En kran att tämja dem

Det
pågår ett samtal om imperialismen. Det förs över
hela världen, när människor försöker förstå
vilka krafter i det globala systemet som driver fram USA:s blodiga
offensiv. Andreas Malm presenterar en av rösterna: den marxistiske
geografen David Harvey. I en nyutkommen bok tillämpar han några
av Lenins tankar för att härleda ockupationen av Irak
ur kapitalismens inneboende logik. Kapitalet är på väg
att söka sig österut, mot Kina. För att förhindra
det sätter USA handen på världens oljekran.

Inget namn är så förknippat
med imperialism som Lenin. Han är begreppets grodman. Varje
gång det på nytt tas i bruk lyfts han upp ur 1900-talets
djup, där han hela tiden borrat i imperiemaktens skrov. Lenin
kippar till, hämtar ny luft och delar ut sin karta över
hur imperialismen är konstruerad till ännu en generation.
Så var det på 1960-talet, när Vietnamkriget utlöste
förnyat intresse i ämnet. Så är det också
i dag. Som politiskt projekt har leninismen i stort sett sjunkit
till botten, men imperialismbegreppet är så nära
förbundet med Lenin att han kommer upp till ytan igen så
fort det blir aktuellt. I dag ger hans teori en tolkningsmodell
som en stor del av vänstern – akademiska teoretiker, kritiska
journalister, radikala antikrigsaktivister – använder för
att förstå USA:s strävan efter världsherravälde,
så som det inte minst kommer till uttryck i ockupationen av
Irak.

Lenins imperialismteori kan sammanfattas
i ett ord: rivalitet. Imperialismen uttrycker sig framför allt
som en rivalitet mellan olika avancerade kapitalistmakter, som alla
gör anspråk på att dominera världen. De liknar
gäng som slåss om kontrollen över en och samma lukrativa
knarkhandel, och om de inte strider handgripligen är det bara
en tidsfråga innan de gör det. Rivaliteten mellan dem
måste obönhörligen sluta i blodiga uppgörelser,
närmare bestämt – världskrig.

Den som formulerat den mest sofistikerade
analysen av USA:s militära företag som uttryck för
ny interimperialistisk rivalitet är David Harvey. Han är
en av vår tids främsta akademiska marxister, men varken
ekonom, historiker eller filosof. Han är geograf. Den engelske
pojken Davids intresse för geografi väcktes när han
betraktade sin samling av frimärken från jordens alla
hörn, prydda med den brittiske monarkens porträtt, och
upplevde en svindlande känsla av att alla dessa länder
”tillhörde oss, tillhörde mig”. Hans far tog
med familjen på te på något krigsfartyg vid hamnen;
det fanns en stark air av imperium i havsluften. När sedan
David Harvey studerade geografi på universitetet i Baltimore
i USA i början av 1970-talet gick han en studiecirkel i Kapitalet.
Han vaknade till politiskt medvetande och började röra
sig mot sin livsuppgift: att utveckla vad han kallar en ”historie-geografisk
materialism.” Marxister har i allmänhet varit mest intresserade
av kapitalismens utveckling över tid, men Harvey vill föra
in rummet som avgörande dimension i systemets dynamik.

Det har av naturliga skäl lett
honom till frågan om imperialismen.

I The New Imperialism, skriven på
randen till invasionen av Irak, anmärker Harvey att de klassiska
imperialismteoretikerna var överens om en sak. ”Svaret
på gåtan” om hur kapitalismen kunnat överleva
trots alla sina kriser ligger i ”en viss form av produktion
och utnyttjande av det globala rummet”. Det är svaret
även nu. Kapitalistiska ekonomier – sedda som en rad rum i
det stora globala rummet – plågas ständigt av krisbesvär.
Möjligheterna till lönsamma investeringar tenderar att
bli för få i förhållande till den mängd
kapital som väntar på att investeras. Kapitalisterna
sitter inne med stora summor pengar, men har ingenstans i den egna
ekonomin att placera dem utan att bli besvikna på profiten.
Det finns, relativt sett, för mycket kapital i ekonomin. Det
råder vad Harvey kallar ”överackumulation”.

Mot detta besvär finns bara en
verksam medicin: att flytta ut kapitalet. Det gäller att bli
av med överskottet genom att exportera det till andra rum i
det globala rummet, till andra kapitalistiska ekonomier som geografiska
enheter. Om kapitalet simmar runt i bassängen och inte hittar
något utflöde kommer det att devalveras. Utan lönsamma
investeringsmöjligheter blir kapitalet förr eller senare
värdelöst – det mest fruktansvärda som kan hända
en kapitalist.

Så långt ser Harvey ut
att följa tätt intill Lenins klassiska teori. Men han
har en egen skruv på fortsättningen. För sin export
måste kapitalisterna leta upp något som ger god avkastning
– men det är inte nog. Antag att en engelsk kapitalist investerar
i en bulgarisk fabrik för produktionen av tio tusen leksaksbilar.
Tack vare de låga lönerna är investeringen mycket
lönsam, men leksaksbilarna går fort att tillverka och
sälja. Redan efter några månader har den engelske
kapitalisten fått tillbaka sina pengar och mer därtill.
Han har inhöstat en väl tilltagen profit, men hans glädje
är inte odelad: nu har han ännu mer kapital som han måste
kanalisera till nya investeringsmöjligheter. Vattnet har alltför
snabbt runnit tillbaka till bassängen. Problemet löstes
för en kort stund, bara för att sedan förvärras.

Det bästa för kapitalister
i en ekonomi som präglas av överackumulation är således
att gräva ner sitt kapital djupt ner i marken, långt
bort, i investeringsprojekt som ger hög avkastning men först
efter tiotals år. Vilka investeringar är av det slaget?
Harveys svar: investeringar i infrastruktur. Pengar som grävs
ner i bygget av andra länders järnvägar, hamnar,
elkraftverk, flygplatser, kommunikationsnätverk och fabriksparker
återses inte på många, många år. När
de väl kommer tillbaka efter sin långa utlandsvistelse
kan de ha med sig mycket god profit. Till dess kan kapitalisterna
glädjas åt att problemet är ur världen; överskottet
har försvunnit från deras fickor och funnit sig till
rätta i lovande investeringsprojekt. Oron över, tills
vidare.

Enligt Harvey plågas i dag kapitalismen
av en generaliserad överackumulation. I de avancerade kapitaliststaterna
– i synnerhet länder som Tyskland och Japan – finns alldeles
för mycket kapital som inte vet vart det ska ta vägen.
Hittills har det inte haft något bättre för sig
än att strömma till USA. Den amerikanska ekonomin har
sedan länge ett allvarligt budgetunderskott och ett lika allvarligt
underskott i handelsbalansen med länder som just Tyskland och
Japan. Det senare är ett uttryck för efterkrigstidens
ojämna utveckling: tyska och japanska exportindustrier slog
sig in på den amerikanska marknaden och konsumenterna där
valde allt oftare deras varor framför de inhemska.

För att USA ska kunna fortsätta
att åtnjuta sin globala maktposition – finansiera alla statliga
verksamheter – och leva på sin höga standard – importera
alla dessa varor – måste de båda underskotten täckas
upp. Till det behövs utländskt kapital.

Investeringar som strömmar till
USA och placeras i statsobligationer, i finansiella tillgångar
eller i produktion är det enda som kan förhindra att underskotten
tvingar USA att backa från sina privilegier. Men för
det kapital som simmar runt i världens överfulla bassänger
är det inte nog. Underskott är aldrig säkra investeringar,
och de pengar som skickas till USA återvänder hem igen
alldeles för snabbt.

Världskapitalismen behöver
något annat för att överleva. Den behöver ett
gigantiskt infrastrukturprojekt någonstans långt bort
där den bara sällan har varit. Var skulle något
sådant kunna finnas? Harveys svar: i Kina.

”Sedan 1998 har kineserna försökt
absorbera sina stora överskott på arbetskraft (och lägga
band på den sociala oron) genom skuldfinansierade investeringar
i enorma megaprojekt ? värda minst 60 miljarder dollar för
att avleda vatten från Yangtze till Gula floden. Nya tunnelbanesystem
och motorvägar byggs i de stora städerna, och 8500 mil
järnväg föreslås binda ihop inlandet med de
ekonomiskt dynamiska kustzonerna, inklusive en höghastighetslinje
mellan Shanghai och Peking och en länk till Tibet. Den urbana
infrastrukturen uppgraderas överallt”.

Här finns ett hopp! Det är
kapitalismens enda, om den inte på sikt ska drunkna i olönsamt
kapital. Men för ett visst land är detta den svartaste
mardröm: för USA. Om de stora kapitalströmmarna skulle
vända om och ge sig in i Kinas infrastruktur för årtionden
framöver skulle grunden för den amerikanska ekonomin ryckas
bort. Det vore, skriver Harvey, ”katastrofalt”. Den amerikanska
militärapparaten skulle drabbas av akuta finansiella trångmål,
efterfrågan i den privata sektorn skulle kollapsa. Detta måste
USA till varje pris förhindra.

Över huvud taget hotas USA av
uppstickande rivaler inte så mycket i Europa som i Asien,
menar Harvey. Japan, Sydkorea och de andra asiatiska tigrarna har
sedan länge byggt upp en imponerande produktionskapacitet som
kan ta upp striden med sina amerikanska konkurrenter i nästan
alla branscher, men de är inte det största bekymret. USA
håller dem i sitt grepp. Kanske skulle de leva ut ambitioner
på global makt om de kunde, men genom sina militära installationer
i området ser USA till att allt sådant stannar vid en
fantasi. Bara en ekonomisk stormakt i regionen befinner sig, militärt
och politiskt, helt utanför USA:s kontroll. Det är Kina.
Det är också det land som har den överlägset
största produktions-potentialen; om investeringar grävdes
ner där i en helt annan skala än i dag skulle den förverkligas.

