Maria Johanssons memoarer – del 7

6.

HELVETE!

Klockan är 13.03. Maria Johansson vaknar när telefonen ringer för fjortonde gången.

Var är jag?

Hemma.

Var är den andra?

Inte här i alla fall.

Vem är jag?

Rrrrrinng-rrring.

HELVETE!

 

– Äntligen, Maria! Vad har hänt? Du skulle ju vara här på möte klockan tio.

 

*

Efter helgens förlustelser vaknade jag med svår bakfylleångest. Precis som det vilda hånglet som inlett det hela, var denna baksmälla något jag inte upplevt sedan tonåren.

Ärligt talat var hela helgen ganska dimmig. Jag hade ätit ute någonstans med Tina på lördagen. Vi hade gått till en klubb, och jag hade insett att hon antagligen var fullblodsflata, hon rörde sig vant i sin flock.

Klubben var som en finlandsfärja. Musiken, belysningen, rummen, drinkarna. Enda skillnaden var att nästan alla var kvinnor och att de inte var lika fulla som gemene man på Cinderella.

Jag gjorde mitt bästa för att höja den genomsnittliga promillehalten.

Den kvällen var det jag som stod för drinkarna, och efter en fyra, fem stycken försvann ironin ur hennes slanka lilla kropp.

Jag dansade. Tina hade dansat med, fast hon verkade göra det på ett lite ironiskt vis. I alla fall till en början. Den kvällen var det jag som stod för drinkarna, och efter en fyra, fem stycken försvann ironin ur hennes slanka lilla kropp.

Jag var rusig på flera sätt. Självfallet av alkoholen, men också av den ovana miljön, dansen, den märkliga sensationen av att ha obegränsad tillgång till en kvinna som var minst tio år yngre än jag.

Taxiresan hem till henne existerar endast i form av ett kvitto.

Söndagen var jag fortfarande full.

Måndagen var jag fortfarande bakfull.

 

Jag somnade om efter att facket ringt och väckt mig. Eller, sjönk in i någon slags dvala i alla fall. Trodde mig minnas att jag och Kommunal-Karin i stället bestämt att ses på onsdag, och att hennes röst haft en hård metallisk klang, som en robots.

Ångesten knaprade på alla organ, magen sved, hårbottnen och ögonen och fittan sved.

Jag sov till nästa dag.

 

*

 

Jag vaknade slutligen till ordentligt tidigt på morgonen tisdagen den tjugofjärde november. Först ny ångest, ringde facket verkligen i går? Jag måste kolla.

Sedan bestämde jag mig för att den kvardröjande bakfylleångesten bara var en kemisk reaktion. Endorfiner som faller platt och måste höjas igen, eller hur det är. Ångesten var bara fysisk. Skit i den, Nya Maria, gå upp och lev.

Jag gjorde så.

Så fort jag tuggat klart ringde jag Kommunal-Karin.

Kaffe, smörgås. För att finna kraft plockade jag fram den där livslistan jag hade skrivit över glöggen i fredags förmiddag.

Så fort jag tuggat klart ringde jag Kommunal-Karin. Sa att jag fortfarande haft feber i går, men nu hade det äntligen vänt, och visst skulle vi ses klockan ett i morgon?

Kommunal-Karin sa jo och visst, men rösten klingade fortfarande av robot. Jag struntade i det, sa glatt hej då.

Sedan begav jag mig mot ett bibliotek igen, denna gång det närmaste, vid Fridhemsplan. Jag praktiskt taget dansade fram, och snöflingorna föll in i dansen kring mig.

Jag har tillbringat mer tid på bibliotek de senaste veckorna än på flera år sammanlagt, tänkte jag där jag dansade. Utan tvekan ett led i min intellektuella utveckling.

Plötsligt dök en mening upp i min skalle:

En människa är aldrig större än sin största last.

Va? Vem sa det?

Maria Johansson var det som sa det.

Jag funderade ett slag på vad det betydde. Jaha, svarade jag sedan min högtravande hjärna. Så är det säkert, men det räcker gott för mig. Mina laster växer. Som jag. Jag vill att de ska bli stora. De ska bli enorma och jag ska bli en stor ande, det är enkel matematik. Jag lever njutning, jag lever ögonblick. Det är knappast vad den genomsnittliga svenskan gör. Den genomsnittliga svenskan stannar nere i träsket, långt ned i dyn, är glad om hon får ett sugrör att andas genom. Kravlar upp till ytan, går en finn-dig-själv-kurs, plumsar ned igen. Jag är skogsrået som tittar på och skrattar.

Jag ska ge dig ett svar, hjärnjävel, sa jag i huvudet (eller högt?) medan mina klackar frenetiskt trampade på.

En människa är aldrig mindre än sin största drift.

Sug på den, du.

Sedan slängde jag segervisst med håret (skönt att det var så tjockt, jag behövde liksom ingen mössa) och insåg två saker:

Att jag travat på lika snabbt som jag tänkt, och nu stod framför biblioteket.

Och, att jag faktiskt hade börjat formulera riktiga visdomar. Trots att jag bara besökt bibliotek ett par gånger och läst lite uppländska folksägner. Det måste vara någon annan spärr som släppt. Jag hade haft allt detta inom mig, hela tiden.

Jag var Den Nya Maria.

För första gången tänkte jag: Jag borde skriva ned det här på något sätt.

 

Sedan försvann tanken kvickt och jag ställde snabbt om hjärnan till att utföra mina praktiska delmål. Drog en kopia på ansökan om skilsmässa, innan jag skulle posta den till Mikael så att han också kunde skriva under. Fick hjälp av en nervös liten bibliotekarie att omvandla dokumentet till en pdf som jag kunde mejla till Dagens Nyheters avdelning för familjeannonser.

Därefter kollade jag upp var unge herr Egréus bodde. Årsta, minsann. Kunde vara bra att veta. Pling plong, hej Adam, nu ska du vara snäll mot tant, hon vet bäst. Ha ha.

