2

Det luktade instängt i lägenheten när Nina kom hem. Tre veckors lagrade soppåsar stod längs skohyllan i hallen. I ett hörn i köket stod lika många till. Hon tog dem allihop och lyfte ut dem till sopnedkastet innan hon ens fått av sig kappan. Sedan tog hon fram dammsugaren.

Hon rusade genom lägenheten med dammsugaren och dammade borden genom att suga dem som om de vore golv. Hon bytte till rena lakan, något som inte fallit henne in på två månader. Hon tog de tidningar som låg slängda runtom i lägenheten och gjorde prydliga högar av dem, dagstidningar för sig och veckotidningar för sig.

Hon badade och kände sig överdådigt frisk och stark och glad. Utanför köksfönstret dånade trafiken över Råsundaleden som vanligt och bortom det ödsliga gärdet tindrade Solna Centrum och Ankdammsgatan.

I snödiset var det stämningsfullt och alldeles märkvärdigt belyst. Varje lampa tecknade sig som en stråle mot mörkret. Kring trafikljusen uppstod röda och gröna ljusfält som kom och gick. Hon såg inte ljuset, bara dess avtryck i yrsnön. De grådaskiga höghusen syntes inte som hus längre, utan enbart som oregelbundna glittrande fält i nyanser av gult och orange.

”Man borde avbilda utsikten härifrån om kvällen när det är mörkt och disigt”, skrev hon överst på Aftonbladet som hon hade tagit med sig från Lao-Tses kontor.

Hon bäddade in sig i en filt i den stora mörkgula lejonfåtöljen framför teven och slog på. Håret låg kallt och vått mot nacken och hon drog filten tätare omkring sig. Allt var fantastiskt.

Igår kväll hade hon inte ens orkat laga mat, allt verkade så hopplöst att hon inte kunde förstå vad det skulle vara för mening med att äta. Hon hade inte vågat hoppas, att hon skulle få det här praktikantjobbet. Hon längtade så vansinnigt efter att få det att hon hade sagt till Marie-Louise att hon gav fullkomligt fan i om hon fick det eller inte.

Ibland innan hon somnade drömde hon om hur han kom och hämtade henne tillbaks till det röda fyrskeppet.

Hon borstade håret med hundrafemtio tag som hon hade läst i skönhetsspalterna att man skulle göra för att få den vackraste glansen. Hon tvinnade en hård knut uppe på huvudet. Den skulle hon sova med.

Lucy Show flimrade förbi i blågrått på den rundade rutan. Lucy var en förfärlig amerikansk dam som skrek och skrattade ikapp med den osynliga publiken. Hon passade hemskt bra i detta vardagsrum som Nina avskytt varje minut, denna smutsgula finhet, denna sammet med blanka fransar i kanterna och tjocka snoddar med tofs. Det drog kallt från balkongdörren bakom hennes rygg.

Allt som inte hade blivit av kom plötsligt störtande över henne och hon började storgråta. Hon hade slutligen lyckats ta sig iväg och söka arbete och hon hade fått det.

Hon hade bott ensam länge nu, det som hon hade drömt om. Rå sig alldeles själv, göra precis vad hon ville. Hon hade inte kunnat räkna ut att hon skulle förlora viljan när hon blev ensam. Det var som om den rann av henne eller ångade bort genom porerna.

Hon ville inte äta, inte väva, inte sy, inte höra på radio. Ingenting verkade viktigt. Hon ville bara stanna i sängen. Hon sov sexton, sjutton timmar varje natt. Hon som annars brukade sy hur länge som helst på nätterna eller ligga och läsa till fyra på morgonen, hon bara somnade. På dagarna var klockan halv två innan hon vaknade riktigt på allvar. Hon levde på te och smörgåsar, den enda näring hon var van hemifrån att inta i ensamhet.

Hon var övergiven. Svein hördes aldrig av. Hon tyckte att han borde höra av sig. Ibland innan hon somnade drömde hon om hur han kom och hämtade henne tillbaks till det röda fyrskeppet. Allt var ett hemskt misstag, sa han, han skulle aldrig kunna älska någon annan, och så tog han henne i sina armar och så flög de tillsammans över Solnas gärden in mot höghusen i City och över Nybrovikens vatten. Som på en tavla av Chagall.

