Nina Broman är ett barn av sin tid. Hon har brutit med sin familj och söker sitt första arbete. På modefirman Lao-Tse får hon en praktikplats och genom den en väg rakt in i tidens radikala politiska klimat och frigjorda, men ojämlika syn på sexualitet. Åsa Mobergs generationsroman Snart är det 1968 gavs ut första gången 1984. I år ges boken ut på nytt och vi har glädjen att publicera den som följetong under sommaren. Här är del ett.

1

Nina hade aldrig förut sökt arbete. Nu var hon på väg in i ett stort rivningshus. Det var tunnelbanan som dödsdömt detta vackra hus. Det hette Fersenska palatset och låg mitt i Stockholm, i en vinkel mellan Kungsträdgården och Blasieholmen, mellan Enskilda Banken och Grand Hôtel.

Trapphallen var gammaldags vacker med blomrankor i gipsornament längs taket och stengolv med mönster i. Fönstren var djupa nischer där ett dunkelt ljus silades genom de färgade glasbitarna. Varje fönster visade en bild från en tropisk trädgård med en mörkröd fågel omgiven av vita liljor och gröna palmer.

Advokat Torsten Lindholm, fyra trappor. Mässingsskylten var stor och blank. Det hade varit Marit Lindholms pappas kontor. Han hade flyttat till ett finare. Ett modernt kontor i andra höghuset i det nya city som växte upp i groparna efter det gamla Klara.

Fersenska palatset var redan kraftigt nedslitet. Fasaden var avflagnad och rappningen föll av i stora sjok. På en prydligt textad pappskylt läste hon: Lao-Tse Svensk Design AB. Ringklockan hängde lös i sin tråd vid sidan av dörren. Hon knackade. Det var Marit som öppnade.

Hallen var fylld med ytterkläder. Den kalla vintern hade börjat redan i oktober. De tre som startat Lao-Tse var alla på kontoret denna eftermiddag. Det var ett viktigt ögonblick också i deras företags korta liv. De skulle besluta om sin första anställning.

– En anställd med tre chefer, det är litet bak och fram, sa Rebecca Tannberg som kom från skissbordet med en pensel i handen. Du är psykiskt stark va, så du kan förstå vad du måste göra även om du får helt olika besked?

Den tredje delägaren hette Hanna Bylund. Hon satt i telefon och antecknade och vinkade och pratade med en penna i munnen.

Kontorets väggar var vita och dekoren bestod av arbetsredskapen. Hylla efter hylla med garnspolar i olika kvaliteter och i färger som sällan skådats, illande röda och rosa och vrålvioletta nyanser som nästan gjorde ont att se på. Det måste ha lyst ur Ninas ögon, för Hanna började förklara så fort hon lagt på luren.

– Det är våra nya färger, färgskalan för nästa höst. Den ska vara som en smäll i ögat, man måste blinka. Skitfränt och nytt ska det kännas. Det här är färger som inte tidigare funnits på kläder. Det är dom nyaste syntetfärgerna som blir så starka. Dom bleks inte heller. Man färgar in syntetiska material, inte ylle som bara krymper eller bomull som måste strykas, utan acryl som är gjort av olja. Ett fullkomligt evigt material med en fullkomligt evig färg! Man tvättar i maskin och hänger på tork, ingen tidsödande klädvård. Vi har ju viktigare saker för oss. Vem hinner stryka blusar när USA utplånar folket i Vietnam? Kläderna ska man inte behöva tänka på, de ska fungera ändå. Det är vår filosofi.

– Men Hanna! Det var Rebecca som avbröt. Du kan skrämma bort vem som helst med den där filosofin. Hon kanske inte söker filosofipraktik, menar jag, utan modepraktik. Var det inte så?

– Jag sätter på litet kaffe, sa Marit. Ja, Nina, du är dig faktiskt lik sen plugget. Jag minns när du var hemma hos oss och drack eftermiddagste med Danne. Du var tillsammans med en kille, vad hette han nu igen, söt men förfärligt präktig.

– Ingvar?

– Just. Hänger ni ihop än?

– Nej.

Hon tyckte att det gått decennier sedan hon var tillsammans med Ingvar. Så här långt efteråt kunde hon nästan undra om de alls hade varit tillsammans. Annorlunda var det med Svein. Skulle hon berätta om Svein? Nej, hon bestämde sig snabbt för att inte nämna honom.

– Har du någon ny kille?

– Inte direkt.

– Om vi skulle gå igenom jobbet med Nina. Om hon tror att hon passar här. Var är listan med frågorna?

Ingen kunde hitta listan med frågorna. Det var en lista där alla hade antecknat vad de skulle fråga praktikanten.

– Det berättar en hel del om det här kontoret.

– Kan du leta rätt på listor som är jätteviktiga men som saknas just när de behövs, då är du rätt kvinna för jobbet! Nina sa att hon kunde försöka, om det var det som var inträdesprovet.

– Nej, nej, sitt ner, sa Hanna.

Senare vill jag bli textilkonstnärinna, men det verkar så världsfrånvänt. Jag skulle vilja vara till nytta.

Nina tittade ut genom fönstren, som vette mot den intensiva trafiken över Strömbron och det fyrkantiga slottet. Taken var vita av nyfallen snö. På strömmen låg hundratals svanar och blev matade av gatukontoret. Den mörkblå decemberskymningen vilade över staden.

– Om du tror att du ska syssla med konst eller konsthantverk, då är inte detta rätt plats för dig, det måste vi göra klart med en gång. Här får du inte dra ett streck. Du får bara koka kaffe och gå till posten och svara i telefon. Det roliga vill vi göra själva och dig vill vi ha för allt det tråkiga.

Alla skrattade.

– Du kan få gå mannekäng när vi har kundbesök. Du ser ut som en trettioåtta som skulle kunna gå in i provplaggen.

– Vad vill du göra?

– Vad som helst som behöver göras, svarade Nina. Jag vill lära mig hur det går till på ett sånt här ställe. Senare vill jag bli textilkonstnärinna, men det verkar så världsfrånvänt. Jag skulle vilja vara till nytta.

– Vi är ju alla textilkonstnärinnor, utbildade på Konstfack och allt. Men vi känner som du, att vi vill vara till nytta. Vi lärde oss väva bilder, dyrbara konstverk där vi skulle förverkliga oss själva i vår avskildhet. Om man sen hade verklig tur skulle en rik kapitalist fatta tycke för ens konst och köpa hem den till sitt lyxiga vardagsrum. Jag fick en beställning från en amerikansk diplomat. Han var väldigt trevlig, men man måste ändå hålla på några principer. Inte kan man väva konstverk till amerikanska diplomater.

– Men kläder är något som människor behöver. Dom kan massproduceras. Man kan uttrycka sig politiskt genom att producera kläder.

– Man får inse att människan är både en del av massan och en individ. Fast jag tycker att man kan ifrågasätta om människan har rätt att uttrycka sig som individ under alla förhållanden. Det finns situationer i världen, som nu, när kollektivets mål måste gå före.

– Men hör ni, vi skulle faktiskt tala med vår praktikant. Är det inte lika bra att vi säger som det är från början. Det är så att vi är slarviga och charmiga och vi erbjuder stora möjligheter till politisk fortbildning vid sidan av praktiken. Du får kanske tråkiga arbetsuppgifter, men du får utföra dom bland roliga människor. Vill du börja genast?

– Men ni har inte frågat ut mig som ni skulle göra.

– Man måste improvisera här i livet!

– Då börjar jag genast.

Marit tittade på klockan. Hon reste sig med ett ryck och lämnade sitt rykande kaffe orört.

– Jag måste till banken. Vi ska skriva på lånet! Vem kommer med?

Hon var redan halvvägs inne i en osannolik kappa som såg ut som fem hopsydda ryamattor med lugg i olika längder. Här och där glittrade en guldpärla och någonstans satt en bjällra som klirrade litet när hon rörde sig. Hon blåste som en vind genom kontoret och fångade upp ett papper här och ett papper där. Hennes hår lyste kopparrött ovanför den pälsliknande garnkragen och färgerna böljade vilt i de flygande garnändarna. Hon drog upp kappan och kjolen och visade sina svarta strumpor och röda stövlar och gjorde en cancanliknande spark till avsked.

Rebecca var redan utanför dörren. Bankdirektörer brukade hålla på tiderna.

– Vi är inne i en ekonomisk svacka, sa Hanna. Vi måste absolut ha det här lånet, annars kommer vi inte att kunna betala fabriken för vår vårkollektion. Och om vi inte får in kläderna kan vi inte sälja dom och då blir det konkurs. Men det ska nog ordna sig. Om vi skulle tala om dig nu. Vad har du för löneanspråk?

Det kunde Nina inte svara på. Hon visste inte om en praktikant kunde ha anspråk på lön överhuvudtaget.

– Klart du ska ha lön. Vi vill att alla ska arbeta här på lika villkor, ingen ska ha mer makt eller lön än någon annan.

– Men jag ska vara praktikant.

– Det är sant. Det måste bli litet annorlunda. Men du ska veta att om vi kommer bra överens och trivs med varandra, då får du fortsätta på samma villkor som vi efter praktiken.

– Men jag har ingen utbildning.

– I så fall har du praktiken. Det är en senare fråga. Nu måste vi bestämma hur vi ska ha det från början. Vi har femtonhundra i månadslön var. Om du skulle få femhundra i månaden, till att börja med?

– Då säger vi så. Vad ska jag göra?

– Vänta, jag måste svara i telefon.

Hanna drog i en telefon som satt i en lång svängande arm vid väggen.

– Lao-Tse, godmiddag. Men det förstår jag inte. Det kan ni inte anklaga oss för, det måste vara något misstag på fabriken. Vi kan inte stå med och övervaka sömnaden av varje enskilt plagg. Nej, självklart inte. Självklart inte. Är det verkligen inte ett enda plagg som går att sälja? Då får vi skicka nya ersättningsplagg om ni skickar er leverans i retur till fabriken. Jaså, det vill dom inte. Skicka den hit då. Men vi kan inte få fram en ny leverans så snabbt. Kan vi ordna det så snart det går? Ja, jag beklagar.

Hanna la på luren och såg blek ut över pannan.

– Hörde du? Vi har råkat ut för en fabrik som inte kan sy.

– En syfabrik som inte kan sy?

– Just det. Kunden går in i provrummet med en av våra klänningar och så säger det ritsch och en hel söm går upp. Och fabriken bara blånekar och säger att det är vi som använt okända material som inte håller måttet. Jag tror dom syr med knivar på den där förbannade fabriken.

Hon reste sig och la handen mot tinningen som om hon hade fått huvudvärk.

– Ibland tycker jag synd om kapitalister som har stora fabriker med massor med personal. Så jobbigt som vi har det på vår lilla firma förstår jag inte hur dom överlever med hälsan i behåll.

– Det kanske är lättare om man tjänar mycket pengar, föreslog Nina.

Hanna såg inte ut som om hon instämde.

– Pengar kan inte vara drivkraften i allt mänskligt handlande. Det är det dom tror. Vi jobbar inte för pengarna. Vårt mål är inte att Lao-Tse ska gå med största möjliga vinst. Vi vill göra nyttiga saker till lägsta möjliga pris.

Hon tittade på klockan.

– Jag måste hämta Kristoffer på dagis. Kan du ha halv tio till kvart över fem som arbetstid? Det brukar oftast köra ihop sig om eftermiddagarna. Jag måste sticka. I morgon blir det en hård dag.

Hanna knäppte sin grå flanellkappa med dubbla rader små svarta knappar. Hon hade ett ansikte som verkade tillhöra en annan tid. En blek och nobel dam som hade trätt ut ur en målning på Nationalmuseum, som låg två kvarter bort, och sedan av misstag hamnat här.

Hanna var den som tog hand om allt obehagligt och tråkigt, det som ingen annan orkade eller ville ta hand om. Hon sminkade sig inte, utom att hon målade ögonfransarna. Håret var spikrakt avklippt just nedanför örsnibbarna. Det blänkte i mörkblått. Hon bar sina viktiga papper i en platt mörk herrportfölj med vassa kanter, medan de andra bar viktiga eller oviktiga papper om varandra i stora mjuka tygväskor som måste tömmas minst en gång om dagen.

Det är klart att ingen med vilje levererar klänningar som går upp i sömmarna när man tar dom på sig.

Nina blev ensam kvar på kontoret. Allt tydde på att hon var anställd. Hanna hade lämnat två nycklar på kaffebordet. Klockan fem ringde telefonen.

– Jag har just sänt iväg frakttaxin. Ni får reklamera i er tur, men det vill jag framhålla att med sådana leveranser blir ni inte gamla i branschen.

– Jag beklagar, sa Nina med vek röst.

– Beklaga och beklaga, det är lätt gjort. Men ni ska inte tro att jag återkommer som kund hos er efter detta.

– Det var tråkigt att höra.

– Försök inte låta som om jag var den enda! Jag har hört mig för och vi är fler som råkat illa ut.

– Jag ska tala med mina chefer i morgon bitti.

– Vem är det jag talar med?

– Jag heter Nina Broman, jag är praktikant här.

– Är inte fru Tannberg inne?

– Jag är ensam på kontoret för tillfället.

– Gå då genast ner och ta emot taxin. Den innehåller hela leveransen, etthundratvå klänningar. Och hälsa att dom har en kund mindre från och med nu.

Hon tänkte efter om det fanns något hon kunde göra för att rädda kvar en ursinnig kund.

– Det måste ändå röra sig om ett tillfälligt fel, försökte hon. Det är klart att ingen med vilje levererar klänningar som går upp i sömmarna när man tar dom på sig.

– Jag ger fullkomligt fan i om det är oförstånd, okunnighet eller dumhet. Gå ner och ta emot frakttaxin nu, lilla fröken. Hundratvå klänningar.

Hon tittade ut och såg en stor gul bil åka upp på trottoaren. Grevgränd var smal. Hundratvå klänningar. Tur att det fanns hiss. När hon kom ner höll chauffören på att lasta ur. I porten stod garderober av wellpapp med femton klänningar i varje. I sidorna var det hål där man skulle stoppa in händerna.

Hon försökte greppa ett stadigt tag. Det var tungt men framförallt var det stort. Hon såg ingenting för kartongen gick henne över huvudet när hon lyfte den.

– Det där är bestämt för mycket för lilla damen, sa chauffören och tog i från baksidan. Jag bär in dom i hissen, så kan lilla damen ta ut dom däruppe. Bär inte, dra dom över golvet bara.

Hissen var smal och tålde bara en garderobskartong åt gången. Chauffören fyllde hissen och Nina tömde den, släpade och drog. Hon fick en följesedel, ett grågult sladdrigt papper med grynig karbonskrift. Hon skrev på. Det framstod som det slutliga beviset på att hon var anställd. När hon fått in lådorna på kontoret, över de höga trösklarna, öppnade hon försiktigt en låda för att studera innehållet.

Klänningarna var blanka och illande gröna med glesa ränder i vitt eller skärt tvärs över. ”Måne” stod det på lappar som hängde från nacken. Alla klänningar hade namn. Måne, sol, blomma, fisk, hav och kust.

Någon som hade nyckel öppnade dörren. Det var ingen av flickorna. Det var Marits pappa, advokaten.

– Hejsan, sa han. Vem är det här då? Är det du som tagit över efter konkursen?

Nina log osäkert. Vilken konkurs?

– Dom skulle väl till banken idag? Visserligen har jag en charmerande dotter och hennes kolleger är jävligt snygga brudar, men inte skulle jag ta det som tillräcklig säkerhet om jag var deras bankdirektör. Jag tittade bara förbi för att höra hur det gått. Har du hört något?

– Nej, jag skulle vänta här. Jag har just tagit emot det här, hundratvå felsydda klänningar. Jag ska börja som praktikant här. Jag tror jag har börjat. Idag alltså.

– Jaså minsann. Välkommen. Kan du göra mig en tjänst?

– Det beror på.

Marits pappa var mycket lång och ganska rund. Han hade ett kort och välansat skägg. Han uppträdde som om han ägde allt omkring sig, och det gjorde han, i varje fall hyreskontraktet till detta kontor.

– Vad du ser förskräckt ut. Det gäller en mycket enkel sak som du inte får berätta för någon. Du ska ringa det här numret och fråga efter fru von Imhof, och om hon är hemma ska du räcka över luren till mig och gå in i ett annat rum och stänga dörren efter dig.

– Om hon inte är hemma, ska jag framföra något?

– Nej, tyvärr, det går inte. Jag kan slå numret. Du behöver bara fråga. Nina skrattade.

– Om jag nekar? Blir din kväll förstörd då?

– Då får jag hitta på något annat. Hennes man är hemskt svartsjuk. Du fattar, va? Nu ringer vi.

Han slog numret och gav Nina luren. En liten pojke svarade. Mamma lagar mat, sa han. Från ett fjärran kök hördes någon ropa: Vem är det, Johan?

– Vem är det, sa Johan i luren.

– Vem är det, sa Nina till Marits pappa som väste, det är du förstås, vad var det du hette, säg ditt namn för helvete.

– Hallå, ropade en damröst i andra änden. Monika von Imhof, vem är det jag talar med?

– Ett ögonblick, sa Nina och räckte luren vidare.

– Monika! Vilken tur att jag fick tag i dig, sa Torsten Lindholm med en helt förändrad sammetsröst.

Alla medelålders manliga fabriksägare tycker om blondiner.

Nina försvann diskret och stängde dörren som hon lovat. Just då kom Marit och Rebecca instormande som en mindre sällskapsresa i tamburen. Banken hade sagt ja! Ingen returleverans i världen, om det så gällt ettusentvåhundra klänningar, kunde förmörka glädjen. Nya lån, företaget var räddat. Nu skulle man satsa.

– Vem reser till Mercore och går igenom tillverkningen med dom, undrade Rebecca.

– Kan inte du resa, suckade Marit. Alla medelålders manliga fabriksägare tycker om blondiner. Jag blir bara tvärarg och lyckas aldrig dölja det. Den där Rojne Nilsson är en jubelidiot, men du är så bra på att lirka med honom.

– Jag tycker att vi skulle byta fabrik, sa Rebecca. Men det finns inte många kvar att välja på som kan tillverka den här kvaliteten.

Rebecca var en äkta blondin. Långt, ljusgult hår, blek vit hy, grågröna ögon och en liten rund kropp med stora bröst. Hon påminde om god mat, efterrätter och choklad. Hon hade tre små barn, berättade hon för Nina.

– Men ikväll är jag barnledig. Vi ska på teach-in.

– Vi studerar marxism-leninismen i en studiecirkel en kväll i veckan. Finns det buljong kvar? Buljong och en stor ostmacka, vi måste ha något i oss, annars överlever vi inte kvällens läsövningar.

– Kan jag också få en ostmacka, med kaffe tack?

Det var Torsten Lindholm som kom ut från sitt hemliga telefonsamtal. Han verkade lika glad som om han också hade fått ett banklån och räddats från konkurs. Han tittade på klockan och ångrade sig genast.

– Nej fan, det hinner jag inte. Tack för hjälpen!

Han blinkade med ena ögat mot Nina. Hon undrade varför. Alla såg att han blinkade. Först var samtalet så oerhört hemligt. Sedan gick han själv och blinkade så att alla närvarande började undra. Han hann knappt stänga dörren förrän Marit spände ögonen i Nina och sa:

– Vad handlade det där om?

– Ingenting särskilt.

– Jaså det. Det gamla vanliga alltså, sa Rebecca.

– Efter alla dessa år, att han fortfarande tror att jag ska skvallra för mamma, sa Marit.

– Jag har inte sagt något, klargjorde Nina för säkerhets skull.

– Det behövs inte. Han brukar förvissa sig om att hans hemligheter läcker ut till alla berörda, med namn och allt. Femtiofyra år och så barnslig, suckade Marit.

– Jo Nina, i morgon blir det en viktig dag, sa Rebecca. Vi får hit uppköpare från England. Dom är väldigt tända på våra kläder, problemet är priset. Vi måste verkligen anstränga oss. Du är en trettioåtta, va? Kan du tvätta håret ikväll och vara modell i morgon? Har du gått mannekäng någon gång?

– Nej.

– Det är inte alls svårt. Du ska bara gå omkring i kläderna. Det är mycket lättare att få ett intryck då, än när dom hänger på galgar. Du kan vara sminkad som nu, gärna litet mer. Kan du måla extra ögonfransar under ögonen, raka streck bara? Prova att ha håret mittbenat, den där sidbenan ser så skolflicksaktig ut. Få se på dina naglar? Toppen! Måla om dom så att lacket är fräscht bara.

Marit hade dukat fram buljongpulver och hett vatten och lagt fram sina studiepapper bland smörgåsarna. Rebecca skakade på huvudet. Inte läsa bland maten, tänkte Nina, men det var inte det.

– Det där är fel studiebrev. Folkfrontskriget av Lin Piao, det är den andra cirkeln, Vietnamgruppens. I kväll ska vi lära oss Marx mervärdesteori, eller hur?

– Varför läser ni det där, frågade Nina.

– Man måste hela tiden utbilda sig för att kunna delta i folkens befrielsekamp på bästa möjliga sätt. Man måste lära sig grunderna för det marxist-leninistiska tänkandet, eftersom det är basen för hela kampen.

– Vad ska vi ge engelsmännen till lunch, frågade plötsligt Rebecca. Har någon planerat för det? Ingen hade planerat för engelsmännens lunch.

– Kan du göra god mat, Nina?

– Jag kan göra en kycklingsallad som alla brukar tycka om.

– Då tar vi den. Du visar kläderna först, en halvtimme före lunch skickar vi ut dig i pentryt. Det är bra med sallad, inget matos. Lägg upp den extra vackert. Ta femtio kronor ur kassan så kan du köpa det som behövs på vägen hit i morgon. Det är vi fyra och tre gäster. Köp ett gott vitt bröd att ha till.

– Ska vi ha vin också?

– Till lunch? Det tycker jag inte. Köp det nya mellanölet. Engelsmännen tycker bäst om öl. Klockan är halv sju. Vi ses i morgon. Nytvättat hår och kycklingsallad!

Fortsättning följer…

Med ständig fara för sina liv dokumenterar palestinska journalister kriget i Gaza, där knappt några utländska medier släpps in. Över 100 journalister har enligt Reportrar utan gränser dödats och i söndags förbjöd Israel nyhetskanalen Al Jazeera – ett av få mediehus som rapporterar på plats i Gaza. Youmna el Sayed, journalist på Al Jazeera English i Gaza, är en av de som överlevt.

– Det här kriget har varit annorlunda än alla krig. Jag har aldrig sett något liknande. I det här kriget är vi direkta måltavlor för den israeliska armén.

Det säger Youmna el Sayed, 35 år, palestinsk-egyptisk journalist och korrespondent för Al Jazeera English i Gaza. Hon är uppvuxen i Sydafrika och andra länder, men har de senaste tio åren bott i Gaza tillsammans med sin man och fyra barn, som är mellan fem och tretton år.

Nu befinner hon sig i säkerhet i Kairo, och har fortfarande svårt att inse vad hon varit med om. Pressvästen och presshjälmen skulle garantera hennes säkerhet som journalist. Men för Youmna El Sayed och hundratals andra palestinska journalister i Gaza utgjorde utrustningen i stället en direkt livsfara.

– Jag blev rädd att bära min pressväst och hjälm. Människor var rädda för mig och kände att där jag stod var en farlig plats. När vi tvingades fly oss vågade människor inte hyra ut lägenheter till oss. De visste att många palestinska journalister blev attackerade och att deras hem bombades.

Dödligaste månaderna för journalister någonsin

Palestinska journalister har i över ett halvår bevakat kriget i Gaza, under vad som beskrivits som de dödligaste månaderna för journalister sedan Committee to Protect Journalists började föra statistik på 90-talet. Enligt organisationen har över 90 palestinska journalister och mediearbetare dödats, ofta tillsammans med sina familjer, och många har skadats allvarligt. Även tre libanesiska journalister har dödats och i samband med Hamas attack dödades två israeliska journalister, enligt CPJ. Samtidigt pågår nu en rättegång i Sydafrika där Israel står anklagad för folkmord.

Den israeliska militären, IDF, anklagas av flera pressfrihetsorganisationer för att avsiktligt göra journalister till måltavlor. Committee to Protect Journalists varnar för att även journalisters familjemedlemmar attackeras.

– Vi har ett många fall där vi ser ett tydligt mönster av avsiktligt dödande. Journalister, och även deras familjemedlemmar, har dödats efter att de har mottagit hot över telefon från den israeliska armén. säger Sherif Mansour, ansvarig för Mena-regionen, på kontoret i Washington.

Mottog dödshot

Även Youmna El Sayed fick ett dödshot riktat mot sin familj den 30 oktober, vilket dokumenterats av CPJ. Hennes man mottog ett samtal från en israelisk officer som sade “vi vet vem du är” och sade åt familjen att omgående lämna byggnaden, annars var deras liv i fara. Något som var omöjligt då kraftig beskjutning och bombningar pågick utanför byggnaden.

– Min man sa ”om jag tar mina barn ut på gatan kommer jag att dö”. De sa ”vi varnade dig”, berättar Youmna el Sayed.

Över 34 000 palestinier har dödats i Gaza

Samtalet gjorde Youmna el Sayed extremt rädd, och hon var till och med rädd att berätta om det för andra. Hon var dock noga med att spela in samtalet.

– Det var fruktansvärt för mig att som mamma, i stället för att vara en trygghet, blev en källa rädsla hos mina barn. Min tolvåriga dotter frågade upprört ”mamma kommer vi att dö på grund av dig?”. Det var ett av de värsta ögonblicken i mitt liv. Jag vågade inte gå ut på balkongen för att filma eller rapportera. De israeliska drönarna var överallt. Det fanns andra familjer i huset, som ville att vi skulle lämna byggnaden eftersom jag som journalist kunde utgöra en måltavla och en fara, berättar Youmna el Sayed.

I Gaza har enligt pressorganisationen CPJ över femtio mediekontor och redaktioner förstörts. Al Jazeeras högkvarter förstördes redan 2021 i ett riktat flyganfall.

– Vi är inte tillåtna att arbeta fritt som andra journalister. När man förstör vår utrustning och våra redaktioner tvingas vi arbeta på gatan. Vi tvingas sova på gatan. Vi kände oss varken säkra när det kommer till våra liv, eller våra familjers liv, säger Youmna el Sayed.

Reportrar utan gränser (RSF) har nyligen lämnat in ett klagomål gällande krigsförbrytelser mot palestinska journalister i Gaza – det tredje klagomålet sedan 2018. I rapporten tar RSF också upp ”den avsiktliga, totala eller partiella förstörelsen av lokaler för mer än 50 medier i Gaza”.

Den 19 maj 2022 sköts Al Jazeeras veteranjournalist Shireen Abu Akleh till döds i Jenin. **Foto: Majdi Mohammed/TT**

Attackerna mot palestinska journalister började dock långt innan kriget i Gaza bröt ut.

– I maj förra året, på årsdagen av Al Jazeeras veteranjournalist Shireen Abu Aqlehs död, publicerade vi på CPJ en rapport med titeln Deadly Pattern. Shireen, som dödades av en prickskytt i staden Jenin, var redan då bara en av 20 journalister som dödats av israelisk eld under 21 år, säger Sherif Mansour.

Förstörelse i den palestinska staden Rafah efter den israeliska flygräden.

Svenskar i Gaza: ”Vi vädjar till er innan det är för sent”

Sedan 7 oktober har Israel arresterat 25 journalister på Västbanken och i Gaza, enligt CPJ. Minst fyra journalister har även rapporterats försvunna. Tillsammans med Iran, Kina, Myanmar, Belarus, Ryssland och Vietnam fängslar Israel flest journalister i världen.

Scener omöjliga att uthärda

Youmna el Sayed beskriver de minnen hon bär på som “omöjliga för en människa att uthärda”. Det har gått flera månader sedan hon lämnade Gaza, men scenerna hon bevittnat förföljer henne så fort hon sluter ögonen.

Hon minns särskilt en scen, när hon befann sig på Nasser-sjukhuset i Khan Yonis och en ambulans var på väg in efter en massaker. Det rådde kaos utanför sjukhuset och Youmna El Sayed skyndade sig fram till utgången. En liten pojke, inte mer än 11 eller 12 år, kom ut från ambulansen med blåmärken i ansiktet. Han bar en ryggsäck mot sitt bröst.

– Jag frågade om han var okej. Sedan såg jag att blod droppade från ryggsäcken. Han sade, vet du vad jag har här. Jag frågade, vad har du där? Jag var väldigt rädd när jag såg bloddropparna som föll från ryggsäcken. Han sa “min lillebror Ahmed”.

Pojken berättade att läkarna hittat honom under rasmassorna och lagt honom i ryggsäcken.

– Pojken talade så lugnt och var lycklig över att hans lillebror var med honom. Jag tänkte att pojken aldrig mer kommer vara okej. Jag kallade på doktorn och sa att vi måste hjälpa honom. Jag pekade på hans ryggsäck och sa att han behöver hjälp. Läkaren öppnade väskan och var så chockad. Jag stod kvar och kunde inte röra mig. Såg jag nyss en femårings kropp i ett annat barns ryggsäck?

Varje gång Youmna el Sayed sluter ögonen minns hon pojken, och andra liknande fruktansvärda scener.

– Jag kan inte längre sova eftersom dessa scener är outhärdliga för en människa att bevittna. Efter det har jag sett många andra liknande scener. Varje gång det händer känner jag mig helt svimfärdig. Det finns inget jag kan göra eller säga. Hela världen har sett de här bilderna och scenerna. Världen har sett fadern bära sina barn i två plastpåsar och det har inte rört världen, det har inte fått världen att pressa Israel till ett eldupphör och ett stopp på folkmordet, säger Youmna el Sayed.

Ständigt nära döden

I Gaza var Youmna el Sayed ständigt nära döden. En dag i början av kriget rapporterade hon från flyktinglägret Jabalia.

– Det var efter en massaker där över 20 människor dödades. Plötsligt började människor skrika och springa runt omkring mig och varnade för att en missil skulle slå ned.

Hon kunde inte hitta sitt team.

– Vi hade redan vant oss vid att Israel bombade samma plats två gånger. Jag såg en korrespondent på Al Jazeera Arabics redaktion som sade åt mig att springa. Medan jag sprang förstod jag att om missilen slog ned skulle min familj aldrig hitta mig.

Journalister fortsätter att dödas i Gaza

Det var tungt att springa i pressvästen, som väger uppemot 13 kilo. Internet låg nere, men Youmna el Sayed lyckades ändå få tag i en kollega på nyhetsdesken i Doha.

– Jag bad henne säga till min familj att om jag dog skulle de leta efter mig här, berättar Youmna el Sayed.

När missilen slog ned flög Youmna el Sayed flera meter till följd av tryckvågen, och tappade telefonen på marken. När hon fick fatt i telefonen igen sade kollegan åt henne att fortsätta springa. Den andra missilen hade fortfarande inte slagit ned. Hon lyckades springa några gator till innan nästa missil slog ned.

– Den dagen lyckades jag överleva och fick endast några blåmärken efter fallet. Men jag var så nära att dö, och inte vilken död som helst. Jag skulle ha förvandlats till bitar. Det är lika smärtsamt att tänka på varje gång. Efter allt som har hänt oss, hur kan vi bli normala människor igen? , berättar Youmna el Sayed.

Tvingades fly gång på gång

Tidigt in i kriget beordrade den israeliska armén civilbefolkningen att evakuera söderut mot Khan Yonis. Men när Youmna el Sayed evakuerade dit med sin familj föll bomberna oupphörligt, även i det område som skulle vara säkert. Det var brist på dricksvatten. Hon bestämde sig för att återvända hem med barnen i bil till Gaza City.

– Vattnet som kommer från kranen i Gaza är saltvatten. Vi använder det enbart för att tvätta och det är inte ens bra för att tvätta och bada. Mitt största problem var att hitta rent vatten åt mina barn. I Gaza City, i mitt hem, hade jag ett elektriskt filter, som renade det salta vattnet till dricksvatten. Vi hade även en brunn i byggnaden och solpaneler som kunde hjälpa oss att få elektricitet.

Journalisten Youmna el Sayed. **Foto: Julia Lindblom**

Bombningarna intensifierades runt Youmna el Sayeds hem och grannskap i Tel el-Hawa kvarteret, där även Al-Quds sjukhuset ligger. Även sjukhuset där tusentals människor tagit sin tillflykt bombades.

– Vi lämnade vårt hem under beskjutning från snipers. Vi var 20 meter från byggnaden och ett annat högt torn. Och de sköt på mot vår byggnad med snipers. Vi gick ut fort till bilen och de sköt mot bilen.

Palestinska journalister upplever censur på sociala medier

Palestinska journalister dödas inte bara i riktade attacker. Många vittnar också om en alltmer utbredd censur på internet, och inte enbart i Gaza. Ofta är svårt för dem att nå ut med inlägg på Metas sociala plattformar, som Facebook och Instagram. Nyligen stängde Facebook tillfälligt ned den välkände palestinska fotojournalisten Motas Azaizas Facebookkonto.

Även Youmna el Sayed har erfarit censur på sociala medier, vilket hindrat henne i sitt arbete.

– Censuren på sociala medier har pågått sedan kriget började. Mina inlägg har återkommande censurerats på Instagram.

Ett foto föreställande pristagarna av Ottarpriset på kvinnorättsorganisationen Aisha i Gaza.

Ottarpriset 2024 går till … Aisha i Gaza!

Hon berättar att journalister och andra människor som vill publicera information om Palestina ofta tvingas skriva i kodord för att undgå censuren, eller byta ut orden mot emojis.

– Jag får ofta motta meddelanden från Facebook eller Instagram att mina inlägg går emot plattformens policies. Men det gäller endast de journalister som rapporterar inifrån Palestina.

Ibland blir Youmna el Sayeds helt konto helt blockerat och hon kan inte publicera något på två hela veckor.

– Mina följare och människor undrar vad som hänt. Detta händer så många palestinska journalister och kollegor. Det är frustrerande, eftersom bilderna och filmerna är rapporter om vad som sker i verkligheten.

Flera journalister på Al Jazeera dödade

Flera journalister på Al Jazeera har dödats. När Wael Dahdouhs son Hamza al-Dahdouh och hans kollega Mustafa Thuraya, som var på uppdrag för den franska nyhetsbyrån AFP, dödades i en riktad drönaraattack i januari skapade det rubriker runt om i världen. Tidigare i höstas dödades Wael al-Dahdouhs hustru, två av hans barn och en sonson i en israelisk attack.

Den israeliska militären, IDF, har tagit på sig attacken mot de båda journalisterna och skriver på plattformen X, tidigare Twitter, att de var medlemmar av en terroristorganisation – något som både Al Jazeera och familjerna bestämt förnekar.

#51/2023
TV

Journalister på Al Jazeera söker rättvisa

Sherif Mansour på Commitee to Protect Journalists, CPJ, fördömer även han IDF:s uttalanden.

– Förklaringen från IDF är långt ifrån tillräcklig för att visa på något som helst hot mot den israeliska armén vid den tidpunkten.

Youmna el Sayed understryker att dödandet varit riktat och medvetet.

– Så många av mina kollegor mottog hot och rapporterade under beskjutning. Min kära vän och kollega Samer Abu Daqqa skadades i en attack och förblödde på gatan, de israeliska styrkorna vägrade låta ambulansen komma fram. Det var ett medvetande dödande, säger hon.

Oviss framtid

Youmna el Sayed tilldelades nyligen det renommerade italienska pressfrihetspriset Pimmentel Fonseca i Neapel för sin krigsbevakning i Gaza. Under våren har Youmna el Sayed deltagit i ett flertal internationella konferenser för journalister i bland annat Danmark, Norge, Sverige och Italien. I Sverige har hon deltagit i en panel på SIDA och även medverkat i podcasten Kalam.

Youmna el Sayed mottar det italienska pressfrihetspriset Pimmentel Fonseca. **Foto: Julia Lindblom**

Nu är framtiden oviss och Youmna el Sayed vet ännu inte var hon kommer att lokaliseras.

– Jag vet inte om jag kommer att åka tillbaka till Gaza, men i sådana fall kommer jag att lämna kvar min familj i Egypten för deras säkerhets skull.

Internationella journalister måste sätta press på omvärlden

Youmna el Sayed menar att det är viktigare än någonsin att internationella mediebolag och journalister sätter press på Israel.

– Internationella journalister har hört larmen från FN, Läkare utan gränser, Röda korset och andra internationella mänskliga rättighetsorganisationer. De måste göra mer och göra en objektiv rapportering genom dem i sina länder, och dokumentera de krigsbrott som pågår.

Studenter greps i Los Angeles under palestinademonstration vid UCLA

Palestinaprotesterna i USA: Hundratals studenter gripna i Los Angeles

Hon menar att journalister och mediebolag måste kräva att Israel omgående släpper in internationella journalister i Gazaremsan.

– Fler människor i världen ska veta vad som händer av journalister i sina länder, inte bara från oss palestinska journalister. Internationella journalister ska stå upp för integriteten och objektiviteten hos journalistiken. De ska inte säga att “palestinska barn har dött i en explosion”. De ska säga klart och tydligt vad som hänt. Att en israelisk missil direkt attackerat ett civilt hem och dödat så här många barn, och skadat så här många civila. Det är vad sann journalistik är, säger Youmna el Sayed.

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. **Foto: Johan Apel Röstlund**

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk.

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

– I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. **Foto: Johan Apel Röstlund**

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet.

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. **Foto: Johan Apel Röstlund**

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika.

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. **Foto: Johan Apel Röstlund**

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Samantha Ohlanders och landsbygdsupproret

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj
Varje slitet plakat
blir en sköld mot
förtvivlan och hat

Varje trött demonstrant
nu på stadiga ben
travar framåt
i vårsolens sken

I en tid som är svår
varje gig-proletär
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas
fina palats

Vi har endast varann
Ingen herre och gud
ska klä på oss
befrielsens skrud

Men se makten är vår
För vi vet ju rent kallt
att utan oss så
stannar just allt

Låt oss strejka och slåss
Låt mig hålla din hand
Låt mig gråta
mot axeln ibland

Vi ska starka ihop
i den mörkaste tid
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår
Väntar vila och fest
Där envar är en
stolt hedersgäst

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

De som startar transhatsdrev kan börja visa sina skrev

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria.

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Solidariska byggare växer och vinner allt fler mål i AD

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem.

Många rovdjur på vårt blod sig mätta

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Det står på spel i rättegången mot Anderssons städbolag

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet.

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg.

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

SAC:s generalsekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm.

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Facket ger sig inte: 63 000 vårdanställda i massiv övertidsblockad

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

63 000 medlemmar i Vårdförbundet varslade om övertidsblockad

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. **Foto: Tuija Roberntz**

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

pengar och byggnaden Region Gävleborg, kollage Arbetaren

Arbetaren avslöjar: Högerstyret vill sälja ut all vård i Gävleborg

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

”Att inte agera är också att agera”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature den 17 april har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050.

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system.

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa.

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm.

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla” nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. **Foto: George Walker/AP/TT**

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

USA:s arbetare ökar militansen – hot strike summer är här

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Nytt minnesmärke över Joe Hill ska mana till facklig kamp i USA

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”.

Sara Karlén inklippt framför stor fotbollspublik som firar med fyrverkerier och flaggor.

Sara Karlén:
Mot meningslös repression och rättsosäkerhet – för allsvenskans publik

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades.

Idrott som klasskamp och självförsvar

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla.

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan.

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen.

Annie Hellquist:
Ett folkmord kan inte stoppas efteråt

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”. Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret.

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen.

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge.

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar.

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den.

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget.

Kampanjen Stäng ner Elbit protesterar utanför Wallenstams kontor i Göteborg.

Krav till Wallenstam: Vräk vapenföretaget Elbit

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 1

1

Journalisten Youmna el Sayed: ”Vi var direkta måltavlor i Gaza”