II. Äntligen spricker den här förbannade, förtätade, deprimerande andan som legat och kvalt och kväljt i Europa. Och vi som gått hemma och svurit och knutit nävarna i byxfickorna, såvida vi inte slagits med de svenska nazisterna, vi har alltså en möjlighet, tror vi, att försöka hejda dem. Vi hade ju betraktat den tyska arbetarrörelsen, den […]

II.

Äntligen spricker den här förbannade, förtätade, deprimerande andan som legat och kvalt och kväljt i Europa. Och vi som gått hemma och svurit och knutit nävarna i byxfickorna, såvida vi inte slagits med de svenska nazisterna, vi har alltså en möjlighet, tror vi, att försöka hejda dem. Vi hade ju betraktat den tyska arbetarrörelsen, den tyska fackföreningen, som en utav de starkaste i Europa. När trots detta fascisterna övertar makten eller får makten, då faller alla de här organisationerna. De är bortblåsta på noll och ingenting. Kvar finns den nakna, brutala fascismen.

Bengt Segerson

 

—

 

Skepp ohoj, Ingemar Bäckström och upp i skutan med dig, ut på böljan den blå!

Ingemar i fören med blicken i horisonten: så här är det med vatten, tänkte han, att himlen färgar av sig, en skär himmel ger ett skärt vatten, men det under spelar också in: sjögräs, fartygsvrak, fiskar i guld och koppar. Horisonten kunde tas för ett avslut, men den flyttade sig gäckande till dess att land kom och bröt sönder den.

Vad står du här för?

Det var Einar Byggmark, norrlänningen, de hade haft sällskap från Gävle. Ingemar fick för sig att han inte syntes, därför var det svårt att svara. Var han i den här tiden eller i en annan? Var det här bara ett underligt minne och Einar en del av det? Vindarna var skarpa och Einars blick mjuk som en vänskapsblick.

Jag undrar när vi är framme, svarade Ingemar.

Vi ska först till Antwerpen och sen till Paris, sa Einar, som om Ingemar inte redan visste det, och som om det var svar på frågan.

Hur kan horisonten vara så rak? Fast havet är fullt av vågor, och allt som händer under ytan, valar och skit.

Jag tror inte det finns valar här –

Einar lutade sig ut över relingen som för att se efter. Och det är inte mycket magi med horisonten, det är bara en plats där hav och himmel möts. Det går att räkna på avståndet till just den horisont som vi ser där borta.

Det hade varit roligt att se en val, eller i varje fall en haj, sa Ingemar.

Jag tycker det är overkligt nog som det är.

Einar Byggmarks blick försvann också den ut i horisonten. Om den fortsatte flytta sig så där skulle de aldrig komma fram. Einar gäspade, lade handen på Ingemars axel. Bra om vi försöker få nån sömn, sa han.

Ingemar slogs av det oerhörda att han stod bredvid en människa, en något äldre norrlänning med hög panna och grova skogshuggarhänder, som var på väg åt samma håll som han, in i samma okända.

På nyårsnatten bombades Puerta del Sol i Madrid. På nyårs- dagen hade tretton män lämnat Göteborg. Däribland Ingemar Bäckström. Och Einar då, och Ragnar Fjällgren och Klas Andersson, som var yngst och buttrast. Tåget gick till Esbjerg på Jyllands västkust och därifrån båt till Antwerpen, sedan tåg igen till Paris. I Antwerpen hade de träffat skåningen Torsten Vikman som åkt via Hamburg, rätt genom Nazityskland. Han beskrev hur Hitler Jugend marscherat utanför stationsbyggnaden, vrålande med knivar och bajonetter.

Det blev allt mer uppenbart att världen vände sig bort från Spanien. Teologistuderande Olle Meurling var den förste stupade svensken som uppmärksammades. Han hade bara varit i Spanien i fem dagar när han anmälde sig som frivillig i en stöttrupp i Boadilla. Ingemar fick tugga ett tag på de orden: frivillig, i en stöttrupp. Det var ett självmordsuppdrag.

De pratade om det när tåget rullade mot Frankrikes huvudstad. Torsten, byggarbetare från Landskrona, hade läst om det. Hans underarmar, som lade sig över tidningen, var lika breda som Verner Holms.

I varje fall, sa Vikman (och till och med lät som Holm, ettrig, med flottig lugg över ena ögat), nu går det in vänster- poeter, svenska, och engagerar sig – på håll alltså.

Det är väl bra, sa Ragnar Fjällgren. Det är ju nåt ofattbart, som det behövs sättas ord på.

Jo jo, de känner väl att de gör nåt.

Meurlings död väckte något som det inte gick att skaka sig fri ifrån. Att en ung, blond, uppenbart hygglig prästson dött i en blodpöl i ett främmande land. Och att han gjort det av fri vilja. Om det gick att säga så. Samtidigt fortsatte England och Frankrike att försöka gnugga ihop ett förbud mot inresa och Sverige var med på ett hörn och fnulade, riksdagsmän höjde sina röster kring ord som »statsfientlig verksamhet«.

Och här då, grabbar… Torsten pekade i tidningen fast ingen av dem såg mer än den uppochnervända bilden på Meurling. I ett tal kallar en folkpartijävel Meurlings död för tämligen gagnlös heroism. Och Sandler då, som ett satans eko: Heroiskt oförnuft… Våra närmaste uppgifter ligger i Norden. Och vad fan är Norden?

En självgodhetens avkrok, hördes Klas mumla.

