I går var det jämnt hundra år sedan som oktoberrevolutionen i Ryssland – ömsom omnämnd som den ryska revolutionens "andra etapp", ömsom som "bolsjevikernas statskupp" – ägde rum, och bolsjevikpartiet under Vladimir Lenin grep makten. Vi återpublicerar här huvuddelen av en text av ekonomhistorikern Kristian Falk från Arbetaren nummer 36/1991, där han ger sin bild av var det spårade ur.
Kristian Falks text nedan publicerades ursprungligen i Arbetaren i samband med kuppförsöket mot Sovjetunionens president Michail Gorbatjov i augusti 1991. (Textens början, som tar avstamp i den kuppen, utelämnar vi här.)
Texten är skriven på ett sådant sätt att den kanske är lättast att ta till sig för personer som redan sedan innan har en viss kännedom om den ryska revolutionens skeenden och vad bolsjevikpartiet och dess kritiker stod för. Men låt inte det sätta käppar i hjulet – för den som känner ett behov av att orientera sig lite mer om dessa saker kan vi rekommendera till exempel de här artiklarna ur Arbetaren:
– Återblickar på Arbetarens samtida rapportering om revolutionen.
– Ledarartikel om bland annat ryska revolutionen från början av året.
– Recension av en bok om bolsjevikledaren Lenins resa tillbaka till Ryssland.
– Britta Gröndahls artikel ”När Lenin avskaffade syndikalismen”.
– Emma Goldmans hågkomster från det postrevolutionära Ryssland, i tre delar.
För den som tvärtom känner sig mätt på faktauppgifter och i stället sugen på att kasta sig in i diskussionen om revolutionens betydelse och när förloppet egentligen kan sägas ha spårat ur kan vi rekommendera att hålla utkik på nätet, för många av de arbetarrörelse- och vänstergrupperingar som fortfarande intresserar sig för saken vill i år ta tillfället i akt att ge sin syn på revolutionen, rörelserna och politiken. En del i en anda präglad av dogmatism – andra med ett sinne öppet för nya influenser.
Vi tillönskar er en givande läsning och reflektion!
Arbetarens redaktion
Bolsjevismens bankrutt – dags för bokslut och revision?
(…)
En förnyad kritik startar oundvikligen med tjatiga påståenden. Efter att i dryga 70 år ha upprepat att den ryska revolutionen föll samman inifrån, kan vi syndikalister nu hävda att detsamma gäller för bolsjevismen. Men framför allt kan vi nu tryggt visa på sambandet däremellan – och att socialismen begravdes redan i det första sammanbrottet! Jag kan inte låta bli att citera en stöddig, provokativ formulering vi hade 1977:
”Utan en strävan att förstå detta – revolutionens inneboende motsättningar – drabbas man ovillkorligen av ideologisk förstoppning. Vår förhoppning är dock att artiklarna i detta nummer ska fungera som laxermedel. De kan förstås te sig lite svårsmälta – beroende på vilket angreppssätt man tillämpar på den Ryska Revolutionen.”
Som vi såg det komplicerades problemet med den ryska revolutionens öde, av att arbetarna inte förlorade makten till den vedertagna kontrarevolutionära sidan. I stället förlorade arbetarna makten till ett (delvis) självutnämnt ”avantgarde”. De förhållanden och krafter som medförde att arbetarmakten försvann ledde inte till att borgarklassen återtog den makt man skaffat sig i februari 1917. Den samlade makten i det ryska samhället övertogs tvärtom av ett annat samhällsskikt – som delvis var intimt förenat med proletariatet.
Kanske hårdsmält, men det är ändå här vi måste söka förklaringen till att bolsjevikerna segrade i maktkampen under 1917. Som massorna av arbetare – och de flesta partimedlemmar – uppfattade bolsjevikernas omedelbara ambitioner, motsvarade de krav och behov som kom till uttryck i arbetarklassens självständiga kamp: All makt åt sovjeterna! Avsätt den provisoriska regeringen! Jorden åt bönderna! Fred!
Bolsjevikernas slagord uttryckte massornas egna önskemål vid denna tidpunkt – oberoende av vilket parti som satt upp dem.
