Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 2

2 Det luktade instängt i lägenheten när Nina kom hem. Tre veckors lagrade soppåsar stod längs skohyllan i hallen. I ett hörn i köket stod lika många till. Hon tog dem allihop och lyfte ut dem till sopnedkastet innan hon ens fått av sig kappan. Sedan tog hon fram dammsugaren. Hon rusade genom lägenheten med […]

2

Det luktade instängt i lägenheten när Nina kom hem. Tre veckors lagrade soppåsar stod längs skohyllan i hallen. I ett hörn i köket stod lika många till. Hon tog dem allihop och lyfte ut dem till sopnedkastet innan hon ens fått av sig kappan. Sedan tog hon fram dammsugaren.

Hon rusade genom lägenheten med dammsugaren och dammade borden genom att suga dem som om de vore golv. Hon bytte till rena lakan, något som inte fallit henne in på två månader. Hon tog de tidningar som låg slängda runtom i lägenheten och gjorde prydliga högar av dem, dagstidningar för sig och veckotidningar för sig.

Hon badade och kände sig överdådigt frisk och stark och glad. Utanför köksfönstret dånade trafiken över Råsundaleden som vanligt och bortom det ödsliga gärdet tindrade Solna Centrum och Ankdammsgatan.

I snödiset var det stämningsfullt och alldeles märkvärdigt belyst. Varje lampa tecknade sig som en stråle mot mörkret. Kring trafikljusen uppstod röda och gröna ljusfält som kom och gick. Hon såg inte ljuset, bara dess avtryck i yrsnön. De grådaskiga höghusen syntes inte som hus längre, utan enbart som oregelbundna glittrande fält i nyanser av gult och orange.

”Man borde avbilda utsikten härifrån om kvällen när det är mörkt och disigt”, skrev hon överst på Aftonbladet som hon hade tagit med sig från Lao-Tses kontor.

Hon bäddade in sig i en filt i den stora mörkgula lejonfåtöljen framför teven och slog på. Håret låg kallt och vått mot nacken och hon drog filten tätare omkring sig. Allt var fantastiskt.

Igår kväll hade hon inte ens orkat laga mat, allt verkade så hopplöst att hon inte kunde förstå vad det skulle vara för mening med att äta. Hon hade inte vågat hoppas, att hon skulle få det här praktikantjobbet. Hon längtade så vansinnigt efter att få det att hon hade sagt till Marie-Louise att hon gav fullkomligt fan i om hon fick det eller inte.

Ibland innan hon somnade drömde hon om hur han kom och hämtade henne tillbaks till det röda fyrskeppet.

Hon borstade håret med hundrafemtio tag som hon hade läst i skönhetsspalterna att man skulle göra för att få den vackraste glansen. Hon tvinnade en hård knut uppe på huvudet. Den skulle hon sova med.

Lucy Show flimrade förbi i blågrått på den rundade rutan. Lucy var en förfärlig amerikansk dam som skrek och skrattade ikapp med den osynliga publiken. Hon passade hemskt bra i detta vardagsrum som Nina avskytt varje minut, denna smutsgula finhet, denna sammet med blanka fransar i kanterna och tjocka snoddar med tofs. Det drog kallt från balkongdörren bakom hennes rygg.

Allt som inte hade blivit av kom plötsligt störtande över henne och hon började storgråta. Hon hade slutligen lyckats ta sig iväg och söka arbete och hon hade fått det.

Hon hade bott ensam länge nu, det som hon hade drömt om. Rå sig alldeles själv, göra precis vad hon ville. Hon hade inte kunnat räkna ut att hon skulle förlora viljan när hon blev ensam. Det var som om den rann av henne eller ångade bort genom porerna.

Hon ville inte äta, inte väva, inte sy, inte höra på radio. Ingenting verkade viktigt. Hon ville bara stanna i sängen. Hon sov sexton, sjutton timmar varje natt. Hon som annars brukade sy hur länge som helst på nätterna eller ligga och läsa till fyra på morgonen, hon bara somnade. På dagarna var klockan halv två innan hon vaknade riktigt på allvar. Hon levde på te och smörgåsar, den enda näring hon var van hemifrån att inta i ensamhet.