Jo men precis, sa Einar, med ännu lägre röst – där alla människor är fria? För all framtid?

 

I Paris blev de inkvarterade på Hotell Europa och fick genomgå läkarundersökningar på Maison des Syndicats, fackföreningarnas hus på 8 avenue Mathurin-Moreau. Varför vill ni åka till Spanien? Unisont svar: Enad front för demokratin, genom internationalism, mot fascism! Inte prata om socialism eller kommunism och absolut inte anarkism.

På 8 avenue Mathurin-Moreau syntes inte en enda knuten näve i luften. Ideologierna puttrade under ytan och kom upp som pustar, särskilt om fönstren öppnades ut mot den anonyma vintergatan utanför, innanför vilkas husväggar fransmännen satt med croissanter och mörkt kaffe, som karikatyrer.

Dette er nedverdigende, hörde Ingemar en ung norrman med yvigt hår muttra.

Det er viktig at ingen nazister eller andre uautoriserte infiltrerer, svarade en äldre kamrat med skepparmössa och såg märkvärdig ut. Det er mange med uren mel i posen.

Man är inte ute efter äventyrarna utan ideologier som skenar iväg, instämde Torsten och lade en hand på Ingemars axel, som om det var han som haft invändningar. Torsten fortsatte: Komintern ser allvarligt på det här, det finns många knäppgökar, men inte du väl, Bäckström?

De fick skriva på en förbindelse om krigstjänstgöring. Nästan ordagrant (Ingemar fick hjälp av sjömannen Nils Green med översättningen) ett löfte om att »återupprätta regeringsmakten över Spaniens territorium«. Kontraktet saknade tidsbegränsning. Det fanns de som hoppade av redan i Paris.

Ingemar, Einar och Torsten delade rum på hotellet. En kväll i Paris, sedan skulle de vidare till Perpignan och över Pyrenéerna. Torsten Vikman stod framför spegeln och kammade håret. Spegeln hade en spricka rätt över halsen. Han nynnade på Santa Claus is coming to town… hade rätt bra sångröst. Einar låg på sängen och stirrade i taket.

Hörni, sa Torsten, ryck upp er nu. Vi ska ut och göra Paris.

Men förbudet då? sa Einar. Den ynkliga rösten passade illa ihop med hans stora kropp.

Det struntar väl vi i, sa Torsten. Det såg ut som om hans huvud och kropp inte satt ihop, såg han det inte själv? Han bytte om till skjorta. Den skulle vara vit, men lyckades inte. De hade hört om spioner, svarta bilar som sökte av området om kvällarna, papper som skulle visas, frågor som ställdes. Har det ens hänt att nån skickats hem? frågade Einar, det kändes som om han pratade för sig själv. Är hela Europa ett fascistnäste?

Ingemar ställde sig vid fönstret. En kall klump i magen. Han letade bland minnena efter något som liknade det här. Han hade aldrig varit utanför Gävle och som längst hade han cyklat ut till Bönan och fyren. Med Klara en riktigt varm dag. De sprang mot vattnet och det var förtretligt att hon var snabbare i än han.

Kom igen nu, sa Torsten. En sista kväll, grabbar.

De kände inte varandra. Ingemar hörde röster genom väggarna – fick för sig att samma scen utspelade sig överallt på hotellet. En sista kväll, grabbar. På olika språk.

Vi ska väl inte avrättas i morgon, sa Ingemar och försökte låta skämtsam, men Torstens nynnande upphörde. Einar reste sig och drog handen genom det tunna håret.

Vi går ut då, sa han.

Ingemar var ingen sådan som bara följde med. Han drog upp axlarna och kragen. Inga billyktor sökte hans ansikte, ingen frågade vem han var. De gick åt olika håll, i mindre grupper. Månen såg likadan ut som i Gävle, men inget annat liknade. En dansk som hamnat i samma grupp pratade om en bordell, den var lätt att hitta, sa han. En sista kväll. Torsten Vikman hade en fickplunta. När Ingemar sa nej rynkade Torsten ihop hela ansiktet. Han, dansken och några till gick vidare. Einar, Ingemar och den unge norrmannen, han med det yviga, vita håret, stod stilla i det främmande kvarteret. Mordt pekade mot en bar. Han berättade om de senaste republikanska framgångarna vid Escorial och Guadarramafloden. När de stod med en butelj rödvin i bardiskens gröna ljus berättade han om en regeringsflygare som skjutits ner och hamnat på fel sida, alltså på fascistsidan. Ett par dagar senare, sa han, släppte fascisterna ner ett paket i fallskärm över Madrid. I det väl inslagna paketet låg den styckade kroppen. Det lät som om han varit där när paketet slog i marken. Blodindränkt, sa han och tittade ner på sina fötter.