Under sommaren och hösten 1917 hade den provisoriska regeringen och de moderata socialisterna blivit allmänt misskrediterade, med stödet till fortsatt krigföring och fördröjandet av reformer. Bolsjevikernas slagord uttryckte massornas egna önskemål vid denna tidpunkt – oberoende av vilket parti som satt upp dem. Att det stannade vid slagord, paroller som skulle föra bolsjevikpartiet till makten, finner vi i leninismens inneboende ”tendens” att ersätta arbetarklassen med partiet och att det agerar i arbetarnas ställe.
Enligt leninismen måste ju medvetenheten hos arbetarklassen tillföras utifrån – av ett självutnämnt ”avantgarde”. Vi ska strax granska hur avancerat detta parti egentligen var. Men som sagt, arbetarklassens ”spontana” medvetenhet behövde rundsmörjas – med bland annat fackföreningarna som transmissionsremmar. Eller som gudfadern Lenin själv uttryckte saken i Vad bör göras? redan 1902:
”Därför är det vår uppgift, socialdemokratins uppgift, att bekämpa spontaniteten, att dra bort arbetarrörelsen från trade-unionismens spontana strävan att komma in under bourgeoisins vingar och föra in den under den revolutionära socialdemokratins vingar.” (Valda verk, band 1 sid 113, Lenins kursiv)
Centralismen fungerade än så länge mycket knackigt.
En avgörande faktor till bolsjevikernas totala framgång låg paradoxalt nog i själva partiets natur 1917; i dess (då) lösliga struktur. Det är en myt att partiet skulle ha varit en enad och disciplinerad organisation – som handlingskraftigt och målinriktat stod i revolutionens ledning. Centralismen fungerade än så länge mycket knackigt.
Tvärtom är det slående hur handlingsförlamat och villrådigt partiet agerade under februarirevolutionen. Även under tiden fram till oktober. Handlingslinje efter handlingslinje drogs upp, för att sedan avlösas av åter andra. Men sedan Lenin i april fått delar av partiet att begripa vad som skulle komma, kan vi som en röd tråd skönja en växande strävan hos bolsjevikerna att komma till makten. Att han inte darrade på handen framgick ju redan i samband med 1905 års revolution:
”Vi sätter som vårt mål att underordna såväl de proletära som de icke-proletära massornas uppror under vårt inflytande och vår ledning samt att utnyttja det för våra intressen.” (Valda verk, band 1 sid 455-456)
Om detta maktövertagande skulle ske via den Konstituerande församlingen, sovjeterna, fabrikskommittéerna eller genom soldat- och matrosuppror var av helt underordnad betydelse. Men det väpnade upproret – med stöd av sovjeterna och fabrikskommittéerna – blev det medium som skulle föra bolsjevikerna till makten, fastslog Lenin i september 1917 i ett hemligt brev till Centralkommittén och stadskommittéerna i Petrograd och Moskva: ”Sedan bolsjevikerna erhållit majoriteten i arbetar- och soldatdeputerades sovjeter i de båda städerna kan och måste de ta statsmakten i sina händer.” (Valda verk, band 2 sid 312-313, Lenins kursiv)
I ett annat hemligt brev till Centralkommittén, skrivet på kvällen den 24 oktober kan vi ana de folkliga organens kommande underordnande:
”Om vi idag övertar makten, så tar vi den inte mot sovjeterna utan för dem. Att överta makten är upprorets sak; dess politiska mål blir klart efter maktövertagandet.” (Valda verk, band 2 sid 397)
Men även om kursen låg utstakad för Lenin och andra i partiledningen (men under stora interna strider hela 1917), fungerade partiet i praktiken illa i förhållande till teorin. Den självständiga arbetarkampen tvingade partiet att – för ögonblicket – överge den traditionella modellen. I stället kännetecknades partiet internt av en relativt demokratisk och decentraliserad struktur och aktionsmetod. Dessutom var man i detta ögonblick i hög grad en öppen massorganisation.
I stället kännetecknades partiet internt av en relativt demokratisk och decentraliserad struktur och aktionsmetod.
Massorna hade ännu så länge initiativet i detta dynamiska skede av revolutionen. Partiet var tvunget att modifiera sin roll som självutnämnt avantgarde. Det måste följa massan om det skulle överleva som revolutionär organisation. Partiet fungerade helt enkelt som eftertrupp!