Just det, Facebook. Många klick, ett långt formulär att fylla i. JA, JA, JA, jag vill avsluta skiten, hur svårt ska det vara att fatta. Ignorerade alla meddelanden som pockade på uppmärksamhet.

Och till sist gjorde jag en helt ny internetsökning, räknade lite på min budget, fattade ett beslut och skickade ett till mejl. Men vad det handlade om, det får inte ni veta. Än.

 Tänk, julen som jag börjat oroa mig för redan i oktober.

Just som jag skulle logga ut från datorn föll min blick på dagens datum. Tjugofjärde. Precis en månad till julafton. Tänk, julen som jag börjat oroa mig för redan i oktober. Den senaste tiden hade den varit som bortblåst ur mitt sinne.

Barnen.

En liten bit av Den Gamla Maria som jag inte lyckats döda än högg mig i hjärtat.

Vad vill jag?

Det sista jag vill här i världen är att återvända till familjen innan jul bara för att SÅ SKA DET VARA.

Jag vill inte ge några julklappar. Jag vill inte ha några heller. Jag vill inte träffa släkt, särskilt inte Mikaels dryga gamla mamma.

Nej. Nej och åter nej.

Efter några minuters funderande komponerade jag ett sms.

”Hej gumman, jag kom på att det inte är så långt till julafton. Vi får se vad som händer men jag lovar INTE att komma hem då. På julen ska man vara glada och sams, det kan jag och pappa inte vara nu. Men vi kan kanske träffas ändå, alltså du och jag och Simon! Kram”

 

Det dröjde nästan fyra timmar innan Emma svarade: ”Jag hatar dej!!”

 

7.

Följande eftermiddag kan Maria Johansson inte längre skjuta upp att gå och prata med facket. Hon VILL INTE göra det. Hela kroppen skriker nej. Men hon vet att det är något som måste göras. Det handlar om hennes försörjning, och därmed hennes framtida existens.

Kommunal-Karin tar emot och hon tar i hand. Maria märker irriterat att hennes egen hand känns svettig. Ta det lugnt, säger hon åt sig själv. De ska hjälpa dig, det är det de är till för. Du har betalat medlemsavgift i säkert tjugo år, och det är första gången du kräver något personligt tillbaka.

 

– Okej Maria, säger Kommunal-Karin efter att de tagit kaffe och satt sig. Jag vill börja med en lägessammanställning.

Maria nickar och tar en klunk.

– Inledningsvis tänkte jag att detta var ett solklart fall, din arbetsgivare ville ha bort dig men visste inte vilka rättigheter du faktiskt har. Och jag, vi, lade ganska mycket krut på det hela. Men ärendet verkar alltmer komplicerat, och du har inte varit helt ärlig mot oss.

Maria hostar till i koppen. Jo, hon har varit jävligt ärlig. Vad ska idioterna hitta på nu? Så, ta det lugnt.

Maria biter halvhårt i koppens kant för att avreagera sig.

– Du har nog inte blivit delgiven än, fortsätter Kommunal-Karin, men Adam Egréus har på eget bevåg polisanmält dig för att du försökt köpa sexuella tjänster av honom. Han har sms som bevis, enligt honom själv.

– Det var ju bara ett fånigt skämt! utbrister Maria i försvar och tittar upp ur koppen, fast hon inte vill någotdera.

– Visst, och det är så vi har tänkt driva det, säger Kommunal-Karin torrt. Men vad åklagaren tycker är ju en helt annan sak och det lägger vi oss inte i, vi fokuserar på det arbetsrättsliga. Det borde dina chefer också göra, men de har ringt mig och babblat om sexköparlag och koppleri.

Herregud. Maria sätter ned koppen, försöker vara stadig på handen. Detta jävla land!

Kommunal-Karin fortsätter.

– Så här är det, Maria: Det är ganska svårt att få sparken. Det de har på dig nu skulle kunna klassas som olovlig utevaro och olämpligt uppträdande, till exempel. Det låter allvarligt, men: de måste först varna dig skriftligt, komma med förslag på hur ni kan lösa problemen, och sedan försöka bevisa att det här verkligen gör dig olämplig för ditt jobb i framtiden. Du har skött dig prickfritt i åratal, och det vägs inte upp av en dum händelse, eller två.

Paus. Kommunal-Karin försöker fånga Marias blick, kanske försäkra sig om att hon hänger med. Men Marias ögon har fastnat i kaffekoppen igen.

– Okej, säger hon sakta.

– Vi kommer driva ditt ärende och du kommer få behålla jobbet. Om du själv går med på det, kanske du kan bli uppsagd med x antal månadslöner. Du kommer hur som helst inte bli omedelbart avskedad.

Hm, tänker Maria. Det där med lönerna lät bra.

– Däremot, fortsätter Kommunal-Karin, så kommer vi inte att försöka få mediauppmärksamhet. Ditt fall känns alldeles för känsligt och komplicerat för det. Vi vill inte heller att du pratar med media. Okej?

Maria har förlorat sig i fantasier om åratal med lön utan motprestation. Hon nickar frånvarande.

– Sedan är det en annan sak. Din arbetsgivare har berättat att de kan tänka sig att du borde prata med en psykolog, via företagshälsovården. Det är inget du måste göra, inget hot eller så, och jag har inte med det att göra egentligen.

Återigen försöker blicken fånga Marias. Hon hummar, tittar ut genom fönstret.

– Men, säger Kommunal-Karin, jag vill ge dig ett råd, rent medmänskligt: Du kanske borde ta erbjudandet.

 

*

 

Ett erbjudande. Ett erbjudande är något man kan välja, något som är fördelaktigt för en själv.

Jag valde. Som så mycket annat. Men just där och då valde jag nog rätt: Nej tack.

Dessa satans lakejer. Överallt fanns de, och finns. Där man minst anar det.

Men jag är visare nu.

Jag är Maria Johansson. Det här är min historia, och jag skriver historia.

 

*

 

Lill-lördag och löning. Maria har hamnat med Tina igen, hemma hos henne i en trea på Söder med stort renoveringsbehov.

De drack lite på en krog i närheten först. Bara en drink, eller kanske blev det två och en halv. Sedan ville de båda gå därifrån. Det är nästan som någon slags nyförälskelsefas. Fast hade Maria varit tvungen att söka i sitt inre, vet hon inte om hon hittat kärlek där.

Som tur är behöver hon inte det. På samma sätt som hon inte behöver svara på affärsmannen Filips sms, om hon inte vill. Telefonen har legat och kallnat i handväskan i ett par dagar nu. Hon behöver bara göra vad hon vill.

Hon har ursäktat sig och hon har öppnat fönstret och hon har sagt att hon egentligen slutat för länge sedan.

Allt är tyst. Tina röker i sängen. Hon har ursäktat sig och hon har öppnat fönstret och hon har sagt att hon egentligen slutat för länge sedan. Men efter sex är det något speciellt. Maria gillar det ändå inte riktigt, hon röker inte själv och har ingen lust att börja. Hon har dock svalt invändningarna. Tina måste väl också få göra som hon vill. Ibland i alla fall.

En kall vindil letar sig in. Maria tittar nedåt. Hennes halvnakna kropp ser närapå vacker ut, inga skavanker syns i det mjuka ljuset. Fast så mjuk som Tinas kan den nog aldrig bli.

Svetten torkar långsamt in i lakanen.

Skulle säkert lukta förjävligt om någon utifrån kom in.

Vilket inte vore helt omöjligt. Tina delar lägenhet med en kompis. De verkar inte skämmas för sina respektive privatliv, direkt. Inte Maria heller, i alla fall inte i stundens hetta – hon insåg till och med att det kändes ganska upphetsande att veta att det kunde finnas någon som hörde på andra sidan den tunna väggen. Då.

Nu funderar hon lite på hur mycket hon lät egentligen.

– Du, säger Tina plötsligt. Skulle du vilja ha en smartphone?

Plötsligt ämnesbyte. Tja, varför inte.

– Jo, säger Maria. Jag har funderat på det faktiskt. Det vore bra att kunna kolla min mejl, och att ha ett nytt nummer … men jag har inte riktigt velat lägga pengar på det just nu.

– Det var det jag tänkte på. Kit har en över, för hen har köpt en ny, men alla hen känner har redan såna, och den är nog lite svår att sälja för glaset är spräckt.

Sa hon ”han”, tänker Maria, Kit är väl en tjej.

– Va? säger Tina.

– Eeh, jo men visst, skulle jag få den gratis alltså?

Maria sätter sig lite mer upprätt, sveper håret bakåt. Det börjar bli ganska trassligt.

– Det vore jättebra så klart! fortsätter hon. Bara den funkar att kolla mejl och ringa med.

– Det gör den. Däremot har den lite dåligt batteri vet jag … Men okej, vad bra! Ska jag gå och fråga Kit på en gång?

– Är … Kit hemma?

– Tror det.

Maria nickar stumt. Tina reser sig, sträcker på sig, helsvart mot fönstret, bara den lilla tofsen av könshår bryter den släta silhuetten. Hon hänger en morgonrock över axlarna och försvinner ut i hallen.

Maria ligger kvar i halvdagern. Summan av en vanlig onsdag, tänker hon, tre orgasmer och en smartphone. Hittills.

 

*

 

Helgen fortsätter och Den Nya Maria låter sig villigt svepas med, med Tina och med några av hennes vänner. Bland dem Kit. Av kommentarerna Maria snappar upp sluter hon sig till att Kit faktiskt tillhör något slags tredje kön. Det stör och lockar Maria. Intressant grej, och hemskt ovanligt måste det vara.

Efter ett par glas vin frågar Maria Kit rakt ut. Har hon-han blandade könsdelar? Kits lilla ansikte går från chockat till surt till villrådigt. Tina griper in och viskar lite med Kit, meddelar sedan att Kit faktiskt inte ville svara på det.

Slipp då, surpuppa, tänker Maria och tar ett glas vin till.

Maria försöker suga in de nya intrycken lika snabbt som hon sugit i sig vinet.

Därefter bär det hastigt av till en klubb i en källare på Södermalm. Maria försöker suga in de nya intrycken lika snabbt som hon sugit i sig vinet. Tegel och prång, mörkt och lite instängt, udda stolar och bord. I bakgrunden halvhög musik, ingen låt den andra lik, och ändå känner Maria inte igen någon av dem.

Det verkar inte riktigt vara Tinas typ av ställe, utan mer Kits. De flesta gäster är liksom Kit också något yngre, under trettio eller snarare närmare tjugo. Ja, eller ännu yngre. Maria förvånas först över att se flera tonårspojkar. Sedan inser hon att de är tjejer runt tjugo.

 

Gruppen hon anlänt med slår sig ned vid ett bord. Någon ställer ett nytt glas vitt vin framför Maria. Hon griper det kvickt, är tacksam men vill inte visa det.

Kvällen tickar vidare, hundra låtar avlöser varandra i bakgrunden, ett glas vin, en shot whisky, allt får mjukare konturer, och även den lösa gruppen omformas i kanterna. Maria håller sig relativt stadig på sin vingliga stol i mitten. Tina sitter bredvid men pratar mest med andra.

Plötsligt börjar någon ny i sällskapet konversera Maria. Hennes blick rycks intresserat dit men slocknar nästan med en gång. En person i hennes egen ålder, och som tveklöst är kvinna. Hon pratar om vädret.

Maria tycker hon verkar rätt trist, men dras ändå med i det trevande samtalet. Maria säger att hon känner Tina. Känner henne väl. Kvinnan blinkar finurligt och Maria vet inte hur hon ska tolka det. Men antagligen som en invit. Maria funderar. Vad vill jag? Kvinnan är inte särskilt attraktiv. Knappt värd att vara otrogen med, ens om Maria haft någon att vara otrogen mot.

Kvinnan berättar att hon har barn. Jag med, säger Maria automatiskt men ångrar sig genast. Tillägger att hon har en paus och inte träffar dem just nu.

– Å nej, säger kvinnan och lägger en hand på Marias hand och ett bröst på Marias arm, håller din exmake också på och bråkar?