Perpignan var den sista anhalten före Pyrenéerna och gränsen. De fick inte visa sig ute men på hotellets innergård åt de en sista middag på fransk mark. Trädstammarna runt om dem var fulltecknade med namn på de som varit där innan. Einar och Ragnar skrev dit sina, men Torsten tyckte det var skrockfullt, Klas himlade med ögonen, Ingemar lät bara bli. De fick kött, gula bönor och rödvin. Det var sol och plusgrader. Efter maten plockade flera fram brevpapper och en av tyskarna lyfte sitt kuvert och kysste det. De som såg ville flina men munnarna hade stelnat. Vad skulle Ingemar ha skrivit till Klara? Önskat henne lycka till med ungen? Han hörde raspandet av pennor, såg foton stickas ner eller plockas fram och skickas runt. Små rektanglar av kärlek och längtan. På långt håll såg alla fästmöer och fruar likadana ut: finklädda med lockade luggar, leenden som inte visade tänder. Hade han fått ett foto av Klara? Hade han lagt det i byrån bredvid fåtöljen i det trånga, skeva rummet – hur hade det kunnat bo en hel familj där? I översta lådan måste han ha lagt det, ihop med fotot på mamman och fotot på Ingemar när han var liten, kanske sex eller sju år. Det hade tagits på tivolit vid ett sådant där målat plank, och han sköt ut huvudet för långt ur tyngdlyftarens kropp, det såg inte ens roligt ut. Den strama mittbenan stack fram under tyngdlyftarens panna. Hade mamman skrattat? Klaras hår var mörkt som… som brunt. Hon log inte. Mammans blick missade kameraögat med en millimeter och bluskragen var uppvikt på ena sidan.

Vad gör du? frågade Einar.

Ingemar ryckte på axlarna. Han gjorde ju ingenting. Ville titta Einar i ögonen åtminstone. Jag sitter. Jag lever. Jag har nyss druckit ur vinet som du ser. Jag tänker. Jag vill inte tänka. Jag vill inte titta på de där inristade namnen – ser du så djupt vissa ristat? Jag vill springa över gränsen fort som satan, den kan inte vara långt bort, kasta mig in, få det överstökat. Jag förstår inte meningen med att sitta här och vänta och vältra sig i minnen. Jag hade gärna skrivit till Verner Holm om han inte var död. Vad skulle du ner i ån att göra? Det hade jag kunnat skriva. Armarna kändes blytynga. Så klart kunde han inte skriva något, för inget hade hänt än. Inte ens i Paris. Där hade de bara klämt på hans kropp, testat synen, lyssnat på lungorna, känt på pungen, fan kollat in mellan skinkorna på honom. Joel Hägglund hade aldrig klarat sig igenom en sådan undersökning – hade aldrig blivit godkänd. Men han kom över gränsen och visade sig vara starkare än de flesta. Han hade gjort skillnad. Stammarna fylldes på med namn. Stämningen blev uppsluppen, det var vinet, nerverna, de satte punkt, lade ner sina pennor, och breven samlades in. Ingemar såg tysken, som han trodde hette Schmidt, hålla kvar i sitt, det såg ut som om det slets ifrån honom.

De rullade upp i Pyrenéerna i turistbussar. Ragnar, som satt framför Ingemar, sa att det snart skulle bli illegalt. I Göteborg pratade de inte om annat i klubben. Jävla regeringen, svikarna, som skulle förvägra folk att hjälpa till, sätta stopp för solidariteten, som om den var farlig på något sätt.

Den är ju början på revolutionen, sa Ingemar, eller hur?

Klart som fan att den är farlig.

Ju längre vi glider in i våra bubblor, sa Klas Andersson med låg röst. (Han kallades redan Professorn av Torsten som skulle sätta smeknamn på alla.) Vi kommer att få klättra i mörker sen.

Nej inte vi för helvete, sa Torsten, vi sitter ju här och är… Han ryckte Mordts bok ifrån honom… på en turistresa! Han höll upp boken, Gud og staten. Det skrattades och han slog upp en sida på måfå. Det här går ju inte att läsa, sa han och räckte tillbaka boken.

Mordt läste högt: Det är utmärkande för alla privilegier och för alla privilegierade ställningar att de dödar människornas hjärta och själ.

På ena sidan avgrund, lodräta klippväggar, på den andra fascistspioner. Landskapet på den spanska sidan var lika mörkgrönt som i Perpignan. Byggmark fick något blankt i ögonen när den spanska gränsvakten knöt och höjde näven i folkfrontens hälsning. Jublet steg. Det var Schmidt som började sjunga Internationalen och de föll alla in i sången på olika språk.

Små, små vägar korsar varandra, vad som helst kunde ha ställt sig i vägen och då hade han inte suttit här, Ingemar, i mörkret, högst upp på Pyrenéerna. Han undrade vad Jonasson i hamnen tänkte. Och Larsa. Plötsligt var han bara borta. Ryktena skulle gå. Sedan skulle Larsa fråga i lokalen och få veta. Han skulle gå i snöslasket och fundera. Han och hans familj var grannar med Astrid Olsson på Tredje tvärgatan. Astrid arbetade också på Makaronifabriken så snart nog visste Klara också. Hon skulle inte tycka om att få höra det av någon annan, och särskilt inte från Astrid, fast det var inte säkert att Astrid berättade. Nå, hon skulle ändå få veta tids nog. Jag har inte sett Ingemar på länge. Vad bryr du dig om det?

På ett sätt hade de varit som hund och katt, han och Klara, på ett annat sätt var det mycket som var lika: ensambarn som inte riktigt passat in –

In i vad? skulle Klara ha frågat.

Han såg framför sig att de gick bredvid varandra. Och våra pappor försvann, Klara, sa han.

Min pappa dog, invände hon. Han föll från ett tak, de trodde han druckit men han drack inte, mamma fick knappt någon kompensation.

Hon halkade efter och Ingemar tröttnade, det var inte hans ansvar att hålla ihop dem, det var alltid hon som tjatade om det där kladdiga vi:et och framtiden.

Ändå, en sista sak, Klara: Den isolerade känslan, den osynliga stramande hinnan över huden, du känner också den, eller hur? De här vägarna ska du vandra, fram och tillbaka i evighet. Hon svarade inte. Han väntade in henne. Det hade han aldrig gjort förut.

