Maria Johanssons memoarer – del 7

6.

HELVETE!

Klockan är 13.03. Maria Johansson vaknar när telefonen ringer för fjortonde gången.

Var är jag?

Hemma.

Var är den andra?

Inte här i alla fall.

Vem är jag?

Rrrrrinng-rrring.

HELVETE!

 

– Äntligen, Maria! Vad har hänt? Du skulle ju vara här på möte klockan tio.

 

*

Efter helgens förlustelser vaknade jag med svår bakfylleångest. Precis som det vilda hånglet som inlett det hela, var denna baksmälla något jag inte upplevt sedan tonåren.

Ärligt talat var hela helgen ganska dimmig. Jag hade ätit ute någonstans med Tina på lördagen. Vi hade gått till en klubb, och jag hade insett att hon antagligen var fullblodsflata, hon rörde sig vant i sin flock.

Klubben var som en finlandsfärja. Musiken, belysningen, rummen, drinkarna. Enda skillnaden var att nästan alla var kvinnor och att de inte var lika fulla som gemene man på Cinderella.

Jag gjorde mitt bästa för att höja den genomsnittliga promillehalten.
Den kvällen var det jag som stod för drinkarna, och efter en fyra, fem stycken försvann ironin ur hennes slanka lilla kropp.
Jag dansade. Tina hade dansat med, fast hon verkade göra det på ett lite ironiskt vis. I alla fall till en början. Den kvällen var det jag som stod för drinkarna, och efter en fyra, fem stycken försvann ironin ur hennes slanka lilla kropp.

Jag var rusig på flera sätt. Självfallet av alkoholen, men också av den ovana miljön, dansen, den märkliga sensationen av att ha obegränsad tillgång till en kvinna som var minst tio år yngre än jag.

Taxiresan hem till henne existerar endast i form av ett kvitto.

Söndagen var jag fortfarande full.

Måndagen var jag fortfarande bakfull.

 

Jag somnade om efter att facket ringt och väckt mig. Eller, sjönk in i någon slags dvala i alla fall. Trodde mig minnas att jag och Kommunal-Karin i stället bestämt att ses på onsdag, och att hennes röst haft en hård metallisk klang, som en robots.

Ångesten knaprade på alla organ, magen sved, hårbottnen och ögonen och fittan sved.

Jag sov till nästa dag.

 

*

 

Jag vaknade slutligen till ordentligt tidigt på morgonen tisdagen den tjugofjärde november. Först ny ångest, ringde facket verkligen i går? Jag måste kolla.

Sedan bestämde jag mig för att den kvardröjande bakfylleångesten bara var en kemisk reaktion. Endorfiner som faller platt och måste höjas igen, eller hur det är. Ångesten var bara fysisk. Skit i den, Nya Maria, gå upp och lev.

Jag gjorde så.
Så fort jag tuggat klart ringde jag Kommunal-Karin.
Kaffe, smörgås. För att finna kraft plockade jag fram den där livslistan jag hade skrivit över glöggen i fredags förmiddag.

Så fort jag tuggat klart ringde jag Kommunal-Karin. Sa att jag fortfarande haft feber i går, men nu hade det äntligen vänt, och visst skulle vi ses klockan ett i morgon?

Kommunal-Karin sa jo och visst, men rösten klingade fortfarande av robot. Jag struntade i det, sa glatt hej då.

Sedan begav jag mig mot ett bibliotek igen, denna gång det närmaste, vid Fridhemsplan. Jag praktiskt taget dansade fram, och snöflingorna föll in i dansen kring mig.

Jag har tillbringat mer tid på bibliotek de senaste veckorna än på flera år sammanlagt, tänkte jag där jag dansade. Utan tvekan ett led i min intellektuella utveckling.

Plötsligt dök en mening upp i min skalle:

En människa är aldrig större än sin största last.

Va? Vem sa det?

Maria Johansson var det som sa det.

Jag funderade ett slag på vad det betydde. Jaha, svarade jag sedan min högtravande hjärna. Så är det säkert, men det räcker gott för mig. Mina laster växer. Som jag. Jag vill att de ska bli stora. De ska bli enorma och jag ska bli en stor ande, det är enkel matematik. Jag lever njutning, jag lever ögonblick. Det är knappast vad den genomsnittliga svenskan gör. Den genomsnittliga svenskan stannar nere i träsket, långt ned i dyn, är glad om hon får ett sugrör att andas genom. Kravlar upp till ytan, går en finn-dig-själv-kurs, plumsar ned igen. Jag är skogsrået som tittar på och skrattar.

Jag ska ge dig ett svar, hjärnjävel, sa jag i huvudet (eller högt?) medan mina klackar frenetiskt trampade på.

En människa är aldrig mindre än sin största drift.

Sug på den, du.

Sedan slängde jag segervisst med håret (skönt att det var så tjockt, jag behövde liksom ingen mössa) och insåg två saker:

Att jag travat på lika snabbt som jag tänkt, och nu stod framför biblioteket.

Och, att jag faktiskt hade börjat formulera riktiga visdomar. Trots att jag bara besökt bibliotek ett par gånger och läst lite uppländska folksägner. Det måste vara någon annan spärr som släppt. Jag hade haft allt detta inom mig, hela tiden.

Jag var Den Nya Maria.

För första gången tänkte jag: Jag borde skriva ned det här på något sätt.

 

Sedan försvann tanken kvickt och jag ställde snabbt om hjärnan till att utföra mina praktiska delmål. Drog en kopia på ansökan om skilsmässa, innan jag skulle posta den till Mikael så att han också kunde skriva under. Fick hjälp av en nervös liten bibliotekarie att omvandla dokumentet till en pdf som jag kunde mejla till Dagens Nyheters avdelning för familjeannonser.

Därefter kollade jag upp var unge herr Egréus bodde. Årsta, minsann. Kunde vara bra att veta. Pling plong, hej Adam, nu ska du vara snäll mot tant, hon vet bäst. Ha ha.

Just det, Facebook. Många klick, ett långt formulär att fylla i. JA, JA, JA, jag vill avsluta skiten, hur svårt ska det vara att fatta. Ignorerade alla meddelanden som pockade på uppmärksamhet.

Och till sist gjorde jag en helt ny internetsökning, räknade lite på min budget, fattade ett beslut och skickade ett till mejl. Men vad det handlade om, det får inte ni veta. Än.
 Tänk, julen som jag börjat oroa mig för redan i oktober.
Just som jag skulle logga ut från datorn föll min blick på dagens datum. Tjugofjärde. Precis en månad till julafton. Tänk, julen som jag börjat oroa mig för redan i oktober. Den senaste tiden hade den varit som bortblåst ur mitt sinne.

Barnen.

En liten bit av Den Gamla Maria som jag inte lyckats döda än högg mig i hjärtat.

Vad vill jag?

Det sista jag vill här i världen är att återvända till familjen innan jul bara för att SÅ SKA DET VARA.

Jag vill inte ge några julklappar. Jag vill inte ha några heller. Jag vill inte träffa släkt, särskilt inte Mikaels dryga gamla mamma.

Nej. Nej och åter nej.

Efter några minuters funderande komponerade jag ett sms.

”Hej gumman, jag kom på att det inte är så långt till julafton. Vi får se vad som händer men jag lovar INTE att komma hem då. På julen ska man vara glada och sams, det kan jag och pappa inte vara nu. Men vi kan kanske träffas ändå, alltså du och jag och Simon! Kram”

 

Det dröjde nästan fyra timmar innan Emma svarade: ”Jag hatar dej!!”

 

7.

Följande eftermiddag kan Maria Johansson inte längre skjuta upp att gå och prata med facket. Hon VILL INTE göra det. Hela kroppen skriker nej. Men hon vet att det är något som måste göras. Det handlar om hennes försörjning, och därmed hennes framtida existens.

Kommunal-Karin tar emot och hon tar i hand. Maria märker irriterat att hennes egen hand känns svettig. Ta det lugnt, säger hon åt sig själv. De ska hjälpa dig, det är det de är till för. Du har betalat medlemsavgift i säkert tjugo år, och det är första gången du kräver något personligt tillbaka.

 

– Okej Maria, säger Kommunal-Karin efter att de tagit kaffe och satt sig. Jag vill börja med en lägessammanställning.

Maria nickar och tar en klunk.

– Inledningsvis tänkte jag att detta var ett solklart fall, din arbetsgivare ville ha bort dig men visste inte vilka rättigheter du faktiskt har. Och jag, vi, lade ganska mycket krut på det hela. Men ärendet verkar alltmer komplicerat, och du har inte varit helt ärlig mot oss.

Maria hostar till i koppen. Jo, hon har varit jävligt ärlig. Vad ska idioterna hitta på nu? Så, ta det lugnt.

Maria biter halvhårt i koppens kant för att avreagera sig.

– Du har nog inte blivit delgiven än, fortsätter Kommunal-Karin, men Adam Egréus har på eget bevåg polisanmält dig för att du försökt köpa sexuella tjänster av honom. Han har sms som bevis, enligt honom själv.

– Det var ju bara ett fånigt skämt! utbrister Maria i försvar och tittar upp ur koppen, fast hon inte vill någotdera.

– Visst, och det är så vi har tänkt driva det, säger Kommunal-Karin torrt. Men vad åklagaren tycker är ju en helt annan sak och det lägger vi oss inte i, vi fokuserar på det arbetsrättsliga. Det borde dina chefer också göra, men de har ringt mig och babblat om sexköparlag och koppleri.

Herregud. Maria sätter ned koppen, försöker vara stadig på handen. Detta jävla land!

Kommunal-Karin fortsätter.

– Så här är det, Maria: Det är ganska svårt att få sparken. Det de har på dig nu skulle kunna klassas som olovlig utevaro och olämpligt uppträdande, till exempel. Det låter allvarligt, men: de måste först varna dig skriftligt, komma med förslag på hur ni kan lösa problemen, och sedan försöka bevisa att det här verkligen gör dig olämplig för ditt jobb i framtiden. Du har skött dig prickfritt i åratal, och det vägs inte upp av en dum händelse, eller två.

Paus. Kommunal-Karin försöker fånga Marias blick, kanske försäkra sig om att hon hänger med. Men Marias ögon har fastnat i kaffekoppen igen.

– Okej, säger hon sakta.

– Vi kommer driva ditt ärende och du kommer få behålla jobbet. Om du själv går med på det, kanske du kan bli uppsagd med x antal månadslöner. Du kommer hur som helst inte bli omedelbart avskedad.

Hm, tänker Maria. Det där med lönerna lät bra.

– Däremot, fortsätter Kommunal-Karin, så kommer vi inte att försöka få mediauppmärksamhet. Ditt fall känns alldeles för känsligt och komplicerat för det. Vi vill inte heller att du pratar med media. Okej?

Maria har förlorat sig i fantasier om åratal med lön utan motprestation. Hon nickar frånvarande.

– Sedan är det en annan sak. Din arbetsgivare har berättat att de kan tänka sig att du borde prata med en psykolog, via företagshälsovården. Det är inget du måste göra, inget hot eller så, och jag har inte med det att göra egentligen.

Återigen försöker blicken fånga Marias. Hon hummar, tittar ut genom fönstret.

– Men, säger Kommunal-Karin, jag vill ge dig ett råd, rent medmänskligt: Du kanske borde ta erbjudandet.

 

*

 

Ett erbjudande. Ett erbjudande är något man kan välja, något som är fördelaktigt för en själv.

Jag valde. Som så mycket annat. Men just där och då valde jag nog rätt: Nej tack.

Dessa satans lakejer. Överallt fanns de, och finns. Där man minst anar det.

Men jag är visare nu.

Jag är Maria Johansson. Det här är min historia, och jag skriver historia.

 

*

 

Lill-lördag och löning. Maria har hamnat med Tina igen, hemma hos henne i en trea på Söder med stort renoveringsbehov.

De drack lite på en krog i närheten först. Bara en drink, eller kanske blev det två och en halv. Sedan ville de båda gå därifrån. Det är nästan som någon slags nyförälskelsefas. Fast hade Maria varit tvungen att söka i sitt inre, vet hon inte om hon hittat kärlek där.

Som tur är behöver hon inte det. På samma sätt som hon inte behöver svara på affärsmannen Filips sms, om hon inte vill. Telefonen har legat och kallnat i handväskan i ett par dagar nu. Hon behöver bara göra vad hon vill.
Hon har ursäktat sig och hon har öppnat fönstret och hon har sagt att hon egentligen slutat för länge sedan.
Allt är tyst. Tina röker i sängen. Hon har ursäktat sig och hon har öppnat fönstret och hon har sagt att hon egentligen slutat för länge sedan. Men efter sex är det något speciellt. Maria gillar det ändå inte riktigt, hon röker inte själv och har ingen lust att börja. Hon har dock svalt invändningarna. Tina måste väl också få göra som hon vill. Ibland i alla fall.

En kall vindil letar sig in. Maria tittar nedåt. Hennes halvnakna kropp ser närapå vacker ut, inga skavanker syns i det mjuka ljuset. Fast så mjuk som Tinas kan den nog aldrig bli.

Svetten torkar långsamt in i lakanen.

Skulle säkert lukta förjävligt om någon utifrån kom in.

Vilket inte vore helt omöjligt. Tina delar lägenhet med en kompis. De verkar inte skämmas för sina respektive privatliv, direkt. Inte Maria heller, i alla fall inte i stundens hetta – hon insåg till och med att det kändes ganska upphetsande att veta att det kunde finnas någon som hörde på andra sidan den tunna väggen. Då.

Nu funderar hon lite på hur mycket hon lät egentligen.

– Du, säger Tina plötsligt. Skulle du vilja ha en smartphone?

Plötsligt ämnesbyte. Tja, varför inte.

– Jo, säger Maria. Jag har funderat på det faktiskt. Det vore bra att kunna kolla min mejl, och att ha ett nytt nummer … men jag har inte riktigt velat lägga pengar på det just nu.

– Det var det jag tänkte på. Kit har en över, för hen har köpt en ny, men alla hen känner har redan såna, och den är nog lite svår att sälja för glaset är spräckt.

Sa hon ”han”, tänker Maria, Kit är väl en tjej.

– Va? säger Tina.

– Eeh, jo men visst, skulle jag få den gratis alltså?

Maria sätter sig lite mer upprätt, sveper håret bakåt. Det börjar bli ganska trassligt.

– Det vore jättebra så klart! fortsätter hon. Bara den funkar att kolla mejl och ringa med.

– Det gör den. Däremot har den lite dåligt batteri vet jag … Men okej, vad bra! Ska jag gå och fråga Kit på en gång?

– Är … Kit hemma?

– Tror det.

Maria nickar stumt. Tina reser sig, sträcker på sig, helsvart mot fönstret, bara den lilla tofsen av könshår bryter den släta silhuetten. Hon hänger en morgonrock över axlarna och försvinner ut i hallen.

Maria ligger kvar i halvdagern. Summan av en vanlig onsdag, tänker hon, tre orgasmer och en smartphone. Hittills.

 

*

 

Helgen fortsätter och Den Nya Maria låter sig villigt svepas med, med Tina och med några av hennes vänner. Bland dem Kit. Av kommentarerna Maria snappar upp sluter hon sig till att Kit faktiskt tillhör något slags tredje kön. Det stör och lockar Maria. Intressant grej, och hemskt ovanligt måste det vara.

Efter ett par glas vin frågar Maria Kit rakt ut. Har hon-han blandade könsdelar? Kits lilla ansikte går från chockat till surt till villrådigt. Tina griper in och viskar lite med Kit, meddelar sedan att Kit faktiskt inte ville svara på det.

Slipp då, surpuppa, tänker Maria och tar ett glas vin till.
Maria försöker suga in de nya intrycken lika snabbt som hon sugit i sig vinet.
Därefter bär det hastigt av till en klubb i en källare på Södermalm. Maria försöker suga in de nya intrycken lika snabbt som hon sugit i sig vinet. Tegel och prång, mörkt och lite instängt, udda stolar och bord. I bakgrunden halvhög musik, ingen låt den andra lik, och ändå känner Maria inte igen någon av dem.

Det verkar inte riktigt vara Tinas typ av ställe, utan mer Kits. De flesta gäster är liksom Kit också något yngre, under trettio eller snarare närmare tjugo. Ja, eller ännu yngre. Maria förvånas först över att se flera tonårspojkar. Sedan inser hon att de är tjejer runt tjugo.

 

Gruppen hon anlänt med slår sig ned vid ett bord. Någon ställer ett nytt glas vitt vin framför Maria. Hon griper det kvickt, är tacksam men vill inte visa det.

Kvällen tickar vidare, hundra låtar avlöser varandra i bakgrunden, ett glas vin, en shot whisky, allt får mjukare konturer, och även den lösa gruppen omformas i kanterna. Maria håller sig relativt stadig på sin vingliga stol i mitten. Tina sitter bredvid men pratar mest med andra.

Plötsligt börjar någon ny i sällskapet konversera Maria. Hennes blick rycks intresserat dit men slocknar nästan med en gång. En person i hennes egen ålder, och som tveklöst är kvinna. Hon pratar om vädret.

Maria tycker hon verkar rätt trist, men dras ändå med i det trevande samtalet. Maria säger att hon känner Tina. Känner henne väl. Kvinnan blinkar finurligt och Maria vet inte hur hon ska tolka det. Men antagligen som en invit. Maria funderar. Vad vill jag? Kvinnan är inte särskilt attraktiv. Knappt värd att vara otrogen med, ens om Maria haft någon att vara otrogen mot.

Kvinnan berättar att hon har barn. Jag med, säger Maria automatiskt men ångrar sig genast. Tillägger att hon har en paus och inte träffar dem just nu.

– Å nej, säger kvinnan och lägger en hand på Marias hand och ett bröst på Marias arm, håller din exmake också på och bråkar?

Det blixtrar till i Maria och hon grips av en lust att utgjuta sig om Mikael Johansson, men just då hoppar kvinnan upp och tjuter:

– Å, den här låten! Jag älskar den!

Maria rycker till, skvätter ut lite vin. Hon chockas både av kvinnans plötsliga rörelse och av sin egen överdrivna reaktion. Det känns lite som att vakna ur en trans, kanske hade kvinnans gungande närgångna kropp invaggat Maria i en sådan.

I så fall är det uppenbarligen dags för ett nytt stadium av den transen. Som hypnotiserad kan Maria inte slita blicken från kvinnan, som med vibrerande stämma och dallrande bröst sjunger med. Maria hör först inte orden, sedan hör hon en rad som låter som något med dreaming of a thousand lovers.

Maria stirrar och stirrar och undrar om allt detta ingår i raggningsförsöket. En liten jobbig jävlig Gamla Maria-röst gnäller att allt är hemskt pinsamt. Den Nya Maria svarar: Håll käften, du är bara avundsjuk. Du borde också agera så här storslaget. Jag borde det.

Vid refrängen inser Maria att även några bordsgrannar sjunger med. Vilka kvinnor som umgås på sådana här ställen!

At the age of thirty-seven, she realized she’d never … Vadå? Maria hör inte resten men ändå knottras huden på armarna. Hon förstår att sången innehåller en djup mening. Någon som är 37 och bestämmer sig för att det får vara nog nu. Och här sitter hon själv, fem år senare, som en jävla panelhöna.

Ändå kan Maria inte bryta sin trans. Genom verserna sitter hon stilla och försöker uttyda dem, medan kvinnan dallrar och kastar blickar framför henne.

Mannen är på jobbet och barnen i skolan, den kvinnliga huvudpersonen struntar i att svara i telefonen, i stället springer hon naken på gatorna. Ett välbekant villaområde blixtrar till i Marias huvud.

I den tredje refrängen märker hon att hon själv sjunger med för full hals, fast hon inte är säker på alla orden.

Transen är bruten, eller på ännu ett nytt stadium, och sedan tar det slut lika plötsligt som det började. Musiken tonar ut och tonar upp i något helt nytt, ointressant. Den dallrande kvinnan dimper ned bredvid Maria igen, hon är röd i ansiktet, lite andfådd och kanske förlägen. Som efter en orgasm.

– Jag är trettiosju! säger hon glatt.

– Vad handlade den om egentligen? säger Maria och försöker låta mindre förvirrad än hon är.

– En hemmafru som äntligen bryter upp från allt, svarar kvinnan med en grandios gest.

– Äh, jävla heteroskit, det kommer ju en annan man och räddar henne på slutet, fnyser Kit.

– Nej, men den är ju jättesorglig, försöker Tina bryta in.

– Varför då? säger Maria.

– Kolla upp texten du, du har ju en Iphone nu, svarar Kit med en blinkning.

Tina säger inget mer, utan skålar med Maria. Lite för hårt.

 

*

 

Det blev många skålar den kvällen. Scener bröts, flöt in i varandra, togs upp igen. Vinet flödade, tiden hoppade ur led och innan jag visste ordet av skulle stället stänga. Minnet av den sjungande kvinnan var redan dimmigt, men jag upptäckte att personen i fråga hängde på min axel.

Jag tyckte att Tina tittade nästan svartsjukt på mig.

Jag kunde inte känna mig skyldig. Men som för att ändå straffa Tina gick jag utan henne. Dock inte med någon annan, utan helt ensam. Travade hela vägen till Kungsholmen i vinterkylan. Ingen antastade mig.

När jag vaknade dagen efter trodde jag mig minnas att jag sjungit så gränderna bågnat, men jag var inte säker.
Jag låg kvar länge i sängen, fingrade på smarttelefonens flottiga skärm, ville lära mig att behärska den.
På söndagen svarade inte Tina på mina sms. Nähä, skit i det då.

Jag låg kvar länge i sängen, fingrade på smarttelefonens flottiga skärm, ville lära mig att behärska den. Lyckades efter många feltryck kolla mejlen. Inget nytt.

Sedan bestämde jag mig för att söka efter porr.

Det är väl den största grejen med internet, egentligen. Anledningen till att det blivit så hemskt populärt. Så varför inte prova.

”Stor svart kuk” skrev jag i sökfältet. Sådan hade jag nämligen aldrig upplevt i verkligheten, det kunde vara intressant som omväxling.

Uppkopplingen hackade, det ploppade upp en jobbig, snurrande väntecirkel framför de stora svarta kukarna. Innan de hunnit återuppta verksamheten plingade ett sms till.

Okänt nummer.

”Hej, tack för igår. Vad gör du idag tro? Maria”

I ett slag blev allt ännu overkligare. Maria?

Jag skrattade för mig själv, är det mitt undermedvetna som sms:ar? Svarade på impuls, fortfarande fnittrande: ”Tack själv! Ja jag ligger ju här i sängen med mig själv. Maria”

Tänk om hon svarar ”Jag vet”. Kände en kall liten kåre kittla ryggraden.

Svaret dröjde. Porrstönen hackade igång igen, men jag klickade bort dem, nu var jag mer intresserad av de här märkliga sms:en.

Pling.

”Hej igen. Oj, lite pinsamt, var helt säker på att du hette nåt annat, he he. Men fina namn vi har 🙂 blev rätt full igår, missade när du gick. Tänkte bara säga att det var trevligt att ses!”

Vem fan har jag gett mitt nummer till?

Kom nu ihåg hur man bryter mönster, Maria Johansson, sa jag åt mig själv. Gör det oväntade.

Skrev: ”Vill du komma hit och hålla mig sällskap i sängen?”

 

Den andra Maria visade sig vara den kurviga kvinna som sjungit The Ballad of Lucy Jordan för mig kvällen innan. Inte var hon vackrare dagen efter, men jag ville fullfölja det jag påbörjat. Hon klöstes och skrek och ville att jag skulle bearbeta henne med dildon som om den vore en jävla hammare. Jag tyckte att det såg ut att göra ont. Kanske var det precis vad hon ville. Kanske var det vad jag ville.

Framåt solnedgången lyckades jag äntligen få henne att lämna lägenheten.

 

Tina svarade fortfarande inte på sms. Kanske hade hon gjort något dumt. Varit otrogen eller nåt, tänkte jag med ett flin. Jag slängde iväg ett meddelande till Filip i stället. Han svarade efter sekunder. Kommer till Stockholm nästnästa vecka igen, skrev han.

Trots att själva sexet lämnat mig måttligt tillfredsställd kände jag mig nöjd. Det hade gått snabbt att bättra på sexlivsstatistiken. Jag kunde ju inte gärna justera den genomsnittliga partnersiffran 4,6 nedåt. Men nu var jag uppe i … åtta? Stämde det?

Kände mig något mindre nöjd. Visst, jag hade tagit igen en del, men mycket fanns kvar att göra.

Gick och kokade kaffe. När jag kom tillbaka in i sovrummet kände jag att det luktade kväljande av kön därinne.

Lätt illamående slog jag upp fönstret. Nu får det räcka med sex, tänkte jag beslutsamt. Hjärnan måste ha sitt också.

Det där jag tänkt på väg till biblioteket jagade fatt mig igen: Jag borde skriva ned detta på något sätt. Dokumentera min utveckling.

Jag tog papper och penna och kröp upp i sängen.

Den kändes klibbig.

Jag tog en filt och satte mig i en fåtölj i vardagsrummet i stället.

Vad vill jag skriva om?

Inte om i dag. Eller om i går. Senare.

Men allt innan det då?
Semlor, grädde, fega Adam. Långsam kvävning. 
Jag klottrade ned några stödord. SCB. Det betyder Sveriges CP-Byråkrater, la jag nöjt till. Semlor, grädde, fega Adam. Långsam kvävning. Köttfärssås. Ewa ska dö. Och Tessan. Någon har rest ett monument över Den Gamla Maria, jag ska resa ett över Den Nya. Knulla. Supa. Läsa böcker.

Där kunde jag inte låta bli att skratta högt för mig själv igen. Tittade på det jag fått ned på papperet. Ja, herregud, vad skulle detta föreställa? Modern poesi, kanske.

Poesi. Ja.

Fastnade med blicken i det nattsvarta fönstret. En halvfull blek måne därute, en rund lampglob speglade sig bredvid, som för att tävla med den.

Gudomlig inspiration kom över mig. Kanske var det Adolf Bruns ande, som svävade upp tillsammans med dammet från de aldrig förr utlånade biblioteksböckerna. Eller något berusande i utsöndringarna från kaffe och kroppar. Poesin bara flöt ur pennan.

 

MARIA JOHANSSONS DIKT TILL EN LAMPA

Se, en lampa sitter där i taket i mitt hyrda rum

Ostörd lampa, ja visst, jag vill ha det mörkt

Du fula lampa lyser ju gult och fult

Fast din kropp är vit och rund och intetsägande

Jag låter dig vara släckt

Om jag tänder dig, är det bara för att bättre se

vad jag har dragit hem ikväll

 

Lampan var förvisso tänd just nu, och det jag lurat hem till min säng mitt på blanka dagen var redan ivägskickat, men konsten är fri. Riktigt bra dikt blev det, det tycker jag än i dag. Upprymd som jag var blev det en till av bara farten:

 

MARIA JOHANSSONS DIKT TILL EN SLAMPA

Se, en salig slampa vilar i mitt hyrda rum

Trots att lampan är släckt lyser kroppen vit och rund

Knappast är hon orörd, men jag

låter henne vila ostörd

nu ett slag

För hon var ju helt jävla störd

 

Till och med rim fick jag till! Tänk, alla dessa talanger som aldrig fått blomma ut.

Fler borde få njuta av detta.

Jag grep min nya telefon, och trekvart senare hade jag skaffat mig en gratis blogg.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
16 timmar sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson utanför Arbetsdomstolen
Efter att ha fått sparken vägrades Erik Helgeson tillträde till hamnen för att sköta sitt fackliga uppdrag. Foto: Johan Apel Röstlund

Den fackliga följe­tongen fortsätter

Den fackliga följetången kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson fortsätter. På tisdagsmorgonen inleddes huvudförhandlingen i ett av de infekterade målen där bolaget APM Terminals i Göteborg vägrat släppa in honom på arbetsplatsen för att utföra sina fackliga uppdrag.

Tisdagens förhandling i Arbetsdomstolen gällde alltså inte den hårt kritiserade uppsägningen av Erik Helgeson i början av 2025. Det var då arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminal, GRT, polisanmälde honom för brott mot rikets säkerhet i samband med Hamnarbetarförbundets planerade blockad mot israeliskt krigsmateriel. En anmälan som snabbt lades ned av både Justitiekanslern och polisen och som Arbetaren rapporterat om upprepade gånger.

I stället handlade tisdagens förhandling om hans fackliga roll och frågan om APM Terminals, ett annat bolag verksamma i Göteborgs hamn, agerande när de utestängde Helgeson från hamnen.

Här kräver facket skadestånd både för Helgeson personligen och till förbundet.

APM bestrider anklagelserna

Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler menar att det är helt orimligt att en facklig förtroendeman nekas tillträde till hamnen för att träffa förbundets medlemmar. APM Terminals gick dessutom, enligt facket, enbart på GRT:s linje när de stängde av och avskedade Helgeson från sitt arbete.

– En viktig del i Eriks arbete som vice ordförande och central förtroendeman i facket är just att besöka medlemmarna på deras arbetsplatser för att förbereda förhandlingar och informera om pågående rättstvister. APM hänvisade till Roro-terminalens beslut men de påståendena avfärdades ju snabbt av både JK och polis, sade Frederick Batzler under sin sakframställan i AD.

APM å sin sida bestrider anklagelserna och menar att beslutet om tillträdelseförbud ligger under bolagets eget säkerhetsansvar. Deras juridiska ombud Hanna Björklund var dock noga med att påpeka att de inte ifrågasätter Erik Helgesons ställning inom Hamnarbetarförbundet.

Erik Helgeson själv var lugn inför tisdagens förhandling.

– Känns helt okej just nu. Det här är ju mycket mindre personligt än själva uppsägningsmålet som kommer framöver, säger han till Arbetaren utanför AD.

Dom i dagens mål, med rubriceringen Hindrande av förtroendeman och brott mot tolkningsföreträde, väntas komma inom någon månad.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Fotomontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. I bakgrund bild på Göteborgs Universitet samt en skärmdump från enkät från SOM-institutet
I SOM-institutets enkät klumpas Arbetaren ihop med Riks och Samnytt. Foto: Wikipedia, Johan Apel Röstlund. Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nej, SOM-institutet – Arbetaren är inte ”alternativ­media”

”En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om man ’pekar ut’ medier kopplade till regeringen.”

I veckan skickades en enkätundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet ut. En av enkätens frågor lyder: ”Vilka av följande informationskällor tog du del av inför riksdagsvalet 2026?” 

Bland svarsalternativen finns ”Traditionella nyhetsmedier (TV, radio, eller tidning).”

Eller: ”Alternativa nyhetsmedier (t.ex. Riks, Flamman, Arbetaren, Samnytt)”. 

Våra läsare och skribenter har blivit förbannade. De vill inte att deras tidning ska klumpas ihop under begreppet ”alternativmedier”. Att vara ”alternativ” är i sig ett märkligt begrepp, som teoretiskt kan täcka nästan vad som helst. Men i det allmänna medvetandet är det sedan något decennium kopplat till rasism, desinformation och konspirationsteorier.

Värre är dock att SOM-institutet lägger in Samnytt som jämförelse – eftersom just Samnytt gått ur det medieetiska systemet.

Tanken med det medieetiska systemet är kort förklarat att medier frivilligt ansluter sig till gemensamma regler för att motverka exempelvis uppenbara sakfel och ogrundade uthängningar av privatpersoner. Genom att ta ansvar för sin egen etik vill mediebranschen minska behovet av politisk inblandning och lagstiftning.

När Samnytt valde att gå ur var motiveringen ungefär att systemet används av ”etablissemanget” för att ”smutskasta konkurrenter”.

Extremt skilda exempel

För sammanhang: Samnytt är en nyhetssajt som grundades 2017, som en efterföljare till bloggen Avpixlat. Sajten har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Samma sak gäller mediekanalen Riks, som lanserades av SD år 2020. 

De andra två exemplen i SOM-institutets enkät är alltså vi på Arbetaren, och Flamman.

Flamman betecknar sig som oberoende socialistisk. Rötterna går tillbaka till 1906, även om dess ägare och inriktning har skiftat betydligt sedan dess. Det är ändå en etablerad tidning som ingår i det medieetiska systemet. Precis som Arbetaren gör.

Tidningen Arbetaren har en stolt och obruten historia sedan 1922. Drivkraften har alltid varit att lyfta människor och rörelser som är långt från maktens korridorer – eftersom tidningens grund är frihetligt socialistisk, aldrig partipolitisk. Vi har på samma gång varit en viktig del av offentligheten. Vi har lyft skribenter och ämnen som fått stort genomslag, vi skrev om såväl hotet från fascismen som klimatkrisen långt innan de större medierna.

Falsk balans – och rädsla för konsekvenser?

Jag förstår att Arbetarens läsare och skribenter reagerar med bestörtning.

Vi söker just nu SOM-institutet för att få svar på hur de ser på begreppet ”alternativa medier” och hur urvalet av exempel skett. Vi undrar förstås också varför inte Arbetaren och Flamman skulle rymmas i svarsalternativet ”traditionella nyhetsmedier”.

På ett sätt kan jag dock förstå hur enkätmakarna antagligen resonerat. Rädsla för kritik kan ha lett till något i stil med det som brukar kallas falsk balans i medier: att olika åsikter ska ges lika mycket utrymme, även om den ena sidan inte har vetenskapligt eller faktamässigt stöd. När man egentligen vill ha svar om högerextrema alternativmedier lägger man därför in några andra, som ses som ”vänster”, för ”balansen”. I sammanhanget, som är medier och riksdagsvalet, kan jag också förstå att just vi fick åka med: vi har bevakat riksdagsvalet med våra i Sverige unika, utomparlamentariska perspektiv. Till exempel har vår satsning där Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto reser runt i Sverige nått hundratusentals tittare och läsare. 

Men den stora frågan är: Varför skulle avsändarna bakom enkäten vara så rädda för kritik?

En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om de ”pekar ut” medier kopplade till regeringen. 

Nu när vi slipper Tidöregeringen får vi hoppas att forskarna kan andas ut vad gäller just det. 

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Malmö Latinskola
Sörjande samlas utanför Malmö Latinskola där två lärare dödes av en elev vid ett skoldåd i mars 2022. Foto: Johan Nilsson/TT

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan har skjutit i höjden. Det visar nya siffror från Arbetsmiljöverket. Främst är det lärare som utsätts.

I skuggan av de senaste årens fruktansvärda skolattacker växer också problemet med hot och våld mot Sveriges lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets siffror på antalet anmälningar, som under de senaste tio åren ökat från 638 till förra årets 1 265. Bara i år har hela 800 anmälningar kommit in.

De flesta anmälningarna gäller hot eller våld från elever riktade mot lärare och annan skolpersonal.

– Problembilden skiljer sig åt mellan skolorna, men det alla säger är att det är flera saker som händer samtidigt som gör att situationen blir ohållbar. Det kan vara utagerande elever, en sammanslagen skola och mindre resurser, säger Ilse Hakvoort, forskare vid Göteborgs universitet som studerat lärares utsatthet för våld och hot, till nyhetsbyrån Siren.

”Betydande arbetsmiljörisk”

Arbetsmiljöverket skriver i ett pressmeddelande att över 1 100 grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige inspekterats och att hela 75 procent av dessa brister i sitt arbete med att förebygga risker för att personal utsätts.

– Ingen ska behöva bli sjuk eller skadas på grund av sitt jobb, men tyvärr ser vi att arbetsmiljöfrågorna inte prioriteras på det sätt som regelverket kräver och som är nödvändigt för att skolan ska vara trygg och säker, säger Annika Schmidt, projektledare för Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats i ett uttalande.

Om den kraftiga ökningen av anmälningar beror på förändringar i rapporteringen eller om hot- och våldshändelserna faktiskt ökat i antal de senaste åren, är ännu inte helt fastslaget enligt Arbetsmiljöverket. Oavsett vilket menar dock myndigheten att händelserna medför en betydande arbetsmiljörisk i landets skolor.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT / Montage: Arbetaren.

Veckovers: Morgonhästen

Morgonen är mulen,
himlen den är grå.
Sömnen är snart stulen.
Alarmet börjar gå.

Koka kaffe, i med bränsle,
ansiktet en säck.
Upp på morgonhästen, gränsle,
sätt igång och väck.

Smöra mackor, kladd och smul
och jaga ungar små.
Förstöra allting jättekul
som de hittar på.

Rösten blir snart inte snäll.
En kropp inställd på strid.
Nu är det ett mirakel
om någon är i tid.

Efter bråk och gråt och skratt,
till slut kom alla ut.
Dagen har just börjat,
mamma är helt slut.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson
Mobilisering är enda vägen framåt, skriver Toivo Jokkala. Foto: Jonas Ekströmer / TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

I skrivande stund pågår rösträkningen och mandaten står och väger. Kanske kommer vi inte att veta säkert vilken sida som vunnit det svenska riksdagsvalet 2026 förrän senare i veckan. Den otäckaste regeringen i modern tid verkar hur som helst ha fallit – medan Socialdemokraterna visar att de ingenting begripit.

Om resultatet står sig och Tidösidan förlorar är det, i brist på bättre ord, en stor lättnad. Ulf Kristerssons regering, där Sverigedemokraterna formellt har stått utanför men i allt väsentligt hållit i taktpinnen, har varit en katastrof på många plan. Regeringens politik har slagit sönder mängder av människoliv – och normaliserat rasismen, urholkat rättsstaten, ödelagt klimatpolitiken och ytterligare ökat samhällsklyftorna. Den har utgjort ett grundskott mot många av de landvinningar som gjorts i Sverige under det senaste seklet.

En förlust för Tidöregeringen innebär alltså lättnad, en sorts andningspaus. Vi slipper ett läge där en Sverigedemokrat- och moderatdominerad regering måste övertrumfa vad den redan ödelagt, vi slipper Tidö 2.0, vi kan ta ett djupt andetag och samla krafterna. Men det är tyvärr det mesta vi kan hoppas på.

Det här är nämligen, oavsett exakt mandatfördelning i slutändan, ett betydligt sämre resultat för oppositionen än vad som varit rimligt efter denna katastrofregering. Det ledande oppositionspartiet Socialdemokraterna, som ägnat en stor del av mandatperioden åt att triangulera och lägga sig så nära Tidöpartierna det går i dessa partiers profilfrågor, gör ett historiskt dåligt val. Om siffrorna står sig har S inte presterat så här dåligt sedan 1928. Ett smashläge har förvandlats till pyspunka.

Samarbete över blockgränsen en fantasi

Det borde stämma till en rejäl eftertanke, men kommer antagligen inte att göra det, åtminstone inte i Socialdemokraternas ledning. På valnatten sade S-ledaren Magdalena Andersson: ”Givet att det tycks bli så här jämnt igen så finns det all anledning att söka den nya samarbetsanda som jag har talat om. Det vore bra för svensk politik.”

Den samarbetsandan – underförstått: över blockgränserna – finns bara i S-ledningens huvuden, och visar att de ingenting begripit. Precis som när LO-ledningen reagerar på kapitalets bredsida mot fackföreningsrörelsen genom att tala om vikten av handslaget och att stå upp för den svenska modellen framstår Socialdemokraternas reaktion på blåbrunhögerns politiska offensiv som helt verklighetsfrämmande. I ett läge där partiet hade behövt konfrontera den demokratifientliga råhögerpolitiken och lyfta ett progressivt alternativ sitter de fast i en 1900-talsfantasi där de oavsett vart vinden blåser alltid står stadigt i samhällsutvecklingens mitt och håller i taktpinnen. Den fantasin saknar täckning i vår samtida verklighet, och väljarna har visat att de inte heller tror på den.

Om Tidöförlusten nu håller i sig stundar komplicerade regeringsförhandlingar. Socialdemokraterna lär inte få utdelning på sitt flirtande med Kristdemokraterna – en av partiets alla obegripliga och demoraliserande manövrar under valrörelsen – utan vara hänvisade till att göra upp med Centerpartiet och Miljöpartiet, samtidigt som de på ett eller annat sätt säkrar upp Vänsterpartiets stöd.

Mobilisering är enda vägen framåt

När det gäller den kommande politikens innehåll kan alla vi andra som bäst hoppas på en paus i utförslöpan. En socialdemokratiskt ledd regering med centerpartistiska inslag lär inte förverkliga Tidö 2.0:s program – men heller inte rulla tillbaka de ödesdigra förändringar som Tidöregeringen genomfört. Därtill riskerar den att ge utrymme åt flera av Centerns nyliberalt präglade förslag. Det lär bli ytterst impopulärt, och om fyra år kan vi alltså befinna oss i ett läge där SD och Tidö är redo för comeback och kan framställa sig som utmanarna till en stagnerad politik.

Det enda sättet att försöka förhindra det är att använda de här fyra åren till progressiv mobilisering. Som de rekordstora klimatdemonstrationerna i Stockholm och Göteborg veckorna innan valet visade finns det fortfarande ett annat Sverige – ett Sverige där människor tror på rationalitet och solidaritet och på att verklig förändring är möjlig, hur osynligt detta Sverige än varit i valrörelsen. Det är den sortens krafter vi måste bygga på – i de sociala rörelserna, på arbetsplatserna, i opinionsbildningen.

Alltför länge har brunhögern nu fått formulera problembeskrivningarna – det är dags för oss andra att ta över. Vi kommer tyvärr inte att kunna luta oss mot den kommande regeringen, oavsett hur den ser ut.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
till vänster: Flyktingar vandrar mot turkiska gränsen till Grekland. Till höger: Foto på Elias Efveregren.
Elias Efvergren är debattör och namnet bakom kontot ”Ekonomin bakom”. Till vänster: Människor på flykt, gränsen mellan Turkiet och Grekland år 2020. Foto: Emre Tazegul/TT, privat

Alla arbetare förlorar på den rasistiska politiken

”Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Öppna gränser? Eller är det stängt för alla utan en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa?” Debattören Elias Efvergren slår hål på migrationsmyterna och förklarar hur ”kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil.”

Migrationsminister Johan Forsell sitter vid middagsbordet och pratar med sonen om hur det var på senaste Aktivklubbmötet. Sedan går han till jobbet och utvisar tonåringar. Socialdemokraternas Lawen Redar tycker att det är att gå för långt men vill ändå ha stram migrationspolitik för att ha råd med ”generell välfärd”. Fredrik Reinfeldt ville att vi skulle öppna våra hjärtan. Stefan Löfvén öppnade sitt hjärta under 2015 års flyktingkris och stängde det sedan 2016. 

Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Är det öppna gränser? Eller är det stängt för alla utom de med blå ögon, skär hud och en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa? 

Först reder vi ut vad migration är och vem som gynnas av det. Så: 1. Migration är en ekonomisk nettovinst för länder som tar emot migranter och en nettoförlust för de som förlorar sina medborgare. 2. Migration är oundviklig i en imperialistisk värld. 3. I länder finns det grupper (vi kan kalla dem klasser) som påverkas olika av migration. 

Migration = ekonomisk nettovinst för mottagarlandet

Den första punkten är relativt enkel. Det är belagt att länder som tar emot migration gynnas ekonomiskt som enhet (land). I och med att det mestadels är unga vuxna i arbetsför ålder som migrerar har ursprungslandet stått för de stora kostnaderna (utbildning etc.) som sedan det mottagande landet gynnas av i form av arbete. Migration är alltså ett sorts utvecklingsstöd från fattigare länder till rika. 

Den andra punkten betyder att vi inte lever i ett slutet system inom nationen. Precis som kapitalet är globalt är även dess effekter. När Lundin Oil fördriver folk i Sudan, när EU driver iväg lokala fiskare utanför Västsahara, när det är krig om Ukrainas resurser, när USA tillsätter fascistoida marionettledare i Centralamerika för att kontrollera plantageområden för sina företag etcetera och så vidare i närapå oändligheten tvingar det människor ifrån sina ursprungliga boplatser. Det är inte enskilda händelser utan del av det kapitalistiska systemet. Så, det förespråkare för stram migration säger är: ”låt oss fortsätta suga ut mer sårbara länder och dess resurser för vår ekonomis skull samt låta någon annan ta hand om människorna som måste fly/migrera”. De gör detta många gånger för att de menar att ”vi inte har råd” (påhitt, se punkt 1). 

Den tredje och sista punkten är snäppet klurigare, med klart fler rökridåer.  

Ett bra exempel på hur migration används både som politiskt slagträ och som metod för att sänka produktionskostnader och därmed öka vinsten är det brittiska oljebolaget NAECI. Företaget sparkade de brittiska oljearbetarna och tog in billigare portugisiska motsvarigheter. Före detta premiärminister Gordon Brown från Labour gick ut och skanderade ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Rasistpartiet BNP försökte komma till den följande strejken men strejkarna skickade ut dem och sa att deras fight inte var mot de portugisiska arbetarna utan mot arbetsgivarna som ville exploatera dem. BBC fick också backa från sin vinkling av storyn om att den handlade om etniska motsättningar, när det egentligen handlade om att de brittiska arbetarna fick sparken på grund av att arbetsgivarna anställde billigare underleverantörer.  

Så politiker, arbetsgivare och media spädde på etniska motsättningar medan arbetarna höll fast vid att det handlade om arbetare mot arbetsgivare, oavsett nationalitet. 

Exploaterad arbetskraft och gränspolitik

Här börjar vi komma till kärnan av punkt 3. 

Kapitalet vill ha migranter. De kan användas som en lönepress och eventuellt få ner kostnaderna. Samtidigt sponsrar de också politik som sätter upp gränskontroller och vill kicka ut migranterna. Hur går det ihop? Det kapitalet vill ha är ett klimat där vissa inte har några rättigheter och är desperata. Så den gyllene vägen för kapitalet är hårda tag vilket leder till låga krav och rädsla hos de som invandrat samt bonusen rasism och splittring av arbetarkollektivet när tankesmedjor (med generös sponsring från kapitalet) och media (också de många gånger med generös sponsring) ställer grupper mot varandra. Det är fullkomlig jackpot! 

Nu kanske någon sitter och tänker: ”Va? Min farbror är företagsledare men han är jättesnäll och har också hälsat på en flykting en gång, hur går det ihop va?!” Oavsett vad kapitalet och dess företrädare tycker, tänker och känner på ett privat plan så är det en fullständig jackpot för deras position, den funktion de spelar i det ekonomiska systemet. Militariserade gränser kombinerat med rasism gör i förlängningen att deras balansräkningar ser bättre ut och det demobiliserar motståndet som skulle kunna kräva att en större del av vinsterna gick till de som skapat dem, det vill säga de som arbetar. 

Så lurar rasistisk politik arbetare

Vad ska då vara vårt svar? 

Som löntagare kan du antingen fokusera din kraft på att kämpa mot den invandrade arbetaren som försöker försörja sin familj likt dig själv. Eller så kan du rikta din kraft mot att kämpa mot det företag som väljer billigare arbetskraft för att få högre vinst. Om du väljer det första alternativet så blir du lurad. 

Varför? 

Jo, för att även om du lyckas, även om du får din vilja igenom och den invandrade försvinner, vad händer då? Kommer företaget ge dig tillbaka jobbet med din relativt högre lön jämfört med den invandrade personen? Nej, företaget kommer att leta efter nya alternativ till att sänka sina arbetskostnader. Hur görs det? Antingen genom att flytta till Kina, Lettland eller Bangladesh eller genom att introducera teknik som ersätter dig. Antagligen båda.

När vi kombinerar de tre punkterna står en sak klar: kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil mot vårt motstånd till den orättvisa värld de har byggt upp. 

Svaret då? 1. Bekämpa Lundin Oil, amerikanska kuppmakare och alla deras vänner. 2. Kämpa mot alla institutioner, lagar och företag som orsakar lönedumpning. 3. Organisera så brett som möjligt och motverka därmed den splittring motståndarna vill se.  

Migration är inte vilken fråga som helst. Den avgör liv. Det kräver att vi har en tydligare och mer sammanhållen linje för inte gå i fällan skapad av de som utnyttjar diskussionen om migration för egen vinning.   

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch vill inte svara på frågan om folkmord i Gaza
Trots att över 70 000 palestinier dödats vill vare sig Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna svara på Arbetarens enkät om folkmordet i Gaza. Foto: Jehad Alshrafi/TT, Anders Wiklund/TT och Christine Olsson/TT

Blåbrun ignorans om helvetet i Gaza

Tyst som i en massgrav. Det är reaktionerna från tre av fyra blåbruna partier när Arbetaren frågar om de anser att det pågår ett folkmord i Gaza.

Slakten i Gaza fortsätter. Senast i helgen begravdes ett sjuttiotal barn som hittats under rasmassorna till ett sönderbombat bostadskvarter. Över 70 000 palestinier har hittills dödats av den israeliska militären sedan den 7 oktober 2023 och lidandet för civilbefolkningen i det instängda och isolerade Gaza beskrivs av hjälp- och människorättsorganisationer som enormt.

Sjukdomar, svält och brist på allt från rent vatten till mediciner gör att läget blir allt mer akut. Snart väntar dessutom vintern med regn och sjunkande temperaturer vilket riskerar att förvärra läget ytterligare.

Enkät: Pågår ett folkmord i Gaza?

Men trots att bland annat FN:s råd för mänskliga rättigheter, UNHRC, dragit slutsatsen att de israeliska myndigheterna begår handlingar som uppfyller kriterierna för folkmord så väljer Moderatarena, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att inte svara på Arbetarens frågor kring hur de ser på frågan.

I en enkät som skickats ut från tidningen till samtliga riksdagspartier inför söndagens val ställdes två enkla frågor.

1. Sedan Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 beräknas över 71 000 palestinier dödats i Gaza. Anser ni att det rör sig om ett folkmord?

2. Varför/Varför inte?

Håkan Svenneling, Vänsterpartiet
Håkan Svenneling, V. Foto: Henrik Montgomery/ TT

Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling.

– Ja, Vänsterpartiet menar att Israels krig mot Gaza är ett folkmord. Sedan Hamas brutala attack den 7 oktober 2023 har Israel bedrivit ett intensivt och hänsynslöst krig mot Gaza och dess befolkning. Trots den så kallade vapenvilan fortgår dödandet av civila. Över 70 000 människor har dödats och ännu fler har skadats eller försvunnit i rasmassorna efter Israels bombningar. Israel har systematiskt använt svält och undanhållande av medicin och andra förnödenheter för att göra den humanitära situationen outhärdlig. Det ska ses i ljuset av uttalanden från höga israeliska företrädare som förnekat det palestinska folkets existens och rätt till liv. Det går inte att beskriva som något annat än ett folkmord.

Jacob Risberg, MP. Foto: Samuel Steén/TT

Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Jacob Risberg.

– Ja. Redan i januari 2024 fastslog ICJ att det förelåg en risk för folkmord i Gaza, och sedan dess har FN:s oberoende kommission såväl som Amnesty International, Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och en rad andra granskningar kommit fram till att det som skett och sker i Gaza är ett folkmord.

Kerstin Lundgren, C. Foto: Henrik Montgomery/TT

Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren.

– Det råder inga tvivel om att Israels hänsynslösa krigföring i Gaza är bortom all proportionalitet och utgör brott mot folkrätten. De civila offren, hindren för humanitär hjälp och användningen av svält som vapen är oförsvarliga. FN:s oberoende undersökningskommission har dragit slutsatsen att folkmord begås i Gaza. Det är en mycket allvarlig anklagelse, som Sverige och omvärlden måste ta på största allvar. Den juridiska prövningen ska göras av domstol, men det får aldrig bli en ursäkt för passivitet. Sverige måste agera aktivt för att säkra att de ansvariga hålls till svars och att de internationella domstolarna kan göra sitt jobb.

Foto: Johan Nilsson/TT

Socialdemokraterna, via partiets presstjänst.

– Frågan om Israel begår folkmord i Gaza prövas nu av ICJ. Vi ska respektera rättsordningen, men vi har sedan länge sagt att utvecklingen i Gaza och det enorma lidandet för den palestinska civilbefolkningen innebär att det finns starka skäl att befara att ICJ kommer fram till att Israels agerande utgör folkmord. Stater kan inte vänta på ett slutligt rättsligt avgörande för att agera, enligt folkmordskonventionen har vi en skyldighet att göra vad vi kan för att förebygga folkmord.

Mer press behöver sättas på den israeliska regeringen, både ekonomiskt och politiskt. Vi fördömer den israeliska regeringens krigsbrott mot den palestinska civilbefolkningen, liksom Israels illegala ockupation och bosättarpolitik. Sverige ska aktivt stödja ICC, ICJ och andra internationella rättsliga processer för att motverka straffrihet och ställa ansvariga för internationella brott till svars.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Liberalerna, via partiets riksdagskansli

– Liberalerna anser att frågan om folkmord är en juridisk fråga som ska avgöras av internationella domstolar. Folkmord är ett specifikt brott enligt internationell rätt och kräver en rättslig prövning av både handlingar och avsikt. Internationella domstolen har ännu inte prövat och avgjort frågan om folkmord i Gaza i sak. Det förändrar inte att det mänskliga lidandet i Gaza har varit fruktansvärt och att alla misstankar om allvarliga brott mot internationell rätt måste utredas och prövas.

Publicerad Uppdaterad