I samvets­vägrarnas skruvstäd

Angelica Pernia upptäcker att hon är gravid på semestern. Det är inget hon har planerat och hon är inte redo att skaffa barn. Efter att ha övervägt situationen bestämmer hon sig för att göra abort. Hon ringer till sin gynekolog, som då berättar att han är samvetsvägrare och därför inte kan utföra aborten. Hon kan dock komma in för kontroll och information.

Angelica Pernia åker dit i tron att hon där ska få all den information hon behöver, det vill säga få veta hur hon ska gå tillväga för att abortera. Men informationen består bara av ett telefonnummer till en läkarvän till gynekologen som utför aborter på ett visst sjukhus. När hon ringer numret visar det sig att läkaren inte längre arbetar där.

Hon fortsätter ringa runt och vid varje sjukhuskontakt blir hon hänvisad vidare. Någon tid för abort lyckas hon inte boka. Hon uppmanas komma till mödravårds­centralen, och accepterar ett inbokat besök ett par veckor senare, vilket skulle vara precis i tid för att hinna få ett intyg innan tiden löper ut, får hon veta. ”Men det är ju lite sent, så du kanske vill försöka någon annanstans”, säger kvinnan i telefonen.

– Först då, efter att ha hänvisats runt i cirklar, förstår jag att det krävs ett intyg för att göra en abort, säger Angelica Pernia.

Hon fortsätter att ringa runt till alla sjukhus i regionen Marche, och hittar till slut en läkare som är villig att skriva ett intyg redan samma kväll. Men läkaren säger samtidigt att hon vet att på sjukhuset i Macerata finns det inte tid för abort förrän en månad senare. Det skulle vara för sent för Angelica Pernia, som då skulle ha passerat 90 dagar, den lagstadgade tiden för att frivilligt avbryta en graviditet i Italien.

Både Laetizia Costa och Angelica Pernia menar att deras erfarenheter är bevis för att aborträtten inte existerar i praktiken.
Både Laetizia Costa och Angelica Pernia menar att deras erfarenheter är bevis för att aborträtten inte existerar i praktiken. Foto: Christin Sandberg

Mellan samtalen frågar hon runt bland familjemedlemmar och vänner, men ingen vet hur hon ska gå tillväga. Det sista samtalet är till hennes husläkare.

– Det är ju inte många som jag, som kan tänka sig att vända sig till sin husläkare och berätta en så personlig sak, med tanke på att hela familjen ofta har samma läkare, säger hon.

– Stackarn, han ville gärna hjälpa mig, men är i 60-årsåldern och visste inte heller hur hans skulle gå tillväga. Till slut lyckades han i alla fall få tag på en organisation, Italienska föreningen för demogra­fisk utbildning, AIED, i Marche.

Tack vare att Angelica Pernia kom i kontakt med socialarbetaren och eldsjälen Tiziana Antonucci på AIED, som har hjälpt kvinnor att få tillgång till abort i tid under flera decennier, löste det sig för henne. Men det är långt ifrån alla som hittar rätt eller ens orkar stå upp för sin rätt genom hela den hinderfyllda byråkratiska processen som det innebär att få tillgång till en abort i Italien.

Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset.
Laetizia Costa, har genomgått abort

Laetizia Costa från Ancona berättar en liknande historia om svårigheter och fruktlösa samtal till olika sjukhus och vårdcentraler när hon ville göra abort. Dessutom vittnar hon om hur de flesta kontakter försökte få henne att behålla barnet mot hennes vilja.

Efter fyra timmar i ett väntrum ryckte hennes man en läkare i rockärmen och bad honom titta på ultraljudsbilderna de hade med sig. Svaret de fick var: ”Uppenbarligen är fostret missbildat, men troligtvis dör det av sig självt runt 20:e veckan, vänta.”

– I stället för att stötta en kvinna som redan befinner sig i en svår situation ut­övar vårdpersonalen, på alla nivåer, psykologiska påtryckningar för att man ska ändra sitt beslut, säger Laetizia Costa och beskri­ver sjukvårdens bemötande som inhumant.

– Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset. Det är inte en tjänst hon ber om, det är en rättighet hon på papperet har.

Både Laetizia Costa och Angelica Pernia menar att deras erfarenheter är bevis för att aborträtten inte existerar i praktiken. Det kan tyckas självklart att sjuk­vården ska garantera att rättig­heten respekteras. Men i dag uppskattas 70 procent av alla läkare i Italien vara samvets­väg­rare – ett antal som ständigt ökar – vilket har fått till följd att det inte utförs några aborter på, i grova drag, hälften av landets sjukhus.

Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val för att det ger dig som läkare större karriärmöj­ligheter.
Silvana Agatone, gynekolog

Silvana Agatone är gynekolog och ordförande i före­­nin­gen Laiga (Libera Associazione Italiana Ginecologi per l’Appli­cazi­one della legge 194/78) i Rom, en förening för gynekologer som praktiserar lagen och utför aborter. Hon säger att Italien har ett stort problem.

– Antalet gynekologer som sam­vets­vägrar och som en konsekvens av det inte utför aborter ökar konstant. Dessutom blir det allt vanligare att läkare i tjänst inte ens vägleder patienterna, säger hon och varnar för ett scenario där det, även om lagen finns kvar, till slut inte kommer att finnas några läkare som avbryter graviditeter under kontrollerade former. I alla fall inte inom den offentliga vården.

Laiga hjälper kvinnor som vill göra abort att hitta en läkare som är villig att utföra ingreppet. Silvana Agatone menar att i och med att möjligheten att samvetsvägra finns så överutnyttjas den.

– Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val för att det ger dig som läkare större karriärmöj­ligheter, säger hon.

Aborträtten, som när den blev verk­lig­het i Italien i slutet på 1970-talet innebar en stor landvinning för kvinnorna, tycks nu anses ovärdig att praktisera.

– Det anses inte vara en ärofylld arbets­uppgift och utför du aborter riskerar du dåligt rykte och färre patienter till din privata klinik, säger Silvana Agatone.

Lisa Canitano, gynekolog och kvinnorättskämpe, vid en 8 mars-demonstration.
Lisa Canitano, gynekolog och kvinnorättskämpe, vid en 8 mars-demonstration. Foto: Christin Sandberg.

Lisa Canetano, gynekolog och kvinnorättskämpe, menar att en av anledningarna är att den katolska kyrkan håller på att återta kontrollen över den offentliga vården, dels på universiteten där läkarna utbildas och dels genom ägarskap och styre i sjukhusledningarna.

– På fyra universitet i Rom, där framtidens läkare utbildas, finns mindre än en handfull läkare som utövar abort, säger hon.

Silvana Agatone instämmer i att den katolska kyrkan har enorm makt. Nyligen utlyste ett sjukhus i Rom två läkartjänster uttryckligen för två icke samvetsvägrare, vilket väckte många och starka reaktioner, berättar hon.

– Bland annat gjorde den italienska biskopskonferensen ett uttalande i vilket de uppmanade sjukhusledningen att dra tillbaka utlysningen.

Kyrkan backades i sin tur upp av hälsoministern Beatrice Lorenzin, som underströk att lagen inte tillåter ”den här typen av urval”. När Europarådet förra året slog fast att kvinnors aborträtt inom den offentliga vården i Italien stöter på så många hinder att risken för att både privata och illegala aborter ökar, förnekade hälsoministern att detta var ett problem i Italien.

Jag skulle utföra aborter även om inte lagen fanns, eftersom det är det enda rätta för mig både i egenskap av läkare och som kvinna.
Beatrice Berluti, läkare och gynekolog

Regionen Marche i centrala Italien är en av de regioner som riskerar att stå utan läkare som praktiserar aborter inom en snar framtid. Många av de läkare som ännu utför aborter är de som fortfarande minns kampen för abort innan lagen antogs år 1978.

Beatrice Berluti tillhör en yngre generation läkare och är något av ett undantag. Hon har arbetat som gynekolog i ett tiotal år och utför aborter. Till vardags arbetar hon på ett mindre sjukhus i en stad i bergs­kedjan Apenninerna i Marche. Under ett nattpass i ett dunkelt rum på förlossningsavdelningen högst upp på sjuk­huset berättar hon att hon inte fått någon som helst undervisning eller ens information om och kring abort under sin läkarutbildning. Hon anser dock att det är det rätta att göra.

– Jag skulle utföra aborter även om inte lagen fanns, eftersom det är det enda rätta för mig både i egenskap av läkare och som kvinna, säger hon.

Beatrice Berluti menar att hon som läkare inte har rätt att ifrågasätta en annan kvinnas val. Däremot skulle hon önska att hon och de andra icke-samvetsvägrarna kunde erbjuda varje kvinna ett bättre och mer komplett bemötande inom sjukvården. Men de är ensamma. Även bland övrig vårdpersonal är abortmotståndarna i majoritet.

Läkaren Beatrice Berluti skulle utföra aborter även om det inte var lagligt.
Läkaren Beatrice Berluti skulle utföra aborter även om det inte var lagligt. Foto: Christin Sandberg

Vad beträffar karriärmöjligheterna sä­ger hon att det i och med att hon arbetar på ett relativt litet sjukhus inte innebär nå­got hinder att hon är den som utför aborter.

– Ofta är vi som läkare ensamma i tjänst och utför då alla typer av arbetsuppgifter, vilket gör abort till en av många sysslor. På ett större sjukhus kanske du är den enda som utför abort och hinner då bara göra det, och riskerar på så vis att stämplas som abortdoktor.

Men visst har det hänt att även hon behandlats som paria.

– Vid ett tillfälle när jag avlöste en manlig kollega i 40-årsåldern på operationssalen, så lämnade han rummet med ett ”Vi ses, mördare”.

Det ringer i jourtelefonen och Beatrice Berluti måste skynda iväg. En patient behöver henne.

Det var en slump att Beatrice Berluti fick lära sig om aborträtten och hur dåligt den fungerar i praktiken. Som färsk läkare direkt från utbildningen fick hon ett kontrakt på några timmar i veckan på en mödravårdscentral och blev skickad till Ascoli Piceno, en stad i Marche, där alla läkare är samvetsvägrare.

Där verkar föreningen AIED, samma organisation som kunde erbjuda Angelica Pernia och Laetizia Costa abort, och de behövde någon som hjälpte till med ultraljud. Där fick Beatrice Berluti genom att följa socialarbetaren Tiziana Antonuccis arbete lära sig mer om sexuella och reproduktiva rättigheter och vad det innebär att arbeta för att garantera kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar.

Få kvinnor vill genomgå en abort i sin egen stad, eftersom det är förknippat med så mycket skam och skuld.
Tiziana Antonucci, socialarbetare

Varje lördag lånar AIED en operationssal på sjukhuset, och med hjälp av inlånade gynekologer – icke samvets­vägrare – tar de emot kvinnor från hela Italien för att göra aborter. De hjälper även till med det byråkratiska krånglet.

Tiziana Antonucci berättar att de på många sjukhus endast tar emot kvinnor skrivna i kommunen. Samtidigt är det få kvinnor som vill göra abort på sin hem­ort.

– Få kvinnor vill genomgå en abort i sin egen stad, eftersom det är förknippat med så mycket skam och skuld och innebär ett stort stigma, säger hon.

Dessutom innebär det att gruppen utländska medborgare, som inte är skrivna i någon kommun, inte kan få tillgång till abort. Över huvud taget finns det väldigt många hinder, såsom bristande information, för den här gruppen, som är stor och ständigt växande i Italien.

– Om det är svårt för en kvinna som är italiensk medborgare att förstå hur hon ska gå tillväga för att få tillgång till en abort, så kan du ju tänka dig hur det är för utländska medborgare som ska navigera på helt okänt vatten, säger Tiziana Antonucci.

Hon säger att även om det saknas tillförlitlig statistik så uppskattar AIED att antalet underjordiska aborter ökar i takt med att svårigheterna att göra abort ökar, vilket i sin tur ökar riskerna för infektioner och farorna för kvinnornas liv.

En gravid kvinna ses bara som en behållare, ett förvaringskärl, inget annat. Var­för måste de bestämma över min livmoder?
Laetizia Costa, har genomgått abort

Aborträtt i Italien
Den italienska abortlagen, 194/78, ger alla kvinnor rätt till fri abort under de första 90 dagarna av graviditeten. Därefter krävs att kvinnans psykiska eller fysiska hälsa är i fara. Efter 24:e veckan är abort förbjudet. Om fostret uppvisar tecken på liv efter aborten måste läkaren tillsätta livsuppehållande åtgärder. | Kvinnan måste vänta sju dagar efter att beslut tagits för att se om hon ändrar sig. | Minderåriga får göra abort utan tillstånd från förälder, men måste då ha sällskap från socialtjänsten och tillstånd från domstol. | Cirka 70 procent av de italienska gynekologerna är samvetsvägrare, en siffra som i vissa regioner, framför allt i södra och nordöstra Italien, uppgår till över 90 procent. | Alla sjukvårdsdistrikt måste enligt lagen erbjuda aborter, men enligt hälsovårds­ministeriet gör enbart 60 procent det i dag.

Silvana Agatone talar om två typer av underjordiska aborter, dels illegala abor­ter för de rika och dels riskfyllda aborter för de fattiga. Det är just den andra gruppen som utsätts för de nämnda farorna.

Den katolska kyrkan, som ofta värnar om de fattiga, har desto svårare att ta ställning i rättighetsfrågor gällande just den gruppen. I Italien är det oftast kyrkan och politikerna som utgör de konservativa krafterna, medan medborgare i allmänhet kan vara mer toleranta och accepterande. Men så tycks inte fallet vara gällande abort.

Laetizia Costa säger att hon också är troende, men att hon inte tror på kyrkan.

– Livet framför allt, är det som predikas i den katolska kyrkan, men vems liv? En gravid kvinna ses bara som en behållare, ett förvaringskärl, inget annat. Var­för måste de bestämma över min livmoder?

Samtidigt pratar ingen om abort, menar hon.

– Det är ett tabubelagt ämne. Det stör att prata om det, människor vill inte höra, säger Laetizia Costa.

Costa, som arbetar på advokatbyrå, säger att hon inte alls hade kunnat före­ställa sig att det skulle vara så svårt att få tillgång till abort i praktiken.

Hennes och Angelica Pernias erfarenheter visar att det helst krävs att kvin­nan uppför sig som ett offer eller är psykiskt sjuk för att snabbare få tillgång till den abort som de enligt lagen har rätt till.

– De ville tvinga mig att inför en psykolog säga att jag skulle ta livet av mig om jag tvingades föda barnet, men jag väg­rade, säger Laetizia Costa.

Angelica Pernia säger att hennes syster, i ett försök att hjälpa henne, vid ett tillfälle ringde upp mödravårdscentralen och under tårar sade att hon ville göra abort, för att se om hon kunde få en tid snabbare, och det fick hon.

– Det är inte värdigt att behöva framkalla ett känslotillstånd eller bete mig på ett visst sätt för att få en rättighet tillgodo­sedd, säger Angelica Pernia, som själv inte gick med på att spela offer. Men värst av allt var bemötandet, vittnar de båda om.

– De fick mig att känna mig smutsig. De lyckas helt enkelt förvränga verkligheten till den grad att du ifrågasätter om det är du som har fel, säger Laetizia Costa.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
5 dagar sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad