I Italien går ekonomin på tomgång och ungdomsarbetslösheten uppgår till över 40 procent. Trots det är det inte jobben utan migrationen och flyktingarna som har blivit det största debattämnet inför årets parlamentsval.

Det nuvarande socialdemokratiska regeringspartiet PD, Partito Democratico, har under det gångna året gjort en helomvändning i asylpolitiken. Från att ha varit öppet och välkomnande till att, delvis på uppdrag av EU, förhandla med Libyen för att stoppa migranterna som kommer över Medelhavet och anamma främlingsfientliga paroller. Det har gett högerpopulistiska Lega Nord vind i seglen.

Men de enskilda händelser som kanske kan komma att betyda mest för valutgången är styckningen av en ung kvinna, där dödsorsaken ännu inte har fastställts men för vars död en nigeriansk man har gripits, och en 28-årig mans skjutningar mot personer med afrikanskt ursprung sam­­ma vecka i den lilla staden Macerata i centrala Italien.

Strax innan den miss­tänkta gärningsmannen, Luca Traini, greps av polisen klev han ur bilen och gjorde en romersk hälsning vid ett krigs­monument, insvept i den italienska flaggan. I samband med det utropade han ”Länge leve Italien”.

Traini kandiderade till kommunfullmäktige för främlingsfientliga Lega Nord i förra årets borgmästarval.

Partiledaren Matteo Salvini sade i en kommentar timmar efter dådet att de skyldiga är de som fyllt Italien med illegala invandrare, eftersom resultatet blir sociala konfrontationer av den här typen.
Den somalisk-italienska författaren Igiaba Scego och många med henne betecknar å andra sidan handlingen som en fascistisk terrorattack.

Försämrade sociala relationer tenderar att producera ondska och ett hårdare samhälle.
Giuglia Rodano, vänsteraktivist

Vänsteraktivisten Giuglia Rodano från styrelsen för Kvinnornas internationella hus i Rom gör ett försök att förklara vad det är som håller på att hända i landet.

– Invandringen till Italien har ökat de senaste åren och är ett relativt nytt fenomen, eftersom det traditionellt är ett land människor emigrerar ifrån.

En företeelse som är viktig att ta i beaktande, menar Giuglia Rodano, är den åtstramningspolitik som Italien liksom många andra EU-länder har be­drivit, och som har lett till utbredd fattigdom, generell utarmning av samhället och ökade orättvisor. Under de drygt tio år som de offentliga investe­ringarna har minskat dramatiskt och samhällsservicen försämrats har även de sociala relationerna undergrävts, enligt henne.

– Försämrade sociala relationer tenderar att producera ondska och ett hårdare samhälle, säger hon.

Italiens enorma utmaningar med skyhög arbetslöshet, en stor andel underbetalda arbetare i prekariatet och radikalt sjunkande inkomster i vissa samhällsskikt har även lett till en utbredd rädsla för framtiden.

Dessa känslor spelar politikerna på genom att fånga upp och projicera dem på ”den andra”, ”den främmande”. Främlingsfientligheten sprider sig, inte minst via tv, och politikernas enda svar för att gå opinionen till mötes tycks vara att tävla om vem som bäst kan stoppa människor från att komma till Italien, vilket leder till polarisering i samhället.

Efter att den före detta premiärministern Matteo Renzi från PD hade satsat allt, både sin politik och sitt personliga ledarskap, på folkomröstningen om en ny konstitution och förlorat i december 2016, krävdes nya tag för regeringspartiet.

– Det gjordes inte många förändringar, men utnämningen av Marco Minniti, som förknippas med säkerhetsfrågor, till ny inrikesminister med ansvar för migrationsfrågor, blev avgörande, säger Anna­lisa Camilli, journalist på veckotidningen Internazionale.

Säkerhet och kontroll kom att bli nya ledord på migrationsområdet, i kombination med påtryckningar från EU om att stänga vägen från Libyen över Medelhavet till Italien.

– Vid den här tidpunkten kom det 180 000 flyktingar till Italien, vilket hade varit ett hanterbart antal personer att ta hand om ifall EU:s medlemsländer hade tagit ett solidariskt ansvar, säger Annalisa Camilli.

Men Italien utlämnades till att sköta flyktingmottagandet på egen hand och det socialdemokratiska partiet bestämde sig för att använda migrationsfrågan för att vinna tillbaka popularitet.
I februari 2017 kom först Italien och sedan EU-länderna överens om att för­söka stoppa flyktingarna som kommer till Europa via Medelhavet.

Syftet med Maltadeklarationen, som antogs den 3 februari, var att ta kontroll över EU:s yttre gränser och över antalet migranter som anländer, för att på så vis avsevärt minska flyktingströmmen till Europa.

I praktiken innebar Maltadeklarationen bland annat att EU skulle ge 200 miljoner euro till en av två existerande regeringar i Libyen; premiärminister Fayez al Sarrajs FN-stödda regering i Tripoli. Pengarna skulle i första hand gå till den libyska kustbevakningen för att förhindra flyktingar att ta sig till Europa samt till att stoppa migranter vid Italiens södra landsgränser.

Bara ett halvår senare hade antalet flyktingar minskat dramatiskt och det rapporterades om att de återupptagit nya rutter för att nå Europa. Från Libyen kom rapporter om slavhandel.

På hemmaplan genomfördes ändringar i asyllagen, vilka kom att bli starkt kritiserade av civilsamhället och män­nisko­rätts­advokater. Dessutom infördes nya upp­förandekoder för de frivilligorganisationer, såsom Läkare utan gränser, som räddade liv på Medelhavet, vilket uppfattades som ett sätt att kriminalisera människorättsorganisationerna.

Annalisa Camilli beskriver det som att inrikesministern Marco Minniti från en position bakom kulisserna lyckats få den politiska mediadebatten att i stort sett uteslutande handla om migration under året. Detta, säger hon, utan att behöva prata om de verkliga problemen – ojämlikheten, arbetslösheten, den nedmonterade välfärden – allt som sammantaget är en tickande bomb.

– Partiet har på sistone även anammat extremhögerns retorik. Matteo Renzis bok Framåt (Avanti!), som kom ut i juli, innehöll paroller som ”låt oss hjälpa dem hemma hos sig”, vilka kopierats rakt av från det främlingsfientliga Lega Nords språkbruk.

Det framgångsrika populistiska par­­tiet Femstjärnerörelsens frontman Beppe Grillo har sagt att de däremot är Italiens skyddsvall mot radikalhögerns framväxt.

– Enligt dem själva ja, men samtidigt tar även de strid med högerpopulistiska Lega Nord och delvis även nationalkonservativa Fratelli d’Italia om vem som har bäst lagförslag för att ingripa mot migrationsströmmarna, säger Annalisa Camilli, som har följt flyktingpolitiken på heltid sedan 2015, då antalet migranter som anlände till Italiens kuststäder var rekordhögt.

Från början var det många från vänstern och framför allt miljörörelsen som kände att de äntligen hittat en plats för att driva miljöfrågorna som inget poli­tiskt parti tidigare velat ta på allvar.
Annalisa Camilli, journalist

Den sista helgen i september förra året höll Femstjärnerörelsen partikonvent i turiststaden Rimini på Italiens adriatiska kust och utannonserade sin första officiella partiledare någonsin. Detta med siktet inställt på regeringsmakten i valet 2018.

Efter den tidigare frontmannen och komikern Beppe Grillos informella och yviga, men icke desto mindre hårdföra, styrning av partiet sedan bildandet 2009 är det nu den unge Luigi Di Maio (född 1986) som ska leda partiet. Partiet, eller rörelsen, M5S som de kallar sig, har gått från att vara ett anti­etablissemangs- och uppstickarparti med fokus på unga människor och förnyelse i politiken, till att bli ett parti med relativt stor väljarbas och representation både i det nationella parlamentet och EU-parlamentet.

M5S slog igenom på allvar i den  ital­­­­­­i­enska politiken i valet 2013, då partiet fick omkring 25 procent i valet till depute­radekammaren, en av de två kamrarna i Italiens parlament.
Annalisa Camilli är inte ensam om att beskriva Femstjärnerörelsen som svårplacerad och motsägelsefull på det poli­tiska fältet.

– Från början var det många från vänstern och framför allt miljörörelsen som kände att de äntligen hittat en plats för att driva miljöfrågorna som inget poli­tiskt parti tidigare velat ta på allvar, säger hon.

Partiet förespråkar medborgarlön som ett sätt att bekämpa den utbredda fattigdomen i landet – en fråga de även driver på EU-nivå. De har alltid betonat aktivt deltagande i politiken och låter alla medlemmar rösta online på vilka politiska förslag de vill ska genomföras.

– Samtidigt har partiet konservativa hållningar i frågor som rör protektio­nism, nationalism och migration, säger Annalisa Camilli, och understryker att det helt enkelt är svårt att förutse partiets ståndpunkter vad gäller politiska sakfrågor.

Med utnämningen av Luigi Di Maio menar hon att partiet nu lägger tonvikten vid en borgerligt profilerad ledare med korrekt uppsyn och diplomatisk ledarstil. ”Disciplin och ära”, som Di Maio själv underströk under tacktalet vid parti­konventet i Rimini.

På konventet var migration ett av de teman som avhandlades från den stora scenen, vilket ger en signal om att migrationsfrågan kan komma att bli den fråga som avgör utfallet i vårens val.