Himlen var ovanligt mörk, det var vindstilla men männen låg hopkurade tillsammans. Han spanade neråt dalen utan att kunna se något. Den sista biten innan stoppet hade de behövt gå, de fick veta att kontrollkommissionen börjat göra turer så vi måste ligga lågt, inte röka, inte prata. På särskilt branta partier var det svårt att få fäste och Mordt skadade sin hand på en vass klippkant. Det var ingen fara. Han blundade och lade örat mot Joe Hills port, hörde måsar, båtar. Närmast honom låg Einar, han sov oroligt under den öppna, kalla himlen. Ingemar såg himlen lysas upp, inte av solen utan granater. I slänten längre ner betade fåren grått gräs, i ett annat liv hade de vaknat av deras klockor.

De samlades i en medeltida fästning i en trång dalgång nära Figueres. Vyn var… Ingemar hittade inget ord för den. De delades upp i olika rum, nationaliteter för sig. I Ingemars rum bodde också Ragnar Fjällgren, Räven kallad (på grund av håret, men det var inte uppseendeväckande bara rödblont), bagare från Göteborg; Torsten, grovarbetare och ärkekommunist; Einar Byggmark, skogsarbetare och syndikalist från Storumans LS; Klas Andersson, student från Stockholm; och slutligen örebroaren och sjömannen Nils Green. Han hade mönstrat av i Amsterdam för att därifrån ta sig till Spanien. Det var överlägset flest sjömän som gått med i Internationella brigaden, dels av rent logistiska själ men också, sa Nils Green, för att de sett i närbild vad kolonialismen gör mot människor.

Besättningarna är nästan helt igenom röda av den anledningen, sa han.

Det var sent och allt kändes främmande, de satt på tunna madrasser. Torsten snackade mest, och rökte, bjöd runt. Han frågade om någon visste något om den här hålan, Figueres. Klas hade druckit för mycket och sluddrade när han sa: Salvador Dalí är härifrån. Minnets envishet, sa han. Va fan snackar du om? sa Torsten. Det är en tavla, sa Klas, med tiden som liksom rinner ut. I rummet fanns ingenting på väggarna. Det drog kallt. Det var väl ett spökslott.

Det blev mitt i natten och kolsvart, men Ingemar kunde inte höra att någon sov.

Klas harklade sig och det var tydligt att Torsten tog tag i det i mörkret:

Varför åkte du hit då, Professorn?

Det var Ung Front, sa Klas. En kamrat där som reste och ville jag skulle komma efter. Han åkte i november.

Strongt, sa Torsten.

Jag sa det bara till syrran.

Jag har två småflickor hemma, hördes Ragnars röst. Jag har kort med mig, ni får se i morgon. Min fru heter Karin och arbetar på samma bageri som jag i Majorna.

För mig var det som om jag lämnade en skog för en annan, sa Einar. Det var rätt så välorganiserat i min skog – det blev skit med det sen men… jag vet hur bra det kan bli om vi arbetare själva får bestämma. Man hjälper ett arbetslag i kris, försöker baxa bort en trädstam från en kropp. Det är ett praktiskt arbete. Man glömmer bort att det är tungt för att man måste göra det.

Jag har inget alls där hemma, sa Ingemar. Om det nu ska vara en anledning att slåss. Mest var det väl att jag inte kunde sluta tänka på det.

Han väntade, hörde andetag djupna i mörkret. Han fort- satte:

Jag minns inte att jag slagits för något avgörande förut.

Från Figueres skulle de vidare till Barcelona för att hämta mer folk. Barrikaderna låg i sicksack längs vägen, vaktposter stod uppställda med bajonetter. De satt på lastbilsflaket med salt havsvind i ansiktet, resan tog en hel dag.

Utanför Barcelona Nord, där lastbilen släppte av dem, stod träd med rötter ovanför marken och bark som elefant- hudar och pekade riktningen med sina grenar. Husen böjde sig över dem när de rättade till ryggsäckarna. Där fanns platta hus som liknade kulisser, och tjockare hus med gjutjärns- balkonger, som hyste hemliga innergårdar där tvätten från de olika balkongerna nästan nådde fram till varandra och särskilt när vinden tog fart. Men togs de inte in om nätterna kunde de vakna stela som kartong.

Husen hade sett staden omkring dem växa, sett människor komma och gå, avskydde kulsprutesmattret, de staplade sandsäckarna i bågar vid deras kroppar, och än värre: häst- lik, vars lukt satte sig i väggarna direkt. De mindes doften av rökelse och krysantemum. Tyckte mycket om ljudet av kristallkronor och skratt. De ville bli omhändertagna. Det fanns väl därför inget hus som inte uppskattade vajande palmer, mönstrade keramikplattor och skira spetsgardiner som släppte in lagom med ljus.

På kvällen såg husen på Gran Vía Ingemar och Ragnar komma gående. Träd och väggar bar skotthål, men det där blodet som tidningarna rapporterat flöt längs gatorna såg de inget spår av.

Tvärgatorna öppnade och slöt sig, från Leninkasernen via Plaça d’Espanya, mot Poble Sec. Spårvagnar rasslade som i Gävle men här dekorerade med vita bokstäver: FAI, CNT. Väggarna bar samma och andra bokstäver: UGT, POUM, vissa mer motvilligt än andra. Stolthet eller skam fanns långt innanför putsen, i bjälkarna, det fanns alltid en historia. Fönster tittade nyfiket på Ingemar och Ragnar när de gick neråt den skramliga Avinguda del Paral·lel. Husen var trasigare och vänligare här. Åt andra hållet, i Sants, låg barrikaderna tätare, liksom närmare Plaça Catalunya. På de platserna fick husen inte ha några krav. De ville bara fortsätta stå upprätta, med rum och kakelugnar i. I Gracía grävdes skyddsrum.

