Måndag morgon och te­lefonen  ringer  just när jag kliver ur dusch­­en.Det är Leif.

– Jag har haft det för jävligt i natt, det kanske skulle gå att skjuta på intervjun några da­gar, säger han och hostar i luren.

Två dagar senare knackar vi på. Det tar någon minut innan dörren öppnas. Leif står i hallen i kalsonger och kliar sig i ögonen.

– Just fan, det var i dag. Jag skulle behöva duscha, men kom in så sätter jag på kaffe. Vill ni ha mjölk till?

Det är slutet av november och recen­sionerna av monologen Leif, en historia om klass, punk, alkohol, teater, våld, politik och kärlek som spelas på Stadsteatern i Stockholm har varit överväldigande. Historien om hans liv. Om arbetargrabben från söderförorten Aspudden. Punkaren som blev rikskänd och älskad skådespelare och som de senaste åren uppmärksammats både på scen, i filmer och barnprogram och inte minst genom sina öppenhjärtiga samtal om sitt privatliv. Om uppväxten och alko­holen. Om ångesten.

– Det är för jävligt det här med sömn­lösa nätter. Jag gick och lade mig halv elva i går och så vaknar jag vid ett. Klarvaken. Det kommer sådana perioder ibland och då ligger man där hela natten.

Hur mår du då?

–  Jodå, annars är det bra. Får jag bara lite kaffe så.
Leif Andrée om:
KLASS:
– Ojoj. Varför finns det klasser kan man undra. Förr närdes jag alltid av ett klasshat, men det gör jag inte längre av en massa olika orsaker. Men det är synd att klyftorna ökar, det där trodde man ju skulle utjämnas men det har det tyvärr inte gjort.
PUNK:
– En livsexil än i dag. Och inte alls för att vara nostalgisk, för det kommer en jävla massa ny punk med slynglar från Hälleforsnäs och Oklahoma, det gäller bara att
hän­ga med.
Men Sex Pistols är mina husgudar, inte bara för musi­ken utan också för att det är som ett jävla fuck off-finger.
Jag älskar både attityden och musiken. Och The Clash naturligtvis, allt de stod för.
ALKOHOL:
– Det är gott. Men jag kommer ju från en alkoholistsläkt där det varit ”när man dricker ska man dricka”. Det ska festas när det är dop, begravning, födelsedag. Allt sådant där. Och där jag kommer ifrån ska man dricka från brädden och allt ska drickas upp och det har jag väl försökt att motverka lite grann. Vad ska jag säga annars, alkohol är en drog.…
VÅLD:
– Jag fick ju en styvfar när jag var 14 som kom in och förstörde vår familj och slog morsan, så jag är uppvuxen med våld i hemmet. Man lärde sig tolka exakt när det skulle hända. Han kunde vara snäll i flera veckor men så small det bara till. Det kunde räcka med att morsan stekt falukorven lite för mycket på ena sidan.
POLITIK:
– Jag är sjukt intresserad av det och brukar alltid gå in på framför allt ungdomsförbundens hemsidor för att se vad de tycker och där finns det knäppgökar alltså, dra åt helvete, haha! Men det gäller att ta reda på vad alla tycker, det är viktigt.
KÄRLEK:
– Det är bra och jag har massor av kär­lek i mitt liv. Från mina barn, min fru och mina barn­barn. Jag har ju blivit morfar nu och där finns det kärlek, ska du veta.
Vi sitter i vardagsrummet. I en sekel­skifteslägenhet med högt till tak och en kakelugn längst in i ena hörnet. Stora fönster ned mot gatan. Leif öppnar och röker, fimpar på fönsterblecket och sätter sig vid bordet igen. Svarta sopsäckar med kläder på golvet, som snart ska skänkas till ett asylboende i närheten.

På en av de utdragna stolarna ligger en hög med vinylskivor. Graham Parker, David Bowie och Sex Pistols. Musiken betyder fortfarande väldigt mycket, för­klarar han. Under några turbulenta år i skarven mellan 1970- och 80-tal spe­lade han trummor i kultförklarade Sunds­vallsgruppen Pizzoar. Härom året såldes bandets EP från 1980 för 9 000 kronor på Tradera och den värderas fortfarande som en av de mest attraktiva svenska punk­singlarna i originaltryck.

Nu är Leif Andrée aktuell med his­torien om sig själv på Stads­teatern. Han skruvar på sig.

– Det var i december förra året som jag satt i ett möte. Teaterchefen sade att de ville göra en pjäs om mig och mitt liv och att Lucas Svensson kunde skriva manus. Visst sa jag, kul. Men sedan blev det jul och jag började fundera, för mitt liv har ju varit lite turbulent. Men då var bollen redan i rullning och det gick liksom inte att backa. Jag är lite naiv ibland och säger ja till massa saker. Men så började jag träffa Lucas några gånger i veckan. Typiskt nog på krogen. Jag pratade och han skrev och så blev det en och en halv timmes pjäs.

Hur känns det att vara så utläm­nande?

– Det är väldigt utlämnande på ett sätt, på ett annat är det nog ganska universellt och mänskligt. Jag menar, alla har ju varit med om det där. Kärlek och våld och så. Och så ville jag att det ska vara lite som en tids- och klassresa också, arbetarperspektivet måste ju med. Hur kommer det sig att samhället såg ut som det gjorde när jag var barn och hur kommer det sig att det ser ut som det gör nu? Den grejen du vet.

Har det blivit bättre eller sämre tycker du?

– Sämre på många vis. Klassklyftorna har ökat. Vi kunde ju leva hela familjen på pappa Runes lön. Han var murare och körde taxi på vintrarna men vi hade mat på bordet och hela kläder. I dag vräker man fan barnfamiljer. Därför ville jag ha med det där… klassperspektivet.

Föreställningen, som regisseras av Ole Anders Tandberg, har fått ly­san­de kritik och fortsätter en bra bit in på näs­ta år. Leif ser nöjd ut när han berättar, ändå är det något som skaver. Sömnlösa nätter. En rädsla att bli lämnad. Sviktande självförtroende.

– Om man har fått så jävla mycket beröm som jag fått för den här grejen då ska man leva upp till det också. Och jag tänker ofta katastrofläge, du vet. För jag har alltid fått kämpa i mitt liv, ända sedan jag var liten har jag fått skapa min egen tillvaro. Jag har svårt att lita på människor och tror alltid att jag ska bli lämnad.

Du blev ju bortlämnad som treåring?…

– Det där är en upplevelse som jag minns som i går. Jag var tre år och vi stod nere på perrongen och jag fattade inte vad som var på gång. Det står en kvinna och pratar med mamma och morsan bara gråter. Sedan lyfter den där kvinnan upp mig och säger ”säg hejdå till mamma, för nu ska du och jag ut och resa”. Sedan smäller dörrarna igen och tåget börjar rulla. Där satt jag med min nalle och fattade ingenting. Det är ett traumatiskt minne.

Leif Andrée fosterhemsplacerades hos en familj i Timmele strax utanför Ulrice­hamn. Paret han hamnade hos kunde inte få egna barn och Leif trivdes på bond­­gården i Västergötland. Det blev en extrafamilj under ett halvår och längre fram som sommarbarn varje sommar.

Hemma i Aspudden var det rörigare. Den biologiska pappan, en yrkeskriminell kassaskåpssprängare, satt på Långholmen och mamman hade fullt sjå att hålla reda på sig själv. Låtsaspappan Rune var visserligen både snäll och omtänksam men tillvaron var stökig när Leif efter sex månader kom tillbaka. Ännu värre blev det när Rune dog. Leif var då 13 och mamman träffade snart en ny man. En man som slog och slog.

– Jag brukar säga att vi hade klippkort på Södersjukhuset, så illa var det. När vi kom dit med morsan brukade de sucka ”är ni här nu igen”.

När Leif var 16 flyttade han ensam till Sundsvall för att simma. Han tillhörde Sverigeeliten och tog bland annat SM-brons i lagkapp 1976. Men det var inte bara simningen som fick honom att lämna Stockholm.

– Jag flydde från våldet. Det kunde smälla när som helst. Samtidigt tänkte jag hela tiden på morsan. Låg vaken på kvällarna och väntade på att polisen skulle knacka på och berätta att hon dött.
1983 lämnade han Medelpad och flyt­tade tillbaka. Hamnade på den fria teater­gruppen Galeasen och medverkade i en rad omtalade uppsättningar. Karriären fort­satte med flera upp­märksammade roller på film och i tv.

2001 slår panikångesten till. Leif pro­me­nerar hemåt. Det har varit ett hektiskt år med ovanligt mycket jobb och alldeles för lite sömn.

– Jag gick där nere, säger han och pekar ut genom det öppna fönstret och tänder en till cigarett, och plötsligt börjar hela jävla världen att svaja.

Han faller men lyckas ta emot sig vid en vägg. Skrapar upp handen men fortsätter att ramla tills han slår i backen.

– Jag var helt borta. Såg människor som gick upp och ned. En snäll tant hjälpte mig upp och jag lyckades ta mig hem. Men vet du vad jag gjorde? Dagen efter satte jag på mig en jävla läderhandske på vänster hand om det skulle hända igen. Snacka om att inte ta varningsklockorna på allvar, men det är väl så när hjärnan inte hänger med.
Jag började gå i terapi. Gick faktiskt i fyra och ett halvt år och det är ta mig fan bland det bästa jag gjort.

Några dagar senare är han tillbaka på jobbet. Står och repeterar när teater­chefens sekreterare kommer fram och frå­gar hur han mår.

– Bra, sa jag. ”Är det säkert det”, sade hon. Och då brast hela ski­ten. Det var som att trycka på en knapp. Jag började gråta som fan.
FAKTA Leif Andrée
Ålder: 58
Yrke: Skådespelare
Familj: Fru och fyra barn, samt barn­barn.
Aktuell: Med hyllade föreställningen Leif på Stadsteatern i Stockholm.
Plötsligt blev han, som inte va­rit ledig mer än några dagar de se­naste åren, sjukskriven i månader.

– Jag började gå i terapi. Gick faktiskt i fyra och ett halvt år och det är ta mig fan bland det bästa jag gjort.

Går du fortfarande?

– Jag ska börja igen. Den här pjäsen har, om man säger så, rört upp lite saker som jag fortfarande inte bearbetat. Och jag kan väl lika gärna berätta det. Det var därför jag inte kunde sova i natt. Panikångest……

Trots ångestperioderna lever han ett bra liv. Terapin har lärt honom att handskas med problemen när de dyker upp. Han har många planer på gång.

Bland annat en ny, än så länge hemlig, tv-serie, den pågående monologen på Stadsteatern och den kommande säsongen av dundersuccén Labyrint – ett reality-barnprogram på SVT där Leif spelar publikfavoriten Daidalos. Något som gjort honom till idol för en hel generation sjuåringar runt om i Sverige.

– Jag har det egentligen oförskämt bra.

Är du lycklig då?

– Jag har ju mina demoner som jag tampas med. Egentligen borde jag vara lyckligare än vad jag är, säger han och dricker upp kaffet.