Mansplaining beskrivs enklast av att en man förklarar något för en kvinna som denne inte frågat efter. På sociala medier är det nästan uteslutande män som diskuterar. Män som vet och män som förklarar läget. Löser problem framför tangentbord, om det så gäller sjuksköterskornas löneuppror, den globala uppvärmningen eller norrländsk skogsindustri så finns det alltid en man som rycker ut med facit på hur allt ligger till.
För någon vecka sedan lanserade fackförbundet Unionen den omdiskuterade kampanjen ”Mansplainingsakuten”, en, enligt förbundet själva, tillfällig telefonlinje för alla – män som kvinnor – som kände igen och ville motverka härskartekniker på jobbet.
Mansplaining beskrivs enklast av att en man förklarar något för en kvinna som denne inte frågat efter. Gärna på ett sätt som förminskar kvinnan och får henne att framstå som mindre kompetent, trots att hon kanske tvärtom har större kunskaper i den aktuella frågan. Helt klart olustigt, osexigt och ett inte helt ovanligt fenomen.
Män som vet och män som förklarar läget. Löser problemen framför sina tangentbord.
Fånigt säger vissa och rynkar på näsan. Men lika lustigt som tragiskt kunde Ida Östensson, en av dem som tagit emot samtalen på telefonlinjen, berätta att det mest varit just män som ringt och talat om varför uttrycket mansplaining är ett dåligt begrepp för att sedan ge sina egna synpunkter på hur facket borde lagt upp kampanjen i stället. Det är lätt att hålla sig för skratt.
Översittarbeteendet känns allt för väl igen från ens egen verklighet där allt fler, allt oftare tycks debattera allt mer på främst sociala medier. Oavsett ämne. Det kan vara filmhistoria, ett val i Bulgarien, fotbollens läktarkultur eller biståndspolitik.
Och, handen på hjärtat, i mitt eget flöde på sociala medier är det nästan uteslutande män som diskuterar. Män som vet och män som förklarar läget. Löser problemen framför sina tangentbord, om det så gäller sjuksköterskornas löneuppror, den globala uppvärmningen eller norrländsk skogsindustri så finns det alltid någon man som rycker ut med facit på hur allt egentligen ligger till.
Ett småpåve-beteende där alla plötsligt tillåts vara experter och där den som förklarar sig fyndigast med 140 tecken, inklusive blanksteg, vinner.
Det kan väl, tänker jag utan att ha några fakta (mansplaining-varning), aldrig ha varit så lätt som nu att göra sin röst hörd och sin åsikt framförd som på Facebook och Twitter. Några kompisars tummar upp och ett par delningar i den egna digitala bubblan gör genast att självkänslan stärks och världsbilden bekräftas. En kick att skriva mer och nå ut till fler. Ett småpåve-beteende där alla plötsligt tillåts vara experter och där den som förklarar sig fyndigast med 140 tecken, inklusive blanksteg, vinner.
Och det kanske bara är jag, men just den bubbla som sociala medier trots allt är har blivit så förutsägbart genomtråkigt infekterad av det här bror duktig-beteendet att jag bara vill logga ut och koppla ned. För när så många tycks veta så mycket i så stor omfattning av ämnen är det dags att ringa i varningsklockorna. Jag har aldrig läst debatt-trådar i så skilda ämnen som jag gjort det senaste året – men jag har heller aldrig känt mig mer lurad och så tom i skallen och så osugen på att diskutera.
Det enda jag kan konstatera är att sällan har Unionens nu avslutade telefonkampanj känts så angelägen.