Vänsterprofetior om kapita­lismens un­dergång finns det gott om. Bland marx­istiska ekonomer har det blivit ett stående skämt att de själva korrekt lyckats förutsäga tolv av kapitalismens sista tre kriser. Ändå har det kapitalismen visat sig fenomenalt dynamisk och mot­ståndskraftig. Den har inte bara över­levt sina kriser, den har lyckats förändras och utvecklas på innovativa sätt, samtidigt som den framgångsrikt krossat, avväpnat eller konverterat sina motståndare.

Är det mot denna bakgrund ens me­­­ningsfullt att försöka sia om kapi­ta­lismens framtid eller till och med dess slut? Givet den historiska träffsäkerheten hos vänsterns Nostradamusar borde sva­ret vara nej. Detta har dock inte avskräckt den tyske sociologen Wolfgang Streeck (uttalas ungefär som ”strejk”), tidigare chef för Max Planck-institutet för sam­hällsforskning i Köln, från att ge sin se­naste bok den anspråksfulla titeln How Will Capitalism End?.

Vi bör nog redan här skjuta in att bo­kens titel är något missvisande. Streeck är ingen sufflör som scen för scen viskar oss igenom kapitalismens sista akt. Han är inte ute efter att ge oss historiens facit.

Det han erbjuder är i stället en djup och bred analys av hur det kapitalistiska sam­hället har utvecklats under efter­krigstiden. Framför allt vill han visa hur den­na utveckling styrts av motsättningar som är inbyggda i den kapitalistiska sam­hällsformationen som sådan.

Framför allt vill han visa hur den­na utveckling styrts av motsättningar som är inbyggda i den kapitalistiska sam­hällsformationen som sådan.

Hittills, me­nar Streeck, har dessa motsättningar och de kriser de givit upphov till kunnat han­teras med politiska medel. Men dessa medel håller snabbt på att uttömmas. Och när de tar slut är det en öppen fråga om kapitalismen kommer att kunna fortsätta att reproducera sig själv eller ej.

Bokens egentliga fråga är därför inte ”hur kommer kapitalismen att ta slut?” utan snarare det något mindre klatschiga ”vilka är kapitalismens huvudproblem, hur kom vi hit, och varför tycks kriserna allt svårare att hantera?”

Detta betyder inte att Streeck själv tve­kar om kapitalismens framtid. Tvärtom är han helt övertygad om att den kommer att gå under. Däremot menar han att det inte går att säga exakt när det kommer att hända eller vad som kommer att ta kapi­talismens plats.

Man kan tycka att detta låter som ett sätt att helgardera sin domedagstes mot alla eventualiteter, men Streeck har en viktigt poäng. Ett system kan mycket väl ”ta slut” i den bemärkelsen att det uttöm­mer sina utvecklingsmöjligheter, långt innan det ersätts av något annat. Så tog det till exempel sekler för feodalismen att ersätta antikens slaverisamhällen, och ytterligare hundratals år för den fullt utvecklade kapitalismen att resa sig ur ståndssamhällets ruiner.

Det är ett liknande slut som Streeck tän­ker sig för kapitalismen. ”Innan kapi­talis­men far åt helvete”, skriver han, ”kommer den under överskådlig framtid att förbli i limbo, död eller döende av en överdos av sig själv, men ändå i allra hög­sta grad närvarande eftersom ingen annan har styrka nog att flytta det ruttnande li­ket ur vägen.” Denna starka formulering sammanfattar hela boken. Enligt Streeck drivs kapitalismens utveckling fram­åt av en inre dynamik som den själv är oförmögen att kontrollera. Det är kapita­lismens egna framgångar som har gett upp­hov till de hinder som i dag hotar dess över­levnad som system.

På så sätt bekräftar Streecks ana­lys Karl Marx och Friedrich Engels förut­sägelse i Kommunistiska manifestet om att kapitalismen kommer att producera sina egna ”dödgrävare”. Men profetian besannas bara till hälften. Marx och Engels föreställde sig ju att kapitalismens inre motsättningar skulle frambringa allt svårare kriser, samtidigt som systemet utsöndrade en enad arbetarklass med kraft nog att avskaffa den utsugande kapitalrelationen och i dess ställe införa en ”fri association av producenter”.

I Streecks analys är det också de in­re mot­sättningarna i systemet som ho­tar att leda till dess undergång. Men här fortskrider processen utan att död­grä­varna framträder som en massa av klassmedvetna proletärer. För Streeck förblir de aktiva krafterna till stor del kyligt opersonliga och lik­gil­tiga inför mänsklighetens lycka. De struk­turella utvecklingstendenser som fört kapi­ta­lismen till sin dödsbädd har undergrävt alla politiska projekt som effektivt skulle kunna utmana den­samma. Kapitalismen överdoserar på sig själv, men i sitt sista hyperaktiva rus fort­sätter den att blockera varje alternativ.

En stor del av bokens analys bygger på en teoretisk extrapolering av några lång­variga tendenser i efterkrigstidens kapi­talism. Streeck fäster sig särskilt vid den sjunkande ekonomiska tillväxten, den öka­de skuldsättningsgraden och de väx­an­de ekonomiska klyftorna. Dessa trender är inte bara bekymmersamma var och en för sig, de förstärker också varandra. Ojämlikheten minskar produktiviteten och försvagar efterfrågan, vilket i sin tur hämmar tillväxten. Den låga tillväxten ökar i sin tur konfliktnivån mellan rika och fattiga, vilket leder till en resurskamp där de rika som regel har ett klart övertag.

Samtidigt tenderar de växande skul­derna i sin tur att permanenta ojäm­lik­­heten genom att långivarna får mak­­ten att tvinga på stater och befolk­nin­gar strukturella reformer i form av nedskärningar i den offentlig ser­vicen och nedmontering av väl­färds­arrangemangen.

Det hela vore kanske inte så mycket att oroa sig över om det bara gällde en tillfällig konjunktursvacka. Men tecknen på att systemet skulle vara på väg att vända åt ett annat håll är svaga. Trots alla kris­möten efter finanskraschen 2008 är det bara inom finansbranschen själv som vinster, löner och bonusar har återställts till samma nivåer som innan krisen.

En stor del av den finansiella ekonomin upprätthålls artificiellt av de ”billiga pen­­gar” som pumpas ut av de ”politiskt obe­roende” centralbankerna. Samtidigt har den lilla tillväxt som uppnåtts till största delen tillfallit de redan rika – allt en­ligt finanskapitalismens förhärskande ”Mat­teusprincip”: ”Ty den som har, han skall få, och det i överflöd.” I början av 2017 kunde hjälporganisationen Oxfam rappor­tera att åtta personer nu äger lika mycket som den fattigaste halvan av värl­dens befolkning tillsammans.

En ofjättrad kapitalism ha­de tagit kål på sig själv för länge sedan.

Streecks huvudtes i boken är att de tendenser som präglar dagens stag­ne­rande kapitalism inte alls är nya. I själva ver­ket har de funnits där hela tiden, men de har tidigare kunnat mildras genom poli­tiska åtgärder. En ofjättrad kapitalism ha­de tagit kål på sig själv för länge sedan. Enligt Streeck är det paradoxalt nog så att kapitalismen har överlevt bara tack vare att andra politiska krafter har tvingat på den vissa nödvändiga begränsningar. Men det är just dessa yttre krafter som konti­nuerligt har försvagats under efter­krigstiden.

Streecks viktigaste poäng är att det finns en grundläggande motsättning mel­lan kapitalism och demokratisk politik. Prob­lemet, ur kapitalismens synvinkel, är att människor ofta vägrar ställa upp på marknadens fördelningsprinciper. I en demokrati finns alltid risken att folk­viljan sätter gränser för kapitalets till­växt och kräver att en ”moralisk eko­nomi” – inriktad på att förverkliga människors ideal om jämlikhet, trygghet och social rättvisa – ska prioriteras över den ”eko­nomiska ekonomin” som bara vill maxi­mera avkastningen på varje inve­stering.

I stället för att acceptera marknadens prin­ciper håller folk envist fast vid andra ideal, som att ett gott utfört arbete ska ge en skälig lön, att gamla och sjuka inte ska svälta eller bli hemlösa, att de som jobbar ska ha inflytande på arbetsplatsen. Men under ett kapitalistiskt system kan dessa mora­liska principer bara förverkligas ge­nom att påföra den vinstdrivande ”eko­nomiska ekonomin” oönskade extra­­­kostnader. Samtidigt gäller det om­vända: full ekonomisk effektivitet kan inte uppnås utan att tumma på några av samhällsmoralens mest omhuldade prin­ci­per.

Denna situation ger upphov till ett dilemma för de demokratisk-kapi­talistiska staterna. Ska de offra eko­nomisk prestationsförmåga för att vinna demo­­kratisk legitimitet, eller ska de köra över folkliga krav för att uppnå eko­nomisk stabilitet? Den vanliga utvägen här har varit att försöka undvika valet genom att skjuta problemen på framtiden. En­ligt Streeck är det just detta dilemma vi måste ha för ögonen om vi ska förstå kapi­talismens utvecklingsfaser under efter­krigstiden.

Det hela började under välfärds­sta­tens guld­ålder fram till och med 1960-­talet. Under denna period kun­de regeringarna bara undvika en kon­frontation med ti­dens starka fack­föreningar genom accep­tera en hög in­flation. Detta fungerade un­der en tid. Höga löner och låg arbetslöshet låg i linje med samhällets moraliska ideal, sam­tidigt som företagen kunde fortsätta att realisera sina vinster. Men på längre sikt hopades problemen. Sparandet ur­hol­ka­des och priserna gick upp.

När inflationsbekämpning sattes i cent­rum under 1980-talet kom den under­­lig­gande spänningen återigen upp till ytan. Hur skulle befolkningens för­­väntningar kunna mötas om arbets­lös­heten tilläts stiga och lönerna hölls till­baka? Återigen blev den poli­tiska lös­ningen att försöka skjuta prob­le­met på framtiden, denna gång ge­nom att staterna började låna för att finan­siera sina välfärdsåtaganden.

Baksidan var förstås att den lånebubbla som blåstes upp saknade verklig täckning.

I en andra fas avreglerades de pri­vata kreditmarknaderna, vilket gjorde bil­liga lån tillgängliga för allt fler människor. Genom denna ”privatiserade key­ne­sianism” kunde den totala efterfrågan hållas uppe samtidigt som de offentliga utgifterna skars ned. Baksidan var förstås att den lånebubbla som blåstes upp saknade verklig täckning, något världen fick erfara när det finansiella korthuset föll samman 2008.

Streecks slutsats är att regeringarnas möj­ligheter att parera motsättningen mellan folkstyre och kapitalism genom att skjuta problemen framför sig med tiden har minskat drastiskt. Den till­gäng­liga verktygslådan är tömd, sam­tidigt som styrkeförhållandena mellan arbete och kapital har förskjutits.

I da­gens globaliserade ekonomi är det kapitalet som håller i taktpinnen medan arbetarklassen och de demokratiska sta­terna får anpassa sig. De politiska svaren på de frågor som ställs av det ofjättrade kapitalet kan förvisso se lite olika ut i olika länder, men det förblir kapitalismens dyna­mik som sätter dagordningen för poli­tiken, inte tvärtom. Politikerna fat­tar sin egna beslut, men de fattar dem huvud­sakligen under socioekonomiska villkor som bestäms av kapitalismen.

För staterna är det allt överordnade målet i dag att vara solvent och upp­rätt­hålla långivarnas förtroende. Men detta förtroende utsträcks förstås bara i den mån som staten är behjälplig i att liberalisera ekonomin, montera ned handelshinder, försvaga arbetsrätten, sälja ut offentliga tillgångar och konstruera nya marknader (till exempel inom skolan och vården).

Den samlade diagnosen som Streeck ställer är att kapitalismen av i dag upp­visar allt starkare drag av stagnation, samtidigt som koncentrationen av pen­gar och makt ökar dramatiskt, de ge­men­­samma tillgångarna utplundras och korruptionen tilltar.

Samtidigt har de krafter som skul­le kunnat mot­verka des­sa tenden­ser för­svagats betänkligt. Fack­före­nings­rörelsen och socialdemo­kratin är svagare än någonsin. Un­­­der analysperioden har antalet strej­­ker minskat, lönerna stagnerat, ar­bets­lösheten ökat och de ekonomiska klyf­­torna vidgats.

Dessutom har den genomgripande kom­mer­sialiseringen av samhällslivet kraf­tigt undergrävt befolkningens poli­tis­ka engagemang, menar Streeck. Mark­­nadiseringen har ätit sig in i vår kul­tur och våra psyken och när­mast utplånat medborgaridealet. Poli­tikens själva essens – att formulera gemen­samma visioner om det goda livet, att aggregera olika gruppers intressen och ge uttryck för allmänviljan – håller helt på att erodera bort. Vi vill inte längre ha politiken och det demokratiska engagemanget, eftersom det tycks kräva för mycket av oss. I jämförelse med mark­naden – som alltid villigt ställer upp för oss som konsumenter, aldrig ställer krav, ger oss vad vi vill ha (och ständigt hittar på nya saker som vi inte ens visste att vi ville ha) – framstår politikens sfär som oattraktiv och begränsande. Vem känner sig i dag lockad av att underkasta sig partilinjer och ideologiska paket när man kan bete sig som en fri konsument och plocka precis de russin man vill ha ur de kakor som marknaden erbjuder?

Streeck menar att ett av de största prob­lemen med nutidens socialisering ge­nom marknaden är att den föder per­sonligheter som är mer intresserade av att uttrycka sin egenart genom kon­sum­tion än av att utveckla de dygder som är förutsättningen för en deltagande demo­krati. Den enfrågepolitik som ersatt parti­politiken har fått samma struktur som konsumtionen av vilken pryl som helst. Människor överger nu sitt politiska engagemang, eller byter ut det mot ett helt annat, lika lätt som de kasserar en gammal mobiltelefon för en ny modell. Långsiktig lojalitet med organisationer eller större politiska projekt efterfrågas knappt ens längre, än mindre någon form av kaderdisciplin. Deltagande som en kollektiv medborgerlig plikt ersätts av politiskt deltagande som individuell preferens.

Inte oväntat slår denna avpoli­ti­se­ring hårdast mot de fattigaste. Dessa grup­per hade tidigare en viss möjlighet att försvara sina intres­sen genom att låna sitt röststöd till progressiva krafter. Men i dag ökar deras maktlöshet när deras alli­erade i medelklassen i allt högre grad får sina behov tillgodosedda av privata marknadslösningar och därför vänder ryggen åt kollektiva reformprojekt. Resul­tatet blir en ond cirkel. De som redan betalar dyrt för privata alternativ får sin skattemoral urholkad, medan de som är beroende av kollektiva lösningar får allt sämre service och tappar tron på politikens möjligheter. Många av för­lorarna blir politiskt likgiltiga. Andra låter sig förföras av populistiska demagoger.

Ett av de mest tydliga tecknen på kri­sens djup är att den i dag erkänns av eliterna, men ändå verkar ingen ha nå­gon klar idé om vad man ska göra åt saken. Centralbankerna fortsätter att ma­ta ut pengar och staterna på­tvin­gas åtstramningsåtgärd efter åt­stram­nings­åtgärd utan att någon riktigt tror på att medicinen ska bita. Nyliberalismen är död som idé, men lever ändå vidare som zombie.

I detta läge, när det inte finns någon själv­klar strukturell logik som dikterar åt vilket håll utvecklingen ska gå, uppstår stor osäkerhet. Plötsligt kan de mest bisarra och oväntade saker hända (det räcker förmodligen att nämna Donald Trump och Brexit, men sannolikt väntar fler överraskningar i kulisserna).

Streeck erbjuder själv ingen större lind­ring av denna osäkerhet. Liksom alla andra noterar han risken för en höger­extrem och auktoritär utveckling. Men vad gäller möjliga lösningar nickar han bara i förbigående mot åtgärder som vi redan känner till. Å andra sidan är de lösningarna mer eller mindre självklara. Om tillbakarullningen av demokratin ska stoppas måste politiken radikaliseras. Och om det ska ske måste fackföreningar och folkrörelser återupplivas och driva på. Här finns helt enkelt inga genvägar.

Streecks analys är dyster, men vi får inte göra misstaget att läsa den som en­ty­digt pessimistisk. Kapitalismens före­stå­ende kollaps innebär också en radikal öp­penhet, möjlig att fylla med olika kon­kreta innehåll. Varje slut är en början, och det finns alltid utrymme för hopp. Men om det hoppet ska realiseras krävs också oerhört mycket arbete i form av organisering och samordning av vad som i dag är ett förtvivlat splittrat motstånd. Om världen redan har tagit slut närmar sig eldprovet för vår förmåga att skapa en ny.

[email protected]