Sett ur detta perspektiv var oktoberrevolutionen till stor del ett genuint uttryck för arbetar- och bondeklassernas styrka och makt. Men lika mycket en komplicerad politisk maktkamp som en militär strid. Den provisoriska regeringens öde var beseglat redan innan den försenade statskupp som genomfördes 24–25 oktober.
Hur som helst var bolsjevikpartiet år 1917 ännu inte den starkt disciplinerade, hierarkiska och underdåniga ”apparat” som det skulle komma att bli. Något både Lenin och Trotskij eftersträvade innan Stalin tog över! Men de var minsann kvicka i vändningarna.
De nederlag olika oppositionsgrupper led inom partiet, var inom denna ram tecken på – en återspegling av – de nederlag som arbetarna led till partiets förmån. Det som stod på spel var arbetarklassens ställning gentemot det parti som inrättat sig som ett nytt härskande byråkratiskt skikt. Urartningens speciella form, framväxt ur partiets byråkratiska makt, kan bara förstås i relation till den roll som den leninistiska teorin och den bolsjevikiska praktiken spelade.
Bolsjevikpartiet motsatte sig konsekvent den kollektiva förvaltningen; arbetarmakten i produktionen utgjorde ett direkt hot mot partiets makt i statsapparaten.
Bolsjevikpartiet motsatte sig konsekvent den kollektiva förvaltningen; arbetarmakten i produktionen utgjorde ett direkt hot mot partiets makt i statsapparaten. Med Lenin och Trotskij i spetsen insåg man (klarsynt) att om partiet förvaltade staten – medan sovjeterna/råden förvaltade produktion och distribution – skulle ett tillstånd av dubbelmakt föreligga. Det vill säga en dubbelmaktssituation som i en konfliktsituation skulle kunna medföra att sovjeterna övertog hela samhällsledningen och satte den (politiska?) byråkratin ur funktion.
Sex dagar innan den tionde partikongressen öppnades utbröt revolten i Kronstadt i februari 1921. Matroserna och befolkningen i Kronstadt ställde sig återigen i spetsen för en revolution, liksom de gjort 1905 och 1917. De var lika klara som bolsjevikpartiet över att ett tillstånd av dubbelmakt inte var möjligt, med sin paroll: All makt åt sovjeterna – inte åt partiet!
Visserligen var Kronstadtrebellerna med sitt program besläktade med den så kallade Arbetaroppositionen inom bolsjevikpartiet. Men dessa upprorsmän hade hunnit ett steg – och ett mycket viktigt steg – längre än den partilojala Arbetaroppositionen. Denna gruppering förespråkade fortfarande en slags uppdelning av makten; mellan partiet, staten och fackföreningarna. Det skulle leda till att många inte bara fördömde Kronstadtrevolten, utan även aktivt ingrep i striderna på vinterisarna i Finska viken.
Detta begränsade perspektiv bottnade i att Arbetaroppositionen visserligen börjat kritisera bolsjevikpartiet och dess politik. Men de bröt aldrig med ideologin; den leninistiska teori och bolsjevikiska praktik som Kronstadtrevolten – liksom Machno-rörelsen i Ukraina – utmanade direkt. Lenin brännmärkte på tionde partikongressen gruppen som en ”syndikalistisk och anarkistisk avvikelse” (Valda verk, band 3 sid 498‑501), vilket täppte till truten på bland annat Alexandra Kollontaj.
Den ryska arbetarklassens förväntningar uttrycktes inom partiet av Arbetaroppositionen och utanför detsamma av de Petrogradstrejker som föregick Kronstadtrevolten. Där fanns bolsjeviker som i strömhopp lämnade partiet. Kronstadts tragedi var just att ”goda kommunister” återfanns på båda sidor.
Partiets öppna flirt med sovjeterna och fabrikskommittérna fick ett definivt slut. En parantes sattes i leninismens historia, en parantes som säkerställde leninismens seger som bolsjevikpartiets teori och målinriktade dess praktik. Det var först under 1917 som Lenin – under hårt motstånd av partikadrer – hade betonat sovjeternas roll. Sovjeterna hade redan framträtt en gång, under upproret 1905 – då partiet motvilligt tvingades acceptera deras betydelse.
Men mellan 1905 och 1917 saknades sovjetprojektet i bolsjevikernas ideologi. Detta trots att sovjeterna hade spelat en framträdande roll 1905. Som den sluge – moderna – politiker Lenin var formade han vad vi kan kalla en linje 2 för att hålla ihop partiet i den revolutionära situationen; sovjeternas strategi omformades till bolsjevikpartiets taktik. Det som för många såg ut som en kovändning var istället en genialiskt formad språngbräda till makten.
I fortsättningen var det partiets maktambitioner som är det centrala temat i skrifterna.
Det är slående hur partiteorin lyser med sin frånvaro i de viktigaste skrifterna vid denna tid. Men hela revolutionens förlopp efter oktober 1917 kom att visa hur lite de radikala fraserna i Om proletariatets uppgifter i den nuvarande revolutionen (de så kallade Aprilteserna) var värda. Detsamma gäller i fråga om Staten och revolutionen. I fortsättningen var det partiets maktambitioner som är det centrala temat i skrifterna. Det var den ”gamla” leninismen som kom till heders igen, som den uttrycktes redan i Vad bör göras? från 1902.
Det som bara var en paroll 1904 med skriften Ett steg framåt, två steg tillbaka har idag blivit en paradoxal realitet. Bolsjevikernas ideologiska bankrutt har först nu hunnits ikapp av systemets fullständiga samhälleliga kollaps. Kanske det också innebär att saker kallas vid deras rätta namn i fortsättningen. Som en reell paradox visar en läsning fri från skygglappar att Lenin faktiskt hade en oöverträffad förmåga att tala klarspråk i skrift. Ser vi de olika teoretiska elementen i ett sammanhang blir det närmast glasklart för den läskunnige. Om vi tränger in i leninismens kärna visar sig den vara lika lite proletär som bolsjevikernas praktik under åren 1917–1921.
Det är ett tema som är värt en mer grundlig genomgång. Men här ska jag begränsa mig till att teckna huvuddragen i det som ännu är föremål för myter (och lögner) om leninismens och bolsjevikernas reella mål. Som framgått ovan var det teorin om partiets ledande roll som gick oanfrätt igenom – och som krossade – den revolutionära omvälvningen. Som ett bärande element fanns denna delteori hela tiden med i revolutionsteorin; leninismens ”General Theory”.
Denna allmänna teori omsatt i bolsjevikisk praktik har andra element, som jag här tvingas beröra mer indirekt; teorierna om monopol respektive imperialism – teorier som delvis fortfarande döljer det luftslott som ibland kallas teorin om socialismen. En ”teori” som – även utan praktiken – visar på bristen av en klar vision om hur målet är beskaffat, som visar varför man valde medlen.
Den anstrykning av idéer om självförvaltning och arbetarkontroll som fanns i till exempel Aprilteserna år 1917 hade aldrig tidigare skymtat i bolsjevikernas propaganda. En retorik som var helt främmande för leninismen; socialismen som ett samhälle där arbetarklassen själv – genom sina egna organ (sovjeterna, fabrikskommittéerna, fackföreningarna) – förvaltade produktion och distribution. Ett element som snabbt utmönstrades när partiet väl var vid makten.
