanför Ystad har – trots att verksamheten ska läggas ner till sommaren – nyligen tecknat avtal med två nya kunder och vädjar med ömsom bonuserbjudanden, ömsom varningar till sina anställda att börja arbeta som vanligt igen. Produktionen måste komma i gång.

Men ingenting biter. Utanför fikarummet ekar de stora hallarna tomma, och att produktionen skulle gå på halvfart känns snarast som en överdrift.
– Vi kan inte uppmana till strejk eller maskning, men vi uppmanar folk att ta det lugnt om de mår dåligt. ”Gör som du själv känner”, brukar vi säga på personalmötena. Ingen ska stå vid falsarna och vara upptagen av dystra tankar. Då är det lätt att skada sig. De här maskinerna sliter av skruvmejslar utan problem, säger Kaj Jeppsson som är klubbordförande på Rexam.

Det är verkligen stilla: en arbetsplats fortfarande i chock, flera månader efter att beskedet att fabriken ska flyttas till Danmark kom. Sedan dess är det inte många av de drygt hundra uppsagda som orkat jobba för fullt.
Kaj Jeppsson och hans arbetskamrater berättar en historia om uppgivenhet, besvikelse, vrede och en företagsledning som inte längre vågar visa sig ute på golvet efter en serie feltramp. Många har tagit Jeppsson på orden och lämnar maskinerna så fort den mörka framtiden hamnar i tankarna. Företaget kommer inte att kunna möta leveranskraven – snart börjar semesterperioden då personalstyrkan minskar ännu mer – men intresset för att slita hund tycks försvinnande litet bland de uppsagda arbetarna.
Ledningen vill därför, paradoxalt nog, anställa fler för att kunna möta efterfrågan. Men facket har sagt blankt nej.
– Och nu slösar de pengar på att köra iväg halvfulla leveranser, eftersom vi inte fyller dem. Pengar som lika gärna vi kunde ha fått, suckar Kaj Jeppsson.

Ingen på Rexam hymlar om att den avslagna arbetstakten är medveten. Vem kan förvänta sig att personalen ska offra sig själva för ett företag som bestämt sig för att alla anställda ska dumpas och fabriken flyttas? frågar de sig.
Även om vreden bottnar i en så djup besvikelse att det inte finns kraft till att gå ut i öppen strid fortsätter kampen mot företagsledningen. Personalen håller stenhård koll på vad ledningen gör och vilka beslut som fattas, och sprider informationen vidare. Minsta lilla missförhållande dras fram i ljuset.
– Vd:n har sagt att han får ont i magen varenda gång han ser mig på väg till sitt kontor, skrattar Kaj Jeppsson.

Exempelvis spreds nyheten om den förre vd:ns Stefan Angwalds avgångsvederlag om nästan 22 miljoner blixtsnabbt på Rexam efter att uppgifterna satts upp på en anslagstavla. Personalen hade krävt avgångsvederlag på 5000 kronor per anställningsår, vilket skulle ha kostat företaget ungefär hälften av vad Angwald fick.
När företagsledningen sedan gav besked om att personalen inte skulle få ett öre i avgångsvederlag lade arbetarna ner verksamheten under ett par timmar.
– Det var nog ingen som pratade om strejk. Men det är klart att folk inte orkar arbeta när de får sådana besked, säger Bengt Jeppsson, som jobbat på Rexam i över tjugo år, halva sitt liv.

Situationen på Rexam utanför Ystad belyser ett välkänt ansikte på den svenska arbetsmarknaden: företag lämnar djupa sår efter sig när de flyttar sin produktion.
Det svenska samförståndet, där arbetsgivare och fackföreningar arbetade med samhällets välstånd som gemensamt mål, var länge ett internationellt föredöme. Arbetarrörelsen stod i särklass i världen. Än idag kan inget annat land skryta med en lika hög andel fackligt organiserade.
Men allt färre känner idag igen sig i bilden av samförstånds-Sverige. De utflyttade fabrikerna och hoten om att flytta ut än fler har ställt villkoren på huvudet.

I själva verket har det svenska samförståndet – eller åtminstone bilden av det – alltid varit ihålig. Organisationsgraden till trots har svenska arbetare varit lika stridbara som arbetare i andra västländer.
Merparten av alla konflikter på den svenska arbetsmarknaden har nämligen varit vilda.
Mellan 1970 och 1990 förekom i Sverige, lågt räknat, 119 vilda strejker per år – att jämföra med omkring tio ”lagliga”, fackligt sanktionerade strejker. Den stora merparten av svenska arbetare som deltog i strejker under den här perioden gick alltså förbi de fackföreningar de tillhörde, och förde sin kamp utanför den spelplan som i samförståndets anda målats upp av arbetsgivarna och LO.
Tills trenden plötsligt bröts av 1990. Det året sjönk antalet vilda strejker till en tiondel.
Sedan dess ligger snittet på drygt sex vilda strejker per år.

Den drastiska nedgången är intressant: ingenting tyder på att motsättningarna mellan arbetare och arbetsgivare skulle ha minskat sedan 1990. Snarare tvärtom. Löneklyftorna växer, arbetstempot ökar och allt fler företag hotar med att flytta produktion utomlands.
Borde då inte svenska arbetare vara minst lika stridslystna som före 1990-talet?

En förklaring till gåtan om de försvunna strejkerna skulle kunna vara att skärpt lagstiftning numera avskräcker arbetare från att ta till vild strejk. Så tror Kurt Eriksson, chefsjurist på Medlingsinstitutet med ett förflutet som ombudsman åt Verkstadsindustriförbundet.
– En avgörande omständighet är att bötesbeloppet för vild strejk har höjts. Tidigare var maxbeloppet 200 kronor, men det taket tog den borgerliga regeringen bort. Arbetsdomstolen dömer i dag normalt till 2 000 kronor, och det kan skrämma bort många från att delta i vilda strejker, säger han.
Samma svar lämnar också många av hans kollegor.

Men Kurt Eriksson lyfter också fram två andra faktorer som kan ha dämpat strejkvilligheten.
Dels har arbetsmarknaden förändrats sedan 1980-talet. Inom tillverkningsindustrin, där de vilda strejkerna varit mest frekventa, har en rad centrala avtal mellan fackföreningar och arbetsgivare lagt band på strejkviljan. Dels ledde den ekonomiska krisen i början av 1990-talet till en massarbetslöshet som Sverige inte sett sedan 1930-talet.
– När jobbet hänger på gärdsgården är man inte så sugen på att ta strid utan vidare, säger Kurt Eriksson.
Christer Thörnqvist, forskare i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet, håller inte med om att skadeståndsbeloppet skulle påverka strejkviljan.
– Den som går ut i en vild strejk är redan medveten om lönebortfallet. Då gör inte 2000 kronor någon större skillnad. Dessutom finns det inget samband i tid: skadestånden höjdes 1993, men strejktrenden bröts av redan under 1990, säger han.

Däremot tror också Thörnqvist att de alltfler centrala industriavtalen påverkat det vilda strejkandet. I exempelvis Danmark, där kollektivavtalen inte reglerar lika mycket som här i Sverige och där lönerna sätts på golvet, är vilda strejker betydligt vanligare. Danska arbetsgivare kräver nu just en centralisering av avtalssystemet, medan Svenskt näringsliv arbetar för att få ner lönebildningen på lokal nivå.
– Kollektivavtalen har gjort det lättare att hindra strejker. Ju mer man decentraliserar avtalsförhandlingarna, desto fler vilda strejker blir det, säger Christer Thörnqvist.
Han doktorerade 1994 på avhandlingen Arbetarna lämnar fabriken om den svenska strejkboomen. Men hans forskning visar att det svenska strejkmönstret inte är unikt. Det rör sig i takt med de flesta västeuropeiska länder.

Trots att Sverige har en lång tradition av socialdemokratiskt regeringsinnehav, hög organisationsgrad och en hygglig reallöneutveckling har de vilda strejkerna nära följt de internationella trenderna, där dessa faktorer saknar inverkan.
Istället pekar Thörnqvist på en annan teori. När en ekonomisk uppgång – där lönerna stiger, sysselsättningen är hög och den sociala tryggheten växer – vänder till nedgång uppstår ett glapp mellan den verkliga ekonomiska utvecklingen och den förväntade. Efter en rad goda år kommer plötsligt oväntat dåliga. Uteblivna lönehöjningar och ökande arbetslöshet leder då till missnöje, som kan kanaliseras genom strejker.

Den här modellen gäller inte mindre konjunkturrörelser, utan bara kraftiga ekonomiska svängningar. Thörnqvist har studerat så kallade Kondratieff-cykler – en sorts världsekonomiska vågor som går upp och ner – och funnit klara överensstämmelser. Det är när en Kondratieff-cykel vänder från sin uppåtgående fas till sin nedåtgående, något som sker ungefär vart fyrtionde eller femtionde år, som strejkfrekvensen tycks öka. Den senaste cykeln vände från uppgång till nedgång vid decennieskiftet 1969–1970 – och just då sköt strejkboomen fart, såväl i Sverige som i andra länder.

Det var oftast lokala löneförhandlingar, konflikter om aldrig så små löneförhöjningar eller förbättringar av arbetsvillkoren, som blossade upp i vilda strejker, sällan längre än en dag eller ett par timmar. Vanligtvis såg såväl arbetsgivare som fackliga organisationer genom fingrarna med de olovliga konflikterna och försökte lösa dem så lokalt som möjligt. Vilda strejker innebar dålig reklam för både företagen och de fackliga organisationerna, och det låg därför i alla parters intresse att nå snabba, smidiga överenskommelser. Därför anmäldes inte heller många strejker till Arbetsdomstolen.

Ett exempel som bryter mot den regeln är den vilda strejken vid Norrbottens cementgjuteri utanför Piteå på hösten 1980. När löneförhandlingarna drog igång krävde facket att ackorden skulle bytas ut mot timlön. Arbetet var slitsamt, och den som ville förtjäna sin dagpenning måste arbeta hårt.
Förhandlingarna körde snart fast. När fabrikschefen, som redan var illa omtyckt, syrligt frågade om alla anställda verkligen skulle kunna göra rätt för timlön, rann bägaren över och drev ut arbetarna i vild strejk. Med några få avbrott varade den i nästan en och en halv månad.

En av dem som deltog var Ivan Karlsson.
– Chefen var en uttalad ”fackhatare”, men när han började kränka våra arbetskamrater på det där sättet gick han över en gräns. Med tanke på den usla arbetsmiljön, fabrikschefens uppträdande och det stöd vi fick från allmänheten hade vi stora förhoppningar om att till slut få igenom våra krav.
Ivan Karlsson hade jobbat på cementgjuteriet i 27 år, varav 14 som fackligt aktiv, och satt som ordförande för fackklubben när strejken bröt ut. Han tvekade inte en sekund inför att gå med i strejkkommittén.
– Vi upplöste klubbstyrelsen för att kunna gå med i strejkkommittén i stället. Många av oss var hemskt besvikna över att stödet från våra lokala fackavdelning var så klent, men vi hade en orubblig vilja och trodde att det skulle räcka, säger han.
De strejkande hade ett starkt stöd från andra arbetare över hela landet; pengar strömmade in till strejkkassan från fackklubbar och privatpersoner.
Ändå blev strejken ingen framgång. Företaget vägrade hårdnackat gå strejkarna till mötes och det slutade med att alla som deltagit fick sparken. Därtill tvingades de betala skadestånd efter att ärendet behandlats i Arbetsdomstolen, som gick helt på företagets linje.

Ironiskt nog fick de strejkande ändå igenom sitt huvudkrav bara ett par månader senare: ackorden slopades och ersattes med timlön.
Knappt hälften av arbetarna erbjöds sedan nya anställningar, men många var inte längre intresserade av att återvända till fabriken. Ivan Karlsson hörde till dem.
I dag är han pensionär sedan tio år tillbaka. Han ångrar ingenting. Den vilda strejken var oundviklig, säger han, men påpekar samtidigt att kampen egentligen bör föras inom fackföreningarna. Inte minst nu när de svenska arbetsmarknadstraditionerna utmanas av EU.
– Det är som att ingen riktigt tar ansvar för varandra längre. Därför är det jätteviktigt att facken tar kamp för kollektivavtalen och att arbetarna fortsätter att organisera sig.

Gjuteristrejken i Piteå skiljer sig från den typiska vilda strejken i att den blev så lång och utdragen. Men liksom majoriteten av vilda strejker utbröt den inom tillverkningsindustrin. Inom den så kallade tredje sektorn – tjänster, service, vård och omsorg – har vilda strejker varit ovanligare. Det säger sig självt att korta strejker får starkare genomslagskraft i ett tillverkningsföretag, där ett produktionsstopp kan stå företaget dyrt.
En vild strejk inom den offentliga sektorn kostar å andra sidan inte arbetsgivaren någonting. Snarare sparas pengar genom uteblivna löner. Att ta till strejk blir därmed inte lika effektivt, och därtill kommer att strejkrätten inom exempelvis vården är kraftigt begränsad eftersom strejkerna inte får drabba patienterna. Arbetarna känner också ett starkare ansvar för sina kunder eller klienter, jämfört med en fabriksarbetare som bara kan gå ifrån sin maskin.

Det kan förklara varför det oftast är män som deltar i vilda strejker: män är kraftigt överrepresenterade inom tillverkningsindustrin. Men det har också förekommit kvinnligt dominerade vilda strejker, med städerskestrejken mot företaget ASAB 1974 som det mest kända exemplet.
– Strejkhistoriker säger ofta att kvinnor inte strejkar, att de strejkar annorlunda än män eller att de sällan når några resultat med sina strejker. Men det stämmer inte. Det finns inga tydliga skillnader mellan hur män och kvinnor har strejkat. Det som skiljer är hur strejkerna har bemötts. Arbetsgivare har varit mer benägna att stämma kvinnligt dominerade vilda strejker till Arbetsdomstolen, som i sin tur har bedömt de strejkerna hårdare, säger Susanne Fransson, som har studerat kvinnodominerade vilda strejker under perioden 1974 – 1990 inom både offentlig och privat sektor.

Däremot finns skillnader mellan kvinnligt dominerade vilda strejker i de båda sektorerna. Strejkerna inom den privata sektorn har, precis som mansdominerade vilda strejker, ofta handlat om offensiva krav för högre löner eller defensiva krav mot aviserade försämringar. Men inom den offentliga sektorn har strejkerna nästan uteslutande varit mycket korta och haft politiska motiv, som att protestera mot politiska beslut.
– Det man kan säga om könsbundna skillnader i vilda strejker är att kvinnor har behandlats på helt annat sätt. Av arbetsgivare, av AD, av fackförbunden och av massmedia. Men man kan också se att kvinnor har varit uthålligare, och att kvinnligt dominerade vilda strejker varat längre, säger Susanne Fransson.

I dag återfinns alltmer av sysselsättningen inom just den tredje sektorn. Denna tendens kan delvis förklara varför vilda strejker blivit så ovanliga – det blir helt enkelt mindre effektivt och mer vanskligt att gå ut i vilda strejker ju fler som jobbar inom den tredje sektorn. Där krävs framför allt att stridsåtgärder är stora och samordnade för att de ska nå framgång, men utan facklig sanktionering är detta svårt att uppnå.
Ändå kan inte heller den tredje sektorn riktigt förklara strejkstatistikens störtdykning. Ökningen av andelen arbetande i tjänsteyrken fortgick under lång tid parallellt med att strejkerna var många – den tredje sektorns tillväxt inleddes långt innan 1990.

Men oavsett om det beror på att skadeståndsbeloppen höjts, att avtalsförhandlingarnas centraliserats, att ekonomin slagit i botten eller att strejkvapnet förlorat sin skärpa i den alltmer tjänstebaserade produktionen så kvarstår faktum: vilda strejker är sällsynta i dag. Under hela 2004 registrerade Medlingsinstitutet två vilda strejker, under 2003 inte en enda. Från och med 1991 fram till idag kan man räkna med runt sex vilda strejker per år. Det motsvarar en minskning med över 90 procent jämfört med perioden 1970–1990.
Ingenting tyder på att strejkandet kommer att öka igen inom den närmsta framtiden. Men de forskare Arbetaren talat med hävdar att det inte är otänkbart att det vilda strejkandet får en renässans som kampmetod just mot företagens hot om att flytta utomlands. Och som exemplet med Rexams förpackningsfabrik visar kan den kampen ta sig olika uttryck beroende på den lokala situationen.

För Rexamarbetarna återstår inte mycket att kämpa för längre, men de tänker åtminstone inte vika sig. Kaj Jeppsson räknar med att företaget förlorat fem-sex miljoner i utebliven produktion efter nedläggningsbeskedet och är pessimistisk inför möjligheterna att få ut några pengar från företaget.
– Det här är bara politiskt. Företagsledningen är livrädd att vår aktion ska bli prejudicerande, att arbetare vid andra fabriker som läggs ner ska börja kräva avgångsvederlag med hänvisning till oss.
På väg ut ur fabriken hejar Kaj Jeppsson på en klunga arbetskamrater i samspråk mellan vagnar fullastade med begagnade smörbyttor som ska återanvändas. De tystnar snabbt, tills någon säger:
– Vi har diskussionspaus.
Kaj ler brett, nickar menande och går vidare.

Publicerad
3 dagar sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad
4 dagar sedan
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers till 1 maj exklusivt för Arbetaren. Foto: Tomas Oneborg/TT, Vendela Engström

Utan oss så stannar just allt 

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj 
Varje slitet plakat
blir en sköld mot 
förtvivlan och hat 

Varje trött demonstrant 
nu på stadiga ben
travar framåt 
i vårsolens sken

I en tid som är svår 
varje gig-proletär 
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas 
fina palats 

Vi har endast varann 
Ingen herre och gud 
ska klä på oss 
befrielsens skrud 

Men se makten är vår 
För vi vet ju rent kallt 
att utan oss så
stannar just allt 

Låt oss strejka och slåss 
Låt mig hålla din hand 
Låt mig gråta 
mot axeln ibland 

Vi ska starka ihop 
i den mörkaste tid 
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår 
Väntar vila och fest 
Där envar är en 
stolt hedersgäst 

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Emil Boss:
Det dånar uti rättens krater

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria. 

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem. 

Många rovdjur på vårt blod sig mätta 

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.   

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet. 

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad