Låt oss gå ett steg tillbaka. Året är 2003 i landet Sverige. Folk protesterar mot kriget i Irak, röstar nej till EMU och förfasar sig över ”Big Brother”.
Samtidigt vandrar 31334 livsöden genom Migrationsverket i form av asylärenden.
15 procent, 4631 människor, får besked om att de får stanna i första instans.
22656 personer får avslag.
Av dem kommer en stor del att överklaga. Men många kommer efter ännu ett avslag att gömma sig.
Om systemet inte kan ge människor det skydd de har rätt till, måste vi hitta en lösning utanför systemet. Så beskriver nätverket Ingen människa är illegal, IMÄI, sin verksamhet.
Att hjälpa någon som gömmer sig är inte straffbart, så länge man själv inte tjänar ekonomiskt på det. De flesta av dem som gömmer sig klarar sig med hjälp av släktingar och vänner som har uppehållstillstånd. Andra tar hjälp av organisationer, som till exempel IMÄI. I Göteborg har nätverket hjälpt gömda flyktingar sedan 2001.

När Migrationsverket upptäcker att någon som skulle ha lämnat landet inte går att få tag på, anmäls detta till polisen. Vid förra årsskiftet hade Rikspolisstyrelsen 7500 sådana efterlysningar. En del av de här människorna kan ha lämnat landet på egen hand. Men troligare är att de som lever i Sverige utan uppehållstillstånd är långt fler.
IMÄI räknar med ungefär 10000 gömda flyktingar i Sverige och att runt 500 av dem bor i Göteborg.

Det är en tisdagskväll i april. Hameed och Ahmad kommer för att fika hemma hos Maria. De kramar om varandra som gamla vänner. Egentligen hade de lika gärna kunnat vara det. En student och ett vanligt par på 25 och 26 år som snart ska ha barn. Men Maria är med i IMÄI och kontaktperson till paret, som har gömt sig sedan i februari.
Hameed sjunker ner på en madrass på golvet, trött av att bära på sin stora mage. Ahmad sitter på Marias skrivbordsstol och häller socker i teet. Han berättar historier från deras kontakter med Migrationsverket. Slår ut med armarna, tittar upp i taket och säger något på arabiska som får Hameed att vrida sig av skratt.
Maria hör sig för om hur deras kontakter med barnmorskan går. Hon undrar hur de har det ekonomiskt och Ahmad berättar att de har hundra kronor kvar av det de fick från Maria förra gången de sågs.
– Det är ett dyrt land det här, säger han bekymrat.

Maria gick med i IMÄI förra året. Hon kom i kontakt med nätverket efter att ha skrivit en B-uppsats på socionomprogrammet om människor som gömt sig innan de fått uppehållstillstånd. Nu är hon aktiv i IMÄI:s bogrupp, eller Momo som den också kallas. Som kontaktperson till någon som gömmer sig hjälper hon till att leta bostad, förmedla pengar, ta kontakt med läkare eller att förebereda en ny ansökan. En sådan enkel sak som att ge de gömda spårvagnskort är till exempel oerhört viktigt, eftersom en papperslös lätt kan bli avslöjad vid en biljettkontroll om hon eller han inte har betalat.
Flyktingarna får kontakt med nätverket genom att ringa Momos jourtelefon.
– Det brukar ringa flera varje vecka. Ibland måste vi säga nej, eftersom vi inte har möjlighet att hjälpa alla, även om det känns jättejobbigt, säger Maria.
Bostäder hittar man genom att folk ibland hör av sig och vill hjälpa till.
– Annars får man försöka fixa in dem hos vänner, aktiva i Röda korset eller hitta andra tillfälliga lösningar. Men det är väldigt stressigt för dem som måste flytta runt hela tiden.

Maria säger att IMÄI aldrig uppmanar någon att gömma sig. Hon beskriver livet för de gömda som ett liv på sparlåga, med en ständig rädsla för att bli avslöjad.
– Man märker att många mår jättedåligt. De kan inte planera något för framtiden, eftersom de inte vet hur den kommer att se ut. Oron sätter sig i kroppen, många får fysiska smärtor och blir deprimerade. Även om de kan vara ute, kanske de inte vågar eller helt enkelt inte har lust. Det är lätt att bli handlingsförlamad och apatisk, säger Maria.
– Men sedan finns ju de som försöker leva ett så vanligt liv som möjligt; tränar fotboll och går ut på krogen, även om det är riskabelt. Man kan inte alltid vara rädd.
Hon är kritisk mot Sveriges asylpolitik.
– Jag tycker inte att den fungerar. Att söka asyl är en mänsklig rättighet, men det känns som att Migrationsverket försöker hitta de svaga punkterna i varje fall, att de inte vill tro på människors berättelser. Om man inte litar på myndigheterna i sitt land, är det jättesvårt att få med sig de papper som Sverige kräver, men just det kan bli ett skäl till att man får avslag.

Ett annat problem är dåliga tolkar. Maria berättar om en kvinna hon träffade under arbetet med sin uppsats. Kvinnan hade flytt till Sverige eftersom hon arbetade som redaktör och ytterst ansvarig på en politisk tidskrift. Enligt tolken var hon korrekturläsare och eftersom de svenska myndigheterna inte ansåg att hon hade särskilt mycket ansvar som sådan, fick hon avslag på sin asylansökan. När hon gick under jorden och fick hjälp med sitt fall, kom misstaget fram och efter en ny ansökan fick hon uppehållstillstånd.
– Gömda flyktingar sätter verkligen asylfrågan på sin spets. När människor gömmer sig för att de inte kan åka tillbaka och ändå inte får asyl, då måste något vara fel med systemet, säger Maria.
Hon medger att det kan vara frustrerande ibland, att inte kunna hjälpa alla och att veta att politiken som förs gör att ännu fler kommer att gömma sig.
– Det kan kännas som att hur mycket man än jobbar med praktiska saker, hjälper det inte i längden. Då är det skönt att vi arbetar på olika fronter, med kampanjer för att förändra lagarna också, säger hon.

Folkets Hus, en onsdagskväll. IMÄI har bjudit in till debatt om asylpolitiken och det nya lagförslaget. Många har kommit, men socialdemokraterna har inte skickat någon representant.
Lagförslaget man talar om är proposition 2003/04:59. Den 12 maj kommer riksdagen att ta ställning till den och till det omtalade transportörsansvaret, som innebär att flygbolag som transporterar människor som inte har tillstånd att komma in i landet kan få böta stora summor. Proposition 2003/04:59 handlar framför allt om att ta bort det man kallar ny ansökan (se faktaruta om asylprocessen). Den används i dag för att ta upp nya, ofta humanitära, skäl och på det sättet få sitt fall prövat ytterligare en gång efter ett avvisningsbeslut. Skulle propositionen gå igenom, försvinner den möjligheten. I stället kommer Migrationsverket att kunna ta ställning till det som kallas för verkställighetshinder, det vill säga sådant som gör det omöjligt att skicka flyktingen tillbaka till sitt land, som att personen i fråga är alltför sjuk eller att situationen i hemlandet gör det omöjligt att återvända. Migrationsverket kan då ge ett tillfälligt eller ett permanent uppehållstillstånd, beroende på hur länge hindret beräknas finnas kvar.

Regeringen hävdar att lagförslaget skulle minska väntetiderna och därigenom göra asylprocessen humanare.
Erik Helgesson från IMÄI reser sig upp och förklarar vad han ser som problemen propositionen:
– Ny ansökan är en ganska dålig säkerhetsventil, till exempel kan man bara ta upp nya skäl, som inte har prövats tidigare. Men det är fortfarande det enda vi har att luta oss mot. Framför allt är det en psykologisk hjälp, något att hoppas på. Migrationsminister Barbro Holmberg talar om att det kommer att finnas andra säkerhetsventiler, men det man kallar verkställighetshinder är oftast bara tillfälliga och handlar om att vänta några veckor tills den som mår dåligt mår så pass bra att man kan kasta ut honom eller henne.
– Vi behöver den nya ansökan för att hålla hoppet uppe hos de som gömmer sig. Redan nu lever många på randen till självmord. Erik Helgesson sätter sig ned och får en stor applåd av publiken.

Vitsipporna har precis slagit ut när jag tar spårvagnen mot Göteborgs utkanter. När vi lämnar centralstationen börjar vagnen sakta men säkert att tömmas på blonda kalufser, och efter en stund är det få som ser typiskt svenska ut. Här är det lätt för den som gömmer sig att smälta in.
På Ahmad och Hameeds ytterdörr står ett svenskt efternamn. Lägenheten består av ett övernattningsrum med köksvrå. Genom det öppna fönstret hörs barnskrik från gården.
En liten teve står på i ett hörn. Ljudet är avslaget.
Ahmad sätter sig på kanten av sängen och berättar om sitt liv, så som det såg ut för några år sedan. Efter att ha avbrutit sin universitetsutbildning när hans far dog, arbetade han på restaurang, tjänade hyfsat och hade många vänner. Han beskriver sig som nöjd.
När det blir Hameeds tur att berätta, tittar hon upp i taket och säger att hennes liv i hemlandet hade två delar. Först den där hon pluggade och arbetade i en affär, levde ett normalt liv. Sedan den som började när hennes pappa inte ville att hon skulle gifta sig med Ahmad.
– I mitt land kan man inte bara ha en pojkvän på det sättet. Min pappa sade åt mig att lämna honom och gifta mig med min kusin, säger hon.
De försökte acceptera situationen. Hameed gifte sig med kusinen, men efter ett tag stod hon inte ut längre.
– Jag kände att jag hade offrat mig för min familj. Min pappa var nöjd och min mamma och min syster kunde fortsätta leva som vanligt. Men jag blev misshandlad av min man och fick inte ens gå ut. Jag kände mig som en fånge.

Efter två självmordsförsök och många svåra funderingar bestämde Hameed och Ahmad sig förra sommaren för att lämna landet tillsammans. Att stanna kvar vore omöjligt, förklarar Ahmad.
– Hameeds släkt tycker att vi har förstört deras heder. Nu vill de se oss döda.
En kompis tipsade dem om en bekant i Sverige och efter att till slut ha fått tag på ett visum, som de ställde till Frankrike för att förvilla familjen, gav de sig av.
Problemet i Ahmed och Hameeds fall var just detta, ett visum till Frankrike, men också det faktum att det inte går några direktflyg till Sverige.
– Om jag bara hade ljugit för Migrationsverket – sagt att jag inte förstod engelska, att jag inte visste var vi hade mellanlandat, vad som helst – då hade vi nog haft ett normalt liv nu, ett eget hem, inkomst, vi hade inte behövt gömma oss. Men jag sade sanningen, jag berättade att vi hade bytt plan i Frankrike, säger Ahmad och tänder en cigarett som han röker vid fönstret, otåligt.

Sedan 1997 gäller Dublinkonventionen. Den innebär att den som flyr måste söka asyl i det första land hon eller han kommer till som har skrivit på konventionen.
Därför fick paret besked om att de måste åka tillbaka till Frankrike.
– Men det är omöjligt, säger Hameed. Jag har släktingar där också, och de letar efter oss.
En överklagan av beslutet ledde till ännu ett avslag. Kort därefter gjorde Hameed och Ahmad en ny ansökan till Utlänningsnämnden. Även den fick avslag, med motiveringen att deras fall borde prövas i Frankrike och att de skulle ha tillräckligt skydd där, trots att Hameed har släkt i landet.

I början av februari kom beskedet att paret skulle lämna Sverige tre dagar senare. Då bestämde de sig för att gå under jorden.
– Vi hade inget val. Det är fortfarande bättre än att åka tillbaka, säger Hameed.
Efter att en lokaltidning hade skrivit om deras fall, blev de kontaktade av en kvinna och erbjudna att låna lägenheten de nu bor i.
På väggarna hänger prydnadssaker, en bonad på svenska, några inramade vykort. Det enda som ser ut att vara deras eget är ett foto bredvid sängen.
Hur länge de får bo här vet de inte.
Jag frågar hur de ser på livet de lever nu. Hameed blir tyst och Ahmad kommer tillbaka från fönstret, sätter sig på en av köksstolarna.
– Vi pratar ofta om hur vi känner oss. Det känns som att vi håller på att förlora, vi är alltid rädda att någon ska komma och gripa oss. Ibland tänker vi på framtiden, men då menar jag om tre eller fem dagar, vi oroar oss för att någon av oss ska bli sjuk eftersom vi inte kan gå till vårdcentralen. Jag funderar mycket på hur det ska bli med Hameeds förlossning, säger han.

Om två månader ska Hameed föda. Paret har kontakt med en barnmorska som hjälper dem. På köksbordet ligger ultraljudsbilder på barnet och en läkare har lovat att hjälpa dem att planera förlossningen. Men Hameed är orolig.
– Hur ska vi få babyn till vårdcentralen? Och mat, vi har ju inga pengar. Jag och Ahmad kan stå ut med det här livet, men ett barn kan inte leva så, säger hon och suckar.
Ahmad tittar ner i golvet. Berättar om en handläggare på Migrationsverket.
– Hon sa till Hameed att vi kunde slappna av, att vi var säkra här. Men flera månader senare berättade de att vi måste åka till Frankrike. Hade de sagt det med en gång, då hade vi försökt tänka ut en annan plan redan från början. Och då hade inte Hameed varit gravid, säger han och tystnar.
Plötsligt är leendet borta. Hameed fäster ögonen på teveskärmen, där stajlade människor förklarar sina känslor för varandra i ett dejting-program. Ahmad gnider sig i ögonen. Ingen säger något på flera minuter.

Organisationer som IMÄI har inga stora summor att ge de som gömmer sig. Inkomsterna baseras på frivilliga bidrag från medlemmar och sympatisörer.
Som gömd är ett av de stora problemen ekonomin. Utan arbetstillstånd är det svårt och riskfyllt att hitta ett arbete, men många är helt enkelt tvungna.
En av dem som försörjer sig genom olika svartarbeten är Tara. Nu är det nästan sex år sedan hon kom till Sverige. Hälften av den tiden, tre år, har hon tillbringat som gömd.
Hon talar målmedvetet och lugnt, på flytande svenska.
– Det är svårt, det går inte att beskriva hur det är att leva så här. Man lever som en död människa, man kan inte göra någonting, säger hon.

Under sin tid i Sverige har Tara hunnit jobba på en rad arbetsplatser: i gatukök, på pizzerior, restauranger, livsmedelsaffärer, caféer och i en blomsteraffär. Men inget av jobben har varit särskilt bra.
– En del arbetsgivare är snälla, men det handlar fortfarande inte om några bra löner. Och alla arbeten är väldigt hårda och tunga, säger Tara.
Hon gnider sig över axeln och berättar om ett café där hon var tvungen att rengöra en stor bakmaskin varje dag, trots att hon förklarade för sin chef att den var för tung för henne.
– Men man har ingen möjlighet att neka, eftersom de bara kan be en att gå. Som gömd har man ingen makt över huvud taget, säger hon med eftertryck.
Lönen kan variera mycket. Tara säger att hon inte råkat så illa ut som många andra, kanske för att hon är bra på att säga ifrån när hon tycker något är fel.
– Erbjuder de mig 15 kronor i timmen kan jag säga nej tack, eftersom jag har vänner som kan hjälpa mig i värsta fall. Jag måste inte arbeta för vilken lön som helst. Men det finns de som inte kan välja. Jag känner personer som arbetar för 20 kronor i timmen och jag har hört talas om de som bara får 5 kronor.
På frågan om vad som skulle hända om hon skadar sig, skrattar hon till, uppgivet.
– Ingenting! Vad kan jag göra? När jag jobbade på café, skar jag nästan av mig fingertoppen och det blödde jättemycket. När jag ville gå till någon som kunde hjälpa mig, eftersom jag var rädd att förlora mitt finger, sade de att jag inte behövde komma tillbaka mer, eftersom det kunde bli svårt att arbeta med en skadad hand. De gav mig inte ens ett papper att stoppa blodet med!

En annan risk med arbetet är att helt enkelt bli lurad. Tara arbetade flera månader på en restaurang utan att få betalt. Ägaren bad hela tiden att få vänta och Tara fick leva på lånade pengar. Till slut lämnade hon arbetet utan att ha fått sin lön.
– Jag gick till en advokat och frågade vad jag kunde göra, men jag fick svaret att det inte gick, eftersom jag inte har uppehållstillstånd. Det känns jättehemskt. Det handlar inte om pengarna i första hand, det handlar om att få ställa den som har utnyttjat en till svars.
Hon stannar upp. Säger att det är dags för politikerna att sluta blunda.
– Det här livet är inte mänskligt. Om jag inte får vara här, okej, då åker jag någon annanstans. Men då måste jag ha ekonomiska möjligheter. De som har fått avvisningsbesked borde få stanna och arbeta lagligt några år, så att man har pengar nog för att börja om någon annanstans och lugn och ro att tänka efter. Men de säger bara åt oss att försvinna.

Det är en varm eftermiddag när Maria följer med Hameed och Ahmad till en affär som säljer begagnade kläder, där de har blivit lovade att ta det de behöver gratis.
– Migrationsverket stängde vår lägenhet när vi hade gett oss av därifrån, så att vi inte kunde hämta våra saker. De tog mina böcker, saker som betyder mycket för mig. Och skorna, nu har vi bara de vi har på oss, säger Hameed och pekar på sina tjocka vinterstövlar och Ahmads fodrade kängor.
I affären väntar parets andra kontaktperson Andrea, som har med sig sin syster och pappa. Det känns som en smått rörig familjeutflykt. Alla provar kläder och Hameed springer fram och tillbaka mellan klädställen, stressad av att affären snart stänger. Tittar rådvillt på babykläderna.
– Jag vet ju inte om det är en flicka eller en pojke, säger hon och känner med handen på sin mage.

Den som lever gömd i Sverige har inte samma rätt till sjukvård som andra. Barn är undantagna, de har samma rätt som svenska barn fram till 18 års ålder. För vuxna är det värre. Akutsjukvård har visserligen alla rätt till, men kommer man till ett sjukhus och presenterar sig som turist, måste man betala alla kostnader själv. Som gömd flykting är det ofta omöjligt.
En lösning är då de nätverk av vårdpersonal som hjälper gömda utanför arbetstid. I Göteborg finns Rosengrenska stiftelsen, som bildades för sex år sedan av några läkare och kuratorer. I dag finns en grupp på uppemot 75 aktiva läkare, sjuksköterskor, tandläkare och annan vårdpersonal, som de gömda kan få kontakt med genom en jourtelefon för att få tillgång till gratis vård.
En gång i veckan ordnar Rosengrenska det man kallar ”diskret mottagning” någonstans i staden. Det är viktigt att byta plats ofta, för att inte dra misstankar till sig.

I väntsalen på kvällens mottagning sitter ett tiotal människor. En kille i tjock jacka väntar i en plaststol med kepsskärmen neddragen över feberblanka ögon. En liten flicka springer stolt omkring och vill sälja majblommor. I det improviserade mottagningsrummet packar sjuksköterskan Anne Sjögren upp en resväska hon haft med sig. Där döljer sig mediciner packade i skokartonger märkta med ”Sömn”, ”Smärta” och ”Mage”, en blodtrycksmätare och ett stetoskop.
AnneMarie, en annan av sköterskorna som är engagerade i nätverket, berättar att det ofta inte krävs så mycket resurser.
– Ett samtal med en läkare kan ibland vara fullt tillräckligt, för de flesta som söker upp oss har psykiska problem. De mår helt enkelt fruktansvärt dåligt av sin situation, säger hon.

Men om det rör sig om större ingrepp eller akutfall, som att någon har brutit benet, måste patienterna hänvisas till akutsjukvården. Mediciner köper man antingen med nätverkets pengar, eller använder mediciner man fått till skänks.
– Folk har mycket medicin som de inte använder. Men vi är väldigt noga med att inte ta några öppnade burkar eller för gamla mediciner. Vi ställer samma krav som för vilka andra patienter som helst, understryker AnneMarie.

Personalen hälsar varje person som kommer välkommen. En kvinna visar sina papper för en av de engagerade. Diskuterar sin elvaåriga dotter som ligger hemma och vägrar tala med vuxna, eftersom hon känner sig så sviken.
AnneMarie säger att det som driver de aktiva sjukvårdarna att ställa upp är frustration.
– Vi är inte vana att behöva neka någon vård. Det känns ovärdigt att vi i Sverige behandlar våra flyktingar så här.
Hon har sett en stor förändring under de år hon har hjälpt gömda flyktingar.
– Det var hårt redan från början, men de senaste två åren har det blivit ännu värre. Många fler kommer till oss nu, och med andra problem än förut. Förr var det vanligt med halsont och förkylningar. Nu mår folk så urdåligt psykiskt. Vi hör om många självmordsförsök, säger hon.
Hemma hos Hameed och Ahmad mäter det ungefär fyra steg mellan sängen och spisen. Hameed berättar om hur hon och Ahmad spenderar sin tid. Hon säger att dagarna går enormt långsamt. Några gånger i veckan går de till en frivilligorganisation som har svenskkurser, där man inte frågar efter personnummer. Men det är svårt att träffa nya människor, att alltid behöva ljuga och hitta på historier om vilka de är och vad de gör i Sverige.
– Nu har vi fått spårvagnskort från IMÄI, så vi kan åka till stan i alla fall. Ibland träffar vi Maria, men annars är vi mest hemma. Vi tittar på teve, men vi förstår inte så mycket. Ibland åker vi och hälsar på några vänner som bor i en annan stad. Särskilt när maten är slut, säger hon och ler lite snett.

Det är måndagskväll på ett alternativcafé i Göteborg. IMÄI har sin månatliga informationsträff för nya intresserade. Ett femtontal personer tränger ner sig i soffor och på stolar. Folk presenterar sig, berättar hur de har hört talas om nätverket. Någon har tjuvlyssnat på spårvagnen, andra har tipsats av kompisar.
Masoud Vatankhah är en av dem som berättar om vad IMÄI gör.
– Jag ser inte nätverket som en hjälporganisation. Det handlar om ett samarbete. Vi gör det här för vår egen skull också, för att vi vill förändra samhället, säger han.
Masoud beskriver Ingen människa är illegal som ett skyltfönster, en synlig sida av allt det arbete som görs i tysthet
– Det finns många som är engagerade utan att vara organiserade – lärare som tar emot gömda flyktingbarn i sin klass, eller sådana som ger bostad år någon som gömmer sig. Vårt arbete syns kanske mer utåt, och det är viktigt för asylsökande att se att de inte är oönskade av hela samhället. Det finns folk som faktiskt står på deras sida.

Fotnot: Hameed, Ahmad och Tara har valt att inte framträda med sina riktiga namn.