Ett halvår efter statskuppen 1917 publicerades Sovjetmaktens aktuella uppgifter, där Lenin betonar att arbetsproduktiviteten måste höjas: ”Vi måste ta upp frågan om ackordslön som bör tillämpas och prövas i praktiken.” Men det fanns ett problem som hänger kvar än idag – och som redan då gavs en tidsenlig lösning:
”Att lära sig arbeta är den uppgift som i hela dess omfattning måste ställas för folket av sovjetmakten. Kapitalismens sista ord i detta avseende, Taylorsystemet, är – liksom alla kapitalismens framsteg – en förening av den borgerliga utsugningens raffinerade barbari och en rad storartade vetenskapliga landvinningar ifråga om analys av de mekaniska rörelserna under arbetet, eliminering av överflödiga och oskickliga rörelser, utarbetande av riktiga arbetsmetoder, införande av de bästa systemen för registrering och kontroll etc. Sovjetrepubliken måste till varje pris överta allt det värdefulla i vetenskapens och teknikens rön på detta område. Möjligheten att förverkliga socialismen (sic!, KF) kommer att bestämmas just av våra framgångar när det gäller att förknippa sovjetmakten och den sovjetiska förvaltningsorganisationen med kapitalismens senaste framsteg. Man måste i Ryssland organisera studium av och undervisning i Taylorsystemet, en systematisk prövning och anpassning av detta system.” (Valda verk, band 2 sid 575-576)
Om enskilda kapitalistiska företag inte alltid är så despotiska i våra dagar, var det en dröm för Lenin:
”Om den andra frågan, betydelsen av just enskilda personers diktatoriska makt med hänsyn till det innevarande ögonblickets specifika uppgifter, bör det sägas att varje maskinell storindustri – d v s just socialismens materiella produktionskälla och fundament – kräver en obetingat och strängt enhetlig vilja, som leder det gemensamma arbetet av hundratals, tusentals och tiotusentals människor.” (Valda verk, band 2 sid 583, Lenins kursiv)
Även om marknadsmekanismerna begränsades skulle varan arbetskraft skötas som vanligt under kapitalismen. Med lönearbete och exploatering som vilken råvara som helst skulle ”en ekonomisk tävlan” organiseras. Den ”rätta vägen, vägen till arbetsdisciplin” för arbetarklassen bredde ut sig ”med uppgiften att ovillkorligen underordna sig sovjetledarens, diktatorns vilja under arbetet”. Krasst och närmast profetiskt förkunnar Lenin: ”Det har vi ännu inte lärt oss. Det kommer vi att lära oss.” (Valda verk, band 2 sid 585-586, Lenins kursiv)
Det var i högsta grad Lenin som gav de ideologiska motiven till denna säregna hybrid av byråkrati och kapitalism som efterföljarna försökt trolla bort med knäna.
En läxa som Stalin lärde ut grundligt. Men det var leninismen som stakade ut kursen mot statskapitalismen. Det var i högsta grad Lenin – med bistånd av främst Trotskij – som gav de ideologiska motiven till denna säregna hybrid av byråkrati och kapitalism som efterföljarna försökt trolla bort med knäna. Att det bara var en palatsrevolution – och tomma skrytbyggen likt Potemkinkulisser – har de dramatiska dagarna i augusti 1991 visat med ett operettliknande scenario.
För hur f-n ska någon kunna motivera mer än en tillfällig uppslutning bakom ett alternativ till den privata kapitalackumulationen, där arbetarklassen beskrivs som statister i det som skulle vara deras egenhändigt regisserade föreställning:
”Ty socialism är ingenting annat än det närmaste steget framåt från statskapitalistiskt monopol. Eller med andra ord: socialism är ingenting annat än statskapitalistiskt monopol, som vänts till hela folkets nytta och därmed har upphört att vara kapitalistiskt monopol.” (Valda verk, band 2 sid 200, Lenins kursiv)
Citatet är från Den hotande katastrofen – skriven redan i september 1917. Som sagt, Lenin darrade aldrig på handen, vilket Gorbatjov menade att våra dagars kuppmakare gjorde. Men vem av honom, Jeltsin eller Sjevardnadze som bäst förvaltat Lenins slughet som politiker är ännu ovisst. Att de idag så hyllade ”demokraterna” gått i en hård skola illustreras med vad chefen för Jeltsins försvarskommitté, Konstantin Kobets, sa inför det ryska parlamentet: ”Jag är ännu inte säker, det är jag först när jag har exekutionsplutonen som skjuter dessa kräk.” Lika lite som ståndrätterna efter andra världskriget högg huvudet av den nazistiska hydran kommer leninismens öde att beseglas.
Den franske historikern Marc Bloch hävdade en gång att feodalismen var det mest dynamiska av de förkapitalistiska samhällssystemen. Jag kan inte låta bli att travestera denna tes; kapitalism med privat äganderätt är det mest dynamiska försocialistiska samhället av alla. En lärdom vi även i fortsättningen kommer att tolka olika. Om nu Lenin i olika sammanhang betonade att uppror är en ”konst” kanske vi är mogna för revolution på allvar. En periodisering av samhällsutvecklingen behöver dock inte innebära nya fruktlösa stadieteorier.
