Ett flöde, som en ”bäck om våren som slingrar sig fram mot lägre områden”, ”virvlar” och ”vatten som väjer för stenar”. Så tänker sig arbetsköparorganisationen Sveriges Kommuner och landsting, SKL, ”Flödesmodellen, patientens väg genom vården”, på sin hemsida. Ett lö­pande band, om man är krass, men inte mycket krassare än SKL. I intensivvården, såväl som i hela vårdsystemet. Patienter är dock aningen mer individuellt särpräg­lade än miljarder vattenmolekyler i en vårbäck.

– Som sjuksköterska ansvarar jag för fem patienter. Så fort någon patient får problem med smärta blir jag fast där och hinner inte ta hand om de andra, säger Charlotta Dickman, intensivvårdssjuksköterska på ett av Stockholms stora akutsjukhus.

”Hälso- och sjukvård kan naturligtvis inte utan vidare jämföras med verksamheter som tillverkning och försäljning av Toyota- och Scaniabilar och IKEA-möbler. Men sådana verksamheter kan tjäna som inspirationskällor. Dessa företag är mycket framgångsrika. En av anledningarna är att de lyckas hålla reda på sina ’flöden’. Det stockar sig inte, det byggs inte upp onödiga lager”, skriver SKL

– Man får springa emellan. Jag hinner inte skriva ut en, för någon annan har hjärtproblem eller överjävligt ont. De pratar om ett flöde. Men för att hålla ett flöde i gång finns en kritisk punkt och den bortser man ifrån. För vi har för många patienter och kan inte flytta de färdigvårdade. Vi har ofta problem med köer där jag jobbar, säger Charlotta Dickman.

”Hur har man då lyckats med det? Jo bland annat genom att involvera personalen i kvalitetsutveckling och förbätt­ringsarbete. Man lär sig att förstå att det jag som enskild medarbetare gör påverkar dem som har uppgifter längre fram i processen och jag lär mig att förstå att jag kan reagera på vad som sker tidigare i processen.”

– Du mår skitdåligt för du vet att du inte klarar det du är tänkt att klara. Det är ganska gräsligt. Det är alltid någon du inte hinner med. De drygt två år jag jobbat här har jag haft tre dagar som stämt med teori och då har patienterna inte haft komplikationer. Men det är därför man ligger på uppvak efter en operation, för att det blir krångel, säger Charlotta Dickman.

Man vill vara sjuksköterska för att man har ett medmänskligt intresse och en vilja att vårda. Neddragningen och viljan att öka vinst drabbar hårdare i yr­ken med traditionellt kvinnlig kompetens.
Charlotta Dickman, sjuksköterska

Ett stressigt, empatiskt krävande jobb blir stressigare av det ökade flödet av patienter och sedan ännu stressigare av att det inte är fysiskt möjligt att lyfta dammluckorna och låta patienten flöda vidare.

– Om en människa går sönder är det farligt. Jag är delansvarig i att upptäcka att det inte är något som är fel. Dessutom når både medicin och omvårdnad fram bättre om patienten möts på ett bra sätt. Så behöver du inte tänka med en apparat. Du kan inte såra en bil. Du kan skada, men då kan du reparera. Det här handlar om livet, säger Charlotta Dickman.

Empatisk stress, tidsmässig stress, etisk stress. Alla faktorerna lägger ytterligare en sten i påsen. Pågår det så en hel arbetsdag utan återhämtning, en till, och en till – då tar det till slut stopp. Det gjorde det för Charlotta Dickman för tolv år sedan. Nu är hon där igen, sjukskriven för utbrändhet. Hon är en av de 47 procent av alla i För­säkringskassans statistik som är sjukskrivna för ”lättare psykisk ohälsa”. Det betyder stressrelaterad ångest, depression och kroniskt utmattningssyndrom, utbrändhet.

Statistiken visar ett samband: de flesta av de drabbade arbetar inom så kallade kontaktyrken, yrken som invol­verar möten med andra människor. Det är yrken där empatin är ett huvudsakligt arbetsredskap, men också yrken med allt mer hårdnande press på den anställda. Den värst drabbade yrkesgruppen är vård­anställda. Kvinnorna är överrepresenterade i statistiken.

– Neddragningar inom kvinnodomi­nerade yrken som är kontaktyrken drabbar mycket hårdare. Det är inte bara det att du ska göra mer och att det blir mer som du inte hinner göra, det händer ju alla. Men i det här finns det en part till som drabbas. Man vill vara sjuksköterska för att man har ett medmänskligt intresse och en vilja att vårda. Neddragningen och viljan att öka vinst drabbar hårdare i yr­ken med traditionellt kvinnlig kompetens, säger Charlotta Dickman.

”Öppna plånboken” är stressforskaren Torbjörn Åkerstedts lösningsrecept för vården, och Charlotta Dickman är beredd att hålla med. Men penningfrågan löser man inte med New public management-teorier om porlande vårbäckar, säger hon, och framhåller att med bättre arbetsvillkor och löner kan även problemet med sjuksköterskebristen komma närmare en lösning.

Men Charlotta Dickman tror att politikerna väljer att inte se vad som stirrar dem i ansiktet, att de ”stänger någon dörr i huvudet”. Det är antingen det eller att de ”är svagt begåvade.”

– Ingen av de här politikerna skulle säga nej när ett producerande företag säger att vi måste investera för att få styr på affärerna. Men bara för att det kommer att kosta pengar söker man hela tiden andra vägar. Vi vet ju att om man styr upp runt personalen, ökar bemanningen och för­bätt­rar löneutvecklingen kommer raset av människor som slutar, den höga personal­omsättningen och alla bortkastade utbildningar att kunna hävas, säger hon.

Jag blev gra­­vid och det fanns inte ens tid att sitta ned och äta eftersom gästerna är viktigast.
Malin Bastholm, kock

Även om vårdpersonalen är den absolut största gruppen inom Försäkrings­kassans sjukskrivningsstatistik ryms de andra kontaktyrkena där också: social­sekreterare, skol- och förskolepersonal – alla exempel ur offentlig sektor. Men problemen återfinns även inom den privata sektorn, i detaljhandeln och framför allt inom restaurangbranschen.

– Jag har jobbat i krogbranschen i Stockholm under tio år. Det fanns många anledningar till att jag valde att sluta, arbets­miljö och jargong. Men jag blev gra­­vid och det fanns inte ens tid att sitta ned och äta eftersom gästerna är viktigast. Jag kunde utsätta mig själv för den stressen, men inte min förstfödda dotter, säger Malin Bastholm, som nu lämnat krogbranschen för att fortsätta som kock på en folkhögskola.

Hon härdade ut i tio år, men till slut gick hon in i väggen. Hon är inte ensam om att ta stryk av arbetsvillkoren i branschen. 2014 gjorde den fackliga tidningen Hotellrevyn en enkätundersökning bland Hotell- och restaurangfackets medlemmar om stress i branschen. 72 procent av de 1 000 svarande uppgav att de efter ett vanligt arbetspass var fysiskt eller psykiskt utmattade. För hälften av de tillfrågade var utmattningen både fysisk och psykisk. Malin Bastholm behöver ingen betänketid för att förklara varför.

– För att vi jobbar med för låg personaltäthet. Vi jobbar alltid med en halv eller en hel tjänst för kort. Personalkostnader är den största kostnaden och det är där man försöker pressa och spara, och det är det restaurangbranschen gör hela tiden. Folk slutar ju också titt som tätt och det finns anledningar till det.

Det stressiga tempot, underbemanningen, med svårigheter, eller ovilja, att ta in vikarier leder också till en ökad press på den anställda, menar hon.

– Jag har en lista över saker som ska vara klara innan öppning. Hinner jag inte klart är det jag som sitter i skiten, det är mitt fel. Men alla har lika mycket som jag. Om man är sjuk och behöver vara hemma vet man att man sätter en kollega i skiten som får jobba dubbelpass, det var inte ovanligt. Man jobbar halvkrasslig, jag jobbade med diskbråck när jag jobbade på ett ställe. Jag hade så dåligt samvete när jag sedan inte jobbade den kvällen, men jag stod inte ut. Det är en stress som är totalt ohälsosam, säger Malin Bastholm.

Restaurangbranschen har en stor om­sättning av personal. Många blir inte långvariga i den heller, utan jobbar där bara en kortare tid i väntan på annat, eller slutar för att de inte pallar trycket. Kanske är det därför personalen blir lite av en slit-och-släng-vara, säger Malin Bastholm.

Malin Bastholm menar att branschen präglas av en kultur som går ut på att det bara är att bita ihop och ta arbets­miljön och de osäkra anställningarna. Just det sistnämnda är något som tycks lägga ytterligare stress på den anställda. I en undersökning om psyko­social arbetsmiljö, utförd av Hotell- och restaurangfacket förra året, uppgav 19 procent att de oroar sig för att bli av med jobbet. 17 procent oroade sig för om de var tvungna att gå upp eller ned i tid.

– Det är provanställningar, extraanstäl­lningar och visstidsanställningar. Behöver man vabba eller vara hemma och vara sjuk görs det med risken att förlora jobbet. Det är lätt att göra sig av med folk och hitta nytt. Du blir utbytt när du blir obekväm, säger Malin Bastholm.

Vård och Restaurang. Två branscher med höga nivåer av ohälsosam stress. Varken intensivvårdssjuksköterskan Charlotta Dickman eller kocken Malin Bastholm tror att branscherna kan bli stressfria. Stressen följer med mötet med människor, omvårdnaden av dem, eller servicen vid bordet.

Men de tror båda att det är fullt möjligt att skapa en hållbar stress där den anställda har möjlighet att återhämta sig mellan stresstopparna. De tror som stressforskaren Torbjörn Åkerstedt att de små pauserna efter tillfällig hög ansträngning är livsviktiga. Nyckeln till det är mer personal, menar de.

– Man måste ha mer luft i systemet, bätt­re tid för återhämtning. Det kommer alltid att vara stressigt och tungt, det behöver därför variera mera. När man slimmar en organisation, då lägger du allt på en hög nivå i stället för varierande belastning. Det är sådant jädra högt tryck. På en vanlig vårdavdelning kan man inte ens äta lunch ordentligt. Den pausen är superviktig, säger Charlotta Dickman.

På samma sätt som patienten och verksamheten skymmer den anställda i vår­den, kommer i restaurangbranschen vården av den anställda långt ned på prio­­­­riterings­listan.

På arbetsköparorganisationen Visitas hemsida beskrivs ”hållbarhet” som en del av ”grunden för att besöksnäringens alla företag”. Men i organisationens beskriv­ning av begreppet är det uppenbart att hållbarheten inte nödvändigtvis omfattar villkoren för personalen. Den nämns inte i listan över exempel på hur hållbarhet upp­nås.

– Restaurangbranschen jobbar med ima­gen utåt. Man talar om hantverket i maten, råvarorna och hur man respekterar grödan och jorden. Allt som är trendigt. Tänk om man kunde ta det till personalbiten: ”Vi vårdar personalen”. Men det känns ju inte så troligt. Man blundar och lägger pengarna på designlampor, säger Malin Bastholm.