De allt fler sjukskrivna för psykiska åkommor är långt ifrån ensamma – enligt Folkhälsomyndighetens uppgifter uppgav mellan 31 och 43 procent av befolkningen förra året att de besvärades av oro, ängslan eller ångest. Hur har det hänt? Hur kan vi inte ha märkt det?
Den psykiska ohälsan ökar i Sverige. Härom veckan rapporterade jag om att för nästan hälften av alla sjukskrivna som får sjukpenning är det på grund av psykisk ohälsa. Andelen har accelererat under de senaste sex åren och ökat med 129 procent.
Enligt Försäkringskassan är det den så kallat lätta psykiska ohälsan som står för ökningen, alltså ångest, depression, utbrändhet. Det vill säga inte psykiska sjukdomar utan svar på yttre omständigheter, stress.
Men de psykiskt sjukskrivna är långt ifrån ensamma. Enligt Folkhälsomyndighetens uppgifter är det bara några procent högre än folkgenomsnittet. Mellan 31 och 43 procent uppgav att de besvärades av oro, ängslan eller ångest förra året.
Vad fan har de skapat för liv åt oss? Hur har det hänt? Hur kan vi inte ha märkt det?
Vi förväntas göra mer på samma tid.
Stressen på våra jobb ökar. Ja just det, precis den stress som leder till sömnproblem och den ”lättare” psykiska ohälsan. Vi förväntas göra mer på samma tid än vi gjorde för tjugo, tio eller bara fem år sedan.
Det ligger i sakens natur att arbetsköparna vill göra så stor vinst som möjligt, men nu synas varje individ. Varje individ ska generera så mycket som möjligt. För det finns det verktyg: individuell lönesättning, provisionslön, arbetslöshet, osäkra anställningar som skapar en kamp för att ens få behålla arbetet.
Men har vi inte arbetsmiljölagstiftning, har vi inte kollektivavtal, har vi inte en fackföreningsrörelse? Jo, men den första är i mycket hög grad avhängig den andra och den andra avhängig den tredjes agerande. Det är de små stegens revolution, eller reaktion om man nu ska vara sådan.
I varje avtalsrörelse sker det små förändringar mot ”flexibilitet”. I utbyte får vi lite högre lön, något som egentligen både arbetsköpare och fack är medvetna om måste ske ändå. I riksdagen luckras reglerna upp för att möjliggöra fler i arbete, eller ja i alla fall med det argumentet.
I varje avtalsrörelse sker det små förändringar mot ”flexibilitet”.
Samtidigt är forskarna inte helt ense om att arbetet är det som är den avgörande faktorn. Jag är ingen forskare, men tillåt mig gissa. Som så mycket annat är kombinationer vad som stjälper lasset, får bägaren att rinna över och så vidare. Låt mig också föreslå den extrema individualismen och den övergripande illusionen om att ”lyckas”, att vara ”lyckad”. Detta i kombination att det som betraktas som lycka, i mångt och mycket, inte är uppnåbart för de flesta.
Det är inte heller meningen att det ska vara det. Hur roligt är det att gå in i vip-ingången om ingen tvingas stå i kö? Det skapar en situation där strävan efter lycka och framgång i stället leder i direkt motsatt riktning: utbrändhet och fattigdom. Vad fan har de gjort?
Men de väldigt viktiga personerna, de som går in i ”vip:en” är ju så få, det är väl hela vitsen?
Om vi inte tillät dem att fördöma oss till ångest, oro och ängslan, skulle det inte bli så. Kanske måste vi i stället fråga oss ”Vad fan har vi gjort?” och därefter ”Vad fan ska vi göra åt det?”.
Jag har inte svaret på den andra frågan, men ett bra steg för att komma på det är att räcka varandra händerna och tillsammans säga: ”nej, nu räcker det!”. Men än så länge gör vi inte det, vi jagar i vår ensamhet bara efter lyckan vid horisonten som vi aldrig hinner upp.