Maria Johanssons memoarer – del 7

6. HELVETE! Klockan är 13.03. Maria Johansson vaknar när telefonen ringer för fjortonde gången. Var är jag? Hemma. Var är den andra? Inte här i alla fall. Vem är jag? Rrrrrinng-rrring. HELVETE!   – Äntligen, Maria! Vad har hänt? Du skulle ju vara här på möte klockan tio.   * Efter helgens förlustelser vaknade jag […]

6.

HELVETE!

Klockan är 13.03. Maria Johansson vaknar när telefonen ringer för fjortonde gången.

Var är jag?

Hemma.

Var är den andra?

Inte här i alla fall.

Vem är jag?

Rrrrrinng-rrring.

HELVETE!

 

– Äntligen, Maria! Vad har hänt? Du skulle ju vara här på möte klockan tio.

 

*

Efter helgens förlustelser vaknade jag med svår bakfylleångest. Precis som det vilda hånglet som inlett det hela, var denna baksmälla något jag inte upplevt sedan tonåren.

Ärligt talat var hela helgen ganska dimmig. Jag hade ätit ute någonstans med Tina på lördagen. Vi hade gått till en klubb, och jag hade insett att hon antagligen var fullblodsflata, hon rörde sig vant i sin flock.

Klubben var som en finlandsfärja. Musiken, belysningen, rummen, drinkarna. Enda skillnaden var att nästan alla var kvinnor och att de inte var lika fulla som gemene man på Cinderella.

Jag gjorde mitt bästa för att höja den genomsnittliga promillehalten.

Den kvällen var det jag som stod för drinkarna, och efter en fyra, fem stycken försvann ironin ur hennes slanka lilla kropp.

Jag dansade. Tina hade dansat med, fast hon verkade göra det på ett lite ironiskt vis. I alla fall till en början. Den kvällen var det jag som stod för drinkarna, och efter en fyra, fem stycken försvann ironin ur hennes slanka lilla kropp.

Jag var rusig på flera sätt. Självfallet av alkoholen, men också av den ovana miljön, dansen, den märkliga sensationen av att ha obegränsad tillgång till en kvinna som var minst tio år yngre än jag.

Taxiresan hem till henne existerar endast i form av ett kvitto.

Söndagen var jag fortfarande full.

Måndagen var jag fortfarande bakfull.

 

Jag somnade om efter att facket ringt och väckt mig. Eller, sjönk in i någon slags dvala i alla fall. Trodde mig minnas att jag och Kommunal-Karin i stället bestämt att ses på onsdag, och att hennes röst haft en hård metallisk klang, som en robots.

Ångesten knaprade på alla organ, magen sved, hårbottnen och ögonen och fittan sved.

Jag sov till nästa dag.

 

*

 

Jag vaknade slutligen till ordentligt tidigt på morgonen tisdagen den tjugofjärde november. Först ny ångest, ringde facket verkligen i går? Jag måste kolla.

Sedan bestämde jag mig för att den kvardröjande bakfylleångesten bara var en kemisk reaktion. Endorfiner som faller platt och måste höjas igen, eller hur det är. Ångesten var bara fysisk. Skit i den, Nya Maria, gå upp och lev.

Jag gjorde så.

Så fort jag tuggat klart ringde jag Kommunal-Karin.

Kaffe, smörgås. För att finna kraft plockade jag fram den där livslistan jag hade skrivit över glöggen i fredags förmiddag.

Så fort jag tuggat klart ringde jag Kommunal-Karin. Sa att jag fortfarande haft feber i går, men nu hade det äntligen vänt, och visst skulle vi ses klockan ett i morgon?

Kommunal-Karin sa jo och visst, men rösten klingade fortfarande av robot. Jag struntade i det, sa glatt hej då.

Sedan begav jag mig mot ett bibliotek igen, denna gång det närmaste, vid Fridhemsplan. Jag praktiskt taget dansade fram, och snöflingorna föll in i dansen kring mig.

Jag har tillbringat mer tid på bibliotek de senaste veckorna än på flera år sammanlagt, tänkte jag där jag dansade. Utan tvekan ett led i min intellektuella utveckling.

Plötsligt dök en mening upp i min skalle:

En människa är aldrig större än sin största last.

Va? Vem sa det?

Maria Johansson var det som sa det.

Jag funderade ett slag på vad det betydde. Jaha, svarade jag sedan min högtravande hjärna. Så är det säkert, men det räcker gott för mig. Mina laster växer. Som jag. Jag vill att de ska bli stora. De ska bli enorma och jag ska bli en stor ande, det är enkel matematik. Jag lever njutning, jag lever ögonblick. Det är knappast vad den genomsnittliga svenskan gör. Den genomsnittliga svenskan stannar nere i träsket, långt ned i dyn, är glad om hon får ett sugrör att andas genom. Kravlar upp till ytan, går en finn-dig-själv-kurs, plumsar ned igen. Jag är skogsrået som tittar på och skrattar.

Jag ska ge dig ett svar, hjärnjävel, sa jag i huvudet (eller högt?) medan mina klackar frenetiskt trampade på.

En människa är aldrig mindre än sin största drift.

Sug på den, du.

Sedan slängde jag segervisst med håret (skönt att det var så tjockt, jag behövde liksom ingen mössa) och insåg två saker:

Att jag travat på lika snabbt som jag tänkt, och nu stod framför biblioteket.

Och, att jag faktiskt hade börjat formulera riktiga visdomar. Trots att jag bara besökt bibliotek ett par gånger och läst lite uppländska folksägner. Det måste vara någon annan spärr som släppt. Jag hade haft allt detta inom mig, hela tiden.

Jag var Den Nya Maria.

För första gången tänkte jag: Jag borde skriva ned det här på något sätt.

 

Sedan försvann tanken kvickt och jag ställde snabbt om hjärnan till att utföra mina praktiska delmål. Drog en kopia på ansökan om skilsmässa, innan jag skulle posta den till Mikael så att han också kunde skriva under. Fick hjälp av en nervös liten bibliotekarie att omvandla dokumentet till en pdf som jag kunde mejla till Dagens Nyheters avdelning för familjeannonser.

Därefter kollade jag upp var unge herr Egréus bodde. Årsta, minsann. Kunde vara bra att veta. Pling plong, hej Adam, nu ska du vara snäll mot tant, hon vet bäst. Ha ha.

Just det, Facebook. Många klick, ett långt formulär att fylla i. JA, JA, JA, jag vill avsluta skiten, hur svårt ska det vara att fatta. Ignorerade alla meddelanden som pockade på uppmärksamhet.

Och till sist gjorde jag en helt ny internetsökning, räknade lite på min budget, fattade ett beslut och skickade ett till mejl. Men vad det handlade om, det får inte ni veta. Än.

 Tänk, julen som jag börjat oroa mig för redan i oktober.

Just som jag skulle logga ut från datorn föll min blick på dagens datum. Tjugofjärde. Precis en månad till julafton. Tänk, julen som jag börjat oroa mig för redan i oktober. Den senaste tiden hade den varit som bortblåst ur mitt sinne.

Barnen.

En liten bit av Den Gamla Maria som jag inte lyckats döda än högg mig i hjärtat.

Vad vill jag?

Det sista jag vill här i världen är att återvända till familjen innan jul bara för att SÅ SKA DET VARA.

Jag vill inte ge några julklappar. Jag vill inte ha några heller. Jag vill inte träffa släkt, särskilt inte Mikaels dryga gamla mamma.

Nej. Nej och åter nej.

Efter några minuters funderande komponerade jag ett sms.

”Hej gumman, jag kom på att det inte är så långt till julafton. Vi får se vad som händer men jag lovar INTE att komma hem då. På julen ska man vara glada och sams, det kan jag och pappa inte vara nu. Men vi kan kanske träffas ändå, alltså du och jag och Simon! Kram”

 

Det dröjde nästan fyra timmar innan Emma svarade: ”Jag hatar dej!!”

 

7.

Följande eftermiddag kan Maria Johansson inte längre skjuta upp att gå och prata med facket. Hon VILL INTE göra det. Hela kroppen skriker nej. Men hon vet att det är något som måste göras. Det handlar om hennes försörjning, och därmed hennes framtida existens.

Kommunal-Karin tar emot och hon tar i hand. Maria märker irriterat att hennes egen hand känns svettig. Ta det lugnt, säger hon åt sig själv. De ska hjälpa dig, det är det de är till för. Du har betalat medlemsavgift i säkert tjugo år, och det är första gången du kräver något personligt tillbaka.

 

– Okej Maria, säger Kommunal-Karin efter att de tagit kaffe och satt sig. Jag vill börja med en lägessammanställning.

Maria nickar och tar en klunk.

– Inledningsvis tänkte jag att detta var ett solklart fall, din arbetsgivare ville ha bort dig men visste inte vilka rättigheter du faktiskt har. Och jag, vi, lade ganska mycket krut på det hela. Men ärendet verkar alltmer komplicerat, och du har inte varit helt ärlig mot oss.

Maria hostar till i koppen. Jo, hon har varit jävligt ärlig. Vad ska idioterna hitta på nu? Så, ta det lugnt.

Maria biter halvhårt i koppens kant för att avreagera sig.

– Du har nog inte blivit delgiven än, fortsätter Kommunal-Karin, men Adam Egréus har på eget bevåg polisanmält dig för att du försökt köpa sexuella tjänster av honom. Han har sms som bevis, enligt honom själv.

– Det var ju bara ett fånigt skämt! utbrister Maria i försvar och tittar upp ur koppen, fast hon inte vill någotdera.

– Visst, och det är så vi har tänkt driva det, säger Kommunal-Karin torrt. Men vad åklagaren tycker är ju en helt annan sak och det lägger vi oss inte i, vi fokuserar på det arbetsrättsliga. Det borde dina chefer också göra, men de har ringt mig och babblat om sexköparlag och koppleri.

Herregud. Maria sätter ned koppen, försöker vara stadig på handen. Detta jävla land!

Kommunal-Karin fortsätter.

– Så här är det, Maria: Det är ganska svårt att få sparken. Det de har på dig nu skulle kunna klassas som olovlig utevaro och olämpligt uppträdande, till exempel. Det låter allvarligt, men: de måste först varna dig skriftligt, komma med förslag på hur ni kan lösa problemen, och sedan försöka bevisa att det här verkligen gör dig olämplig för ditt jobb i framtiden. Du har skött dig prickfritt i åratal, och det vägs inte upp av en dum händelse, eller två.

Paus. Kommunal-Karin försöker fånga Marias blick, kanske försäkra sig om att hon hänger med. Men Marias ögon har fastnat i kaffekoppen igen.

– Okej, säger hon sakta.

– Vi kommer driva ditt ärende och du kommer få behålla jobbet. Om du själv går med på det, kanske du kan bli uppsagd med x antal månadslöner. Du kommer hur som helst inte bli omedelbart avskedad.

Hm, tänker Maria. Det där med lönerna lät bra.

– Däremot, fortsätter Kommunal-Karin, så kommer vi inte att försöka få mediauppmärksamhet. Ditt fall känns alldeles för känsligt och komplicerat för det. Vi vill inte heller att du pratar med media. Okej?

Maria har förlorat sig i fantasier om åratal med lön utan motprestation. Hon nickar frånvarande.

– Sedan är det en annan sak. Din arbetsgivare har berättat att de kan tänka sig att du borde prata med en psykolog, via företagshälsovården. Det är inget du måste göra, inget hot eller så, och jag har inte med det att göra egentligen.

Återigen försöker blicken fånga Marias. Hon hummar, tittar ut genom fönstret.

– Men, säger Kommunal-Karin, jag vill ge dig ett råd, rent medmänskligt: Du kanske borde ta erbjudandet.

 

*

 

Ett erbjudande. Ett erbjudande är något man kan välja, något som är fördelaktigt för en själv.

Jag valde. Som så mycket annat. Men just där och då valde jag nog rätt: Nej tack.

Dessa satans lakejer. Överallt fanns de, och finns. Där man minst anar det.

Men jag är visare nu.

Jag är Maria Johansson. Det här är min historia, och jag skriver historia.

 

*

 

Lill-lördag och löning. Maria har hamnat med Tina igen, hemma hos henne i en trea på Söder med stort renoveringsbehov.

De drack lite på en krog i närheten först. Bara en drink, eller kanske blev det två och en halv. Sedan ville de båda gå därifrån. Det är nästan som någon slags nyförälskelsefas. Fast hade Maria varit tvungen att söka i sitt inre, vet hon inte om hon hittat kärlek där.

Som tur är behöver hon inte det. På samma sätt som hon inte behöver svara på affärsmannen Filips sms, om hon inte vill. Telefonen har legat och kallnat i handväskan i ett par dagar nu. Hon behöver bara göra vad hon vill.

Hon har ursäktat sig och hon har öppnat fönstret och hon har sagt att hon egentligen slutat för länge sedan.

Allt är tyst. Tina röker i sängen. Hon har ursäktat sig och hon har öppnat fönstret och hon har sagt att hon egentligen slutat för länge sedan. Men efter sex är det något speciellt. Maria gillar det ändå inte riktigt, hon röker inte själv och har ingen lust att börja. Hon har dock svalt invändningarna. Tina måste väl också få göra som hon vill. Ibland i alla fall.

En kall vindil letar sig in. Maria tittar nedåt. Hennes halvnakna kropp ser närapå vacker ut, inga skavanker syns i det mjuka ljuset. Fast så mjuk som Tinas kan den nog aldrig bli.

Svetten torkar långsamt in i lakanen.

Skulle säkert lukta förjävligt om någon utifrån kom in.

Vilket inte vore helt omöjligt. Tina delar lägenhet med en kompis. De verkar inte skämmas för sina respektive privatliv, direkt. Inte Maria heller, i alla fall inte i stundens hetta – hon insåg till och med att det kändes ganska upphetsande att veta att det kunde finnas någon som hörde på andra sidan den tunna väggen. Då.

Nu funderar hon lite på hur mycket hon lät egentligen.

– Du, säger Tina plötsligt. Skulle du vilja ha en smartphone?

Plötsligt ämnesbyte. Tja, varför inte.

– Jo, säger Maria. Jag har funderat på det faktiskt. Det vore bra att kunna kolla min mejl, och att ha ett nytt nummer … men jag har inte riktigt velat lägga pengar på det just nu.

– Det var det jag tänkte på. Kit har en över, för hen har köpt en ny, men alla hen känner har redan såna, och den är nog lite svår att sälja för glaset är spräckt.

Sa hon ”han”, tänker Maria, Kit är väl en tjej.

– Va? säger Tina.

– Eeh, jo men visst, skulle jag få den gratis alltså?

Maria sätter sig lite mer upprätt, sveper håret bakåt. Det börjar bli ganska trassligt.

– Det vore jättebra så klart! fortsätter hon. Bara den funkar att kolla mejl och ringa med.

– Det gör den. Däremot har den lite dåligt batteri vet jag … Men okej, vad bra! Ska jag gå och fråga Kit på en gång?

– Är … Kit hemma?

– Tror det.

Maria nickar stumt. Tina reser sig, sträcker på sig, helsvart mot fönstret, bara den lilla tofsen av könshår bryter den släta silhuetten. Hon hänger en morgonrock över axlarna och försvinner ut i hallen.

Maria ligger kvar i halvdagern. Summan av en vanlig onsdag, tänker hon, tre orgasmer och en smartphone. Hittills.

 

*

 

Helgen fortsätter och Den Nya Maria låter sig villigt svepas med, med Tina och med några av hennes vänner. Bland dem Kit. Av kommentarerna Maria snappar upp sluter hon sig till att Kit faktiskt tillhör något slags tredje kön. Det stör och lockar Maria. Intressant grej, och hemskt ovanligt måste det vara.

Efter ett par glas vin frågar Maria Kit rakt ut. Har hon-han blandade könsdelar? Kits lilla ansikte går från chockat till surt till villrådigt. Tina griper in och viskar lite med Kit, meddelar sedan att Kit faktiskt inte ville svara på det.

Slipp då, surpuppa, tänker Maria och tar ett glas vin till.

Maria försöker suga in de nya intrycken lika snabbt som hon sugit i sig vinet.

Därefter bär det hastigt av till en klubb i en källare på Södermalm. Maria försöker suga in de nya intrycken lika snabbt som hon sugit i sig vinet. Tegel och prång, mörkt och lite instängt, udda stolar och bord. I bakgrunden halvhög musik, ingen låt den andra lik, och ändå känner Maria inte igen någon av dem.

Det verkar inte riktigt vara Tinas typ av ställe, utan mer Kits. De flesta gäster är liksom Kit också något yngre, under trettio eller snarare närmare tjugo. Ja, eller ännu yngre. Maria förvånas först över att se flera tonårspojkar. Sedan inser hon att de är tjejer runt tjugo.

 

Gruppen hon anlänt med slår sig ned vid ett bord. Någon ställer ett nytt glas vitt vin framför Maria. Hon griper det kvickt, är tacksam men vill inte visa det.

Kvällen tickar vidare, hundra låtar avlöser varandra i bakgrunden, ett glas vin, en shot whisky, allt får mjukare konturer, och även den lösa gruppen omformas i kanterna. Maria håller sig relativt stadig på sin vingliga stol i mitten. Tina sitter bredvid men pratar mest med andra.

Plötsligt börjar någon ny i sällskapet konversera Maria. Hennes blick rycks intresserat dit men slocknar nästan med en gång. En person i hennes egen ålder, och som tveklöst är kvinna. Hon pratar om vädret.

Maria tycker hon verkar rätt trist, men dras ändå med i det trevande samtalet. Maria säger att hon känner Tina. Känner henne väl. Kvinnan blinkar finurligt och Maria vet inte hur hon ska tolka det. Men antagligen som en invit. Maria funderar. Vad vill jag? Kvinnan är inte särskilt attraktiv. Knappt värd att vara otrogen med, ens om Maria haft någon att vara otrogen mot.

Kvinnan berättar att hon har barn. Jag med, säger Maria automatiskt men ångrar sig genast. Tillägger att hon har en paus och inte träffar dem just nu.

– Å nej, säger kvinnan och lägger en hand på Marias hand och ett bröst på Marias arm, håller din exmake också på och bråkar?

Det blixtrar till i Maria och hon grips av en lust att utgjuta sig om Mikael Johansson, men just då hoppar kvinnan upp och tjuter:

– Å, den här låten! Jag älskar den!

Maria rycker till, skvätter ut lite vin. Hon chockas både av kvinnans plötsliga rörelse och av sin egen överdrivna reaktion. Det känns lite som att vakna ur en trans, kanske hade kvinnans gungande närgångna kropp invaggat Maria i en sådan.

I så fall är det uppenbarligen dags för ett nytt stadium av den transen. Som hypnotiserad kan Maria inte slita blicken från kvinnan, som med vibrerande stämma och dallrande bröst sjunger med. Maria hör först inte orden, sedan hör hon en rad som låter som något med dreaming of a thousand lovers.

Maria stirrar och stirrar och undrar om allt detta ingår i raggningsförsöket. En liten jobbig jävlig Gamla Maria-röst gnäller att allt är hemskt pinsamt. Den Nya Maria svarar: Håll käften, du är bara avundsjuk. Du borde också agera så här storslaget. Jag borde det.

Vid refrängen inser Maria att även några bordsgrannar sjunger med. Vilka kvinnor som umgås på sådana här ställen!

At the age of thirty-seven, she realized she’d never … Vadå? Maria hör inte resten men ändå knottras huden på armarna. Hon förstår att sången innehåller en djup mening. Någon som är 37 och bestämmer sig för att det får vara nog nu. Och här sitter hon själv, fem år senare, som en jävla panelhöna.

Ändå kan Maria inte bryta sin trans. Genom verserna sitter hon stilla och försöker uttyda dem, medan kvinnan dallrar och kastar blickar framför henne.

Mannen är på jobbet och barnen i skolan, den kvinnliga huvudpersonen struntar i att svara i telefonen, i stället springer hon naken på gatorna. Ett välbekant villaområde blixtrar till i Marias huvud.

I den tredje refrängen märker hon att hon själv sjunger med för full hals, fast hon inte är säker på alla orden.

Transen är bruten, eller på ännu ett nytt stadium, och sedan tar det slut lika plötsligt som det började. Musiken tonar ut och tonar upp i något helt nytt, ointressant. Den dallrande kvinnan dimper ned bredvid Maria igen, hon är röd i ansiktet, lite andfådd och kanske förlägen. Som efter en orgasm.

– Jag är trettiosju! säger hon glatt.

– Vad handlade den om egentligen? säger Maria och försöker låta mindre förvirrad än hon är.

– En hemmafru som äntligen bryter upp från allt, svarar kvinnan med en grandios gest.

– Äh, jävla heteroskit, det kommer ju en annan man och räddar henne på slutet, fnyser Kit.

– Nej, men den är ju jättesorglig, försöker Tina bryta in.

– Varför då? säger Maria.

– Kolla upp texten du, du har ju en Iphone nu, svarar Kit med en blinkning.

Tina säger inget mer, utan skålar med Maria. Lite för hårt.

 

*

 

Det blev många skålar den kvällen. Scener bröts, flöt in i varandra, togs upp igen. Vinet flödade, tiden hoppade ur led och innan jag visste ordet av skulle stället stänga. Minnet av den sjungande kvinnan var redan dimmigt, men jag upptäckte att personen i fråga hängde på min axel.

Jag tyckte att Tina tittade nästan svartsjukt på mig.

Jag kunde inte känna mig skyldig. Men som för att ändå straffa Tina gick jag utan henne. Dock inte med någon annan, utan helt ensam. Travade hela vägen till Kungsholmen i vinterkylan. Ingen antastade mig.

När jag vaknade dagen efter trodde jag mig minnas att jag sjungit så gränderna bågnat, men jag var inte säker.

Jag låg kvar länge i sängen, fingrade på smarttelefonens flottiga skärm, ville lära mig att behärska den.

På söndagen svarade inte Tina på mina sms. Nähä, skit i det då.

Jag låg kvar länge i sängen, fingrade på smarttelefonens flottiga skärm, ville lära mig att behärska den. Lyckades efter många feltryck kolla mejlen. Inget nytt.

Sedan bestämde jag mig för att söka efter porr.

Det är väl den största grejen med internet, egentligen. Anledningen till att det blivit så hemskt populärt. Så varför inte prova.

”Stor svart kuk” skrev jag i sökfältet. Sådan hade jag nämligen aldrig upplevt i verkligheten, det kunde vara intressant som omväxling.

Uppkopplingen hackade, det ploppade upp en jobbig, snurrande väntecirkel framför de stora svarta kukarna. Innan de hunnit återuppta verksamheten plingade ett sms till.

Okänt nummer.

”Hej, tack för igår. Vad gör du idag tro? Maria”

I ett slag blev allt ännu overkligare. Maria?

Jag skrattade för mig själv, är det mitt undermedvetna som sms:ar? Svarade på impuls, fortfarande fnittrande: ”Tack själv! Ja jag ligger ju här i sängen med mig själv. Maria”

Tänk om hon svarar ”Jag vet”. Kände en kall liten kåre kittla ryggraden.

Svaret dröjde. Porrstönen hackade igång igen, men jag klickade bort dem, nu var jag mer intresserad av de här märkliga sms:en.

Pling.

”Hej igen. Oj, lite pinsamt, var helt säker på att du hette nåt annat, he he. Men fina namn vi har 🙂 blev rätt full igår, missade när du gick. Tänkte bara säga att det var trevligt att ses!”

Vem fan har jag gett mitt nummer till?

Kom nu ihåg hur man bryter mönster, Maria Johansson, sa jag åt mig själv. Gör det oväntade.

Skrev: ”Vill du komma hit och hålla mig sällskap i sängen?”

 

Den andra Maria visade sig vara den kurviga kvinna som sjungit The Ballad of Lucy Jordan för mig kvällen innan. Inte var hon vackrare dagen efter, men jag ville fullfölja det jag påbörjat. Hon klöstes och skrek och ville att jag skulle bearbeta henne med dildon som om den vore en jävla hammare. Jag tyckte att det såg ut att göra ont. Kanske var det precis vad hon ville. Kanske var det vad jag ville.

Framåt solnedgången lyckades jag äntligen få henne att lämna lägenheten.

 

Tina svarade fortfarande inte på sms. Kanske hade hon gjort något dumt. Varit otrogen eller nåt, tänkte jag med ett flin. Jag slängde iväg ett meddelande till Filip i stället. Han svarade efter sekunder. Kommer till Stockholm nästnästa vecka igen, skrev han.

Trots att själva sexet lämnat mig måttligt tillfredsställd kände jag mig nöjd. Det hade gått snabbt att bättra på sexlivsstatistiken. Jag kunde ju inte gärna justera den genomsnittliga partnersiffran 4,6 nedåt. Men nu var jag uppe i … åtta? Stämde det?

Kände mig något mindre nöjd. Visst, jag hade tagit igen en del, men mycket fanns kvar att göra.

Gick och kokade kaffe. När jag kom tillbaka in i sovrummet kände jag att det luktade kväljande av kön därinne.

Lätt illamående slog jag upp fönstret. Nu får det räcka med sex, tänkte jag beslutsamt. Hjärnan måste ha sitt också.

Det där jag tänkt på väg till biblioteket jagade fatt mig igen: Jag borde skriva ned detta på något sätt. Dokumentera min utveckling.

Jag tog papper och penna och kröp upp i sängen.

Den kändes klibbig.

Jag tog en filt och satte mig i en fåtölj i vardagsrummet i stället.

Vad vill jag skriva om?

Inte om i dag. Eller om i går. Senare.

Men allt innan det då?

Semlor, grädde, fega Adam. Långsam kvävning. 

Jag klottrade ned några stödord. SCB. Det betyder Sveriges CP-Byråkrater, la jag nöjt till. Semlor, grädde, fega Adam. Långsam kvävning. Köttfärssås. Ewa ska dö. Och Tessan. Någon har rest ett monument över Den Gamla Maria, jag ska resa ett över Den Nya. Knulla. Supa. Läsa böcker.

Där kunde jag inte låta bli att skratta högt för mig själv igen. Tittade på det jag fått ned på papperet. Ja, herregud, vad skulle detta föreställa? Modern poesi, kanske.

Poesi. Ja.

Fastnade med blicken i det nattsvarta fönstret. En halvfull blek måne därute, en rund lampglob speglade sig bredvid, som för att tävla med den.

Gudomlig inspiration kom över mig. Kanske var det Adolf Bruns ande, som svävade upp tillsammans med dammet från de aldrig förr utlånade biblioteksböckerna. Eller något berusande i utsöndringarna från kaffe och kroppar. Poesin bara flöt ur pennan.

 

MARIA JOHANSSONS DIKT TILL EN LAMPA

Se, en lampa sitter där i taket i mitt hyrda rum

Ostörd lampa, ja visst, jag vill ha det mörkt

Du fula lampa lyser ju gult och fult

Fast din kropp är vit och rund och intetsägande

Jag låter dig vara släckt

Om jag tänder dig, är det bara för att bättre se

vad jag har dragit hem ikväll

 

Lampan var förvisso tänd just nu, och det jag lurat hem till min säng mitt på blanka dagen var redan ivägskickat, men konsten är fri. Riktigt bra dikt blev det, det tycker jag än i dag. Upprymd som jag var blev det en till av bara farten:

 

MARIA JOHANSSONS DIKT TILL EN SLAMPA

Se, en salig slampa vilar i mitt hyrda rum

Trots att lampan är släckt lyser kroppen vit och rund

Knappast är hon orörd, men jag

låter henne vila ostörd

nu ett slag

För hon var ju helt jävla störd

 

Till och med rim fick jag till! Tänk, alla dessa talanger som aldrig fått blomma ut.

Fler borde få njuta av detta.

Jag grep min nya telefon, och trekvart senare hade jag skaffat mig en gratis blogg.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad
4 dagar sedan
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers till 1 maj exklusivt för Arbetaren. Foto: Tomas Oneborg/TT, Vendela Engström

Utan oss så stannar just allt 

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj 
Varje slitet plakat
blir en sköld mot 
förtvivlan och hat 

Varje trött demonstrant 
nu på stadiga ben
travar framåt 
i vårsolens sken

I en tid som är svår 
varje gig-proletär 
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas 
fina palats 

Vi har endast varann 
Ingen herre och gud 
ska klä på oss 
befrielsens skrud 

Men se makten är vår 
För vi vet ju rent kallt 
att utan oss så
stannar just allt 

Låt oss strejka och slåss 
Låt mig hålla din hand 
Låt mig gråta 
mot axeln ibland 

Vi ska starka ihop 
i den mörkaste tid 
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår 
Väntar vila och fest 
Där envar är en 
stolt hedersgäst 

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Emil Boss:
Det dånar uti rättens krater

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria. 

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem. 

Många rovdjur på vårt blod sig mätta 

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.   

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet. 

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad