– Amandla!

– Awethu!

– Amandla!

Wendy Qhanqiso höjer sin knuta näve och skriker amandla, isiZulu för styrka, ett slagord som användes för att mobilisera motståndet under att apartheidåren i Sydafrika. Awethu, till oss, svarar ett fyrtiotal människor som har samlats på parkeringsplatsen utanför Robertson Winery. Flera av de strejkande fabriksarbetarna har röda tröjor med texten ”No surrender” – ingen underkastelse.

– När vi har kommit så här långt ska vi inte ge upp. Det är tufft men vi måste kämpa, säger 34-åriga Marshalene Berdien som har jobbat på Robertson Winery i tre år. Som fabriksanställd tjänar hon 3 400 sydafrikanska rand i månaden, knappt 2 300 kronor.

– Efter skatt, medlemsavgifter till facket, hyra och mina barns skolavgifter har jag ingenting kvar, suckar hon.

– Vi vill ha mer i lön. Det här går inte att leva på.

I augusti gick drygt 220 anställda på Robertson Winery ut i strejk med lönekrav på minst 8 500 sydafrikanska rand, 5 500 kronor. Ett helt orimligt krav, enligt bolagets vd Anton Cilliers.

– Inte ens en lärare har så mycket i lön. Skulle vi betala alla fabriksanställda minst 8 500 rand skulle vi vara tvungna att halvera personalstyrkan, säger han.

– Konsumenterna är inte beredda att betala mer för vin. Vi betalar redan 30 procent mer än genomsnittet i lön. Om vi höjer det ytterligare är vi inte längre konkurrenskraftiga.

Man ska inte glömma att Robertson Winery har en historia med rötter i apartheid. Rasistiska strukturer och värderingar lever kvar. Vi vill berätta hur mycket blod och svett som ligger bakom varje flaska vin.
Karel Swart, vice generalsekreterare på CSAAWU

– Men man ska inte glömma att Robertson Winery har en historia med rötter i apartheid. Rasistiska strukturer och värderingar lever kvar. Vi vill berätta hur mycket blod och svett som ligger bakom varje flaska vin, säger han.

Enligt facket – och flera anställda som Arbetaren pratar med – tjänar vita sydafrikaner fortfarande betydligt mer än sina svarta arbetskamrater. Siffror från sydafrikanska arbetsdepartementet ger stöd till den bilden, vilket Arbetaren tidigare rapporterat om.

41-åriga Jerome Hendicks har jobbat som truckförare på Robertson Winery i åtta år. Trots sin långa erfarenhet tjänar han inte mer än 3 000 kronor i månaden.

– Den andre truckföraren är vit och han tjänar 17 000 rand (11 000 kronor) för exakt samma jobb. Det är inte rätt, säger han.

Flera kvinnor vittnar om en anställd som tjänar betydligt mer än de själva.

– Det är bara en tidsfråga innan hon får ett chefsjobb, säger Amanda Kamase och skakar på huvudet.

Enligt arbetarna som Arbetaren pratar med finns två vita fabriksarbetare på Robertson Winery – en manlig truckförare och en kvinna som jobbar i produktionen. Ingen av dem är medlemmar i CSAAWU.

Ett dokument som Arbetaren har fått tag på visar att den stora gruppen anställda (136 av totalt 273) i genomsnitt tjänar 2 300 kronor i månaden, medan de högsta lönerna ligger på lite drygt 10 000 kronor i månaden.

Melvelle Nokomya, en 38-årig anställd, berättar att han blev erbjuden högre lön i utbyte mot att han inte engagerade sig fackligt.

– De försökte köpa ut mig för att jag skulle hålla tyst, säger han.

Robertson Winery är ortens största arbetsköpare. Längs huvudgatan i turistorten Robertson ligger flera restauranger, kaféer och butiker. Det vimlar av bed & breakfast-ställen. Men få av de anställda har råd att bo i tätorten; i stället åker de minibusstaxi drygt en halvmil utanför samhället.

– När nattskiftet slutar klockan tre på morgonen finns ingen transport. Vi har bett företaget att ordna en buss men inte fått något gehör, säger Melvelle Nokomya.

Arbetsvillkoren på några av Sydafrikas största vinproducenter uppmärksammades i den danska dokumentären Bitter Grapes som visades på SVT i oktober. I filmen får flera vinproducenter, bland annat Robertson Winery, hård kritik. Flera danska vinhandlare har nu plockat bort Robertsons viner från hyllorna.

– Bojkotten visar att vi inte är ensamma i vår kamp, säger Melvelle Nokomya.

På parkeringsplatsen utanför fabriken har ett fyrtiotal anställda samlats. De spelar fotboll, pratar och hänger. Ingen av dem har fått lön på snart tre månader.

– Det är blandade känslor, säger 28-åriga Emile Maseko.

– De flesta stödjer aktionen, men det är snart jul och vi är oroliga att folk ska gå tillbaka och förhandla en och en.

På grund av strejken går de anställda miste om en julbonus på drygt 5 000 kronor, motsvarande två månadslöner för flertalet av de anställda. Robertson Winery har gått med på en åttaprocentig löneökning, vilket motsvarar 250 kronor i månaden för de arbetare som tjänar minst.

Facket har accepterat budet om företaget går med på att betala ut ökningen retroaktivt från och med maj – och samtidigt undertecknar ett fredsavtal. Men än så länge står förhandlingarna stilla.

– Strejken är unik i sydafrikansk historia. Jag tror aldrig att det har funnits en så långvarig strejk utan några som helst inslag av våld, säger Emile Maseko, som står på parkeringsplatsen tillsammans med de strejkande arbetskamraterna.

– Men makten är helt i deras händer och just nu väntar vi på ett mirakel. Ett par personer har redan gått tillbaka till jobbet. Vi försöker uppmana alla att hålla ut, men det är svårt.

En kvinna som inte vill uppge sitt namn berättar att hon har tvingats ta en tillfällig anställning ute på fältet får att kunna försörja sin tre barn.

– Jobbet är tungt, men jag var tvungen. De matpaket vi får av facket räcker inte långt, säger hon.

Produktionen på Robertson Winery är fortfarande igång och än så länge har bojkotten inte fått några kännbara ekonomiska konsekvenser.

– Vi vill att arbetarna ska komma tillbaka. Tyvärr har vi hamnat i ett låst läge och vi ser inte ut att hitta en lösning. Jag upplever det här som en kampanj från fackets sida att komma åt de som jobbar ute på fälten. Våra anställda har blivit missledda. Det som oroar mig mest just nu är att de har gått utan lön i elva veckor, säger Robertson Winerys vd Anton Cilliers.

Det handlar trots allt om ett jobb som inte kräver högre utbildning.
Anton Cilliers, Robertson Winerys vd

Vilket ansvar har ni, som uppköpare, att se till att era underleverantörer betalar anständiga löner?

– Alla gårdar vi har avtal med är anslutna till WIETA, vilket försäkrar att alla etiska riktlinjer följs.

– Nej, inte alls. Vi stödjer helhjärtat de etiska riktlinjer som finns och betalar löner man kan leva på.

Kan man leva på 5 200 rand [3 400 kronor] som ni påstår är en medianinkomst?

– Ja, det går, beroende på hur många man försörjer. Flera av våra anställda tjänar betydligt mer än så. Är man två i familjen som jobbar har man dubbel inkomst. Det handlar trots allt om ett jobb som inte kräver högre utbildning.