Jag hörde att kvinnorna förpassas från frontstriderna, sa Ragnar, till kök och post och sånt, och att de som stannar i frontlinjen blir straffade.

Straffade? undrade Ingemar. För att man slåss för republiken?

Ragnar hivade upp sin fickplunta.

Tycker du verkligen det är fruntimmersgöra att slåss?

Om det ska kunna bli en annan värld kanske allt måste förändras?

Jag skulle hellre dö än att se mina flickor bära gevär. De är solen på himlen och om de inte fanns skulle jag gå under.

Ingemar tänkte att han lät som Larsa, överdriven och självisk. Mina barn. Mitt liv.

Vi super oss fulla, sa han. Om det så är det sista vi gör.

Då log Ragnar äntligen. Ingemar som i ett tidigare liv ansett sig vara nykterist, tog klunkar ur Ragnars plunta som om det var lemonad.

Eftersom kroppen kopplat bort huvudet, eller vice versa, hade ansiktet försvunnit. Han kunde höra sin röst men kände inte att det fanns en mun. Han hörde skratt och kampsång och såg blå overaller. Blå dimma. Kände klappar på axeln. Någon sa Ingemar (han själv?) och det lät så underligt att han började skratta. Ur Ragnars plånbok ramlade foton av döttrarna ut. Han böjde sig ner för att plocka upp dem och ur barnansiktena växte vuxna ansikten fram, leenden fär- gade med läppstift. Ragnars döttrar – eller Larsas? – stod bredvid honom, högväxta, såg honom i ögonen – var det sorg, besvikelse? Fanns det inget ni kunde göra?

Nä, han ska inte ha mer, hördes Ragnars röst, skratt, och så kände han någon passera som han ville gripa tag i, en doft, ett minne. Han behövde följa efter den doften.

Bäckström, hörde han Ragnar. Skärp dig nu!

Bakom Ragnar ett led av flickor med anklagande blickar. Du skrämde bort dem, skrattade han.

Vilka?

Ragnar lade upp Ingemars arm på sina axlar.

Försök att inte vara så konstig i fortsättningen. De var ju snygga och trevliga.

Snygga?

Hernandez och Lorenzo, sa Ragnar, guiderna vi pratade med.

Dimman ville skingras men djupnade. Han behövde kräkas och sprang mot utgången. Restaurangen som en gång hyst fester med poesi och dovt klirrande flaskor släppte gladeligen ut dem.

Ingemars huvud sprängde. Ragnar skrattade åt honom: Du tål inte sprit särskilt bra va?

Klas satte sig motvilligt på tåget. Han hade fått för sig att hans vän fanns i Barcelona, sista brevet var stämplat där, sa han, men Nils försökte förklara att han med största sannolikhet befann sig vid fronten, förmodligen i närheten av Madrid, Barcelona klarade sig utan dem.

Du ska se att du hittar honom, försökte Ragnar och klappade honom på axeln.

Det är som att leta efter en nål i en höstack, sa Torsten. Du får väl hitta nya vänner istället.

Tågvisslan ljöd. I sista sekund kom ytterligare några på. Trängde sig in i den överfulla vagnen med höga röster. Einar flyttade på sig. Men Ingemar var kvar i sin dimma. Rösterna var för ljusa för att ha med verkligheten att göra. Han tänkte på vårfåglar, eller lika gärna höstfåglar, de hade samlats i den täta syrenbusken bredvid dasset på innergården, de skulle ge sig av söderut. Han undrade vad de pratade om.

So you are alive again? hörde han en av de ljusa rösterna. Engelskan var knackigare än hans, personen stod tätt intill honom. Tåget ruskade igång.

What? sa Ingemar, Ragnar och Torsten skrattade.

He is in his own world, sa Ragnar till främlingarna, som om han kände dem. Ragnar var bra på engelska, hade pre- cis som Joel Hägglund läst kurser på Arbetarföreningen. Ingemar stirrade på främlingarna och deras svartröda triangelmössor.

Den ena var kraftigare med mörkt krusigt hår som föll ut under mössan. Den andra spädare, ung.

Bäckström, det här är Conxa Hernandez och Luna Lorenzo. Från i går, om du minns. De ska vara våra guider.

Det var två kvinnor herregud! Dimman upplöstes och i ett svindlande ögonblick förstod han var han befann sig och vart han var på väg. Kvinnorna, i overaller och med gevären hängande över axlarna, gick vidare i vagnen. Han kände doften igen, varifrån mindes han den?

Jag tror inte att han kommer ihåg, sa hon som stod när- mast, hon med krusigt hår. Only foreigners drink like that.

Ingemar sträckte generat fram handen men de spanska guiderna gjorde, förstås, rödfronthälsning. Det skrattades än högre. Fåglarna lyfte från buskarna. Och det var fortfarande vinter. I Gävle. I Spanien. Men mest i Gävle. I Klaras rum, tänkte han och ville blunda, somna… han hoppades att hon hade ved och fotogen så det räckte. En sång togs upp från ett hörn i kupén. Einar och Klas riktade båda sina blickar ut genom fönstret, Klas var tyst, men Einar tog i – fast han inte kunde orden – och Ingemar hörde att hans röst darrade.

Nästa anhalt var Internationella brigadernas bas, Garde Nacional, i det platta, smutsiga Albacete. Stadens enda hotell var fullbelagt från vinden ner i källaren med milismän från olika länder. Lincolnbrigaden med britter och amerikana- re (egentligen för liten för att kallas brigad), Dimitroffbataljonen (med rumäner, bulgarer, polacker och finländare blandat), italienska bataljonen Garibaldi och Thälmann som mest bestod av tyskar men också svenskar, norrmän, holländare. Där fanns judiska kompaniet och kompanier med araber, berber och afrikaner. Det fanns en särskild muslimsk enhet där de flesta frivilliga kom från Maghreb. Albanerna utgjorde också en betydande grupp. De hade egenhändigt hopknåpade uniformer: fårskinnspälsar, filtar, vadmalsuniformer, safariskjortor, civila byxor. Vi ha tre kappor pr. 32 man. Några fick stövlar men de flesta fick nöja sig med ett par alpargatas med sula av hampa. Några tilldelades vapen. Andra fick för stora baskrar eller den trekantiga katalanska mössan (som skulle sitta snett över ena örat).

Papper och soldatböcker fylldes i. Guiden Hernandez tycktes vara med som informatör också, eller om hon tog på sig det självmant, höll spontana lektioner i politisk bildning. Hennes pappa, berättade hon, hade varit med och bildat CNT.

Befälhavaren för Internationella brigaderna välkomnade dem på tjurfäktningsarenan som gjorts om till garnison. Sanden yrde. Arenan var i uselt skick. Nationalister hade dödats där. De hygieniska förhållandena, liksom kosten på enbart bönor och surt vin, gjorde att de blev magsjuka. En polack och en tysk rök ihop. Den unga Lorenzo ställde sig på läktaren och skrek: Glöm inte! Varför reste ni hit? De lugnade sig. De var ingen bräkande fårskock, de stod inte i gryningen i Figueres med klockor om halsarna, de svarade: För att slå ner fascisterna!

Torsten, som utsetts till politisk kommissarie, läste högt från sitt kort att han skulle vara först i anfallet, sist i reträtten. Han hade också i uppgift att trösta, uppvigla och informera. Jag är som en jävla hjärndoktor, garvade han. Dessutom är det upp till mig att bestämma hur mycket vin ni får dricka.

Han blinkade mot Ingemar.

Einar mumlade att det bara var kommunister som fick höga positioner. Han viskade till Ingemar: Vi måste hålla ihop du och jag. Han var tio år äldre. Ingemar och Klas sågs som småpojkar fast det fanns spanska pojkar som inte var äldre än femton. Femtonåringar sida vid sida med gamlingar i nära femtioårsåldern. Det fanns ingen som förstod allt Ingemar varit med om.

Det var mitten av januari. Den värsta tiden i Gävle med snö som letade sig ända in i Klaras fyrspisrum. Ingemar såg henne elda och elda. Hade hon familj nu, med barn – nej inte redan, kanske till våren? Snön låg i drivor längs väggarna.

Han såg detaljer han inte tänkt på tidigare: de knypplade banden runt hennes gardiner, kuddarna i soffan, tidningar i drivor i skänken så lådorna inte gick att stänga. Filten som han legat under, och väntat på henne, och vetat att hon skulle komma. En ilning i kroppen som drog glädje med sig. Det var kanske det som var kärlek? Väntan, ilningen, glädjen.

På kvällen, på hotellet, drog Klas handen över luggen, om och om igen, försökte platta ut den såg det ut som. Han hade ett brev framför sig. Ett fotografi ramlade ner på golvet och Ingemar plockade upp det. Han såg en man med blond kalufs och brett leende.

Är det Paul? frågade han.

Mannen stod framför ett tält och bakom tältet en ravin och bakom ravinen ett berg. Ingemar räckte Klas fotografiet. Han skrev ju aldrig vart han skulle, sa Klas, han skrev bara att jag skulle komma. Men det sa han på Centralstationen också.

Ingemar såg Klas framför sig i en lägenhet med höga föns- ter. De vette mot vattnet som frusit runt båtarna. Klas tittade på fotot: solen och kroppen. Det var i början av december som han fått det sista brevet. Från ett anslutande rum hörde han föräldrarna bråka om vilka de skulle bjuda på julfesten och från vilken leverantör de skulle beställa julgrisen. Han såg Klas slå upp balkongdörrarna mot kylan för att sedan återvända till skrivbordet för att försöka formulera ett svar. Han höll pennan så hårt att knogen vitnade.

I november hade Internationella brigaden bildats och Paul var en av de första som rest och gått med.

De var flest tyskar och fransmän i Madrid, sa Ingemar. Vi har inte hörts av på sju veckor.

Det är inte lätt att hålla kontakten i ett krig.

Jag skulle ha stannat med syrran, sa Klas, vad fan skulle jag hit och göra?

Äh, det är dumt att snacka så, sa Ingemar, du är ju här nu.

Klas började riva i luggen igen. Utanför fönstret var det becksvart. Nätterna var mycket mörkare i Spanien.

Paul hjälpte mig att tänka annorlunda, när jag var med honom tänkte jag ingenting på döden.

Han tittade på fotot igen och det kom ett leende.

Du vet, jag pratar fyra språk flytande och ändå visste jag inte vad jag skulle säga till Paul. Han var den smartare av oss, för han vågade leva.

Klas stoppade ner fotot i kuvertet, tog av sig glasögonen. Finns det ingen du längtar efter, Bäckström?

Nä, svarade han, lite för snabbt. Han ville lägga till något men det kom inget mer.

Klas ryckte på axlarna. Tur för dig då.

Han lade omsorgsfullt ner kuvertet i bröstfickan på jack- an. Tittade på Ingemar.

Du säger väl inte det här till någon? Vilket då?

Deras blickar liksom fastnade i varandra. Igen såg Inge- mar rummet som Klas kom ifrån, som var så långt ifrån hans eget.

Äh, sa Klas. Bara strunta i det.

Albacete, dystra provinsstad med räta gator och vindpinade palmer, men bredvid tjurfäktningsarenan låg en lummig park med kerubfontän och sagobroar. Järnringen, visste Ingemar, slöt sig kring Madrid, och vägen till Valencia fylldes av flyktingar.

På garnisonen lärde han sig att putsa, olja, skydda gevä- ret mot fukt. Han lärde sig: ta isär och sätta samman. Han kunde inte minnas att han någonsin hört ett gevärsskott förut, än mindre avfyrat något. Han hade inte förstått att ett gevär var så tungt.

Han stod på arenan tillsammans med de andra. De skulle delas in i kompanier, det kändes som i skolan när de skulle välja lag till fotboll och fan om de skulle komma med den eller den slöfocken och förlora hela skiten. De spanade in varandras kroppar och blickar: vem skulle driva på, orka och våga, och vem skulle de få tjata på, gaska upp, all energi det skulle ta. Svenskarna var populära, även Klas med sitt vemod. Samtidigt sågs svenskarna som bortskämda, vilket fick dem att falla ner ett par snäpp på statusstegen. De hade inte varit med om något. Tyskarna hade Hitler och italienar- na Mussolini. Många av dem hade rest dit för att greppa det allra sista halmstrået. De kom underifrån på ett helt annat sätt än de som bara var arbetare. Många som stod där under de tomma läktarna skulle bli satta i koncentrationsläger det första som hände om Franco och hans generaler vann. Om de inte lyckades fly och få en fristad, men utan någon som helst möjlighet att återvända till hemlandet så länge fascister och nazister höll makten. En belgisk grabb riskerade femton år på tukthus för att han rest till Spanien. Jämfört med de andras ledare framstod Per Albin Hansson som rena rama jultomten.

Men det är ju relativt, sa Torsten som stod bredvid Ingemar. I jämförelse med framtidens statsministrar och presidenter kommer han att framstå som det arsel han är!

I jämförelse med framtiden, svarade Ingemar, där inga ledare behövs, framstår vi alla som ena jävla neandertalare.

Många av de frivilliga hade rest med Röda expressen – med tåg från Köpenhamn som stod i direkt förbindelse med ångbåten Esbjerg–Dunkerque – för att slippa resa genom Tyskland. Från Malmö gick en flygmaskin hela vägen till Amsterdam. De flesta kom, som Ingemar, över Paris–Perpignon.

De första frivilliga, sa Torsten, och lutade sig mot Ingemar, bestod mest av tyskar och italienare.

Och fransmän väl? sa Ingemar. Torsten lyssnade inte. När de gick genom Madrid blev folk livrädda, det var ju

Hitlers språk, så måste det ju ha känts. Men vad sjöng de om? Det fanns de som kunde översätta: de sjöng om klasskamp och frihet! Det måste ha känts skumt, Bäckström, att höra ett fiendespråk sjunga så vackert om det som handlade om dem.

De skulle bilda ett helt nytt kompani, de var flest svenskar, några norrmän, spanjorer och ett par tyskar, det blev upp till svenskarna att bestämma ett namn.

Ingemar behövde inte fundera länge. Joe Hill förstås, sa han.

Vem fan är det? grymtade Torsten.

Det var som om han satt i mammans knä igen och berättade. Det var en jävla historia han kom dragande med. Han var på väg att dra in Kristina Larsdotter, och mamman, men hejdade sig.

Men det är sant allting, sa han, åtminstone vad jag vet. Åtminstone att han blev dödad, fortsatte han, på samma dag som jag föddes. Skjuten i bröstet av borgarpacket, av hela världens kapitalist-as, för att han kämpade för socialismen, för människovärdet och rätten att leva jämlikt. Det kan väl inte finnas ett bättre namn?

Det han sagt översattes. Rösterna gick i omlott, och i små spår, som han lyckades följa, lät orden ganska lika. Det var som om han förstod dem. Han blev rädd att de andra skulle misstycka. Nils Green, sjömannen, och norrmannen Mordt hjälptes åt att översätta åt spanjorerna: Conxa Hernandez, Luna Lorenzo och tre yngre män varav två var bröder med efternamnet Rojas och den tredje, en ung hamnarbetare som kallades Peixos. Klas med sin språkbegåvning hade motvilligt förklarat för Schmidt. Ingemar såg att han var nervös. Luggen var kammad med olja. Spanjorerna försökte uttala namnet rätt och när Ingemar skrev ner det på ett papper blev uttalet ännu sämre: Chå Ijj. Hernandez, såg han, skakade på huvudet.

Och du menar att ni kommer från samma stad? sa Einar. Morsan eller farsan krockade säkert med honom i något gathörn någon gång. Fast det var innan han stack till Ame- rika. Och sen därifrån till Mexiko för att slåss med bröderna

Flores Magón, och Zapato.

Han tittade åt Hernandez håll. Jag tycker det är gjutet, sa Ragnar.

