Postapokalyps och dystopier har länge varit trendigt inom populärkulturen. Kanske är det de oroliga tiderna som genererar en starkare efterfrågan på de negativa framtidsskildringarna. Men när långköraren Star Trek nu återvänder med en sjunde tv-serie finns det kanske hopp att skåda för mänsklighetens utveckling. Star Trek har nämligen en lång historia som science-fictionvärldens bastion för hopp, humanism och framstegstro.
När rymdskeppet Enterprise med kapten Kirk i spetsen för första gången flög ut på sitt femårsuppdrag i amerikansk tv 1966 kunde nog få ana vilket populärkulturellt fenomen som hade sjösatts. Star Trek, som lades ned efter bara tre säsonger, blev inte genast någon jättesuccé, utan började i stället växa till ett kultfenomen under de följande åren, då den gick i repris.
Förra året firades 50-årsjubileet med att den trettonde långfilmen gick upp på bio. Och snart är det äntligen dags för en ny tv-serie, Star Trek: Discovery, som kommer addera till de 726 avsnitt som dess sex föregångare hittills producerat.
Många är oförstående till Star Treks stora popularitet och ser mest konstiga masker och fula kostymer, men bakom ytan finns oerhört mycket mer.
Seriens upphovsman Gene Roddenberry ville skapa en hoppfull framtid där människans potential utnyttjats till allas bästa och jorden förvandlats till en fredlig utopi. Originalserien från 1960-talet var banbrytande med dess etniskt mixade rollbesättning, och tog upp frågor som rasism, atombomben och Vietnamkriget.
Genom att hålla sig inom ramen för science fiction kunde Roddenberry maskera kontroversiella frågor till utomplanetära konflikter under 2200-talet. Här i ligger Star Treks själva kärna och genialitet, som kom att utvidgas genom åren.
Efter att ha varit bortkopplad från Star Treks utveckling med en animerad serie och långfilmerna under 1970- och 80-talen, återvände Roddenberry och tog kommandot i skapandet av den nya serien The Next Generation (TNG), som började sändas 1987. Serien utspelade sig cirka 70 år efter originalserien och innehöll en helt ny rollbesättning, något som inledningsvis bemöttes med skepsis och upprördhet hos både fans och skådespelare från den ursprungliga serien.
TNG skulle dock snart bli en stor tittarframgång. Roddenberrys vision var nu tydligare, han fick också friare händer från klåfingriga studiodirektörer och det progressiva upplägget från originalserien utvidgades och anpassades till att handla om homosexualitet, miljöfrågor, ursprungsfolksrättigheter och feminism, för att bara nämna några ämnen.
Vi får veta att girighet och ansamling av materiella rikedomar inte längre är några drivkrafter för mänskligheten, som i stället strävar efter att förbättra sig själv genom bildning och forskning.
I denna framtid finns till exempel inga pengar, då alla behov är tillgodosedda genom replicators, vilka liknar ett slags superavancerade 3D-skrivare. Vi får veta att girighet och ansamling av materiella rikedomar inte längre är några drivkrafter för mänskligheten, som i stället strävar efter att förbättra sig själv genom bildning och forskning.
Det kan verka svårt att göra intressant drama av denna paradisvärld. Men det utopiska samhället utgör bara bakgrunden, då själva handlingen i Star Trek inte utspelar sig på jorden utan i rymden, och i rymden finns det ännu många problem att lösa. De olika planeter och utomjordingar vi stöter på genom resan är ofta allegorier för historiska händelser eller samtidskommentarer. Inte sällan är avsnitten uppbyggda som ett etiskt dilemma för huvudkaraktärerna att lösa.
Gene Roddenberry var uttalad ateist, något som utöver det inneboende upplägget där religionen sedan länge är ett passerat tillstånd på jorden, märks tydligt i avsnitt som Who watches the watchers, där religion framställs som brist på logik. I det underbara avsnittet The Outcast möter vi de enkönade J’naii där vi så småningom får veta att en minoritet identifierar sig som män och kvinnor, vilket av majoritetssamhället anses avskyvärt och leder till exkludering, hatfyllda våldsdåd och risk att bli tvångsinskriven för psykisk sjukdom.
Ibland vågar serien rent av bli politisk radikal, som i The high ground, där man problematiserar självmordsbombare och där robotkaraktären Data påpekar att väpnad kamp historiskt varit lyckad och nämner ”Irlands enande år 2024” som exempel. Avsnittet blev för magstarkt för vissa och censurerades också när det sändes i Storbritannien.
Det är många som tagit Star Trek på stort allvar. Ekonomer, fysiker, filosofer, religions- och genusvetare har skrivit böcker om fenomenet utifrån sina expertområden. Andra har fokuserat på fansen – oftast benämnda ”trekkies” – och den stora kulturella påverkan som Star Trek har haft.
Den politiska aspekten har givetvis även den väckt intresse. Statsbildningen som jorden är en del av, The United Federation of Planets, oftast bara benämnd ”federationen”, liknas oftast vid ett ideal-FN, ibland ett ideal-USA. Andra är av en något annorlunda uppfattning – som till exempel antropologen, författaren och anarkisten David Graeber, som i sin essä On flying cars and the declining rate of profit menar att det rör sig om ett amerikaniserat, idealiserat Sovjetunionen ”som funkar.”
Liknande spår har många andra varit inne på. Är inte Star Trek egentligen ett slags socialistpropaganda, med dess frihet, jämlikhet och – inte minst – avsaknad av pengar? För den som intresserat sig för marxistisk värdeteori finns det en hel del att filosofera runt rörande Star Treks replicators och dessas konsekvenser; ett samhälle utan pengar, lönearbete, eller ens varor.
Manu Saadia, ekonom och författare till boken Trekonomics vill inte gå riktigt så långt, utan ser i stället Star Trek som ett logiskt mål att eftersträva och en naturlig utveckling av välfärdsstaten. Keynes, inte Marx, färgar hans tolkning. Vi går oundvikligen mot ett samhälle som liknar Star Trek, menar Saadia. Nästa steg är medborgarlön och mer ekonomiska allmänningar, en trend vi redan ser med GPS, internet, öppen källkod och så vidare. Han citerar bland annat MIT-forskarna Erik Brynjolfsson and Andrew McAfee, som med sin bok Den andra maskinåldern spår ett framtida lyckorike i den digitala teknikens spår.
Filosofiprofessorn Judith Barad analyserar i sin bok The ethics of Star Trek i stället det hela utifrån ett moralfilosofiskt perspektiv. Hon menar att Star Trek har sammanställt sin egen unika etiska mix – liksom Tomas av Aquinas, som hon säger – vilken är ett föredöme för oss alla att följa. Kristendom och kapitalism – i betydelsen en uppsättning värderingar – hör inte hemma i Star Trek, hävdar hon vidare.
För den inbitne trekkien bjuder Barad på gedigna dissekeringar av olika avsnitt, och undersöker bland annat huruvida huvudkaraktärerna handlar i överensstämmelse med kantiansk pliktetik, hur kaptenerna på rymdskeppen kan sägas upprätthålla platonska statsideal och om Benjamin Siskos karaktärsutveckling i DS9 stämmer överens med Kierkegaards livsfaser.
Men Star Trek har även sina egna inneboende filosofiska och politiska koncept, inte minst vad gäller primärdirektivet.
Ett ständigt återkommande tema genom samtliga serier är problemen med primärdirektivet, den överordnade princip som slår fast att Starfleet – de federationens tjänare vi följer genom samtliga serier och filmer – inte får blanda sig i andra planeters utveckling. Människans historia har lärt oss att inblandning i lägre civilisationers utveckling, oavsett hur goda intentionerna har varit, bara lett till elände, får vi veta. En markering mot kolonialism och amerikansk utrikespolitik är inte svår att läsa in i detta.
Primärdirektivet håller tillbaka den starka staten från att utnyttja sin makt och därmed från att korrumpera sig själv.