När hon var klarvaken visste hon att det var hon som åkt sin väg och att hon lika gärna kunde höra av sig. Men det skulle hon aldrig göra. Aldrig.

När hon grät, kunde hon längta efter sin mamma. Maj Broman hade ringt några gånger men Nina nekade att tala med henne. ”Du förstår väl att jag är orolig för dig”, sa Maj och Nina svarade: ”Det skiter jag i” och så la hon på luren. Det kom inga mer samtal från Maj. Istället började Marie-Louise ringa konstiga samtal om ingenting och Nina var säker på att hon var spion åt mamma.

Nina ville inte delta i någonting som hade samband med Vietnamgruppen, hon hade för mycket att göra, som hon sa till en häpen Marie-Louise. ”Vad gör du då”, frågade Marie-Louise, men på den punkten fick hon inga närmare besked. Hon ville hälsa på för att se vad Nina hade gjort, hon utgick från att det var något på gång i denna väldiga isolering. Eftersom inget fanns att se måste Nina bestämt avvisa hennes besöksförslag.

I köksfönstret låg en liten hög med brev från Helena i Aylesbury. Helena hade varit på väg hem de senaste två åren. Nina undrade om de någonsin skulle ses igen. Hon orkade inte svara på Helenas brev längre. Förr skrev hon långa, detaljrika brev, men när hon bara sov och grät orkade hon inte skriva.

Det kändes annorlunda idag. Att ha fått ett arbete, det var något att berätta om. Hon skulle skriva i morgon. Hon greps av en längtan efter sin bästa väninna Helena. Även när de höll ihop alla tre, Nina, Marie-Louise och Helena, tyckte hon att Helena var lättare att komma nära.

Marie-Louise hade alltid markerat ett avstånd, som vuxit sig större sedan hon gift sig med Danne. Nu var det Danne hit och Danne dit. Och då sa Danne, och sen for Danne och jag och så tog polisen Danne.

I sin exil i England upprätthöll Helena sin egen ensamhet och sin egen besatthet att bli berömd. Nina kände gemenskap med henne, även när de var långt borta från varandra. Kanske i synnerhet då. Ju mindre kontakt, desto friare spelrum för drömmen om hur den idealiska bästa väninnan var.

Den enda som kom var pappa Gunnar, som klagade på lukten, öppnade fönstren och ställde korsdrag, meddelade att hyran var betald, lade två hundralappar på bordet i köket och påpekade att Nina måste börja arbeta eller söka in till Konstfack, samt att hon inte skulle tro att den här lägenheten var hennes. På detta svarade hon: ”Jag vill väl inte ha den här jävla skitlägenheten”, stängde fönstren och vände ryggen till när han gick.

Hon hade ända sedan hon föddes haft ont i magen, utom några veckor på fyrskeppet hos Svein. Under den ensamma tiden gjorde det ont på ett ogripbart tryckande sätt som knappast kunde upplevas som smärta. På eftermiddagen och kvällen kom perioder av kramper. Hon tänkte aldrig på sig själv som sjuk. Så här hade det alltid varit. Det var ingenting särskilt med det.

Nu hade hon alltså ett arbete. Hon kände att hon skulle trivas. Lao-Tse Svensk Design AB. Vem var egentligen Lao- Tse? Nordisk Familjebok stod i bokhyllan med oxblodsröda ryggar och guldtryck. Hon fann inte Lao-Tse, men väl Lao-Tsi. Det stod inte mycket: ”Lao-Tsi (den gamle mästaren) grundaren av den taoistiska filosofen och författaren till urkunden Tao tö king, var enligt en gammal men föga trovärdig tradition en man vid namn Li Po-yang, 500-talet f. Kr. Om hans liv är intet bekant.”

De tre engelska uppköparna tyckte att Stockholm var en kall stad. Marit vred upp värmen på elementen där de frusna gästerna satt. Men kontoret var en gammal lägenhet med fyra och tjugo till taket och det var svårt att få ner värmen till den nedersta metern där människorna satt.

Nina skulle gå mannekäng tillsammans med en professionell fotomodell som hette Pernilla och var huvudet högre och hade tre gånger svartare streck runt ögonen. Dessutom var hon smalare. Pernilla band en stor chiffonsjal runt huvudet varje gång hon bytte kläder. På så vis skyddade hon håret och ansiktet. Håret var tuperat och fastsprejat så att inget skulle kunna rubba ett hårstrå. Men chiffongen fungerade också som skydd för kläderna, mot smink och hårspray.

Pernilla hade en läcker brun färg som slutade precis där den djupaste urringningen slutade, strax under nyckelbenen. Hon hade också sminkade händer. När hon bytte om lyste armarna och kroppen vita mot den målade huden. Hon hade små runda dockbröst.

Pernilla hade lärt sig att gå, det var en svår konst. Men när Pernilla gjorde sin första tur ut till engelsmännen, sa Marit tröstande till Nina:

– Var nu bara som vanligt. Gå långsamt och snurra några varv precis framför dom och gå fram så att dom kan nypa i materialet och titta efter ordentligt hur allt är sytt. Väldigt bra skor du har där. Jag har tagit med några olika strumpbyxor som du ska ha, jag lägger dom här på dom plagg dom hör till.

Annars behövdes det inte så mycket strumpor till Lao-Tses vårkollektion. Den bestod av klänningar som slutade strax ovanför knäna och långbyxor som hörde till. Långa smala byxben i samma mönster eller färger som klänningen.

Kunde man tänka sig modell nummer sju, Havet, The Sea, fast med kragen från modell nummer fyra, Fågeln, The Bird, och färgerna från modell nummer nio, Himlen, The Sky?

Engelsmännen var förtjusta. Allt var mycket bra, utom att kläderna presenterades för sent på säsongen. Egentligen hade de redan gjort alla inköp för våren.

Hanna och Rebecca satt ute i visningsrummet, medan Marit stod och svor inne bland kläderna när Pernilla och Nina kastade av och på sig den ena modellen efter den andra.

– Jag visste att vi var för sent ute, sa Marit. Vi borde ha nästa höstkollektion klar nu. Vi gjorde samma misstag förra gången. Nina, nu när vi har alla provplaggen här, har vi bestämt att kollektionen ska fotograferas i eftermiddag. Pernilla och du är fotomodeller då. Vi har en kompis som är fotograf, han jobbar mest för Industriförbundet som betalar skitbra men åt oss jobbar han gratis. Han heter Mikael Hamilton. Han är med i samma studiecirkel som vi, den om marxism-leninismen.

Nina hann inte höra allt, hon var redan tillbaks ute hos engelsmännen. De diskuterade om de ändå skulle komma med en order, men de kunde inte bestämma sig för någon av de över femtio befintliga modeller och färgsammanställningar som erbjöds. Kunde man tänka sig modell nummer sju, Havet, The Sea, fast med kragen från modell nummer fyra, Fågeln, The Bird, och färgerna från modell nummer nio, Himlen, The Sky?

– Varför inte mönstret från modell nummer två, Blomman, The Flower, väste Marit ute i klädombyteskammaren. Så här beter sig inköpare. Vi har slitit i månader för att få fram en bra kollektion med rik variation, men dom ska liksom rita sin egen kollektion på en kvart.

När Nina kom tillbaks iklädd Vågen, The Wave, i färgställningen plommon-kastanj hörde hon engelsmännen undervisa Hanna och Rebecca om att den engelska marknaden ställde krav på framförallt mer pastell till sommaren, ”more pink and light, light blue and also white and creme”. Skärt och ljusblått och vitt och beige, just så mindes Nina de avskyvärt illa klädda engelskorna om sommaren.

– When I spent a summer in England, everybody loved my Swedish clothes, sa hon. Alla tyckte om kläder i starka färger, dom skulle säkert köpa Lao-Tses kläder om dom fanns i sina rätta färger.

– You think so, sa den äldste och mest grånade engelsmannen misstroget.

– Jag tror absolut det, sa Nina med eftertryck. Ni har faktiskt, jag vill inte vara oartig, men ni har faktiskt hemskt tråkiga kläder i England. På vanliga människor alltså.

Pernilla kom inforsande i en tredelad sommardress i tre nyanser illskärt, cerise och violett. Det var smala byxor och en urringad top. Byxorna var tvärrandiga och toppen hade bara en enda rand, precis över brösten.

Det blev dags för Nina att göra kycklingsallad. Hon benade ur två grillade kycklingar och la upp dem med isbergssallad och gurka i prydliga rader. I mitten en hög gul majs.

Alla var mycket hungriga. Den grånade engelsmannen hette Henry. Han log mot Nina och sa att hon hade talat så vackert för varan att de beslutat sig för att göra ett prov. De tänkte inkomma med en order. De ville ha kompletta provkartor på hela kollektionen som de kunde tänka över i lugn och ro.

– Du är ett verkligt fynd, utropade Rebecca när alla hade gått. Men Nina kände sig bara som en ohyggligt misslyckad mannekäng.

– Jag förstår vad du menar, sa Hanna. Nu är det så här, förstår du. Pernilla är fotomodell. Hon blir jättebra på bild. Det är inte säkert att du blir lika bra på bild. Men i verkliga livet, naturell så att säga, är du hundra gånger bättre. Du är mer lagom tjock och lagom lång och rör dig som en verklig människa. Du skrämmer inte kunderna som Pernilla kan göra ibland. Att du dessutom vågar tala för varan, det är rena dröm- men för oss. Det gör inte Pernilla. Hon kan se riktigt olycklig ut ibland när kunderna surar, som om hon bad om ursäkt för våra kläder.

När Pernilla kom tillbaka hade hon med sig fotografen. Han var en kort man med olivton i hyn och mörka ögon. En man i min längd, tänkte Nina, när hon såg Pernillas huvud sticka upp långt över hans.

– Fotomodell är ett skitjobb som man bara gör för pengar, sa Pernilla. Ja, inte här förstås, här får man inte några pengar, log hon. Här gör man det för sina kompisar.

– Pernilla är väl den första svenska fotomodell som tackat nej till Eileen Ford, förklarade Mikael Hamilton. Hon kunde få chansen i USA och ville inte ta den.

– Det är precis likadant som här, fast värre, och inte känner jag nån där heller, sa Pernilla.

Modellerna gick ut i solskenet men fotografen rynkade pannan.

Mikael ansåg att det var bäst att fotografera ute, trots kylan. På den fallfärdiga bakgården. Den nedfallande rappningen skulle bli en lagom grådaskig bakgrund för att framhäva kläderna. Allt i färg. Det låg fortfarande vit snö på gården.

– Ni kan gå ner först så plåtar jag uppifrån, mot det vita, sa Mikael. Kan ni ligga ner? Tänk vilka bilder, Harper’s Bazaar direkt.

– Jag tror inte våra kläder är i deras stil, sa Rebecca kyligt. Och ta alla liggbilder sist, ifall det är nån skit under snön som ger fläckar.

Det var nio grader kallt ute. Flickorna huttrade med sina vinterkappor om axlarna medan Mikael mätte ljuset och sökte sig fram mellan gårdens otaliga prång efter just den rätta hörnan. Solen tittade fram. Modellerna gick ut i solskenet men fotografen rynkade pannan.

– Det blir för fult ljus. Otur. Det var väldigt fint gråljus nyss. Bra, nu går solen i moln. Om Nina stiger upp på trappsteget, där ja, så ser ni mer jämnlånga ut. Titta i kameran.

– Hur ska man se ut, undrade Nina.

– Som vanligt, sa Pernilla.

– Lyft på hakorna, beordrade Mikael. Lägg tillbaka håret, annars syns inte axeln med volangen. Rör på er, sakta. Hur som helst. Armarna uppåt, utåt, stå tätare ihop, vrid er i profil mot varandra, håll fingrarna raka, släta till den där rynkan på låret, titta mot himlen, titta mot marken, vrid ansiktet mot mig, le, skratta, vänd huvudet fort så att håret rör sig, så ja.

Det gick att uthärda kylan eftersom klädbytena skedde inomhus. Nina la händerna på elementet.

– Det här blir jättebra bilder, det känner jag på mig, sa Pernilla. Mikael gillar dig, märker du det? Han vill att du ska bli jättebra.

– Jag har för korta ben för att vara fotomodell.

– Han plåtar dig nerifrån, för att göra benen längre.

De gick ut på gatan och fotograferade. Folk stannade upp för att titta. Pernilla struntade helt i åskådarna, men Nina kände sig stel inför de främmande ögonen. De gick tillbaka in på gården för att Mikael skulle kunna lägga ut sina modeller på marken. Det fanns några orörda fläckar med ren snö kvar. Mikael gick runt deras huvuden och kammade ut håret över snön och Nina kände en varm hand som smekte henne längs hårfästet i pannan.

– Mikael, du får fan sköta ditt privatliv efter jobbet, jag fryser ihjäl, klagade Pernilla. jag kommer att få blåskatarr om jag måste ligga på marken fem minuter till.

Mikael försvann upp i trappuppgången och kom ut på en piskbalkong på andra våningen.

När fotograferingen var klar var kläderna genomvåta och snön satt fortfarande fast i dem. Nina kastade sig upp till kontorsvärmen. Håret var vått bak i nacken men hon frös inte.

– Pernilla hälsade till dig, Nina. Det var Hanna som kom från pentryt med kaffekannan i handen. Pernilla och Mikael höll ihop rätt länge, men det tog slut i somras. Han kunde inte tåla att hon gick med i vår kvinnogrupp, Grupp Rosa. Hon började ställa krav. Att han skulle diska varannan gång och sånt. Var försiktig. Mikael avskyr kondomer, säger Pernilla.

– Du är bjuden på fest hemma hos mig nästa lördag, sa Marit. Hemma hos mig och Mats alltså. Du ska ha med dig två flaskor torrt vitt vin.

4

Det gällde att inte vara alltför olik det arbetande folket, i varje fall till klädseln, tänkte Nina när hon stod i tunnelbanevagnen och tyckte att den orangeröda kappan och de gula lackstövlarna lyste väl häftigt. Hon var arbetsklädd och på hennes arbetsplats väckte nästan inga färger uppseende, där kunde man endast avvika genom att framträda i grått eller beige.

I och med att hon hade börjat arbeta på Lao-Tse hade hon åter dragits in i Vietnamarbetet. Engagemanget för FNL var ständigt närvarande på kontoret. Hon hade följt med Marit till ett möte för Stockholmsregionen. I varje stadsdel fanns nu minst en FNL-grupp. Rörelsen växte fort.

På mötet hade hon lagt märke till en gänglig man med märkvärdigt varm blick. Han rörde sig hela tiden, föreföll vara överallt samtidigt och ta hand om alla. ”Du är ny här”, sa han när han passerade Nina. ”Jag heter Bernhard.” Hon följde honom med blicken och tyckte att han log mot henne era gånger.

Nu slets hon mellan att åka direkt till Vietnammötet för att få en chans att se Bernhard i enrum eller att åka hem och byta till mindre uppseendeväckande kläder. Hon ville se honom, inte mer. Hon tänkte inte säga något.

Vid Fridhemsplan steg hon av och gick backen upp mot Kronobergsparken. Trafiken dånade mellan trafikljusen och stora långtradare fick gatan att vibrera under hennes tunna stövlar. Fötterna kändes lätta och gula. Färgen verkade självlysande mot snön.

– Du har köpt gula stövlar, sa Bernhard. Roligt att du kommer så tidigt. Kan du skriva maskin?

– Bara med pekfingrarna.

– Sätt dig här då. Här ser du en lista över pengar som folk har skänkt oss. Vi måste ska a ett eget postgironummer, här kommer checker och kontanter till alla möjliga privatadresser och enskilda aktivister. Nu måste vi göra en ordentlig lista. Vi måste kunna redovisa våra pengar. Vi kommer att anklagas för att få pengar från utlandet. Folk kan inte föreställa sig den här givmildheten hos vanliga svenskar.

– Vilket utland skulle ge oss pengar?

– Peking tror dom så klart! Särskilt nu, när Kinaresan ska bli av. Vi måste se upp. Jag tror att jag kommer med på Kinaresan. Har du sökt?

– Nej.

– Det var synd.

Hon såg på honom. Annars såg de inte på varandra. De såg på skrivbordet, på pappren och den öppna kassaboken. De var deltagare i kampen.

I Kina kämpade folket för att hålla revolutionen levande, alla gick likadant klädda i enkla bomullsuniformer och privatkapitalismen var utrotad, en gång för alla.

Tore Svärd kom in och med honom ett dussin andra personer. De uppfyllde det lilla kontoret med nya papper och nya banderoller. Bulletinen låg klar i en stor låda, den skulle delas ut och flygblad skulle sorteras och slagord skulle målas på de vita lakan som spändes mellan långa käppar och bars vid demonstrationerna.

Samtalsämnena var två, Kinaresan och den nya demonstrationstekniken. Tore satt med i gruppen som tog ut Kinaresenärerna. De fick bli trettiofyra, men femtioåtta hade anmält sig, trots att de måste betala resan till Kina själva. Kineserna skulle stå för uppehälle och resor inne i Kina. Tore hade redan varit där. Det höjde honom över de andra. Kina var ett slutet land som inte hade tagit emot utländska gäster sedan revolutionen.

Ordförande Mao var den stora förebilden för många i Vietnamgruppen. I Kina kämpade folket för att hålla revolutionen levande, alla gick likadant klädda i enkla bomullsuniformer och privatkapitalismen var utrotad, en gång för alla.

Nina hade hört en del beskriva Kina så levande och detaljerat som om de vore uppvuxna i landet, trots att de aldrig satt sin fot öster om Åland. Hon förstod inte riktigt varför de la ned så mycket pengar på att resa till en plats som de redan var så bekanta med. Då kom Bernhard tillbaka och viskade i hennes öra precis det som hon tänkte men inte sa: ”Tror du att dom kommer att se något av Kina? Tänk om det är helt annorlunda, tror du dom vågar se det?”

Hon nickade. Bernhard litade tydligen på henne. Han visste att de tänkte likadant. Ännu fler aktivister strömmade till och det blev bullrigt och upprörd stämning.

– Ska vi verkligen sitta still och bara ta emot spö av snuten, ropade Sixten Andersson. Jag vill fan ta mig ha en egen batong nästa gång.

– Absolut inte, hördes Tores lågmälda men genomträngande röst. Våldet får polisen stå för, det är absolut grundläggande.

Nina reste sig och försökte undvika att se på Bernhard som stod tätt intill henne. Hon rodnade litet och när hon rodnade litet rodnade hon ännu mer för att hon blev generad över att hon rodnade. Hon började svettas.

– Mår du inte bra, frågade Bernhard oroligt.

– Jag skulle vilja komma ut i friska luften. Det är kvavt här.

– Kom då. Här finns en hel park full med luft.

Han drog henne med ut och de slog sig ner på ett staket nedanför kullen.

– Det finns ingen frisk luft i Stockholm, sa Bernhard och gjorde en gest som om han bad om ursäkt för luften. Man borde flytta till landet, det här är ett osunt ställe att bo på.

– Jag har alltid drömt om att bo i en gammal skola på landet, svarade Nina. Man kunde ha ateljé och teater i de gamla klassrummen.

– Så snart Vietnam är befriat flyttar vi till din skola på landet tillsammans. Vi skulle vara ett kollektiv förstås.

– Men vi känner knappt varandra. Tänk om du inte tycker om mig när du lär känna mig.

– Jag har tyckt om dig sen jag såg dig på Lao-Tse-kontoret.

– Har du varit där? När då? Utan att jag märkte något?

– Du kände inte igen mig. Jag hade uniformen.

Hon blev tvärtyst. Inte nu igen. Inte en soldat till. Det räckte med Derek Laufer som slogs för Storbritannien i Aden.

– Jag kör taxi, förtydligade han.

– Men du jobbar ju här på parkleken?

– Det också. Jag pluggar också. Nationalekonomi, så jag ska kunna begripa hur kapitalismen fungerar och sedan förgöra den inifrån.

– Vad gjorde jag när du var på kontoret?

– Just då sorterade du tidningsklipp och klistrade upp dom. Du klippte sönder en jävla långsmal tarm, en enspaltare som verkade gå över en hel sida i DN. Du var försjunken i ditt arbete. Du såg mig inte.

– Men här har jag sett dig.

– Det gläder mig att höra. Ska jag berätta en hemlighet för dig? Jag tänkte på dig hela eftermiddagen idag. Om jag tänker tillräckligt mycket på henne så kommer hon ikväll, tänkte jag. Det fungerade! Du kom extra tidigt och lyste som en apelsineld med den där halsduken fladdrande kring ansiktet.

– Då ska jag berätta en hemlighet för dig. Jag har tänkt på dig hela dagen.

Jag måste hem, viskade hon och böjde sig fram över knäna och kräktes.

De satt en bit ifrån varandra och begrundade detta. Nina andades djupt. En våg av illamående for genom hennes mage. Först trodde hon att det var inbillning, men vågen kom tillbaka. Hon satt tyst och sammanbiten och trodde att det skulle gå över av sig självt. Men om hon inte höll ihop sina läppar stenhårt skulle hon kräkas, så kändes det.

– Hur mår du?

– Det går nog över.

Då högg det till rejält i magen. Hon mindes. Det var den åttonde. Två dagar för tidigt.

– Jag måste hem, viskade hon och böjde sig fram över knäna och kräktes.

Hon satt där hopfälld och svettades och frös när kylan blåste över hennes fuktiga hud. Hon satt med fötterna brett isär. I den bedövande smärtan mindes hon stövlarna. Tänk om hon skulle kräkas på lackstövlarna.

– Kan du gå till taxin?

Det var Bernhards röst igen. Han tog henne under armen och han hade ringt efter taxi och han hade hämtat hennes väska. De behövde inte gå långt. Taxin kom glidande genom parken ända fram. Hon blev instoppad i baksätet och försökte stänga om sig och tacka för hjälpen.

– Är du galen, skulle du åka ensam i det där tillståndet!

– Är Marit här? Hon kanske kan följa med.

– Det kanske hon kan. Det vet jag inte. Nu åker vi.

Han hade hoppat in från andra sidan. Hon lutade sig mot hans axel och blundade och bet ihop. Vilket pinsamt sätt att lära känna en människa på. Troligen skulle hon kräkas i hans knä innan de nådde avtaget till Solna Centrum.

– Var inte orolig. Jag har varit med om det här förr. Du kan svimma, därför vill jag inte lämna dig ensam.

När de äntligen var framme kastade hon sig in på toaletten. Han kom efter och undersökte toalettskåpet. Det starkaste som fanns var Dispril. Han gick ut i köket med burken och lämnade henne ensam på toaletten. Efter en stund vacklade hon ut och la sig på sängen. Han kom med en fuktig frottéhandduk och torkade hennes ansikte och försökte få henne att dricka en avskyvärd sörja av vatten och Dispril.

– Drick nu, så ja. Blunda nu och låtsas att jag är din mamma, så ska jag klä av dig och stoppa ner dig i sängen. Klänningen är våt av svett. När kommer dina föräldrar hem?

– Jag bor här ensam.

– Är det din lägenhet?

– Nej. Aj. Oh, det gör så ont. Jag måste gråta. Det går över på en timme eller två. Kan du stanna så länge?

– Jag hittar inga bindor i badrummet.

Hon pekade på lådan där de låg, längst bak och längst in.

– Gömmer du dom? Hemma har vi alltid ett jättepaket hängande i badrummet. Med tre tjejer i huset är det alltid någon som har mens. Jag bor i kollektiv.

Snuten fick bära bort varenda en och dom gick lös på några med batongerna.

Han kom med en binda och ett par rena trosor och hon tyckte det var outhärdligt fånigt, men hon tog emot och satte på sig och sträckte ut kroppen i ett nytt anfall.

– Ska jag ringa jourhavande?

– Det går över.

Till slut fastnade tabletterna i magen och smärtanfallen blev kortare och glesare. Den märkvärdiga känslan som nu var välbekant spred sig i kroppen. Den oerhörda lättnaden efter en stark smärta. Lättnaden kändes som en present. Den skulle kommit i vilket fall som helst, men nu var det som om den kom från honom. Han satt fortfarande vid hennes säng, han hade burit dit en fåtölj från vardagsrummet.

– Den nya demonstrationstaktiken, var det att sitta stilla runt polispiketen, frågade hon.

– Ja. Polisen blev ursinnig i lördags. Dom tog ett par utanför US Trade Center och då satte sig alla de andra runt bussen och krokade i varandras armar. Snuten fick bära bort varenda en och dom gick lös på några med batongerna. Dom blev rasande när dom tappade mössorna och inte kunde hitta dom igen i tumultet. Sover du?

– Nej, men nästan.

– Sov nu. Jag lägger mig i den där gula sammetssoffan. Så vet du att du inte är ensam i natt.

Han hade ljust hår med lockar i pannan och vid tinningen. Han satt och läste och lampan lyste upp håret bakifrån. Örsnibbarna var ljusröda under lockarna.