Det blixtrar till i Maria och hon grips av en lust att utgjuta sig om Mikael Johansson, men just då hoppar kvinnan upp och tjuter:

– Å, den här låten! Jag älskar den!

Maria rycker till, skvätter ut lite vin. Hon chockas både av kvinnans plötsliga rörelse och av sin egen överdrivna reaktion. Det känns lite som att vakna ur en trans, kanske hade kvinnans gungande närgångna kropp invaggat Maria i en sådan.

I så fall är det uppenbarligen dags för ett nytt stadium av den transen. Som hypnotiserad kan Maria inte slita blicken från kvinnan, som med vibrerande stämma och dallrande bröst sjunger med. Maria hör först inte orden, sedan hör hon en rad som låter som något med dreaming of a thousand lovers.

Maria stirrar och stirrar och undrar om allt detta ingår i raggningsförsöket. En liten jobbig jävlig Gamla Maria-röst gnäller att allt är hemskt pinsamt. Den Nya Maria svarar: Håll käften, du är bara avundsjuk. Du borde också agera så här storslaget. Jag borde det.

Vid refrängen inser Maria att även några bordsgrannar sjunger med. Vilka kvinnor som umgås på sådana här ställen!

At the age of thirty-seven, she realized she’d never … Vadå? Maria hör inte resten men ändå knottras huden på armarna. Hon förstår att sången innehåller en djup mening. Någon som är 37 och bestämmer sig för att det får vara nog nu. Och här sitter hon själv, fem år senare, som en jävla panelhöna.

Ändå kan Maria inte bryta sin trans. Genom verserna sitter hon stilla och försöker uttyda dem, medan kvinnan dallrar och kastar blickar framför henne.

Mannen är på jobbet och barnen i skolan, den kvinnliga huvudpersonen struntar i att svara i telefonen, i stället springer hon naken på gatorna. Ett välbekant villaområde blixtrar till i Marias huvud.

I den tredje refrängen märker hon att hon själv sjunger med för full hals, fast hon inte är säker på alla orden.

Transen är bruten, eller på ännu ett nytt stadium, och sedan tar det slut lika plötsligt som det började. Musiken tonar ut och tonar upp i något helt nytt, ointressant. Den dallrande kvinnan dimper ned bredvid Maria igen, hon är röd i ansiktet, lite andfådd och kanske förlägen. Som efter en orgasm.

– Jag är trettiosju! säger hon glatt.

– Vad handlade den om egentligen? säger Maria och försöker låta mindre förvirrad än hon är.

– En hemmafru som äntligen bryter upp från allt, svarar kvinnan med en grandios gest.

– Äh, jävla heteroskit, det kommer ju en annan man och räddar henne på slutet, fnyser Kit.

– Nej, men den är ju jättesorglig, försöker Tina bryta in.

– Varför då? säger Maria.

– Kolla upp texten du, du har ju en Iphone nu, svarar Kit med en blinkning.

Tina säger inget mer, utan skålar med Maria. Lite för hårt.

 

*

 

Det blev många skålar den kvällen. Scener bröts, flöt in i varandra, togs upp igen. Vinet flödade, tiden hoppade ur led och innan jag visste ordet av skulle stället stänga. Minnet av den sjungande kvinnan var redan dimmigt, men jag upptäckte att personen i fråga hängde på min axel.

Jag tyckte att Tina tittade nästan svartsjukt på mig.

Jag kunde inte känna mig skyldig. Men som för att ändå straffa Tina gick jag utan henne. Dock inte med någon annan, utan helt ensam. Travade hela vägen till Kungsholmen i vinterkylan. Ingen antastade mig.

När jag vaknade dagen efter trodde jag mig minnas att jag sjungit så gränderna bågnat, men jag var inte säker.

Jag låg kvar länge i sängen, fingrade på smarttelefonens flottiga skärm, ville lära mig att behärska den.

På söndagen svarade inte Tina på mina sms. Nähä, skit i det då.

Jag låg kvar länge i sängen, fingrade på smarttelefonens flottiga skärm, ville lära mig att behärska den. Lyckades efter många feltryck kolla mejlen. Inget nytt.

Sedan bestämde jag mig för att söka efter porr.

Det är väl den största grejen med internet, egentligen. Anledningen till att det blivit så hemskt populärt. Så varför inte prova.

”Stor svart kuk” skrev jag i sökfältet. Sådan hade jag nämligen aldrig upplevt i verkligheten, det kunde vara intressant som omväxling.

Uppkopplingen hackade, det ploppade upp en jobbig, snurrande väntecirkel framför de stora svarta kukarna. Innan de hunnit återuppta verksamheten plingade ett sms till.

Okänt nummer.

”Hej, tack för igår. Vad gör du idag tro? Maria”

I ett slag blev allt ännu overkligare. Maria?

Jag skrattade för mig själv, är det mitt undermedvetna som sms:ar? Svarade på impuls, fortfarande fnittrande: ”Tack själv! Ja jag ligger ju här i sängen med mig själv. Maria”

Tänk om hon svarar ”Jag vet”. Kände en kall liten kåre kittla ryggraden.

Svaret dröjde. Porrstönen hackade igång igen, men jag klickade bort dem, nu var jag mer intresserad av de här märkliga sms:en.

Pling.

”Hej igen. Oj, lite pinsamt, var helt säker på att du hette nåt annat, he he. Men fina namn vi har 🙂 blev rätt full igår, missade när du gick. Tänkte bara säga att det var trevligt att ses!”

Vem fan har jag gett mitt nummer till?

Kom nu ihåg hur man bryter mönster, Maria Johansson, sa jag åt mig själv. Gör det oväntade.

Skrev: ”Vill du komma hit och hålla mig sällskap i sängen?”

 

Den andra Maria visade sig vara den kurviga kvinna som sjungit The Ballad of Lucy Jordan för mig kvällen innan. Inte var hon vackrare dagen efter, men jag ville fullfölja det jag påbörjat. Hon klöstes och skrek och ville att jag skulle bearbeta henne med dildon som om den vore en jävla hammare. Jag tyckte att det såg ut att göra ont. Kanske var det precis vad hon ville. Kanske var det vad jag ville.

Framåt solnedgången lyckades jag äntligen få henne att lämna lägenheten.

 

Tina svarade fortfarande inte på sms. Kanske hade hon gjort något dumt. Varit otrogen eller nåt, tänkte jag med ett flin. Jag slängde iväg ett meddelande till Filip i stället. Han svarade efter sekunder. Kommer till Stockholm nästnästa vecka igen, skrev han.

Trots att själva sexet lämnat mig måttligt tillfredsställd kände jag mig nöjd. Det hade gått snabbt att bättra på sexlivsstatistiken. Jag kunde ju inte gärna justera den genomsnittliga partnersiffran 4,6 nedåt. Men nu var jag uppe i … åtta? Stämde det?

Kände mig något mindre nöjd. Visst, jag hade tagit igen en del, men mycket fanns kvar att göra.

Gick och kokade kaffe. När jag kom tillbaka in i sovrummet kände jag att det luktade kväljande av kön därinne.

Lätt illamående slog jag upp fönstret. Nu får det räcka med sex, tänkte jag beslutsamt. Hjärnan måste ha sitt också.

Det där jag tänkt på väg till biblioteket jagade fatt mig igen: Jag borde skriva ned detta på något sätt. Dokumentera min utveckling.

Jag tog papper och penna och kröp upp i sängen.

Den kändes klibbig.

Jag tog en filt och satte mig i en fåtölj i vardagsrummet i stället.

Vad vill jag skriva om?

Inte om i dag. Eller om i går. Senare.

Men allt innan det då?

Semlor, grädde, fega Adam. Långsam kvävning. 

Jag klottrade ned några stödord. SCB. Det betyder Sveriges CP-Byråkrater, la jag nöjt till. Semlor, grädde, fega Adam. Långsam kvävning. Köttfärssås. Ewa ska dö. Och Tessan. Någon har rest ett monument över Den Gamla Maria, jag ska resa ett över Den Nya. Knulla. Supa. Läsa böcker.

Där kunde jag inte låta bli att skratta högt för mig själv igen. Tittade på det jag fått ned på papperet. Ja, herregud, vad skulle detta föreställa? Modern poesi, kanske.

Poesi. Ja.

Fastnade med blicken i det nattsvarta fönstret. En halvfull blek måne därute, en rund lampglob speglade sig bredvid, som för att tävla med den.

Gudomlig inspiration kom över mig. Kanske var det Adolf Bruns ande, som svävade upp tillsammans med dammet från de aldrig förr utlånade biblioteksböckerna. Eller något berusande i utsöndringarna från kaffe och kroppar. Poesin bara flöt ur pennan.

 

MARIA JOHANSSONS DIKT TILL EN LAMPA

Se, en lampa sitter där i taket i mitt hyrda rum

Ostörd lampa, ja visst, jag vill ha det mörkt

Du fula lampa lyser ju gult och fult

Fast din kropp är vit och rund och intetsägande

Jag låter dig vara släckt

Om jag tänder dig, är det bara för att bättre se

vad jag har dragit hem ikväll

 

Lampan var förvisso tänd just nu, och det jag lurat hem till min säng mitt på blanka dagen var redan ivägskickat, men konsten är fri. Riktigt bra dikt blev det, det tycker jag än i dag. Upprymd som jag var blev det en till av bara farten:

 

MARIA JOHANSSONS DIKT TILL EN SLAMPA

Se, en salig slampa vilar i mitt hyrda rum

Trots att lampan är släckt lyser kroppen vit och rund

Knappast är hon orörd, men jag

låter henne vila ostörd

nu ett slag

För hon var ju helt jävla störd

 

Till och med rim fick jag till! Tänk, alla dessa talanger som aldrig fått blomma ut.

Fler borde få njuta av detta.

Jag grep min nya telefon, och trekvart senare hade jag skaffat mig en gratis blogg.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
2 hours sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson utanför Arbetsdomstolen. Foto: Vendela Engström

Nytt beslut i AD: Grönt ljus för fortsatt hamn­strejk

Arbetsdomstolen, AD, ger återigen hamnarbetarna grönt ljus att fortsätta strejka. Samtidigt växer företagens försök att rekrytera strejkbrytare mitt under pågående konflikt.

– Arbetsdomstolens beslut var väntat och visar än en gång att vi har rätt att ta till konfliktåtgärder för att få till ett kollektivavtal, säger Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson till Arbetaren strax efter onsdagens beslut i Arbetsdomstolen.

Den pågående och infekterade konflikten i Sveriges hamnar trappas upp sedan arbetsköparorganisationen Sveriges hamnar i fredags varslat om lockout i ett flertal hamnar runt om i landet under midsommarhelgen och den kommande veckan.

Företag rekryterar strejkbrytare

Samtidigt kommer också allt fler uppgifter om arbetsköpare som aktivt försöker rekrytera strejkbrytare. Det rör sig bland annat om ett stuveribolag i Varberg som under sloganen ”vi jobbar när igen annan gör det” letar efter personal mitt under brinnande konflikt. Något tidningen Arbetsvärlden var först med att rapportera om.

Företaget själva nekar dock till att de försöker bryta strejken och säger till Arbetsvärlden att de har kollektivavtal med Transport. 

– Det är osmakligt att 2025 ha som affärsidé att bedriva ett strejkbrytareiföretag. Man ställer sig också frågan om personalen de försöker rekrytera är medvetna om konflikten, säger Erik Helgeson.

Strejken fortsätter

Onsdagens beslut i AD innebär alltså att strejken fortsätter. Erik Helgeson säger till Arbetaren att det i dagsläget inte finns några nya datum spikade för förhandling med Sveriges hamnar.

– Men vi är redo när som helst och förhoppningsvis kan vi snart sätta oss ner och för sakliga diskussioner om de tvistefrågor det här faktiskt handlar om. Att bemanningsanställda ska få det lite bättre och att ingen ska behöva vara rädd för att ta fackliga uppdrag. Det borde inte vara så svårt för arbetsgivarna att gå med på det.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Facket menar att GRT brutit mot sammanlagt sex olika paragrafer i uppsägningen av Erik Helgeson. Foto: Vendela Engström

Hamnfacket stämmer arbets­köparen efter uppsägning av Helgeson

Striden om den sparkade vice ordföranden i Hamnarbetarförbundet, Erik Helgeson, går vidare. Nu stämmer facket arbetsköparen GRT i Arbetsdomstolen med skadeståndskrav på nästan 1,8 miljoner kronor.

– Ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig som jag har sett på länge, säger Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler i ett uttalande.

Det var i februari tidigare i år som Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson sparkades från jobbet vid Roro-terminalen i Göteborgs hamn. Det med hänvisning till att han skulle vara en ”säkerhetsrisk” i samband med blockaden av israeliskt krigsmaterial. Något varken polisen eller Justitiekanslern, JK, höll med om.

Under torsdagsmorgonen lämnade Hamnarbetarförbundet in en stämningsansökan till Arbetsdomstolen, AD, där de yrkar på att uppsägningen ska ogiltigförklaras. Facket kräver även skadestånd på drygt 1,7 miljoner kronor.

Frederick Batzler är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud
Frederick Batzler. Foto: Vendela Engström

– Detta är ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig röst och försvaga den fackliga organisationen som jag har sett på länge. Erik Helgeson har blivit måltavla på grund av sitt fackliga engagemang för fackets medlemmar och sin centrala roll i hamnarbetarförbundet. GRT:s agerande är ett försök att skrämma och underminera det fackliga arbetet, säger Frederick Batzler i samband med att stämningen skickades in.

Hamnarbetarförbundet skriver i sin stämningsansökan att arbetsköparen brutit mot sammanlagt sex paragrafer i förtroendemannalagen, medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd.

För det kräver de nu skadestånd på sammanlagt 1,77 miljoner kronor. Dels till facket men också 880 000 kronor till Erik Helgeson. Något tidningen Arbetsvärlden var först att rapportera om.

När AD väntas ta upp stämningen är ännu oklart.

Publicerad
2 weeks sedan
Nyheter från TJ är en ny satirvinjett i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery/ TT, Jessica Gow / TT , Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Regeringen vill införa kränknings­kanon för tjänstemän

Nyheter från TJ Tidöregeringen tänker inte stanna vid att bara göra det kriminellt att förolämpa tjänstemän. Nu planeras en nationell kanon som ska göra det lättare för befattningshavare i offentlig tjänst att känna igen systemhotande förolämpningar från allmänhetens sida. TJ har fått ta del av ett första utkast.

Som Arbetaren och andra medier rapporterat om blir det från den 2 juli i år åter kriminellt att skymfa tjänstemän i Sverige. Fram till 1976 rådde en gammal lag mot denna specifika form av förolämpning – men det året slopade mjukismajoriteten i DDR-Sveriges riksdag Brottsbalkens förbud gällande ”missfirmelse mot tjänsteman”.

1987 avskaffades även det särskilda förbudet mot ”missfirmelse mot krigsman”. Tjänstemän och krigsmän har därefter bara kunnat luta sig mot de allmänna straffrättsliga bestämmelserna om förolämpning, vilket gjort att de kunnat behandlas nästan som vilka människor som helst.

Med den nya lagen om ”förolämpning mot tjänsteman” är det slut med det – samhällsfientliga verbala illgärningsmän kommer från mitten av sommaren åter att få smaka lagens långa arm.

Nationell kanon

Under de gångna decennierna av förolämpningsanarki verkar dock många systemhotande smädelser ha fallit i glömska. Tjänstemännen löper helt enkelt risk att inte känna igen en förolämpning när de hör en. Därför föreslår Tidöpartierna nu att det införs en nationell kanon rörande tjänstemannakränkningar.

– Verbala angrepp på befattningshavare är en splittrande kraft i ett samhälle. Mycket av de kunskaper om bitande förolämpningar som var självklara för tidigare generationer är i dag inte lika givna. Det finns ett starkt behov av gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle, säger Misse Gurlasson, statssekreterare hos ecklesiastikminister Berlina Svärdsliljekust, när TJ kontaktar regeringskansliet för en kommentar om kanonplanerna.

En kommitté med uppdraget att ta fram ett förslag till kränkningskanon har redan inrättats under ledning av Lars Brädgårdh, professor i det förgångna i Amerika. TJ har fått ta del av Brädgårdhs första utkast. Det innehåller en systematisering av de genom historien vanligast förekommande typerna av tjänstemannaförolämpningar, som Brädgårdhs team sammanställt i olika tematiska kategorier.

 – Vi ser att kränkningarna följer ett i grunden likartat mönster, nästan oberoende av tid och rum, säger Lars Brädgårdh. Han ger några exempel ur det påbörjade kanonförslaget.

– På 1880-talet kunde man från de lägst stående delinkventerna ofta höra skymfer som ”Konstapeln är, med förlov sagt, ett redigt oborstat jordpäron”, en på den tiden mycket nedsättande smädelse.

Polis, polis, potatisgris

Under 1900-talet förenklades samma utrop till den nästan förföriskt enkla frasen ”Polis, polis, potatisgris”. I dag står ordningspoliser frågande inför nutida motsvarigheter som ”Ayna, jag svär på Gud, du är en osnittad pommes, jao”. Men det är i grunden helt samma förolämpning, bara det att vi förlorat förmågan att känna igen den.

Lars Brädgårdh fortsätter:

– Man kan säga att vi ger vårt bidrag till att värna tjänstemännens livsluft från verbala föroreningar. Det blir en sorts luftvärnskanon.

Regeringens proposition om en kanon för tjänstemannakränkningar förväntas presenteras under kyndelsmässodagen nästa år.

Några utdrag ur förslaget till nationell kränkningskanon:

Kategori 15: Negativa anspelningar på socialtjänsthandläggares civilstånd och amorösa preferenser

”Det är allom bekant att kommandoran haver knutit hymens band med sina dagars upphov.”