Federationen blandar sig inte heller i andras konflikter, liksom man respekterar kulturell olikhet. Det är inte bara för andras skull primärdirektivet finns till, utan även för federationen själv. Primärdirektivet håller tillbaka den starka staten från att utnyttja sin makt och därmed från att korrumpera sig själv. Den goda federationen är bara god så länge den bygger på frivillighet.
Men att respektera varandras olikheter är inte detsamma som den kulturrelativism som likställer alla värden, och Star Trek står upp för att vissa värden är sanna och rätta, menar Barad med emfas.
Kanske var det Gene Roddenberrys död 1991, kanske var det bara den logiska följden av seriens utveckling, men Star Trek skulle med åren bli mer och mer komplext och mindre svart eller vitt. Den genomgoda federationen visar så småningom fler och fler fula sidor och vi börjar ana att allt inte är så rosenskimrande överallt. Konflikter mellan centrum och periferi kan skönjas, byråkratier och hierarkier tycks inte alltid verka för det goda – och är inte de karaktärer vi följer inom Starfleet i själva verket en liten privilegierad elit, skild från den vanlige federationsmedborgaren?
Uppföljarserien Deep Space Nine (DS9, 1993–1999) är den mest avancerade av alla Star Treks inkarnationer. Till skillnad från övriga serier utspelar den sig inte på ett rymdskepp utan på en rymdstation i närheten av planeten Bajor. I stället för att ständigt utforska nya planeter och civilisationer, vilket är det vanliga upplägget inom Star Trek, fördjupar vi oss i några få återkommande utomjordiska raser.
Bara att förklara bakgrundsstoryn till DS9 skulle ta åtskilliga sidor i anspråk. Den handlar om den postkoloniala situationen på planeten Bajor, dess forna ockupanter cardassisernas maktkamp mellan militärledning, civiladministration och säkerhetstjänst, den berör geopolitik, stormaktsintressen, historiska oförrätter och terrorism kontra frihetskamp. Den handlar även om religion och politik.
Religionen betraktas fortfarande med skepsis. Men det är inte längre lika enkelt. Till att börja med grundar sig religionen på Bajor på något verkligt. I seriens första avsnitt upptäcker kapten Sisko och löjtnant Dax ett maskhål i rymden som befolkas av märkliga immateriella varelser som inte kan uppfatta linjär tid och som kommunicerar genom drömlika uppenbarelser. Maskhålsvarelserna visar sig vara vad Bajors invånare sedan urminnes tider har dyrkat som Profeterna, och maskhålet är vad de gamla skrifterna omnämner som Det himmelska templet.
Gudarna är alltså verkliga. Eller, är det tvärtom så att upptäckten av maskhålet bevisar att Profeterna inte existerar då de ”bara” är en utomjordisk livsform? DS9 kan med detta inslag sägas ha tagit ett stort steg från Roddenberrys rent antireligiösa position. Samtidigt är idén berättartekniskt genial om man vill resonera kring tro och vetande. Frågan om maskhålsvarelsernas gudomlighet kan ju bara handla om olika perspektiv, då själva existensfrågan redan är avgjord.
När den sekulära federationen kommer i kontakt med Bajor och deras religion måste de visa prov på tålamod och förståelse. Bajoranerna är nämligen ett mycket religiöst folk, och deras tro har hjälpt dem att hålla ut under den svåra ockupationen, får vi veta. Samtidigt dyker det ständigt upp fanatiker med unkna idéer, fundamentalister och charlataner som utnyttjar religionen för att nå maktpositioner.
I In the hands of the prophets berättas en tydlig allegori över kreationisters försök att förbjuda evolutionsundervisning. En fundamentalistisk religiös ledare från Bajor vill förbjuda naturvetenskaplig undervisning om maskhålet och dess varelser till förmån för att läsa gamla skrifter om Det himmelska templet och Profeterna. Hur dessa fundamentalistiska idéer hänger samman med våldsam fanatism och intolerans är avsnittets tema. I Covenant får vi en kuslig inblick i självmordssekters gruppdynamik och socialpsykologi. Avsnitten är tydligt samtidskommenterande och tar ställning för vetenskap, förnuft och tolerans. Men det är sällan svart eller vitt i DS9. Vi tvingas sätta oss in i, och förstå, religionens lockelse. En av huvudpersonerna, Kira Nerys, är religiös bajoran, och kapten Benjamin Sisko utvecklas med tiden från skeptiker till att närmast bli anhängare av den bajoranska religionen.
I brist på direktiv ovanifrån får kapten Janeway försöka upprätthålla de vackra principerna, som hemmavid i praktiken börjat krackelera, på egen hand längs den långa färden hemåt.
Vid tiden för nästa serie, Voyager, har federationens komplikationer nått brytpunkten, då några rebeller, the Maquis, öppet börjat kämpa för självständighet, vilket lett till splittringar inom Starfleet. När rymdskeppet Voyager tillsammans med några av de Maquis-rebeller de jagar råkar slungas iväg till andra sidan galaxen och därmed tappar kontakten med federationen, måste de två sidorna samarbeta för att kunna komma hem. I brist på direktiv ovanifrån får kapten Janeway försöka upprätthålla de vackra principerna, som hemmavid i praktiken börjat krackelera, på egen hand längs den långa färden hemåt. Federationens utopiska ideal är hoppet som vägleder det förlorade skeppet genom den outforskade rymden.
I DS9 gav man huvudrollen till en svart skådespelare och med Voyager togs steget att för första gången sätta en kvinna i den främsta rollen. Här finns även flera andra färgstarka kvinnoporträtt.
Feminism har det funnits flera inslag av tidigare inom Star Trek, men med Voyager tog den flera steg framåt. Voyagers feminism uttrycks främst genom den inneboende självklarheten i att kvinnor innehar ledande positioner. Ingen ifrågasätter någonsin kapten Janeway eller maskinchef Torres i egenskap av deras kön – sådana föreställningar är helt enkelt otänkbara för 2300-talsmänniskan.
Antagligen var det situationen i USA efter 11 september som gjorde den senaste serien, Enterprise, så uddlös. Eller så var det själva upplägget. De tre föregående serierna överlappade varandra och utspelade sig i samma tidsspann. I Enterprise har vi istället förflyttat oss bakåt i tiden, långt före kapten Kirk och originalserien. Vi upplever mänsklighetens tidiga dagar som rymdresenärer och ska få se hur de erfarenheter gjordes som ledde fram till primärdirektivet och federationens grundande.
Så var det i alla fall tänkt. Serien lades ner 2005 efter bara fyra säsonger, då både den breda publiken och fansen svek. Visst finns många av de klassiska ideal som Star Trek representerar, som hopp, fred och tolerans, även i denna serie, och visst finns här en del fina samtidskommentarer. Men Enterprise var ändå en besvikelse. I Chosen realm ser man mycket av seriens problem. Avsnittet berör ett välkänt tema, som vid tiden då det sändes dessutom var väldigt aktuellt, nämligen religiösa, fanatiska självmordsbombare. Men här finns inget av det problematiserande av terrorism kontra frihetskamp som löper genom hela DS9, eller behandlas, om inte med sympati så åtminstone med förståelse, i The high ground. Inte får vi heller något psykologiskt djup om mekanismerna bakom sekter som i Covenant. Terroristledaren D’Jamat är helt enkelt ond, och hans anhängare är hjärntvättade. Punkt slut.
Det är inte utan viss ängslan som jag nu ser fram emot Star Trek: Discovery, som i Sverige kommer börjar sändas på Netflix i dagarna. Rebooten av filmserien som gjort succé på bioduken på senare år är mest innehållslös action och Enterprise var som sagt ganska svag. Men jag hoppas på att få se en återgång till den gyllene eran 1987–2001.
I en tid då dystopier och postapokalyptiska skildringar dominerar genren börjar det bli hög tid för utopier, hopp om framtiden och inspiration för vad människan kan bli om vi lämnar våra sämre sidor bakom oss.