Hon var övergiven. Svein hördes aldrig av. Hon tyckte att han borde höra av sig. Ibland innan hon somnade drömde hon om hur han kom och hämtade henne tillbaks till det röda fyrskeppet. Allt var ett hemskt misstag, sa han, han skulle aldrig kunna älska någon annan, och så tog han henne i sina armar och så flög de tillsammans över Solnas gärden in mot höghusen i City och över Nybrovikens vatten. Som på en tavla av Chagall.

När hon var klarvaken visste hon att det var hon som åkt sin väg och att hon lika gärna kunde höra av sig. Men det skulle hon aldrig göra. Aldrig.

När hon grät, kunde hon längta efter sin mamma. Maj Broman hade ringt några gånger men Nina nekade att tala med henne. ”Du förstår väl att jag är orolig för dig”, sa Maj och Nina svarade: ”Det skiter jag i” och så la hon på luren. Det kom inga mer samtal från Maj. Istället började Marie-Louise ringa konstiga samtal om ingenting och Nina var säker på att hon var spion åt mamma.

Nina ville inte delta i någonting som hade samband med Vietnamgruppen, hon hade för mycket att göra, som hon sa till en häpen Marie-Louise. ”Vad gör du då”, frågade Marie-Louise, men på den punkten fick hon inga närmare besked. Hon ville hälsa på för att se vad Nina hade gjort, hon utgick från att det var något på gång i denna väldiga isolering. Eftersom inget fanns att se måste Nina bestämt avvisa hennes besöksförslag.

I köksfönstret låg en liten hög med brev från Helena i Aylesbury. Helena hade varit på väg hem de senaste två åren. Nina undrade om de någonsin skulle ses igen. Hon orkade inte svara på Helenas brev längre. Förr skrev hon långa, detaljrika brev, men när hon bara sov och grät orkade hon inte skriva.

Det kändes annorlunda idag. Att ha fått ett arbete, det var något att berätta om. Hon skulle skriva i morgon. Hon greps av en längtan efter sin bästa väninna Helena. Även när de höll ihop alla tre, Nina, Marie-Louise och Helena, tyckte hon att Helena var lättare att komma nära.

Marie-Louise hade alltid markerat ett avstånd, som vuxit sig större sedan hon gift sig med Danne. Nu var det Danne hit och Danne dit. Och då sa Danne, och sen for Danne och jag och så tog polisen Danne.

I sin exil i England upprätthöll Helena sin egen ensamhet och sin egen besatthet att bli berömd. Nina kände gemenskap med henne, även när de var långt borta från varandra. Kanske i synnerhet då. Ju mindre kontakt, desto friare spelrum för drömmen om hur den idealiska bästa väninnan var.

Den enda som kom var pappa Gunnar, som klagade på lukten, öppnade fönstren och ställde korsdrag, meddelade att hyran var betald, lade två hundralappar på bordet i köket och påpekade att Nina måste börja arbeta eller söka in till Konstfack, samt att hon inte skulle tro att den här lägenheten var hennes. På detta svarade hon: ”Jag vill väl inte ha den här jävla skitlägenheten”, stängde fönstren och vände ryggen till när han gick.

Hon hade ända sedan hon föddes haft ont i magen, utom några veckor på fyrskeppet hos Svein. Under den ensamma tiden gjorde det ont på ett ogripbart tryckande sätt som knappast kunde upplevas som smärta. På eftermiddagen och kvällen kom perioder av kramper. Hon tänkte aldrig på sig själv som sjuk. Så här hade det alltid varit. Det var ingenting särskilt med det.

Nu hade hon alltså ett arbete. Hon kände att hon skulle trivas. Lao-Tse Svensk Design AB. Vem var egentligen Lao- Tse? Nordisk Familjebok stod i bokhyllan med oxblodsröda ryggar och guldtryck. Hon fann inte Lao-Tse, men väl Lao-Tsi. Det stod inte mycket: ”Lao-Tsi (den gamle mästaren) grundaren av den taoistiska filosofen och författaren till urkunden Tao tö king, var enligt en gammal men föga trovärdig tradition en man vid namn Li Po-yang, 500-talet f. Kr. Om hans liv är intet bekant.”

3

De tre engelska uppköparna tyckte att Stockholm var en kall stad. Marit vred upp värmen på elementen där de frusna gästerna satt. Men kontoret var en gammal lägenhet med fyra och tjugo till taket och det var svårt att få ner värmen till den nedersta metern där människorna satt.

Nina skulle gå mannekäng tillsammans med en professionell fotomodell som hette Pernilla och var huvudet högre och hade tre gånger svartare streck runt ögonen. Dessutom var hon smalare. Pernilla band en stor chiffonsjal runt huvudet varje gång hon bytte kläder. På så vis skyddade hon håret och ansiktet. Håret var tuperat och fastsprejat så att inget skulle kunna rubba ett hårstrå. Men chiffongen fungerade också som skydd för kläderna, mot smink och hårspray.

Pernilla hade en läcker brun färg som slutade precis där den djupaste urringningen slutade, strax under nyckelbenen. Hon hade också sminkade händer. När hon bytte om lyste armarna och kroppen vita mot den målade huden. Hon hade små runda dockbröst.

Pernilla hade lärt sig att gå, det var en svår konst. Men när Pernilla gjorde sin första tur ut till engelsmännen, sa Marit tröstande till Nina:

– Var nu bara som vanligt. Gå långsamt och snurra några varv precis framför dom och gå fram så att dom kan nypa i materialet och titta efter ordentligt hur allt är sytt. Väldigt bra skor du har där. Jag har tagit med några olika strumpbyxor som du ska ha, jag lägger dom här på dom plagg dom hör till.

Annars behövdes det inte så mycket strumpor till Lao-Tses vårkollektion. Den bestod av klänningar som slutade strax ovanför knäna och långbyxor som hörde till. Långa smala byxben i samma mönster eller färger som klänningen.

Kunde man tänka sig modell nummer sju, Havet, The Sea, fast med kragen från modell nummer fyra, Fågeln, The Bird, och färgerna från modell nummer nio, Himlen, The Sky?

Engelsmännen var förtjusta. Allt var mycket bra, utom att kläderna presenterades för sent på säsongen. Egentligen hade de redan gjort alla inköp för våren.

Hanna och Rebecca satt ute i visningsrummet, medan Marit stod och svor inne bland kläderna när Pernilla och Nina kastade av och på sig den ena modellen efter den andra.

– Jag visste att vi var för sent ute, sa Marit. Vi borde ha nästa höstkollektion klar nu. Vi gjorde samma misstag förra gången. Nina, nu när vi har alla provplaggen här, har vi bestämt att kollektionen ska fotograferas i eftermiddag. Pernilla och du är fotomodeller då. Vi har en kompis som är fotograf, han jobbar mest för Industriförbundet som betalar skitbra men åt oss jobbar han gratis. Han heter Mikael Hamilton. Han är med i samma studiecirkel som vi, den om marxism-leninismen.

Nina hann inte höra allt, hon var redan tillbaks ute hos engelsmännen. De diskuterade om de ändå skulle komma med en order, men de kunde inte bestämma sig för någon av de över femtio befintliga modeller och färgsammanställningar som erbjöds. Kunde man tänka sig modell nummer sju, Havet, The Sea, fast med kragen från modell nummer fyra, Fågeln, The Bird, och färgerna från modell nummer nio, Himlen, The Sky?

– Varför inte mönstret från modell nummer två, Blomman, The Flower, väste Marit ute i klädombyteskammaren. Så här beter sig inköpare. Vi har slitit i månader för att få fram en bra kollektion med rik variation, men dom ska liksom rita sin egen kollektion på en kvart.

När Nina kom tillbaks iklädd Vågen, The Wave, i färgställningen plommon-kastanj hörde hon engelsmännen undervisa Hanna och Rebecca om att den engelska marknaden ställde krav på framförallt mer pastell till sommaren, ”more pink and light, light blue and also white and creme”. Skärt och ljusblått och vitt och beige, just så mindes Nina de avskyvärt illa klädda engelskorna om sommaren.

– When I spent a summer in England, everybody loved my Swedish clothes, sa hon. Alla tyckte om kläder i starka färger, dom skulle säkert köpa Lao-Tses kläder om dom fanns i sina rätta färger.

– You think so, sa den äldste och mest grånade engelsmannen misstroget.

– Jag tror absolut det, sa Nina med eftertryck. Ni har faktiskt, jag vill inte vara oartig, men ni har faktiskt hemskt tråkiga kläder i England. På vanliga människor alltså.

Pernilla kom inforsande i en tredelad sommardress i tre nyanser illskärt, cerise och violett. Det var smala byxor och en urringad top. Byxorna var tvärrandiga och toppen hade bara en enda rand, precis över brösten.

Det blev dags för Nina att göra kycklingsallad. Hon benade ur två grillade kycklingar och la upp dem med isbergssallad och gurka i prydliga rader. I mitten en hög gul majs.

Alla var mycket hungriga. Den grånade engelsmannen hette Henry. Han log mot Nina och sa att hon hade talat så vackert för varan att de beslutat sig för att göra ett prov. De tänkte inkomma med en order. De ville ha kompletta provkartor på hela kollektionen som de kunde tänka över i lugn och ro.

– Du är ett verkligt fynd, utropade Rebecca när alla hade gått. Men Nina kände sig bara som en ohyggligt misslyckad mannekäng.

– Jag förstår vad du menar, sa Hanna. Nu är det så här, förstår du. Pernilla är fotomodell. Hon blir jättebra på bild. Det är inte säkert att du blir lika bra på bild. Men i verkliga livet, naturell så att säga, är du hundra gånger bättre. Du är mer lagom tjock och lagom lång och rör dig som en verklig människa. Du skrämmer inte kunderna som Pernilla kan göra ibland. Att du dessutom vågar tala för varan, det är rena dröm- men för oss. Det gör inte Pernilla. Hon kan se riktigt olycklig ut ibland när kunderna surar, som om hon bad om ursäkt för våra kläder.

När Pernilla kom tillbaka hade hon med sig fotografen. Han var en kort man med olivton i hyn och mörka ögon. En man i min längd, tänkte Nina, när hon såg Pernillas huvud sticka upp långt över hans.

– Fotomodell är ett skitjobb som man bara gör för pengar, sa Pernilla. Ja, inte här förstås, här får man inte några pengar, log hon. Här gör man det för sina kompisar.

– Pernilla är väl den första svenska fotomodell som tackat nej till Eileen Ford, förklarade Mikael Hamilton. Hon kunde få chansen i USA och ville inte ta den.

– Det är precis likadant som här, fast värre, och inte känner jag nån där heller, sa Pernilla.

Modellerna gick ut i solskenet men fotografen rynkade pannan.

Mikael ansåg att det var bäst att fotografera ute, trots kylan. På den fallfärdiga bakgården. Den nedfallande rappningen skulle bli en lagom grådaskig bakgrund för att framhäva kläderna. Allt i färg. Det låg fortfarande vit snö på gården.

– Ni kan gå ner först så plåtar jag uppifrån, mot det vita, sa Mikael. Kan ni ligga ner? Tänk vilka bilder, Harper’s Bazaar direkt.

– Jag tror inte våra kläder är i deras stil, sa Rebecca kyligt. Och ta alla liggbilder sist, ifall det är nån skit under snön som ger fläckar.

Det var nio grader kallt ute. Flickorna huttrade med sina vinterkappor om axlarna medan Mikael mätte ljuset och sökte sig fram mellan gårdens otaliga prång efter just den rätta hörnan. Solen tittade fram. Modellerna gick ut i solskenet men fotografen rynkade pannan.

– Det blir för fult ljus. Otur. Det var väldigt fint gråljus nyss. Bra, nu går solen i moln. Om Nina stiger upp på trappsteget, där ja, så ser ni mer jämnlånga ut. Titta i kameran.

– Hur ska man se ut, undrade Nina.

– Som vanligt, sa Pernilla.

– Lyft på hakorna, beordrade Mikael. Lägg tillbaka håret, annars syns inte axeln med volangen. Rör på er, sakta. Hur som helst. Armarna uppåt, utåt, stå tätare ihop, vrid er i profil mot varandra, håll fingrarna raka, släta till den där rynkan på låret, titta mot himlen, titta mot marken, vrid ansiktet mot mig, le, skratta, vänd huvudet fort så att håret rör sig, så ja.

Det gick att uthärda kylan eftersom klädbytena skedde inomhus. Nina la händerna på elementet.

– Det här blir jättebra bilder, det känner jag på mig, sa Pernilla. Mikael gillar dig, märker du det? Han vill att du ska bli jättebra.

– Jag har för korta ben för att vara fotomodell.

– Han plåtar dig nerifrån, för att göra benen längre.

De gick ut på gatan och fotograferade. Folk stannade upp för att titta. Pernilla struntade helt i åskådarna, men Nina kände sig stel inför de främmande ögonen. De gick tillbaka in på gården för att Mikael skulle kunna lägga ut sina modeller på marken. Det fanns några orörda fläckar med ren snö kvar. Mikael gick runt deras huvuden och kammade ut håret över snön och Nina kände en varm hand som smekte henne längs hårfästet i pannan.

– Mikael, du får fan sköta ditt privatliv efter jobbet, jag fryser ihjäl, klagade Pernilla. jag kommer att få blåskatarr om jag måste ligga på marken fem minuter till.

Mikael försvann upp i trappuppgången och kom ut på en piskbalkong på andra våningen.

När fotograferingen var klar var kläderna genomvåta och snön satt fortfarande fast i dem. Nina kastade sig upp till kontorsvärmen. Håret var vått bak i nacken men hon frös inte.

– Pernilla hälsade till dig, Nina. Det var Hanna som kom från pentryt med kaffekannan i handen. Pernilla och Mikael höll ihop rätt länge, men det tog slut i somras. Han kunde inte tåla att hon gick med i vår kvinnogrupp, Grupp Rosa. Hon började ställa krav. Att han skulle diska varannan gång och sånt. Var försiktig. Mikael avskyr kondomer, säger Pernilla.

– Du är bjuden på fest hemma hos mig nästa lördag, sa Marit. Hemma hos mig och Mats alltså. Du ska ha med dig två flaskor torrt vitt vin.

 

4

Det gällde att inte vara alltför olik det arbetande folket, i varje fall till klädseln, tänkte Nina när hon stod i tunnelbanevagnen och tyckte att den orangeröda kappan och de gula lackstövlarna lyste väl häftigt. Hon var arbetsklädd och på hennes arbetsplats väckte nästan inga färger uppseende, där kunde man endast avvika genom att framträda i grått eller beige.

I och med att hon hade börjat arbeta på Lao-Tse hade hon åter dragits in i Vietnamarbetet. Engagemanget för FNL var ständigt närvarande på kontoret. Hon hade följt med Marit till ett möte för Stockholmsregionen. I varje stadsdel fanns nu minst en FNL-grupp. Rörelsen växte fort.

På mötet hade hon lagt märke till en gänglig man med märkvärdigt varm blick. Han rörde sig hela tiden, föreföll vara överallt samtidigt och ta hand om alla. ”Du är ny här”, sa han när han passerade Nina. ”Jag heter Bernhard.” Hon följde honom med blicken och tyckte att han log mot henne era gånger.