Hernandez sa något på spanska. Mordt översatte:

Det var anarkisterna som slog ner zapatisterna – de intellektuella anarkisterna som inte kunde se skillnad på hjältar och förrädare eftersom de inte befann sig mitt i kampen.

Men Joe Hill var där, mitt i, sa Ingemar. Han var ingen jävla intellektuell.

Mordt översatte igen. Hernandez såg fortfarande skeptisk ut.

Jag säger ja, sa Einar.

Du då, Klas? frågade Ragnar.

Om det verkligen är som Ingemar säger. Men jag har då aldrig läst något om honom. Han kan ju vara en uppdiktad person.

Jag har gått förbi hans hus, sa Ingemar. Det kan vara ett uppdiktat hus.

Klas log. Det fanns en ny glimt i hans ögon.

Glöm nu inte att det är jag som är politisk kommissarie här, kom Torsten in, det betyder väl ändå att man har något slags beslutanderätt. Och jag beslutar att vi härmed är kompani Joe Hill.

De var, höftat, sjuttio procent interbrigadister och trettio procent spanjorer, bröderna Rojas och Peixos hade nyss gått med i milisen. Ingemar såg framför sig hur deras mammor försökt hålla kvar dem, gråtande – men det gjorde nog inte Torsten. Vad Ingemar visste hade Torsten organiserat mot- stånd mot nazister och lyckats rätt bra med det varför polisen jämt varit i hälarna på honom. Han var närmare fyrtio och Ingemar föreställde sig att han kunde bära en häst om han gav sig fan på det. Einar var lång och stabil med tunt hår och stora händer. Ragnar med det rödblonda håret såg bra ut, om Ingemar kunde bedöma sådant. Ragnar och Torsten var kommunister, Ragnar mer frihetlig, svajande. Klas visste inte vad han var. Torsten retade honom för det. Genom Klas lyste sorgen och det gjorde honom till ett lätt byte. Det var inte bra med en sådan modfälld spelare i ett lag som stod inför sitt livs match.

Ingemar satt i matsalen, den sista morgonen i Albacete.

Torsten slog sig ner bredvid.

Bäckström, har du hört att vi ska vidare? Till fronten?

Torsten skakade långsamt på huvudet.

Nix, för vet du vad de jävla organisatörerna har hittat på nu då? Att vi ska till nåt satans Murcia, ännu längre bort från fronten. För utbildning. När fan ska vi få slåss?

Ingemar sa inget till Torsten om hur lättnaden spred sig – där han satt med sitt gevär som han inte begrep sig på, den var en kropp som levde sitt eget liv tung och livsfarlig. Han hade försökt se sig själv springa över fält och in i skogar med den där jäveln intill kroppen men inte kunnat, kanske skulle han vara redo efter Murcia.

De vet vad de gör, sa han till Torsten som skakade av adrenalin.

Det tror fan att de gör. Men packa ihop det ska vi. Det har jag fått i uppgift att tala om för er mähän.

Fronten, och berättelserna därifrån, blev som besynnerliga sagor, det gick inte att tro dem. Det var en gång ett krig som kom längre och längre bort, och när milismännen såg ut genom tågkupéernas fönster såg de bara det vackra orörda landskapet. Vissa träd kände han igen Ingemar och igenkännandet var en famn. Hans muskler slappnade av. Det bjöds hela tiden runt vin som fick sinnena att först skärpas – han hörde någon läsa högt: Fascismen är kapitalismens ändstation. Och därifrån kommer människan inte längre. När tåget stannade rusade hurrande kvinnor och barn in i vagnarna och överös- te klasskämparna med apelsiner och kyssar. De var också en del av sagan: de som rusade in med kärlek och försvann lika fort. Deras uppgift i sagan var att göra den uthärdlig. Perrongerna fylldes av bönder och bönders barn som gjorde rödfronthälsning. No pasarán! Bakom dem kunde det lika gärna vara karneval som krig, demonstrationerna liknade bröllopsyra. Kvinnor vinkade med grå sjaletter. Långsamma filmrörelser i svartvitt men frukterna var intensivt kolorerade för att hålla modet uppe.

Övningsbyn låg på ett universitetsområde en knapp mil ut- anför Murcia. Spårvagnen gick mellan platserna. Bergen omkring skiftade i olika gröna nyanser (hur fick träden fäste på bergssidorna?) Fikonträdens rötter klättrade ovanpå jorden. I El Palmar fanns gott om bröd och konserver och vin. Ingemar klev in i en ny bild, ett nytt minne, jag ska berätta för dig mamma: Vi får åka gratis på spårvagnarna. I butikerna behöver vi inte betala – om vi försöker blir de förnärmade. På kvällarna bjuds vi på underhållning på området eller inne i staden, det spelas gitarr, sjungs, dansas, men jag dansar inte, mamma, det har du sagt till mig en gång att jag inte är gjord för. Jag går runt bland vinrotsstubbarna, känner igen ljuset, marken… Jag tror jag har varit här förut men jag kommer inte åt minnet. På torget om natten utanför kyrkan och baren tänds spökljus. De som inte kan sova dras som flugor mot det ljuset, det är ett helvete att inte kunna sova när man vet att man nästa dag måste upp och göra sitt bästa, jag tror i varje fall att jag gör mitt bästa, mamma.

Han såg Hernandez, hon satt på en slänt vid en tom hage, böjd över sitt gevär, tittade inte upp när han passerade. Han ville sätta sig bredvid henne, bara för att känna doften igen, men det var inget sådant som Ingemar Bäckström gjorde.

 

Fortsättning följer…