28

Bernhards mamma Signe brukade inte dölja hur missnöjd hon var med sin son, med vad han sa, gjorde, tänkte. Även Nina var en olycka, en vänsterextremist som klädde sig i vad som helst för att väcka uppmärksamhet. Nu hade Signe dessutom fått cancer i magen och hade meddelat att det nu kunde vara sista gången de fick se henne i livet.

Bernhards föräldrar bodde på Svarvargatan i ett rum och kök. Lägenheten låg två våningsplan under gatunivån. Fönstren vette mot en nersänkt gård med många träd. Trots att lägenheten egentligen inte var mörkare än många andra bostäder, uppfattade Bernhard detta nersänkta läge som en symbol för ett andligt och politiskt tillstånd. Här bodde hans föräldrar för att de var lågt placerade i samhället. Här hade de bott i trettio år.

Signes högsta intresse i livet var att hålla kroppen i form. Hon promenerade miltals varje dag, oftast längs Karlbergskanalen. Det var ironiskt att hon skulle drabbas av en dödlig sjukdom mot vilken inget träningsprogram i världen hjälpte. Det var bara att orkeslös invänta slutet.

– En väldig tur att hon är för dålig för att sköta maten, viskade Bernhard. Hon kan förstöra en färdiggrillad kyckling bara genom att ta den ur påsen. I alla år när hon var frisk kom pappa hem till lunch och varje dag gjorde hon en omelett. Ena dagen var den totalt svartbränd, nästa dag rann den ut över tallriken som gammalt snor. Ömsom torr som en gammal bindsula, ömsom direkt ur äggskalen. I vilket skick som helst utom det normala för en omelett.

– Mysig hemmiljö du kommer ifrån, sa Nina och log. Ett strindbergsäktenskap med omelett.

På köksbordet hade Karin, som var gift med en bror till Bernhards pappa, dukat upp med rostbiff och potatissallad, ett par burkar sill och två svecialiknande ostar. Färdigköpt på Åhléns i city. Öl och Skåne att dricka.

– Om farsan blir full, går vi, varnade Bernhard i god tid.

Där firade släkten jul och där fick Bernhard lära sig skillnaden mellan fattiga och rika.

Det var något ofattbart unket över lägenheten och dem som bodde i den. Sorlet från dussintalet släktingar blev kvar på en så låg nivå att ingen av de närvarande kunde tala obesvärat. De flesta stod upp eftersom lägenheten bara rymde två bekväma stolar och Signe satt i den ena och ingen vågade sätta sig i den andra. Lägenheten var låg i taket, som de nybyggda lägenheterna blev före kriget. Trycket kunde inte lyfta och lägga sig uppe under taket. Nina tyckte att hon stod i en dimma av komprimerad ångest och vantrivsel.

Födelsedagsbarnet slog sig ner i den andra bekväma stolen och gästerna började sjunga ”Ja må han leva”. Det var en nyanländ som anförde sången, den äldste brodern i den syskonskara där Bernhards pappa var den yngste. Den äldste brodern var släktens guldägg, redan som ung startade han sin maskinfirma och han hade framgång med allt han företog sig. Han bodde numera i en stor villa i Näsby Park. Där firade släkten jul och där fick Bernhard lära sig skillnaden mellan fattiga och rika.

Äldste brodern höll tal och överlämnade en aska champagne.

– Vem fan vill ha champagne, sa Bernhards pappa så fort givaren gått.

– Jag, sa Signe och sträckte fram ett glas. Nina och Bernhard, kom här. Det är något jag måste säga till er.

Nina drog med sig Bernhard och mamman sa:

– Stöd mig när jag reser mig, jag blir så yr när jag suttit en stund. Så går vi till min säng. Jag ska visa er något.

De tog henne under armarna och stödde henne de få stegen mellan stolen och sängen. Hon böjde sig ner och drog fram en hoprullad matta som låg under sängen.

– Se här, den här får ni snart ärva. Den är värdefull. Det enda av värde som finns efter mig när jag dör. Jag köpte den för niotusen kronor som jag hade undanlagda. Det har varit min dröm hela livet att få äga en äkta persisk matta och nu gör jag det.

– Varför har du den hoprullad under sängen?

– Din pappa tycker inte om den. Han säger att vad ska du med den till, du som snart ska dö. Det är sant. Jag ska snart dö, men det är just därför jag behöver den. Är den inte vacker? Äkta. Handknuten. Jag ville att ni skulle se den. Så har ni något att se fram emot. Det dröjer inte länge förrän den är er. Jag vill lämna något som minne. Det är synd att du aldrig började på universitetet.

Efter en kort paus tog Signe till orda igen, med en anspråksfullhet som tydligen kom från hennes nya närhet till döden:

– Jag hade länge hopp om att du skulle stadga dig, att du skulle bli något ordentligt. Han kommer att träffa en fin flicka, sa jag till mig själv, inte en sån där baletthoppa som du hade förut. En flicka som vill ha en familj och en man som kan försörja den. Men jag får väl inte leva tills du finner den flickan.

– Jag kan försörja mig själv, sa Nina.

– Ja, ja. Nu talar vi inte mer om det. Ni är väl glada för mattan?

– Ja, sa Nina, för hon trodde att man måste säga så när givaren var döende. Den är ju inte lik andra såna här mattor. Den är blåare. Och det är fint att den är så liten.

– Tack ska du ha mamma, sa Bernhard och böjde sig ner och kysste hennes urgröpta ljusa kind där hon satt på sängkanten och klappade sin matta. Nu måste vi gå. Är det något som vi kan göra för dig mamma, så säg bara till.

– Nej. Ingen kan göra något för mig nu. Jag hoppas bara att det ska gå fort.

De gick Sankt Eriksgatan mot Vanadisplan. En honungsgul ton dröjde kvar på himlen över Karlbergs slott i nordväst. Nina lyssnade på Bernhards tystnad och längtade efter att han skulle säga något. Det var första gången hon hade träffat någon som skulle dö.

– Hon borde spika upp mattan på väggen vid sängens fotände, så att hon åtminstone fick njuta av den medan hon lever, sa Nina när de passerade Sportpalatset och fortsatte över bron.

– Mattan, sa Bernhard. Hon köper sitt livs drömmatta och rullar ihop den under sängen för att jag ska få ärva den. Jag som avskyr orientaliska mattor och hatar blått.

– Din pappa kanske vill ha den.

– Säkert inte. Den är av god kvalitet. Han har en osviklig förmåga att göra sig av med allt som har något värde. Hellre brer han ut några gamla tidningar på golvet.

– Du, vi tar en sväng om Kårhuset. Klockan är bara litet över elva.

De såg en ledig taxi bakom sig långt upp på Kungsholmen. Gatan låg tom, som Stockholms gator ofta gjorde också på lördagskvällar. De stannade taxin när den kom över bron.

Chauffören tittade på deras FNL-märken.

– Såna som ni ska inte åka taxi. Riva hela stan, vad fan håller ni på med? Det ska ni veta att en vanlig arbetare inte ger fem öre för er jävla revolution. Den skiten ska ni behålla för er själva.

– Vad menar du, frågade Nina. Riva stan? Vi kommer från ett sjuttioårskalas.

– Det har ju varit upplopp i stan.

– Upplopp?

– Dom där jävla idioterna från Holländargatan har varit på marsch och försökt ockupera både Operan och Konserthuset och Centralen och jag vet inte allt. Men snuten låg två steg före och bildade kedja överallt. Dom slog sönder rutorna på Operan. Svensson kommer att bli jävligt upprörd, det kan ni skriva upp.

– Är det du som är Svensson kanske, sa Bernhard.

– Jag visste inte att Svensson var så mån om Operan, sa Nina.

– Såna som ni ska lära er gå. Det är jävla nyttigt för såna som ni att använda nån annan kroppsdel än era stora käftar.

Han rivstartade taxin och susade iväg.

– Det känns som om det hade varit ett krig på gång, sa Bernhard. Om vi vill åka taxi får vi ta av märkena.

De gick långsamt mot Kårhuset. De följde Odengatan längs Vasaparken, där trädens nyutslagna löv spred en stark försommardoft över natten. Det kom ingen mer ledig taxi. På Drottninggatan satte de på sig märkena igen. Folksamlingen på Holländargatan hade minskat till en obetydlighet jämfört med för några timmar sedan. Det var nära midnatt. Men i Kårhuset lyste alla fönster och människor strömmade fortfarande ut och in. Mest ut, många verkade trötta.

I talarstolen undervisade Per Karlsson från Revolutionär Front om hur Kinas röda garden var förebilder för revolutionär ungdom i alla länder.

– Vi kan alla lära av de röda gardenas ideologi, deras styrka och övertygelse i kampen. Här finns ingen plats för tvivel och tvekan. Det finns bara en väg, vägen framåt. Jag citerar: ”Vi är folkets söner och döttrar. Det har kostat det arbetande folket blod och svett att föda och fostra oss. Om ni glömmer det arbetande folket, era stupade vapenbröder och revolutionen, blir ni revisionister. Då gör vi uppror mot er. Varför skulle inte barnen kunna revoltera mot de äldre? Ordförande Mao leder oss när vi stormar fram i den väldiga kulturrevolutionen, i den skall proletariatets revolutionära låga förvisso aldrig slockna!”

Kamrater ockupanter, här har vi våra förebilder. Även vi följer ordförande Mao när vi stormar fram i den svenska kulturrevolutionen. Även vi bör bilda röda garden! Leve, leve, leve Mao Tse-tung !

Applåder och hurrarop uppfyllde salen, där alla nu satt på golvet för att er skulle få plats.

– Det är ett jävla snackande om Mao Tse-tung här och nästan inget alls om Ukas, skrek en medlem från Demokratisk Allians. Alliansarna föreföll vara er nu än på eftermiddagen och de begärde ideligen ordet. Än ville de ha ordföranden avsatt, än ville de ha bort de röda flaggorna på podiet, än ville de införa förbud mot att nämna Kina eller Mao Tse-tung.

– Det går inte att sätta sådana gränser för vad som får diskuteras. Allt hänger ihop. Ukas och Kina är delar av samma stora politiska sammanhang. Därför kräver vi rätten att förutsättningslöst diskutera både Ukas, Mao, imperialismen och kapitalismen, svarade Karlsson.

Ju senare det blev, desto oftare krävdes att ordföranden Nils Berggren skulle avgå. När någon alliansare påstod att kommunisterna hade tagit makten på mötet lyssnade ingen. Men medlemmar från socialdemokratiska ungdomsförbundet klagade också.

Nina visste inte mycket om socialdemokratiska ungdomsförbundet, men hon utgick från att de som påstod att socialdemokraterna var förrädare mot arbetarklassen hade rätt. Om de inte hade varit förrädare skulle det inte ha funnits sådana jättelika skillnader i löner som det fanns nu, till exempel mellan en sömmerska och en läkare. Socialdemokraterna hade regerat Sverige hela hennes livstid. Det måste vara tillräckligt lång tid för att förändra samhället och utplåna orättvisorna, för den som verkligen ville det. Den som haft chansen i så många år och inte fått mer uträttat måste vara förrädare.

– Vad gör Berggren om kommunistpartiet och det här mötet skulle komma fram till var sin mening i en viktig fråga, viskade Nina till Bernhard.

– Det vet jag inte. Det tror jag inte händer. Kommunismen är den mest rättvisa ideologin och vi vill ha rättvisa.

Ropen på ny ordförande kom tätt. Berggren reste sig en gång i kvarten och ropade: ”Stöder ni mig eller ska jag gå hem och lägga mig?” Stödet markerades med ett kraftigt ja. ”Jag finner att mötet har förtroende för mig som ordförande”,ropadeBerggren och fortsatte en stund till.

Debatten handlade nu om universitetet som maktfäste för borgarklassen och överklassen.

Plötsligt rusade någon från salen upp på podiet och började slita loss en röd flagga från talarstolen. Fyra ordningsvakter kastade sig över främlingen för att hindra honom. Han fördes ner från podiet, men efter en stund rusade han ut genom en bakdörr och ropade att han skulle klättra ut på taket och ta ner den röda flagga som satt i skorstenen. Flera sprang efter honom och rapporterade efter en stund att provokatören inte ens lyckats hitta uppgången till vinden.

Debatten handlade nu om universitetet som maktfäste för borgarklassen och överklassen. Att detta var en korrekt beskrivning av verkligheten försökte ingen förneka, men de fåtaliga högerstudenterna påstod att arbetarna hade sig själva att skylla. De var helt enkelt mindre klyftiga. Ingen förbjöd dem att gå på universitet, det var bara att börja. Vänsterstudenterna dök allt djupare i sina förråd av kinesiska citat.

– En transportarbetare i Shanghai skriver att bourgeoisins kultur består bara av utländskt material eller lånat från antiken, saker som är döda. Vi arbetare behöver inte sådant material, vi har ordförande Mao som den röda solen i våra hjärtan. Mao lär arbetarna att de ska ha industrin som huvudsyssla, men även delta i militian, kulturen och politiken, sa en okänd talare.

– Intolerans och pöbelfasoner, det är sanningen om Maos röda garden, ropade en alliansare. Det är samma typer som ni, våld och slagsmål är det enda ni vill ha.

Han skakade med knytnävarna i luften och gjorde ett hotfullt intryck där han stod bland alla som satt på golvet.

– Ska han säga, viskade Nina. Det är ju alltid alliansarna och poliserna som sätter igång bråken.

– Jag tror man måste klargöra vissa sakförhållanden här, fortsatte talaren. Visst har det förekommit övergrepp från Kinas röda garden. Men i USA mördas fattiga människor ideligen, av polisen och av svält och av sjukdom eftersom dom inte har råd med läkarvård. Det talar den svenska högern tyst om. Eller när en halv miljon människor mördas i Indonesien? Dom som dödas är kommunister och frihetskämpar. Kanske anser den svenska högern att sådana ska slaktas eller spärras in i tigerburar eller torteras till döds. Men vi anser inte att människovärde är något som kan mätas i förhållande till människors övertygelse. Alla har rätt att leva och alla har rätt att prata. Till och med sådana pappskallar som Demokratisk Allians!

Klockan var över fyra på morgonen.

– Nu går vi, sa Nina. Jag är så trött. Kom så skyndar vi oss innan dom säger att vi måste stanna. Jag vill inte vara kvar här hela natten.

Bernhard tvekade, men hon gav sig inte.

En alliansare började vifta med stilett vid ingången. Han övermannades snabbt av fyra man ur ordningsstyrkan som tog kniven i beslag och låste in den i kassaskrinet på kontoret. Hur många liknande vapen fanns kvar bland besökarna?

Atmosfären var uppjagad. Rykten gick om att säkerhetspolisen hade civilklädda spanare i lokalen.

– Säpo vore väl idioter om dom inte var här och kollade läget och registrerade folk, sa Bernhard. Vi säger ju att vi vill ta över. Det måste vara Säpos jobb att hålla reda på sådana som vill ta över.

– Jag trodde det var det arbetande folket som skulle ta över, sa Nina.

– Ja, men uppenbarligen är den aktiva förtruppen samlad här i kväll. Någon måste börja.

Per Karlsson stod åter i talarstolen och lyckades vinna bifall och applåder med sitt avslutande Mao-citat:

– Kamrater! Ordförande Mao har formulerat det så här: ”Innan ett splitter nytt samhällssystem kan byggas på platsen för det gamla, måste platsen sopas ren!”

När ovationerna tystnat krävde en alliansare omröstning om den röda flaggan. Då blev det också jubelrop som verkade starkare nu.

– Dom är ganska utvilade. Vi på vår sida börjar bli utmattade. Det kan bli en farlig situation framåt morgonen. Bernhard såg bekymrad ut.

– Låt dom rösta om flaggan, annars blir det blodbad, hördes en kraftig röst på podiet.

Men det blev ingen omröstning.

– Kamrater! Det är vår plikt att bekämpa såväl högern som liberalismen. Här ser ni vår ena ende, högern, som genast är redo att ta upp kampen mot oss, det framåtskridande proletariatets förtrupp. Men vi får därför inte glömma den andra fienden, som ordförande Mao utpekat som en av de farligaste fienderna. Jag talar om liberalismen. ”Liberalismen är ett uttryck för opportunism”, säger Mao. ”Den står i grundläggande konflikt med marxismen. Den är negativ och resulterar objektivt i hjälp åt fienden, det är därför fienden gläder sig åt att den bevaras i vår mitt. Liberalismen spirar ur småborgerlig själviskhet. Liberalismen är ytterst skadlig i det revolutionära kollektivet. Den är ett frätämne som fräter bort enheten, undergräver sammanhållningen, orsakar likgiltighet och skapar splittring.”

Nils Berggren gick upp i talarstolen och vädjade till alla från vänstern som ännu var kvar.

– Snälla ni, gå inte nu, även om ni är trötta. Vi kan förlora majoriteten! Stanna och försök hålla er vakna.

Hon försökte hålla sig vaken. Timmarna gick och ibland visste hon inte riktigt om hon var vaken eller sov. Oron kom i vågor. Vänstern bekämpade högerns talare med spontana talkörer. ”Folket segrar, folket segrar, folket segrar, folket segrar” tills motståndarsidans inlägg blev helt dränkta i folkets segrar.

Strax efter fem tappade Berggren tålamodet.

– Alla som inte är här för att bråka sätter sig ner, ropade han. De flesta satte sig men förvånande många förblev stående.

Nina räknade till trettiosju stycken.

– Ut med fascisterna, ropade en allt starkare talkör.

– Det här är ohållbart, instämde Berggren. Fascisterna måste bort.

Efter en kort överläggning om taktiken prövades en effektiv metod. Vänstern bildade helt enkelt kedja, precis som polisen brukade göra vid demonstrationerna. Tätt hoplänkade tvärs över hela det stora rummet föste de provokatörerna framför sig mot utgången.

– Enda sättet att undvika blodsutgjutelse. Men tidningarna kommer väl att gapa om censur förstås.

Det fanns inte många journalister kvar nu i gryningen. De med kameror och mikrofoner hade gått för länge sen. Sakta men effektivt pressades de ovälkomna bakåt i lokalen. En medlem i kommunistpartiet blev instängd på fel sida om kedjan och protesterade. Han fick komma tillbaks in när han identifierats, men den ursäkt han krävde hann ingen befatta sig med.

Undrar om det finns lika många fåglar som människor i stan, sa Bernhard.

När provokatörerna till slut stod på gatan kom Bernhard tillbaka. Nina var dödstrött och ville hem.

– Nu har vi gjort som du har velat hela natten, sa hon sammanbitet. Nu är det min tur att bestämma. Snälla, kom nu.

– Jag kan stanna även om du åker hem, försökte han.

– Bråka inte nu! Då kommer inte jag att kunna sova. Tänk om polisen kommer hit? Tänk om alliansarna går till attack med förstärkta trupper? Jag kommer att dö av oro.

Han gav sig till slut och de gick tillsammans ut i vårmorgonen. Spökparken var full av ljud men inte det vanliga dagsbullret utan gryningsoväsendet från tiotusen fåglar.

– Undrar om det finns lika många fåglar som människor i stan, sa Bernhard.

– När revolutionen är över kan vi väl flytta ut till landet som de röda gardena, svarade hon.

När de slog igen dörren hemma ringde telefonen. De såg på varandra. Klockan var halv sju en söndagsmorgon. Vem kände de som skulle ringa vid den tiden?

– Det måste ha hänt nåt, sa Bernhard. Dom kanske behöver folk i Kårhuset.

– Svara inte! Snälla?

Han tittade ömsom på henne och ömsom på telefonen.

– Okej. Du bestämmer.

Bernhard var hungrig och Nina var trött. Hon längtade efter sin säng. När hon kommit i nattlinnet och lyfte täcket för att krypa ner, ringde det igen. Hon hörde att Bernhard lyfte luren.

– Nina! Det är till dig. Det är din mamma.

Ingen annan på Körsbärsvägen har sådana problem med sina döttrar som vi har med dig.

Det var mer än ett halvår sen hon senast talat med sin mamma. Hon satte sig vid telefonen och kände genast kylan från mammans röst.

– Nina, det är din mor.

– Jag hör det. Har det hänt nåt?

– Hänt? Det ska du fråga. Jag har ringt hela natten, flera gånger i timmen. Det har varit så skrämmande rapporter i radio och TV-Aktuellt. Nina, har du varit med? Det är några som ska göra revolution, är du med dom? Svara mig uppriktigt nu. Har du varit med och bråkat med poliserna i natt?

– Vad har du med det att göra?

– Så du är med i alla fall? Det var det jag trodde. Varför gör du det? Du har väl gjort uppror mot oss tillräckligt redan? Varför sätter du ditt liv på spel för ingenting? Revolution, vad tror du det ska tjäna till? Svara mig då, sitt inte där tyst bara.

– Jag kan lägga på luren om du vill, så slipper du lida av min tystnad.

– Men herregud, vad har jag gjort för fel? Ingen annan på Körsbärsvägen har sådana problem med sina döttrar som vi har med dig.

– Det var tråkigt att höra. Vad ska jag göra åt det?

– Sluta upp med dom där fasonerna! Håll dig borta från vänsterextremister och marxister och kommunister. Flytta hem igen, kom tillbaka, allt skulle bli så bra. Nu finns det mer plats också, sen pappa försvann, och i höst börjar Peter på folkhögskola. Dina bröder saknar dig, tänker du aldrig på det?

– Sluta nu mamma. Du vet att dom kommer hit när dom vill, dom är alltid välkomna.

– Varför är dom välkomna men inte jag?

– Därför att dom inte är min mamma.

– Så bara för att jag är din mamma ska jag vara dömd att vara skild från dig för all framtid?

– Det har jag inte sagt. Just nu, har jag sagt. Just nu vill jag få vara ifred.

– Just nu, det var sju månader sen. Hur länge pågår dina just nu egentligen? Tio år?

– Kan hända. Det vet jag inte.

– Att visa sina föräldrar lite hänsyn är det helt omöjligt för en revolutionär?

– Vi har varit på sjuttioårskalas hos Bernhards pappa i kväll, det var då knappast något nöjesarrangemang. Det var nog för att visa hänsyn.

– Min födelsedag bryr du dig minsann inte om, men Bernhards pappa, det går an.

– Jag kanske kommer på din sjuttioårsdag också.

– Du hoppas väl att jag är död då.

– Uppriktigt sagt mamma, har du någon glädje av det här samtalet?

– Jag önskar bara att vi kunde träffas, att vi kunde talas vid och vara som andra mammor och döttrar.

– Som du och mormor då.

– Dra inte upp det nu.

– Varför inte det? Varför måste jag tycka så mycket om dig när du tycker så illa om din mamma?

Nina flyttade luren en bit bort från örat och såg på Bernhard som satt vid köksbordet och åt smörgås med ägg och kaviar. Hon lyssnade med allt större distans. Varför var denna förryckta kvinna hennes mamma, varför måste hon lyssna på det här och varför försökte hon svara när varje samtal var så uppenbart omöjligt? Mammans röst avtog i styrka och ersattes av högljudd snyftande gråt.

– Mamma? Det här tjänar inget till. Ring inte igen. Jag lägger på nu. Hej då.

Hon blev sittande vid telefonen. Hon var dödstrött och vansinnigt arg. Det gick inte att somna med så mycket ilska i huvudet.

– Kom och ät om du inte kan sova, sa Bernhard inifrån tidningen.

– Man blir tokig av att ens egna föräldrar alltid är missnöjda med allt man gör.

– Ska du sitta där ute i hallen och prata? Kom hit till köket.

– Jag får sån lust att ringa till henne och förklara hur det är. Hon måste lyssna på mig någon gång. Jag tror aldrig hon har lyssnat på mig i hela mitt liv. Jag vill säga att revolutionen är nödvändig, eftersom världen måste förändras. Hon måste kunna inse att det är nödvändigt att arbeta för en total förändring.

– Ring med en gång, medan du kommer ihåg vad du vill säga.

– Det vill hon nog inte.

– Varför skulle du bry dig om det. Hon ringde hit, fast hon visste att du inte ville det.

Så var det. Där satt Nina vid telefonen och förberedde inom sig ett försvarstal för den revolution hon kände sådan tvekan inför. Slutligen lyfte hon luren och slog numret. Det ringde några signaler.

– Hon sover, ropade Nina till Bernhard.

– Väck henne då för fan.

En mycket nyväckt röst svarade till slut.

– Hej mamma. Det är jag.

– Vad menar du! Klockan är halv åtta och jag som äntligen hade somnat.

– Jag ville förklara hur jag tänker. Varför revolutionen är viktig och riktig och absolut nödvändig. Du måste kunna fatta om jag förklarar allt ordentligt. Du är också emot alla orättvisor som finns i samhället, visst är du?

– Det har jag ingen lust att tala om klockan halv åtta en söndagmorgon. Jag ska ut och segla om tre timmar.

– Men mamma, det var du som ringde till mig.

– Det var då det. Då ville du inte prata.

– Nej, men nu vill jag och då får du höra på.

– Det har jag ingen lust med.

– Du har alltid bara varit intresserad av att jag ska uppföra mig väl och vara duktig i skolan, men du har aldrig velat höra på vad jag har att säga.

– Just nu är det absolut sant.

– Vad vill du mig när du ringer en sån här morgon? Hela världen är i omvandling, i Frankrike är det generalstrejk och det är fullt krig på gatorna i Paris, men du är bara intresserad av att jag ska vara snäll och komma hem och visa mig trevlig.

– Det måste jag säga, att den där Bernhard, han sätter en massa griller i huvudet på dig. Du har en enastående förmåga att välja pojkvänner som tar fram dina sämsta sidor.

– Så du menar att jag är ingen, bara någon som olika påhitt kan kletas fast på? Dina eller Bernhards eller någon annans? I så fall föredrar jag hans, för dom har jag valt själv.

Han betraktade världen som ett daghem befolkat av litet äldre grupper med barn.

Det var droppen. Maj Broman började gråta igen och försökte tala genom gråten.

– Nå? Är du nöjd nu? Du har gjort mig förtvivlad än en gång, är det ditt sätt att göra revolution kanske?

– Men mamma, jag kan inte hjälpa att det inte går att säga vad man tänker till dig utan att du ska börja gråta. Du ser att jag har rätt. Det är bäst för oss båda om vi har så litet kontakt som möjligt. Lägg dig och sov igen nu.

– Det kan jag inte. Du har gjort mig alldeles uppriven. Jag får ringa återbud till seglingen. Du som vet hur mycket jag älskar att segla.

De kröp ner i sängen. Dödströtta och samtidigt arga och upprymda. De försökte skratta åt sina mammor. Persiska mattor och inställda seglingar. Förebråelser och missnöje.

Nina smekte Bernhard över axeln och armen. Han låg med ryggen mot henne och talade, som om han egentligen inte ville. Hon studerade hans skulderblad i morgonljuset, hans rygg var inbjudande. Hon kysste honom försiktigt i hårfästet i nacken. Han hade blivit långhårig. Måste sova nu, suckade han. Hon hörde hur han somnade, men hon fick inte själv tag i sömnen hur hårt hon än blundade.

I huvudet rörde sig sjuttioårsmiddagen, Signe som skulle dö och den lilla unket mörka lägenheten. Var det möjligt att Bernhard hade vuxit upp i detta hål i marken och hur hade han i så fall kunnat bli den han var? Varifrån kom det som var Bernhard och inte liknade hans mamma eller hans pappa ett endaste dugg? Och hur kunde han förstå barn så bra? Hon märkte när han talade om sitt arbete att han förstod barn, framförallt deras lidanden.

Det som han förstod allra bäst var barnet inom alla vuxna. Han betraktade världen som ett daghem befolkat av litet äldre grupper med barn.

I sömnen hade han vänt sig om och näsan deformerades av att han tryckte den mot kudden. Munnen var halvöppen. Han snusade som ett barn. Enstaka gånger snarkade han. ”Man bör åtminstone ha skilda sovrum”, var en replik som hon hört nyligen på kontoret. Det var Hanna, efter ett av de många grälen med Tomas.

Hon hade inte mött någon kvinna förut som talade om onani som något som man kunde ägna sig åt utan att skämmas.

Skilda sovrum. Vilken dyster tanke. Man tillbringar ju åtta, eller kanske tio, timmar i sängen per dygn. Då måste man kunna nå varandra, hålla i varandra, söka sig in i varandra, betrakta varandra i sänglampans ljus, i sommargryningen, sova tätt intill varandra och uppleva att man är älskad också i sömnen. Hon skulle helst alltid vilja sova inlindad i Bernhard, med armar och ben slingrade kring hans. Det kunde inte han, då låg han vaken tills han kom loss. Hon brukade dock trycka sin mage mot hans rygg och låta värmen från hans kropp lösa upp knuten i hennes mage.

Det måste finnas en förklaring till att hon inte fick några orgasmer. Hon tänkte på Derek Laufer som beklagade sig över hennes oduglighet när det inte gick för henne vid deras andra samlag, det andra samlaget i hennes liv. Det var väl det där att man måste gå upp i brygga vid orgasmen som hade satt sig som ett lås i hjärnan.

Men hon grubblade mycket över hur det kunde vara så fantastiskt skönt ibland när hon låg med Bernhard och helt utan smärtor efter operationen och ändå inte bli någon orgasm. Hanna påstod att hon fick sina bästa orgasmer efter stora gräl med Tomas. Pernilla sa att hon fick orgasm för att hon lärt sig onanera flitigt redan som liten.

Alla borde onanera mer, kunde Pernilla säga när hon åt lunch på kontoret. Nina visste inte åt vilket håll hon skulle titta. Hon hade inte mött någon kvinna förut som talade om onani som något som man kunde ägna sig åt utan att skämmas.

Svein hade talat om det och Bernhard hade också tyckt att Nina skulle onanera, men när han sov bredvid henne i sängen var det helt omöjligt. Om han vaknade och märkte vad hon gjorde, skulle hon bergsäkert dö. Inte precis av skam, men av något liknande. Det kanske var det som var den stora nackdelen med att dela sovrum. Att man inte kunde onanera i fred. Det var kanske det alla menade som sjöng de separata sovrummens lov?

Bernhard vred sig oroligt i sömnen och mumlade något som inte gick att tyda. Kanske drömde han om politiska aktioner. Hon hade sällan sett honom sova så aktivt, lakanet hade dragits upp vid hans kant av sängen och rullat ihop sig under hans kropp.

Hon tänkte på Skagen. Hon tänkte på sin barndoms somrar vid havet. Tänk om hon och Bernhard kunde flytta till landet. Till havet eller till en sjö. När kårhusockupationen var över, eller åtminstone tog paus några dagar, skulle hon ta upp saken på allvar med honom.

Hon visste att han hade elvatusen kronor på banken. Och de kunde sälja Signes persiska matta. Det skulle räcka till en skola på landet. Ett hus med stora rum och högt i tak, en egen ateljé till henne med tre vävstolar i olika bredder. Hon skulle ha ett jättestort sybord och på väggarna skulle hon ha hyllfack som i garnaffärerna för att förvara trasor och tyger. Det skulle vara vackert och praktiskt på samma gång.

Det stora frågetecknet var Bernhard själv. Vad skulle han göra i en gammal skola på landet? Daghem och taxi kanske inte fanns så nära. Hans studier oroade hon sig mindre för. Nationalekonomin tyckte han inte om, den var tråkig och hans intresse hade avtagit i takt med att den politiska aktiviteten hade ökat. En gång sa han på skämt att han kunde tänka sig ett liv som bonde.

Men Bernhard var närmast fastvuxen i asfalten. Han var född under gatunivån mitt i Stockholm och hade inte varit på landet mer än två gånger på barnkoloni, på Väddö. Landet var därför Roslagen för honom. Han kallade alla fåglar för bofink och allt som växte för gräs eller träd. Men någonstans hade han utvecklat en smak för frisk luft, som inte kunde tillfredsställas i en stor stad. Hon kunde kanske locka ut honom på landet med löften om obegränsade mängder frisk luft.

Fortsättning följer…