Nu slets hon mellan att åka direkt till Vietnammötet för att få en chans att se Bernhard i enrum eller att åka hem och byta till mindre uppseendeväckande kläder. Hon ville se honom, inte mer. Hon tänkte inte säga något.

Vid Fridhemsplan steg hon av och gick backen upp mot Kronobergsparken. Trafiken dånade mellan trafikljusen och stora långtradare fick gatan att vibrera under hennes tunna stövlar. Fötterna kändes lätta och gula. Färgen verkade självlysande mot snön.

– Du har köpt gula stövlar, sa Bernhard. Roligt att du kommer så tidigt. Kan du skriva maskin?

– Bara med pekfingrarna.

– Sätt dig här då. Här ser du en lista över pengar som folk har skänkt oss. Vi måste ska a ett eget postgironummer, här kommer checker och kontanter till alla möjliga privatadresser och enskilda aktivister. Nu måste vi göra en ordentlig lista. Vi måste kunna redovisa våra pengar. Vi kommer att anklagas för att få pengar från utlandet. Folk kan inte föreställa sig den här givmildheten hos vanliga svenskar.

– Vilket utland skulle ge oss pengar?

– Peking tror dom så klart! Särskilt nu, när Kinaresan ska bli av. Vi måste se upp. Jag tror att jag kommer med på Kinaresan. Har du sökt?

– Nej.

– Det var synd.

Hon såg på honom. Annars såg de inte på varandra. De såg på skrivbordet, på pappren och den öppna kassaboken. De var deltagare i kampen.

I Kina kämpade folket för att hålla revolutionen levande, alla gick likadant klädda i enkla bomullsuniformer och privatkapitalismen var utrotad, en gång för alla.

Tore Svärd kom in och med honom ett dussin andra personer. De uppfyllde det lilla kontoret med nya papper och nya banderoller. Bulletinen låg klar i en stor låda, den skulle delas ut och flygblad skulle sorteras och slagord skulle målas på de vita lakan som spändes mellan långa käppar och bars vid demonstrationerna.

Samtalsämnena var två, Kinaresan och den nya demonstrationstekniken. Tore satt med i gruppen som tog ut Kinaresenärerna. De fick bli trettiofyra, men femtioåtta hade anmält sig, trots att de måste betala resan till Kina själva. Kineserna skulle stå för uppehälle och resor inne i Kina. Tore hade redan varit där. Det höjde honom över de andra. Kina var ett slutet land som inte hade tagit emot utländska gäster sedan revolutionen.

Ordförande Mao var den stora förebilden för många i Vietnamgruppen. I Kina kämpade folket för att hålla revolutionen levande, alla gick likadant klädda i enkla bomullsuniformer och privatkapitalismen var utrotad, en gång för alla.

Nina hade hört en del beskriva Kina så levande och detaljerat som om de vore uppvuxna i landet, trots att de aldrig satt sin fot öster om Åland. Hon förstod inte riktigt varför de la ned så mycket pengar på att resa till en plats som de redan var så bekanta med. Då kom Bernhard tillbaka och viskade i hennes öra precis det som hon tänkte men inte sa: ”Tror du att dom kommer att se något av Kina? Tänk om det är helt annorlunda, tror du dom vågar se det?”

Hon nickade. Bernhard litade tydligen på henne. Han visste att de tänkte likadant. Ännu fler aktivister strömmade till och det blev bullrigt och upprörd stämning.

– Ska vi verkligen sitta still och bara ta emot spö av snuten, ropade Sixten Andersson. Jag vill fan ta mig ha en egen batong nästa gång.

– Absolut inte, hördes Tores lågmälda men genomträngande röst. Våldet får polisen stå för, det är absolut grundläggande.

Nina reste sig och försökte undvika att se på Bernhard som stod tätt intill henne. Hon rodnade litet och när hon rodnade litet rodnade hon ännu mer för att hon blev generad över att hon rodnade. Hon började svettas.

– Mår du inte bra, frågade Bernhard oroligt.

– Jag skulle vilja komma ut i friska luften. Det är kvavt här.

– Kom då. Här finns en hel park full med luft.

Han drog henne med ut och de slog sig ner på ett staket nedanför kullen.

– Det finns ingen frisk luft i Stockholm, sa Bernhard och gjorde en gest som om han bad om ursäkt för luften. Man borde flytta till landet, det här är ett osunt ställe att bo på.

– Jag har alltid drömt om att bo i en gammal skola på landet, svarade Nina. Man kunde ha ateljé och teater i de gamla klassrummen.

– Så snart Vietnam är befriat flyttar vi till din skola på landet tillsammans. Vi skulle vara ett kollektiv förstås.

– Men vi känner knappt varandra. Tänk om du inte tycker om mig när du lär känna mig.

– Jag har tyckt om dig sen jag såg dig på Lao-Tse-kontoret.

– Har du varit där? När då? Utan att jag märkte något?

– Du kände inte igen mig. Jag hade uniformen.

Hon blev tvärtyst. Inte nu igen. Inte en soldat till. Det räckte med Derek Laufer som slogs för Storbritannien i Aden.

– Jag kör taxi, förtydligade han.

– Men du jobbar ju här på parkleken?

– Det också. Jag pluggar också. Nationalekonomi, så jag ska kunna begripa hur kapitalismen fungerar och sedan förgöra den inifrån.

– Vad gjorde jag när du var på kontoret?

– Just då sorterade du tidningsklipp och klistrade upp dom. Du klippte sönder en jävla långsmal tarm, en enspaltare som verkade gå över en hel sida i DN. Du var försjunken i ditt arbete. Du såg mig inte.

– Men här har jag sett dig.

– Det gläder mig att höra. Ska jag berätta en hemlighet för dig? Jag tänkte på dig hela eftermiddagen idag. Om jag tänker tillräckligt mycket på henne så kommer hon ikväll, tänkte jag. Det fungerade! Du kom extra tidigt och lyste som en apelsineld med den där halsduken fladdrande kring ansiktet.

– Då ska jag berätta en hemlighet för dig. Jag har tänkt på dig hela dagen.

Jag måste hem, viskade hon och böjde sig fram över knäna och kräktes.

De satt en bit ifrån varandra och begrundade detta. Nina andades djupt. En våg av illamående for genom hennes mage. Först trodde hon att det var inbillning, men vågen kom tillbaka. Hon satt tyst och sammanbiten och trodde att det skulle gå över av sig självt. Men om hon inte höll ihop sina läppar stenhårt skulle hon kräkas, så kändes det.

– Hur mår du?

– Det går nog över.

Då högg det till rejält i magen. Hon mindes. Det var den åttonde. Två dagar för tidigt.

– Jag måste hem, viskade hon och böjde sig fram över knäna och kräktes.

Hon satt där hopfälld och svettades och frös när kylan blåste över hennes fuktiga hud. Hon satt med fötterna brett isär. I den bedövande smärtan mindes hon stövlarna. Tänk om hon skulle kräkas på lackstövlarna.

– Kan du gå till taxin?

Det var Bernhards röst igen. Han tog henne under armen och han hade ringt efter taxi och han hade hämtat hennes väska. De behövde inte gå långt. Taxin kom glidande genom parken ända fram. Hon blev instoppad i baksätet och försökte stänga om sig och tacka för hjälpen.

– Är du galen, skulle du åka ensam i det där tillståndet!

– Är Marit här? Hon kanske kan följa med.

– Det kanske hon kan. Det vet jag inte. Nu åker vi.

Han hade hoppat in från andra sidan. Hon lutade sig mot hans axel och blundade och bet ihop. Vilket pinsamt sätt att lära känna en människa på. Troligen skulle hon kräkas i hans knä innan de nådde avtaget till Solna Centrum.

– Var inte orolig. Jag har varit med om det här förr. Du kan svimma, därför vill jag inte lämna dig ensam.

När de äntligen var framme kastade hon sig in på toaletten. Han kom efter och undersökte toalettskåpet. Det starkaste som fanns var Dispril. Han gick ut i köket med burken och lämnade henne ensam på toaletten. Efter en stund vacklade hon ut och la sig på sängen. Han kom med en fuktig frottéhandduk och torkade hennes ansikte och försökte få henne att dricka en avskyvärd sörja av vatten och Dispril.

– Drick nu, så ja. Blunda nu och låtsas att jag är din mamma, så ska jag klä av dig och stoppa ner dig i sängen. Klänningen är våt av svett. När kommer dina föräldrar hem?

– Jag bor här ensam.

– Är det din lägenhet?

– Nej. Aj. Oh, det gör så ont. Jag måste gråta. Det går över på en timme eller två. Kan du stanna så länge?

– Jag hittar inga bindor i badrummet.

Hon pekade på lådan där de låg, längst bak och längst in.

– Gömmer du dom? Hemma har vi alltid ett jättepaket hängande i badrummet. Med tre tjejer i huset är det alltid någon som har mens. Jag bor i kollektiv.

Snuten fick bära bort varenda en och dom gick lös på några med batongerna.

Han kom med en binda och ett par rena trosor och hon tyckte det var outhärdligt fånigt, men hon tog emot och satte på sig och sträckte ut kroppen i ett nytt anfall.

– Ska jag ringa jourhavande?

– Det går över.

Till slut fastnade tabletterna i magen och smärtanfallen blev kortare och glesare. Den märkvärdiga känslan som nu var välbekant spred sig i kroppen. Den oerhörda lättnaden efter en stark smärta. Lättnaden kändes som en present. Den skulle kommit i vilket fall som helst, men nu var det som om den kom från honom. Han satt fortfarande vid hennes säng, han hade burit dit en fåtölj från vardagsrummet.

– Den nya demonstrationstaktiken, var det att sitta stilla runt polispiketen, frågade hon.

– Ja. Polisen blev ursinnig i lördags. Dom tog ett par utanför US Trade Center och då satte sig alla de andra runt bussen och krokade i varandras armar. Snuten fick bära bort varenda en och dom gick lös på några med batongerna. Dom blev rasande när dom tappade mössorna och inte kunde hitta dom igen i tumultet. Sover du?

– Nej, men nästan.

– Sov nu. Jag lägger mig i den där gula sammetssoffan. Så vet du att du inte är ensam i natt.

Han hade ljust hår med lockar i pannan och vid tinningen. Han satt och läste och lampan lyste upp håret bakifrån. Örsnibbarna var ljusröda under lockarna.

Fortsättning följer…

Publicerad
1 dag sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad
2 dagar sedan
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers till 1 maj exklusivt för Arbetaren. Foto: Tomas Oneborg/TT, Vendela Engström

Utan oss så stannar just allt 

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj 
Varje slitet plakat
blir en sköld mot 
förtvivlan och hat 

Varje trött demonstrant 
nu på stadiga ben
travar framåt 
i vårsolens sken

I en tid som är svår 
varje gig-proletär 
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas 
fina palats 

Vi har endast varann 
Ingen herre och gud 
ska klä på oss 
befrielsens skrud 

Men se makten är vår 
För vi vet ju rent kallt 
att utan oss så
stannar just allt 

Låt oss strejka och slåss 
Låt mig hålla din hand 
Låt mig gråta 
mot axeln ibland 

Vi ska starka ihop 
i den mörkaste tid 
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår 
Väntar vila och fest 
Där envar är en 
stolt hedersgäst 

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan

Emil Boss:
Det dånar uti rättens krater

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria. 

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem. 

Många rovdjur på vårt blod sig mätta 

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.   

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet. 

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad