Det är i år 100 år sedan det ryska tsarväldet störtades i en revolution som kom att få genklang över hela världen, och vars följder kom att prägla inte minst den internationella arbetarrörelsens fortsatta utveckling, inflytande och självbild. Arbetaren fanns inte 1917, men dess föregångare Syndikalisten hade redan utkommit i mer än sex år. Hur tedde sig det revolutionära skeendet i Ryssland för en svensk syndikalistisk tidning? Vi har gjort några återblickande nedslag.
Den ryska revolutionen 1917, med dess februari- och oktoberetapper, är en av 1900-talets största samhällsomvälvningar. I februari 1917 (enligt den dåtida ryska kalendern) störtades den ryske tsaren, och en provisorisk regering tog över det formella styret av Ryssland. I oktober samma år grep bolsjevikerna, en radikalmarxistisk fraktion av det ryska socialdemokratiska partiet med för tillfället starkt stöd i arbetar-, bonde- och soldatråden, sedan statsmakten under parollen ”All makt åt råden!” och krav på att landet omedelbart skulle dra sig ur första världskriget. Resten är, som det brukar heta, historia.
Ryska revolutionen kom att få en avgörande betydelse för de europeiska parlamentariska demokratiernas och välfärdsstatstankarnas framväxt – under hotet att arbetarna annars skulle göra revolution även här – såväl som för arbetarrörelsens fortsatta utveckling och den globala maktbalansen under återstoden av 1900-talet. Dess inflytande på världsutvecklingen kan knappast överskattas.
Revolutionen gjorde förstås även stora avtryck på den svenska syndikalistiska rörelsen och dess tidning Syndikalisten, som 1922 ersattes av denna tidning, Arbetaren. Syndikalisterna hoppades ju själva på en revolutionär omvandling av samhället, men med utgångspunkt i en ganska annorlunda samhällssyn än de ryska bolsjevikernas.
Syndikalisterna hoppades ju själva på en revolutionär omvandling av samhället, men med utgångspunkt i en ganska annorlunda samhällssyn än de ryska bolsjevikernas.
Här publicerar vi utdrag ur fyra texter ur Syndikalisten från revolutionsåret 1917, för i år jämnt 100 år sedan.
I den första texten, skriven av Karl Lindkvist och publicerad den 24 mars, ser vi prov på hur tvetydigt revolutionen ännu kunde uppfattas i omvärlden: å ena sidan framhåller skribenten lite skeptiskt att det nog mer handlar om en ”politisk kupp” än om en ”rent ekonomisk revolution” (trots att den i själva verket föregåtts av omfattande strejker och arbetaraktioner) – å andra sidan manar han de svenska massorna att följa ryssarnas exempel och göra revolution även här.
Mer profetiskt än vad skribenten kanske själv anade förutspår han att det ryska proletariatet nu ”kan få tillfälle att skola och bereda sig för den sociala ekonomiska revolutionen” – en andra revolution kom ju mycket riktigt bara några månader efter den i februari. Även när det gäller de svenska arbetarna är skribenten slående profetisk, för de hungerkravaller som senare samma år skakade Sverige var en social protestyttring utan tidigare motstycke.
Även i den andra texten, av signaturen G. S–m (Gustav Sjöström), lyfts tankegången att det främst är de övre samhällsklasserna som ligger bakom det skedda, men här hyllas revolutionen redan som en föredömlig civilisatorisk revansch av de barbarstämplade ryssarna.
Här framstod bolsjevikernas uppror först och främst som ett uppror mot det krigsdeltagande som fortsatt under den postrevolutionära provisoriska regeringen.
I de två texterna som tillkom efter revolutionen nummer två i oktober betonas framför allt fredsaspekten – något som kan överraska för en eftervärld som känner till hur bolsjevikstyret i praktiken kom att utveckla sig. Men här framstod bolsjevikernas uppror först och främst som ett uppror mot det krigsdeltagande som fortsatt under den postrevolutionära provisoriska regeringen.
Det brott som den tyska socialdemokratin hade på sitt samvete, enligt artikeln från den 5 december av K. L–m (Knut Lindström), var att partimajoriteten slöt upp bakom det tyska deltagandet i första världskriget 1914. Det beslutet har även många gånger senare framhållits som en av de stora brytpunkterna i arbetarrörelsens historia.
Åren efter oktoberrevolutionen kom de flesta av de anarkister, syndikalister och frihetliga socialister som haft förhoppningar på revolutionen att bli besvikna. Världsrevolutionen uteblev, bolsjevikerna motarbetade arbetarorganisering som inte var i deras egen regi och inom kort tilltog repressionen. I början av 1921 massakrerades tusentals upproriska matroser i garnisonsstaden Kronstadt, i en händelse som för många fått stå som symbol för den framväxande sovjetmaktens svek mot arbetarklassen.
”Vi blir allt mer övertygade om att det inte finns någonting vi kan göra här”, skrev anarkisten Emma Goldman inför att hon och Alexander Berkman i december 1921 lämnade sovjetstaten.
Stavningen är oförändrad och formuleringarna oredigerat återgivna som i originaltexterna.
Lördagen den 24 mars
Ryssland i revolution.
När skola arbetarna här i landet vakna och taga sin befrielsekamp i egna händer?
Revolution har utbrutit i Ryssland. Det förtrampade ryska folket som under århundrade levat i den största ofrihet och förtryck i ett tillstånd av det djupaste slaveri har nu sent omsider rest på sig, drivna av hunger och umbärande, och äro i färd med att göra ett slut på det godtyckets och korumptionens system som är förhärskande i det stora landet i öster. Om man får sätta tro till de kortfattade uppgifter, som varit synliga i borgarpressen så skulle redan vid revolutionens utbrott militären ha ställt sig på revolutionärens sida, ja, t.o.m. kosackerna, vilka i Ryssland utgöra en motsvarighet till de tyska ulanerna och som har utgjort det despotiska självhärskardömets säkraste skyddsvakt, lära ha gjort gemensam sak med folket. Under sådana förhållande äro också de revolutionäras seger given. I ett telegram, vilket utsläppts av Petrograds telegrambyrå och daterad den 14:e säges: 30,000 man av den i Petrograd förlagda garnisonen ha förenat sig med de revolutionära, arresterat alla ministrarna och satt dem i fängsligt förvar*). I dag, tredje revolutionsdagen, är hela huvudstaden, i vilken ordningen knappast är återställd i dumans exekutiva kommittés och truppernas makt.
Det är givetvis omöjligt, att på basis av de meddelande som nu föreligga, kunna bilda sig någon fullständigt korrekt uppfattning om den utbrutna revolutionens utsträckning och dess karaktär. Så som det nu är ligger fältet öppet för gissningar av det ena eller andra slaget. Vad vi med bestämdhet tro oss kunna fastslå är, att det här icke är fråga om en rent ekonomisk revolution som syftar till störtande av det privatkapitalistiska samhällssystemet och införande av en socialistisk samhällsordning. Den synes oss fastmer vara tillkommen för genomförande av en politisk kupp. Att ledningen ligger i händerna på dumamedlemmar talar härför.
Några politiska intrigörer ha förmodligen genom förespeglande av en mängd reformer, lyckats få arbetarbefolkningen, som genom svält och umbärande av alla slag drivits till ytterligheternas gräns, med sig för genomförande av denna politiska revolution vars syftemål närmast tycks vara den konservativa regeringens störtande och dess ersättande med en s. k. framstegsvänlig sådan. I ett land som Ryssland kan ju en förändring av det bestående statsskicket ha alltid några fördelar för arbetarna att erbjuda och under sådana förhållanden har det blod som tappats av det ryska proletariatet icke onyttigt spillts, om än de resultat som uppnås icke stå i proportion till de offer som bringats. Om kuppmännen avgå med seger i striden mot envälde och reaktion – att dömma av den ryska telegrambyråns meddelande som förut återgivits, så skulle de redan stå som herrar på valplatsen – så är det att hoppas, att det kommer att medföra en kursförändring i rysk politik som bl. a. tager sig uttryck i införande av ett friare statsskick under vilket det ryska proletariatet kan få tillfälle att skola och bereda sig för den sociala ekonomiska revolutionen.
Men det är nu icke bara det ryska folket som är betjänade av en revolution, utan en sådan borde bryta ut överallt i alla kulturländer över hela världen. Aldrig tillförne har världsproletariatets ställning erbjudit en så tröstlös anblick som nu. I alla länder är i stort sett samma förhållande rådande. Den övervägande delen av befolkningen håller på att duka under för arbetslöshet och sjukdomar förorsakade av trångboddhet och otillräcklig föda. Och för var dag som går tillväxer nöden och eländet.
[…]
Ljuset kommer från öster. Självhärskardömets Ryssland existerar icke mer. Vi få se hur händelserna vidare komma att utveckla sig.
Även här i landet klappar revolutionen på dörren och vill slippa in. Skola vi öppna för den? Det är icke en dag, icke en timma för tidigt att en genomgripande förändring av de bestående förhållandena också här kommer till stånd. Nöden och eländet är häpnadsväckande stort bland den svenska arbetarbefolkningen. Det saknas bröd redan uti tusentals fattiga hem. Överallt höres bland massan ett undertryckt rop: vi svälta – bröd eller revolution! Må vi, som ett svar på överklasspackets hänsynslösa uppträdande och deras försök att svälta ut oss organisera oss för den sociala ekonomiska revolutionen. Hällre än vi dö av svält giva vi vårt liv i kampen för bröd, rättvisa och frihet.
Karl Lindkvist.
*) I ett telegram, som ankommit efter artikeln var färdigskriven, omtalas att de reaktionära ministrarne Stürmer och Protopopav och engelske ambassadören blivit dödade. Tsaren har abdikerat.
Syndikalisternas 1 maj-nummer 1917
I revolutionstider.
[…]
Vi ha här i västländerna gått och briljerat över våra stora kunskaper, vår stora bildning och vi ha med dialektisk schwung i akademiska diskussioner lekt med ordet revolution, som vore det någon leksak blott, men för stora barn. Och i denna den västerländska yverborenheten ha vi med ringaktning sett ner på barbarfolket i öster, ifall vi inte rentav fruktat att våra länder vilket ögonblick som hälst skulle översvämmas av de ryska ”barbarhoparna”.
Men vad händer. Mitt i denna världsbrand stiger den ryska ”barbaren” upp som en frigjord fågel Fenix, och när den släppt den mörka jordgrunden och de första vingslagen höras över våra huvuden, så ramlar ett kejsardöme i spillror.
Som en fånge, mera föraktad än en av det stora östra rikets största förbrytare, föres den kejsare som förut i absolutistiskt majestät brutalt, terroriserat detsamma, i fångenskap. Fängelserna öppnas på vid gavel för allt det folk den nu i spillror slagna ryska rätts- och samhällsordningen dömt till förvisning och evig pina i tortyranstalterna Peter Paulsfästningen och Sibiriens gruvor. Icke ens i nationsmärket, statliga sigiller etc. tillåter man den ryska örnen få sitta kvar; t. o. m. den skall bort, ty den skulle endast påminna om att något av gårdagens Ryssland skulle föras med in i morgondagens.
Väl är det sant att i denna som föregående revolutioner i Ryssland initiativet tagits uppifrån, från de övre tiotusendes klass, väl är det sant, att i denna som i andra revolter är det folket som givit sitt blod i gatornas bataljer med anhängarna av den gamla ordningen, och väl blir det väl sant, att frihetens timma icke slagit alla tolv slagen för det ryska arbetarefolket. Men icke dess mindre betyder revolutionen därstädes, att så vitt de hittillsvarande frukterna av densamma nu av de organiserade arbetaremassor stödda kuppmännen kunna behållas, en ny tid bryter in för Ryssland och dess folk, som vad de rent materiella betingelserna och möjligheterna beträffar till att få utveckla sig i rätt riktning ryckt upp i nivå med oss och de övriga västländerna.
[…]
Av vad som nu inträffat kunna vi i allt vårt med hänsyn till tillgången på dagligt bröd svåra nödläge icke undgå att instämma i det bekanta utropet: Andarna vakna, det är en lust
att leva.”
Må lusten att leva i dessa revolutionstider bliva liktydigt med nödvändigheten att hålla oss beredda. Låt oss icke överraskas av en revolution!
G. S–m.
Lördagen den 24 november
Revolutionär eller diplomatisk fred.
[…]
Ett uppslag till fred har givits! Det har inte kommit från de
diplomatiska lögnhalsarna. Inte från deras marxska avläggare i Stockholm. Nej. Det har som livets befruktande sol kommit från öster, från landet utan bildning och civilisation, från det stora sagoomvärvda, mystiska Ryssland. Ljuset från öster skall visa vägen!
Arbetarklassens fiende är bourgoisien; den finns i alla länder.
I alla länder är det den som är krigets orsak och enligt all vetenskap skall orsaken undanröja verkan. Därför ned med bourgoisien! Fienderna finnas bakom fronterna.
När de övriga arbetarna lita på diplomater i guldtränsar eller röda skjortor, så handlar de ryska, då visar de vägen till freden, den proletära och revolutionära freden.
Den ryska revolten skall bli en smittohärd; vinden skall föra bacillerna vidare. Frihetens budskap skall brusa genom världen med orkanens styrka. Den revolutionära freden skall tända den sociala uppgörelsens bålverk!
Ragnar Casparsson.
Onsdagen den 5 december
Bolsjevikernas fredsaktion.
[…]
Har inte mänskligheten lidit nog av detta vansinnesutbrott. Finns det då inte mera något klokt folk i världen annat än –
Bolsjevikerna.
Låt vara att tyska socialdemokratien har ett stort brott på sitt samvete. Skall detta straffas med ett ännu större? De ha säkerligen ångrat sig, ehuru de ej upphört att försvara sig – och skuldlösheten på andra sidan är säkert inte så absolut – skam den som ej vet att försvara sig, säger ett ordspråk – det vill också ovanligt stort mod till att förödmjuka sig inför vedersakare. Alltså tror jag, att de ångrat sig, liksom jag tror att de skulle vilja gottgöra vad de kunna, om det kan ske utan förödmjukelse.
Det är entenesocialisternas plikt att ge dem en chanse härtill.
Tror någon att kriget inte lärt dem något. Tro vi inte att den varaktiga freden kan spira ur denna hemska sådd, då tro vi över huvud taget inte på förnuftets seger, då äro vi fortfarande bundna i denna dumhet och okunnighet att svärdet och våldet är kulturfaktorer av värde och de enda.
Jag tror motsatsen! Därför ropar jag: ”hell Bolsjeviki, må deras fredsaktion lyckas”.
Ned med alla förstörelsens våldsmedel och dess tillskyndare, kapitalismen, samt dess stödjare, bourgeoisisocialdemokratien.
K. L–m.