Kina är hotet. Kina är den
rival som USA sneglar mot i allt vad man företar sig. Hur ska
den kunna betvingas? Harveys svar: genom ockupation av Mellanösterns
oljekällor. Den kinesiska jätteindustrin är precis
som den amerikanska – bara ännu mer – beroende av oljeflödet
från Mellanöstern. Där finns kranen till Kinas ekonomi.
Om USA sätter sin hand på den kan man reglera takten
i den kinesiska ekonomins utveckling. Om Kina skulle sätta
sig upp mot USA:s intressen är det bara att skruva åt
och stoppa flödet; den amerikanska industrin har monopol på
den viktigaste råvaran. Så länge det upprätthålls
kommer det amerikanska kapitalet att stå över alla andra
kapital.

Sålunda ska ockupationen av
Irak, argumenterar Harvey, förstås som en del av ett
mycket större amerikanskt projekt för att slå undan
sina konkurrenter i allmänhet och Kina i synnerhet. Det har
långtgående politiska konsekvenser:

”Om den amerikanska regimen störtar
både Chavez och Saddam, om den stabiliserar eller reformerar
den saudiska regim som, beväpnad till tänderna, baseras
på det auktoritära styrets osäkra sand ? om den
kan gå vidare (vilket den troligtvis kommer att försöka)
från Irak till Iran och konsoliderar en strategisk militär
närvaro i de centralasiatiska republikerna för att på
så vis dominera de kaspiska oljekällorna, så kan
den kanske, genom hård kontroll av den globala oljekranen,
hoppas på att behålla kontrollen över den globala
ekonomin under de kommande femtio åren.”

Den allt större militära
närvaron från Balkan till Persiska viken via Centralasien
syftar dessutom till att avvärja det för USA allra mörkaste
scenariot: en allians mellan EU och Kina eller Sydostasien. På
pelarna av militärbaser och regelrätta ockupationer byggs
en patrulleringsbro rakt genom den landmassa som skulle kunna ena
de två kontinenterna i ett ”euroasiatiskt maktblock”.

??Men detta är bara försök.
Vad USA än hittar på är det redan för sent
att förhindra att andra regionala centra för kapitalackumulation
stiger fram på scenen. Trenden är här: ”ekon
av den geopolitiska konkurrens som blev så destruktiv på
1930-talet börjar höras.” Vi lever redan ”med
den ständigt närvarande risken för militära
konfrontationer (av det slag som gav oss två världskrig
mellan kapitalistmakter under 1900-talet)”.

Slutklämmen är självskriven.
”Lenin kommer att få rätt”.

Så slutar Harveys teori om den
nya imperialismen. Detta är den hittills mest sofistikerade
analysen, men den uttrycker bara ett tankemönster som fortfarande
är något av allmängods inom vänstern. USA:s
agerande betingas framför allt av striden med andra avancerade
kapitaliststater. Även när amerikanska soldater dödar
eller ockuperar afghaner eller araber är det européer,
japaner eller kineser de egentligen slåss emot. Så kan
Lenins tolkningsmodell – rivaliteten – tillämpas även
nu. Nästan nittio år har förflutit sedan han skrev
sin pamflett Imperialismen som kapitalismens högsta stadium
och nästan sextio år sedan det senaste kriget mellan
kapitaliststater, men det går fortfarande. Vänstern kan
fortfarande dyka med slangen fäst vid Lenins tub.

Det känns tryggt.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Europeiska fack kräver arbetsstopp vid extremvärme 

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Alexandra Urisman Otto:
Snälla kändisar, ge inte Isabella Löwengrip rätt

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

STOCKHOLM 241126 Stockholm Medlemmar från Akademikerförbundet protesterar mot den så kallade angiverilagen när migrationsminister Johan Forssell tar emot Utredningen om stärkt återvändandeverksamhets slutbetänkande.

Nu börjar ”angiveri­lagen” och vandelskrav att gälla

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Ulf Kristersson och Johan Apel Röstlund

Johan Apel Röstlund:
Hellre sex än åtta timmars arbetsdag!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Aktivister i Sapmi

Orkidé kan stoppa skogsskövling i Ohredahke sameby

aktivister runt en eld polis

Efter skogs­blockaden: SCA stoppar tillfälligt avverkningen

Skogen de ärvde – Miljömål missas när skyddsvärd skog avverkas

Publicerad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Veckovers: Den riktige mannen

Ett skadat barn bärs iväg efter en isrelisk attack mot Nasser sjukhuset i Gaza

Ny rapport: Avsiktliga israeliska attacker mot barnen i Gaza

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Dödsolyckor på jobbet

Larmet från Arbetsmiljöverket: Dödsolyckorna har slutat minska

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln