Människor rör sig i en strid ström mot Rabat Abdul Khan-moskén, som signalerat att det är dags för bön med dagens tredje böneutrop. Solen steker. Det får skjortan och jeansen att klibba fast vid skinnet.
I horisonten, vid stadens utkant, skymtar Sulaymanbergen. För cirka 2 000 år sedan var Osj en av de mest framstående städerna på den världsberömda Sidenvägen. Då bidrog exotiska kryddor och balar av silke till dess rikedom.
Nu för tiden har Osj intagit en position som det gärna inte talas öppet om – som nav och länk för smuggling av opium och heroin. Numera främst den sistnämnda drogen.
Afghanistan är ett av världens mest eftersatta länder. Ändå lyckas de framställa en produkt av väldigt god kvalitet som kräver kirurgisk finess.
Aleksandr Zelitjenko, direktör för Central Asian Center on Drug Policy
Under 1990-talet rörde det sig mestadels om opium, men det har förändrats. Nu är det heroin som gäller för nästan hela slanten.
– Och produkten är färdig för drogmarknaden redan innan den lämnar Afghanistan, säger Aleksandr Zelitjenko, som är direktör för Central Asian Center on Drug Policy.
– Hur det fungerar är en gåta för mig. Afghanistan är ett av världens mest eftersatta länder. Ändå lyckas de framställa en produkt av väldigt god kvalitet som kräver kirurgisk finess. Låt oss säga att laboratorierna där nere arbetar bra, säger han.
Osjs position på kartan har gjort staden till en naturlig del i handelskedjan. Pamirmotorvägen, världens näst högst belägna internationella väg, men även en ytterst viktig transportsträcka för det heroin som smugglas in från Afghanistan via Tadzjikistan och vidare norrut, börjar och slutar nämligen i Osj, i Kirgizistan.
Traditionellt har större delen av det heroin och opium som hamnar i Europa smugglats via den så kallade Balkanrutten genom Iran, Turkiet och Grekland. Men numera smugglas antagligen minst lika mycket genom den norra rutten. Svårkontrollerade och avlägsna gränser, politisk instabilitet och en hög grad av korruption tros vara de största orsakerna till det.
Korruption är ett stort problem i hela Centralasien, och drogkorruptionen dödar demokratier eftersom pengarna ofta används inom politiken som ett maktmedel.
Aleksandr Zelitjenko, direktör för Central Asian Center on Drug Policy
Större delen av det opium som smugglas in i de centralasiatiska länderna stannar inte kvar i regionen. Osj är bara ett av flera exempel på en stad eller by som är utmärkt som transithubb. Det finns mer pengar att tjäna i andra länder på den här formen av handel.
– 30 procent av heroinet och opiumet sägs komma den här vägen numera, säger Aleksandr Zelitjenko och tillägger:
– Ändå ställer det till med enorma problem. Korruption är ett stort problem i hela Centralasien, och drogkorruptionen dödar demokratier eftersom pengarna ofta används inom politiken som ett maktmedel.
Den 19 augusti 1991 gjordes ett kuppförsök i Moskva. En av männen bakom kuppen var Dmitrij Jazov, Sovjetunionens sista försvarsminister. Han och andra sammansvurna kommunister ville rädda Sovjetunionen, men det blev slutet för supermakten.
Kuppen gick i stöpet efter bara tre dagar. Ryska federationens president, Boris Jeltsin, valde då att proklamera sitt lands oavhängighet.
Strax därefter frigjorde sig även Kirgizistan, Uzbekistan och Tadzjikistan och deklarerade sig oavhängiga. Centralasiens nomenklaturor, de tjänstemän som hade tillsatts av stats- och partiapparaten under övervakning av kommunistpartiets högsta instanser, hade dock snarast sympatiserat med kuppförsöket. Ingen av dem önskade egentligen självständighet.
Men när den väl utropats, och det gällde att stå på egna ben, kastades de centralasiatiska länderna in i ett ekonomiskt och politiskt kaos. Ett kaos som i hög grad består än i dag.
Alla länder utom ett skonades från krig. Tadjzikistan. Mellan 1992 och 1997 rasade ett inbördeskrig i landet. Två regioner, Garm och Gorno-Badachsjan stred för sin egen självständighet. Den sistnämnda regionen utgör nästan hälften av Tadjzikistans landmassa.
Trots det bor endast runt 3 procent av landets befolkning här. De allra flesta tillhör folkgruppen pamiri, som led stora förluster under kriget, då runt 100 000 mördades, och mer än en miljon drevs på flykt.
Presidenten Emomalii Rahmon, som beordrade utrensningen, sitter fortfarande kvar vid makten i Tadjzikistan.
– En vacker dag hoppas jag att vi ska få njuta av frihet här i Gorno-Badachsjan. Det råder inga tvivel om att regeringen vill kontrollera oss pamiri, säger Bahrombek Sjomirzojev, som bor i Mugrab i de norra delarna av Gorno-Badachsjan, nära gränsen till Kirgizistan.
Varför vill de kontrollera er?
– Antagligen för att de vill att vi ska infoga oss i den tadzjikiska kulturen, och för att vår region har gränser till andra länder åt alla håll. Jag tror det är viktigt för den tadzjikiska regeringen att kontrollera dem.
Mugrab, Bahrombek Sjomirzojevs hemstad, ligger cirka 50 mil från Osj. Vägen hit är kantad av bergspassage efter bergspassage. Ett milslångt taggtrådsstängsel visar var den kinesiska gränsen går. På sina håll är stängslet uppklippt. Många av hålen är tillräckligt stora för att en lastbil skulle kunna köra igenom. I flera av flodbankarna syns hjulspår. Att undvika huvudlederna är ett sätt att vilseleda polis och gränskontrollerande organ, viskas det.
På 3 650 meters höjd är Mugrab, med mellan 4 000–6 000 invånare, den högst belägna staden i Tadjzikistan. Trots att det är sommartid trycker kvicksilvret i termometern ofta ned sig mot nollan kvällstid. Vintrarna beskrivs av många som oerhört bistra. Ned till 45 minusgrader är inte ovanligt.
För många, inte bara i Mugrab utan i hela Gorno-Badachsjan, är sommaren en enda lång förberedelse inför vintern. Ofta skärs hela byar och städer av och isoleras under vinterhalvåret.
– Det är väldigt svårt att hitta någon form av försörjning här, oavsett vilken del av året vi talar om. Vintern är värst. Och inte gör regeringen något för att hjälpa oss, säger Bahrombek Sjomirzojev.
Väg M41, som är beteckningen på Pamirmotorvägen, byggdes av Sovjetunionen för militärtransporter. Innan landet kollapsade körde 2 000 fordon mellan Osj och Chorug dagligen. Chorug som i dag är provinshuvudstaden i Gorno Badakhshan är belägen i de södra delarna av regionen.
På den tiden pumpades det in pengar i området eftersom Sovjetunionen nitiskt ville kontrollera det som då utgjorde unionens gräns mot Afghanistan.
När Sovjetunionen kollapsade förändrades allt över en dag. De sovjetiska trupperna kallades hem. Gorno-Badachsjan lämnades åt sitt eget öde. Snart föll regionen in i fattigdom och svält. Inbördeskriget som startade 1992 förvärrade situationen ytterligare. Regionens invånare överlevde endast tack vare humanitär hjälp från omvärlden.
Men det fanns en lösning. En lösning som inte bara påverkar Tadjzikistan än i dag, utan hela Centralasien.
– På 1990-talet arbetade jag som polisöverste i Kirgizistan, och vi märkte ganska snabbt att någonting höll på att hända. Vi konfiskerade alltmer opium, och för varje vecka som gick blev tillslagen större och större. Det var ingen som riktigt förstod vad som höll på att ske, säger Aleksandr Zelitjenko.
Det som hände var att människor i Gorno-Badachsjan blev tvungna att hitta ett sätt att överleva på. Lösningen blev att smuggla opium från Afghanistan. En smuggelhandel som numera nästan uteslutande övergått till heroin.
– Minst hälften av befolkningen i Gorno-Badachsjan var involverade i droghandeln på den tiden. Som kurirer, gränsvakter, lastbilschaufförer, ja allt tänkbart. Det var ju otänkbart att du skulle kunna skicka 300 000 människor i fängelse. Och i grund och botten var det inga kriminella det rörde sig om, utan helt vanliga människor som kämpade för sin överlevnad och fann ett sätt att göra det på, säger Aleksandr Zelitjenko.
Väldigt många av de män som jag känner, för det är nästan uteslutande män som gör det, smugglar eller har smugglat vid ett eller flera tillfällen.
Ruchsjona Mavlonazarova, boende i Mugrab
Vi sitter hemma hos grannfamiljen till Bahrombek Sjomirzojev. På bordet har svart te dukats fram i en tekanna tillsammans med olika sötsaker. Ruchsjona Mavlonazarova, familjens enda dotter, fyllde nyligen 18 år. Under tiden då hon gick på gymnasiet fick hon chansen att åka till Kalifornien i USA under två terminer. Och nu vill hon inget annat än att få lämna Mugrab igen.
– Livet här är väldigt svårt. Och även om du har en akademisk utbildning är det svårt att få jobb. Nu lämnar jag åtminstone min hemstad för att studera i Chorug, men jag hoppas att jag får åka till något ställe i västvärlden i framtiden. Men med mitt tadzjikiska pass är det inte helt lätt, säger Ruchsjona Mavlonazarova.
Så vad försörjer sig människor på här?
– Många arbetar som jordbruksarbetare eller byggarbetare när det är säsong. Andra försöker skapa sig ett uppehälle genom att sälja något på marknaden. En hel del av de människor som bor här är nog diversearbetare, skulle jag tro.
Är det många som är smugglare?
– Ja, absolut. Väldigt många av de män som jag känner, för det är nästan uteslutande män som gör det, smugglar eller har smugglat vid ett eller flera tillfällen. Med rätt kontakter är det enkelt, och det mesta kan ta sig förbi gränserna.
Han gör en rörelse som för att föra cigarettstumpen till munnen, men hejdar sig halvvägs med handen i höjd med bröstet. Vi sitter ute vid ett enkelt träbord som blivit uppsvällt av regnet.
Mannen framför mig har en grop i hakan, glugg mellan tänderna och en blå skjorta med uppkavlade ärmar. Han har vid upprepade tillfällen påpekat att jag varken får nämna hans namn eller ta några bilder av varken honom eller området. Det skulle kunna påverka hela hans framtid, poängterar han.
– Jag har lagt av med det där nu. Men det var enkla pengar för en fattig man som inte såg några andra möjligheter. Visst brydde jag mig om vad jag smugglade, men jag var tvungen att se om mitt eget hus. Så tänkte jag då, och på samma sätt tänker många i dag. Mest pengar tjänar ju ändå inte vi som för varorna över gränsen, utan de stora hajarna däruppe i toppen, säger han med ett sardoniskt leende.
Sedan 1970-talet har Afghanistan slitits sönder av krig och uppror. Kaoset har bidragit till att runt 25 procent av landets befolkning lever på opium- och heroinproduktionen.
I Tadjzikistan är det inte bara befolkningen i Gorno-Badachsjan som lever på narkotikahandeln. Landet slåss nämligen med Afghanistan om den föga smickrande titeln att vara det land som är mest beroende av de pengar som drogindustrin generar.
Handeln är så pass viktig i Tadjzikistan att den korrumperar hela det politiska systemet. 2007 genomfördes en studie i Europa som kom fram till att droghandeln utgjorde 30 procent av bruttonationalprodukten i landet.
Vad den siffran ligger på i dag går endast att spekulera i. Däremot har Tadjzikistan genom åren haft historier om drogkriminalitet på allra högsta nivå.
År 2000 hittades 86 kilo heroin i en bil som skulle passera gränsen till Kazakstan. Bilen tillhörde Tadjzikistans ambassadör i landet. Året därpå mördades Tadjzikistans biträdande inrikesminister och åklagaren hävdade att anledningen var att han hade vägrat att betala för sändning av 50 kilo heroin.
Är Tadjzikistan en narko-stat?
– Jag vill inte nämna ett eller flera länder specifikt. Men absolut, det finns narko-stater i Centralasien, säger Aleksandr Zelitjenko.
Regeringen måste se till att rensa upp bland de korrupta poliserna. Annars kommer handeln bara att fortsätta att öka.
Batma Estebesova, direktör för organisationen Socium
Trafiken rör sig sakta framåt. Luften utanför taxin dallrar av hetta. Bisjkek och dess invånare börjar sakta återvända till vardagen nu när semestertiderna är över.
Tio minuter senare befinner vi oss i stadens mikrodistrikt nummer tre. Den icke-statliga organisationen Socium har nyligen flyttat sina lokaler hit. En organisation som arbetar med drogberoende personer och deras familjer.
– Vi har verkligen sett effekterna av smugglingen av heroin som sker i Tadjzikistan och Kirgizistan. 80 procent av de människor som är fast i ett missbruk här är fast på heroin. Men mörkertalet är stort. Det är ett stigma att vara drogberoende över hela världen, men här i Kirgizistan är de flesta livrädda för att söka hjälp, säger Batma Estebesova, direktör för Socium.
Ett gram heroin kostar ungefär 120 kronor att köpa i Kirgizistan. I USA får man ungefär 0,1 gram för samma pris. Batma Estebesova berättar att det inte är ovanligt att det är polisen – de som själva ska jaga narkotika – som säljer drogerna till missbrukarna.
Detta bidrar till att en person som fastnar i ett missbruk även måste betala beskyddarpengar till polisen för att de i sin tur inte ska sätta dit denne för narkotikainnehav.
– Regeringen måste se till att rensa upp bland de korrupta poliserna. Annars kommer handeln bara att fortsätta att öka. Men Centralasiens politiker tycks stå handfallna. Delvis är de medvetna om problemet, men försöker dölja det. Samtidigt har de ingen aning om hur de ska gå tillväga för att bekämpa den här epidemin om de skulle vilja, säger Batma Estebesova.
Batma Estebesova tror rent av att många politiker vill att handeln ska fortsätta.
– Hela Centralasien har enorma problem med korruption, och många korrupta politiker, tjänstemän, poliser och militärer drar in storkovan på droghandeln. Skulle de bekämpa handeln drar de samtidigt undan mattan för sig själva och det vill de givetvis inte, säger hon.
Chorug, provinshuvudstaden i Gorno-Badachsjan. Härifrån är det inte långt till Afghanistan. Faktum är att Tadjzikistan delar Vakhankorridoren med det kaotiska landet i söder. Området ses dock som det mest stabila i Afghanistan, och har varit det länge. Gränsen i området är däremot helt stängd för vanlig trafik, och har varit så länge någon kan minnas.
På vägen in i staden är en enorm reklamskylt placerad över vägen. Den föreställer en munter Emomalii Rahmon, Tadjzikistans president, stående i ett vallmofält. Vallmo, blomman som används för framställning av alla opiatbaserade droger världen över.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
