En rysk kvinna får tillbaka ett paket hon skickat till sin man som sitter i fängelse i en annan stad. Redan i denna första scen anar man vart det ska bära hän; hustrun är tvungen att lösa ut paketet trots att hon betalade frakten när hon skickade det, och får ingen förklaring till varför det […]
En rysk kvinna får tillbaka ett paket hon skickat till sin man som sitter i fängelse i en annan stad. Redan i denna första scen anar man vart det ska bära hän; hustrun är tvungen att lösa ut paketet trots att hon betalade frakten när hon skickade det, och får ingen förklaring till varför det inte nått adressaten.
”Vi är ingen upplysningsbyrå”, är en replik som återkommer många gånger i vitryske-ukrainske Sergey Loznitsa film Den ödmjuka som utspelar sig i samtidens Ryssland.
Regi: Sergey Loznitsa
Kameran vilar ofta på huvudrollsinnehavaren Vasilina Makovtsevas öppna ansikte under de allt mer surrealistiska situationerna hon hamnar i under färden till makens fängelse, försöken att få lämna paketet, träffa honom eller åtminstone få en upplysning om var han befinner sig. Hon träffar en rad människor som vill ha något av henne; pengar, upplysningar, hennes uppmärksamhet eller någon att avreagera sig på – eller bara narra i fel riktning. Berättelsen är en rätt så övertydlig bild av Ryssland som en absurd plats där alla biter alla för att få personliga fördelar. Redan vid ankomsten till staden där fängelset ligger säger taxichauffören: ”Du har kommit till en fängelsestad” – och det är förstås hela landet som åsyftas.
Berättelsen är en rätt så övertydlig bild av Ryssland som en absurd plats där alla biter alla för att få personliga fördelar.
Helt klart missar en icke-ryss en stor del av filmens budskap, här finns dels affischer och graffiti som väcker nyfikenhet men också ett soundtrack som man nog kan rota länge i. Det är värt att leta lite bakgrund till inslagen. En sång vi i väst känner igen i en drömscen är ”Dorogoy dlinnoyu” (som under namnet ”Those were the days” spreds under 1960-talet med engelsk text av Paul McCartney och sång av Mary Hopkin). Texten skrevs av den ukrainske poeten Konstantin Podrevsky (1888–1930), barn till revolutionära Sibirienförvisade föräldrar efter ett uppror i Polen 1863 mot rysk överhöghet i landet. Podrevsky själv avled i Moskva nedbruten och i misär efter att hans sånger blivit bannlysta och han själv förtalad som kontrarevolutionär.
”Den ödmjuka” hustrun hamnar på sin färd, som allt mer framstår som en Dante Alighieri-vandring i helvetets kretsar, på en vandaliserad människorättsbyrå där en bitter men vänlig medelålders kvinna i en Chaplinliknande scen slåss mot ett par trilskande skåpdörrar bland regnbågsaffischerna, allt medan hon läser ur en rapport om en person misshandlad av myndigheterna. Beskrivningen dit lyder: ”Ta Dzerzjinskijgatan, följ Hegelgatan, sedan till Marxgatan och därefter till vänster på Leningatan”. Då kan det vara spännande att veta att revolutionären Felix Dzerzjinskij (1877–1926) tillbringade elva år i tsarens fängelser till 1917 och bland annat blev ansvarig för grundandet av den sovjetiska hemliga polisen Tjekan som senare blev NKVD och KGB. ”Järn-Felix” står fortfarande staty i Moskva och (mitt emot KGB:s huvudkvarter)i Minsk och har flera städer i Vitryssland, Ryssland och Ukraina uppkallad efter sig.
Sergey Loznitsas fascinerande och oerhört snygga film, strösslad med revolutionära symboler och Leninstatyer som den är, kan helt klart läsas som en allegori över Ryssland.
Sergey Loznitsas fascinerande och oerhört snygga film, strösslad med revolutionära symboler och Leninstatyer som den är, kan helt klart läsas som en allegori över Ryssland och den historia som lett till dagens mardrömssamhälle som regissören sagt sig betrakta det som. Här finns minimal plats för medmänsklighet. Försöken till eftertänksamhet och logik stöter minst sagt på patrull.