Zimbabwes auktoritäre härskare Mugabe har äntligen avgått. Samtidigt sker ett förlopp av motsatt karaktär i Kambodja, där den lika långvarige ledaren Hun Sen försöker stärka sin makt. Förhoppningsvis kommer han inte att ro hem spelet.
Robert Mugabe styr inte längre Zimbabwe.
I tisdags avgick han, efter att ha lett landet i mer än 38 år, varav 30 som president. Det var en militärkupp den 15 november som blev början till hans fall, men det som verkligen beseglade Mugabes öde var de massiva folkliga manifestationer mot hans styre som följde – på gator och torg i huvudstaden Harare och runtom i Zimbabwe. Efter att i många år effektivt lyckats manövrera ut och splittra alla som tyckts kunna hota hans ställning fick 93-åringen till slut kliva åt sidan.
Nästan samtidigt utspelade sig ett förlopp av rakt motsatt karaktär i Kambodja. Premiärminister Hun Sen, som också han regerat sedan 1980-talet, har den senaste tiden befäst sitt redan auktoritära styre, och i slutet av förra veckan upplöste Kambodjas högsta domstol den största oppositionskraften, Nationella räddningspartiet. Därmed tycks de enda som kunde hota Hun Sen och regeringspartiet KFP inför nästa års val undanröjda.
I båda fallen har ett till namnet demokratiskt system i praktiken kommit att innebära ett allt mer auktoritärt styre.
Det finns ett antal inte obetydliga likheter mellan Zimbabwe och Kambodja. I båda fallen handlar det om unga stater i tredje världen, grundade på territorier som tidigare varit koloniserade av européer. I båda fallen har regeringspartierna – i Zimbabwe ZANU-PF, i Kambodja Kambodjanska folkpartiet KFP – sina rötter i befrielserörelser som betecknat sig som socialistiska och antiimperialistiska, och som grundat sin legitimitet i föreställningen om att ena nationen mot dess fiender (i Kambodjas fall är rötterna dock något mer brokiga, eftersom Hun Sen och KFP tillhörde den Vietnamstödda oppositionen till Röda khmererna från slutet av 1970-talet). I båda fallen har det varit omöjligt för andra än övervintrade antiimperialistvänsterromantiker att se någonting progressivt i de styrande partiernas utveckling (även om de västliga ”antiimperialisterna” i fallet Kambodja ibland haft fullt upp med att romantisera de störtade Röda khmererna). I båda fallen har ett till namnet demokratiskt system – sedan 1990-talet med på ytan allt tydligare drag av de västliga parlamentariska modellerna – i praktiken kommit att innebära ett allt mer auktoritärt styre, med såväl tillslag mot oppositionen som direkt valfusk i den politiska verktygslådan.
I Zimbabwe är läget i dag kritiskt – Robert Mugabes lika brutala som ansvarslösa politik har sedan flera år tillbaka försatt det bördiga landet på randen till svält. Samtidigt finns nu ett hopp som vi inte sett på många år. Säkerligen vill militären och den nye presidenten Emmerson Mnangagwa – under flera år en nära allierad till Mugabe – göra allt för att utnyttja de folkliga protesterna till sin fördel och befästa sin makt. Men frågan är om befolkningen kommer att låta sig tuktas denna gång.
Förhoppningsvis slocknar inte den oppositionella glöden runtom i det kambodjanska samhället.
I Kambodja ser det på ytan mörkare ut än på länge. Men bakgrunden till Hun Sens och det styrande skiktets drastiska åtgärder är förstås att de inför valet nästa år känt sig allt mer hotade. Förhoppningsvis slocknar inte den oppositionella glöden runtom i det kambodjanska samhället.
Som händelserna i Zimbabwe pekar på är den tiden förbi när en auktoritär ledare kan räkna med att få härska genom att spela befrielsehjälte.