EU-parlamentarikern Laura Ferrara höll två framföranden, vilka illustrerade ambivalensen i partiets migrationspolitik. Inför en mindre, till synes initierad, publik höll hon å ena sidan förvånansvärt tekniska och detaljerade utläggningar om hur asylpolitiken fungerar i praktiken och kritiserade skarpt Italiens och EU:s Libyen­avtal utifrån det människovidriga kaos som råder där.

Från den stora scenen och inför folkhavet av tillresta Femstjärneanhängare hade hon å andra sidan både en hårdare ton och retorik och gav bland annat det främlingsfientliga högerradikala partiet Lega Nord en känga.

– Till skillnad från ”La Lega” har vi tydliga politiska förslag på migrations­området, sade hon.

Ett av dessa förslag handlade om att illegal migration måste bekämpas genom att erbjuda legala alternativ, utan närmare precisering.

– Det kan till exempel handla om att asylansökan upprättas redan i Afrika, kanske inte i Libyen, där vi vet att situationen är svår, men i andra länder där det är möjligt, säger Laura Ferrara när Arbe­taren kontaktar henne för att be henne förklara.

Därmed ansluter sig partiet till en asylpolitik som förespråkas av flera tunga EU-länder, såsom Frankrike och president Emmanuel Macron, och som syftar till att flytta EU:s gränser längre bort.

Giuglia Rodano framhåller migrationsfrågans försåtliga roll inför valet.

– Den sittande regeringen visar stolt upp hur duktiga de varit på att stoppa migrationen till Italien, och på så vis försöka konkurrera med högern om att vara bäst på att stoppa migrationen.

Men enligt Giuglia Rodano handlar migra­tionsfrågan om något mycket större, nämligen det faktum att nästan en hel kontinents folk är i rörelse.

– När det händer kan inte den första tanken vara att avvisa alla dessa miljontals människor, eftersom det är omöjligt. I stället behövs en politik som tar sig an andra samhällsfrågor på allvar, säger hon.
– Det handlar om Afrikas utveckling, det koloniala arvet och hur det fortsatt utnyttjas, flyktingmottagandet samt frågor som rör socialpolitik, integrationspolitik och rättvisefrågor.
Giuglia Rodano uppmanar människor att se migranterna som allierade i kam­pen mot de verkliga problemen.

Under året som gått har nyhetssändningar utan inslag om migration varit sällsynta. I takt med att månaderna förlöpt tycks även tonen mot utlänningar ha trappats upp.

Annalisa Camilli från Internazionale menar att media generellt har gått från att beskriva migranter som värnlösa barn, oförmögna att ta hand om sig själva och än mindre fatta egna beslut, till att framställas som våldtäktsmän.

På så vis, menar hon, har massmedia bäddat för att migrationsfrågan ställs på sin spets inför det stundande parlamentsvalet. Och det handlar om vilket parti som kan bekämpa den verklighetsbild som målas upp mest effektivt.

– Media har ett enormt ansvar, säger Giuglia Rodano, som menar att flyktingarna som kommer till Italien utgör en hanterbar situation, men som media framställer som något okontrollerbart.

Forskaren och feministen Giorgia Sera­­ghetti från universitetet Milano-Bicocco säger att bakom det hårda tonläget mot de flyktingar och övriga migranter som kommer till Italien ryms, framför allt inom de högerradikala partierna, även en idé om att värna den naturliga familje­modellen för att på så vis skydda den egna ”rasen”. Underförstått finns en tanke om att kvinnans roll är den traditionella uppgiften som handlar om att reproducera nationens barn.

– För att kunna göra det måste unga människor från andra länder hindras från att kunna bosätta sig i Italien, säger Giorgia Seraghetti.

Hon varnar även för att den populistiska antimigrationspropagandan har ätit sig in i den feministiska rörelsen.

– Jag tycker mig ha märkt att vissa börjar gå i fällan och målar upp en konflikt mellan italienska kvinnors frihet och hotet från islam, säger hon.

Giorgia Seraghetti är även oroad över det faktum att det inte finns något egentligt motstånd, att antikropparna mot växande främlingsfientlighet,
natio­nalism och nyfascism är få i det italienska samhället.

Opinionsundersökningarna pekar på att den 81-årige mångmiljardären Silvio Berlusconi med sitt högerpopulistiska parti Forza Italia kanske kommer att kamma hem segern i valet tillsammans med bland annat Lega Nord i en höger-center-koalition.

Forza Italia har tillsammans med PD och La Lega drivit igenom en ny vallag för att öka chanserna att blockera Femstjärne­rörelsen, som tros få flest röster, från att vinna en majoritet. Det skulle i så fall innebära att Italien fortsätter på samma väg som man beträdde 1994, då Silvio Berlusconi blev landets premiärminister för första gången.