(Yttrat av Bös-Henny i Backen. Upptecknat på fattighuset i Seglora socken, 1875.)

”Motherfucker.”

(Yttrat av Kenneth L. Upptecknat på socialkontoret i Huddinge centrum, 1973.)

 ”Jag vet du är mofo, du behöver inte flexa det.”

(Yttrat av Minou A. Upptecknat på Råd & stöd i Östhammar, 2024.)

Kategori 19: Vandelssmädelser riktade mot tjänstemän inom skatteuppbördsväsendet

”Fogden är själv alla skabbhalsars och pickelhäringars överman, änna.”

(Yttrat av Jonas B. Upptecknat på mantalskontoret i Göteborg, 1898.)

”Du är så jävla röten.”

(Yttrat av Britta M. Upptecknat på skattekontoret i Lidköping, 1971.)

 ”Femton lax? Det kunde du ha sagt innan du ghostade mig i tolv veckor, smuts.”

(Yttrat av Wilma Z. Upptecknat i Skatteupplysningens centrala samtalslogg, 2025.)

Kategori 24: Rektalt orienterad förolämpning av skolpersonal

”Magistern kan taga sin ynkeliga griffel och stoppa upp den där ryggen byter namn.”

(Yttrat av Karl E. Upptecknat på Linköpings högre allmänna läroverk, 1869.)

”Ta dig i häcken, Ljungberg.”

(Yttrat av Eva-Lena V. Upptecknat på Lundaskolan i Jordbro, 1971.)

 ”Och om jag inte vill få in det i skallen då? Du kanske kan få in det i din bussy?”

(Yttrat av Liam A. Upptecknat på Spånga gymnasium, 2023.)

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Amalthea Frantz är Arbetarens chefredaktör. Foto: Vendela Engström

Amalthea Frantz:
Svenskt Närings­livs mål med hamnstriden

Allt som begränsar anställdas möjligheter att påverka sina jobb leder till sämre villkor för alla, oavsett fackförening. Detta borde vara en självklarhet. Men LO och Socialdemokraterna har, tillsammans med Svenskt Näringsliv, öppnat för just det. Nu är de stora facken tysta. Medan näringslivet går ut hårt i hamnkonflikten.

Konflikten i svenska hamnar fortsätter. Om arbetsköparna får som de vill öppnar det för stora negativa konsekvenser för alla fackföreningar, alla anställda.

Det är avtalsrörelse år 2025. För sex år sedan, 2019, försämrades arbetares rätt att ta strid i Sverige. Då genomfördes en lagändring som ofta kallats ”antistrejklagen”

Den har gjort det snudd på omöjligt att strejka för annat än för att få kollektivavtal. Och med kollektivavtal följer fredsplikt, vilket betyder: förbjudet att ta till strejk, eller några andra stridsåtgärder. 

Men redan på hamnstrejkens första dag försökte Transportföretagen förmå Arbetsdomstolen, AD, att omtolka lagen ännu snävare: om det redan finns kollektivavtal med ett fack, så ska andra fack bara få ta strid för ett avtal som är identiskt med det första. 

Risk för riktiga skitavtal

Det skulle öppna för riktiga skitavtal i framtiden. Företag skulle enklare kunna ägna sig åt avtalsshopping. Alltså välja bort ett facks kollektivavtal och teckna ett förstahandsavtal med ett annat – som ger de anställda till exempel lägre löner och mindre inflytande. 

Vi skulle säkert också se försök att teckna avtal med det som kallas gula fackföreningar

Det skulle då inte spela någon roll ifall facket som sedan vill ha ett andrahandsavtal är LO, eller en mindre fackförening. Eller hur många som är medlemmar i vilket fack. 

Näringslivet kämpar för att ta ännu mer makt

Tack och lov bedömde AD att Hamnarbetarförbundets pågående strejk är laglig. Men domstolen var inte enig. Av de sju ledamöterna var två, arbetsköparrepresentanterna, emot.

Och striden fortsätter – uppenbarligen står mycket på spel. Svenskt Näringsliv varnar för ”kaos på arbetsmarknaden”. Sveriges Hamnars chefsjurist Andreas Modig tvekar inte att offentligt kalla Hamnarbetarförbundet för ”autonomt vänsterförbund” för att svartmåla dem. 

Hamnarbetarförbundet beskriver hur Sveriges Hamnar och Transportföretagen går ut med ”medvetet vilseledande faktafel” om strejkens kostnader. 

Allt är ett led i en politisk kampanj för ännu större inskränkningar i den fackliga konflikträtten.

Vi varnade – sossarna genomförde 

Det är just detta som den skamliga antistrejklagen har öppnat för. Det var just det nätverket Strike back – Försvara strejkrätten, och tidningar som Arbetaren, varnade för. Det helt uppenbara: allt som begränsar fackföreningars möjlighet att påverka, leder till sämre villkor för alla anställda. Makten förskjuts ännu mer, från arbetare till arbetsköpare.

De flesta LO-förbund reagerade också spontant och självklart negativt. År 2018 sade 12 av 14 LO-förbund nej till förslaget att inskränka strejkrätten.

Men ledningarna ändrade sig senare, trots stundtals hårt motstånd från sina egna medlemmar.

Därför vill vissa fack ha antistrejklagar

Bakgrunden var, förstås, att Svenskt Näringsliv sedan länge ville begränsa anställdas rätt att kämpa för bättre villkor. Men de fick som de ville via en överenskommelse med facken LO, Saco och TCO. Som den socialdemokratiskt ledda regeringen sedan så snabbt de kunde gjorde lag av år 2019. 

Varför är det här så viktigt för de stora facken och partierna? Det handlar om makt, prestige – och rädsla för radikala fackföreningar.

De stora facken vill inte ha någon konkurrens om medlemmar. Ledningarna vill mest samverka med näringslivet och göra karriär. De hoppas få fördelar om de är tillmötesgående.

Frågan om just Göteborgs hamn kom att handla om prestige. Men det finns förstås också en verklig oro. 

De stora facken tappar medlemmar. Och de vill för allt i världen inte att missnöjda anställda ska gå med i radikala fackföreningar som Hamnarbetarförbundet, syndikalistiska LS eller andra fristående fack. 

De vill hellre ge bort sin sista makt till motparten, näringslivet. Det går inte att tolka de senaste årens utveckling på något annat sätt. 

Lagen kommer slå mot alla fack

Men utvecklingen slår ju tillbaka på alla fackföreningar. Medlemmarna blir inte nöjdare. De förtroendevalda blir mer och mer utsatta. (Just det är en viktig fråga i den pågående konflikten.)

Och blir det som näringslivet vill så blir även LO, Saco, TCO och alla andra fack med tiden undanträngda på arbetsplatserna.

De stora facken kan knappast på riktigt tro att deras medlemmar gynnas av att arbetarrörelsen i stort tappar mark. Men vad de faktiskt vill är svårt att få svar på. I den aktuella hamnkonflikten ligger de lågt. Inga utspel i medierna. 

Det andra facket i hamnarna, LO-förbundet Transport som redan tecknat ett avtal, är tyst. Den senaste veckan har Arbetaren via mejl, telefon och sms sökt både ledning och lokalavdelningar för att fråga: Hur ser ni på Hamnarbetarförbundets krav? Vad tycker ni om arbetsköparnas kampanj? Hur är det att jobba där många kollegor strejkar? 

Till slut fick vi svar: De avböjer att kommentera i dagsläget.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Palestinsk fånge släppt från israeliskt fängelse.
En släppt palestinsk fånge i tårar när han anländer till Khan Younis i februari 2025, efter att ha suttit i ett israeliskt fängelse. Foto: Jabdel Kareem Hana/TT

Stoppa Israels våldsamma förtryck av fängslade palestinier

Den 17 april var palestinska fångars dag. Dagen, som uppmärksammar de tusentals rättslösa palestinier som hålls inlåsta i israeliska fängelser och förvar gick obemärkt förbi svenska medier och makthavare. Josefine Rasmusson och Bianca Mirani från nätverket Psykologer för Palestina kräver att Israels systematiska frihetsberövande och tortyr av palestinier stoppas.

I mer än sextio års tid har Israel byggt upp ett parallellt rättssystem för de ockuperade områdena, som bygger på förtryck av den palestinska befolkningen samt bestraffning och omöjliggörande av motstånd mot ockupationen.

Systemet, som har kritiserats för att vara djupt rättsstridigt, består av fängelser, administrativa förvar och militärdomstolar. I förvar hålls frihetsberövade utan dom på obestämd tid och av dem som når rättegång blir 90 procent fällda. För en palestinier är hotet om att frihetsberövas alltid närvarande, och det kan ske på lösa grunder, som att ha deltagit i sammankomster som misstänks ha ett politiskt syfte. Sedan år 1967 har minst en miljon palestinier frihetsberövats.

Efter den 7 oktober 2023 har Israel påtagligt ökat antalet gripanden och i slutet av december 2024 hölls 9 619 palestinier fängslade i administrativa förvar eller fängelser. Människorättsorganisationer rapporterar samtidigt om en eskalering av våld mot de som frihetsberövats. I en av BT’Selems rapporter vittnar 55 tidigare fångar ingående om den tortyr som de och andra har utsatts för: systematiskt och grovt utstuderat fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp, förnedring, svält, uttorkning och sömndeprivation. Samtidigt nekas de också grundläggande medicinsk vård.

Många palestinska barn i israeliska fängelser

Inte ens barn fredas från det systematiska frihetsberövandet. Enligt den palestinska människorättsorganisationen Addamer hålls i nuläget 350 barn, varav flera under 15 år, frihetsberövade. Flera källor rapporterar att barnen utsätts för svält, misshandlas svårt, nekas medicinsk vård och förvägras besök från sina familjer. 22 mars i år dog 17-årige Walid Ahmad av svält och uttorkning i fängelset Meggido. Obduktionen av Walid visade på långvarig svält, skabb och allvarliga inre skador från misshandel, för vilka han nekades medicinsk vård.

En stadig ström av vittnesmål visar det våldsamma och systematiska förtryck som palestinier utsätts för dagligen. Vi ser halvnakna, bakbundna män sittande på knä på marken med de israeliska militärernas automatvapen tätt bakom sig. Vi ser gripna människor transporteras bort, sammanfösta på lastbilsflak. Vi ser hur fångar misshandlas och våldtas av fängelsevakterna. Vi ser hur de fångar som till slut släpps bara är skinn och ben och vi ser spåren av de traumatiserande övergreppen.

Att tiga är att normalisera

Ingen kan förneka att Israel om och om igen bryter mot mänskliga rättigheter, såväl utanför som innanför fängelsecellerna. Ändå fortsätter de att utföra dessa övergrepp utan att det får några som helst konsekvenser. Ingen kan heller hävda att vi inte vet vad den palestinska befolkningen utsätts för. Men när antalet når 10 000 riskerar vi att drabbas av psykologisk avtrubbning – då lidandet blir så omfattande att siffrorna suddar ut konturerna hos de enskilda, verkliga människorna.

Vi får inte fortsätta förbli tigande åskådare till det våld som fortgår, eftersom att tiga är att normalisera. Att se på medan systematiska övergrepp pågår är oförenligt med vårt ansvar som medmänniskor. Vi har en skyldighet för det samhälle vi gemensamt bygger och för hela den palestinska befolkningens överlevnad och frihet. Det är genom våra handlingar som vår medmänsklighet får möjlighet att ta verklig form.

Josefine Rasmusson, Psykologer för Palestina
Bianca Mirani, Psykologer för Palestina

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Hamnarbetarförbundet sympatistrejk uppsala universitet Uppsala LS syndikalisgterna Ninian Gabriel Kuhn
Ninian Sassarinis-McGowan, student vid Uppsala universitet och ledamot i SAC:s centralkommitté och Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna är kritiska till hur Uppsala universitets ledning har hanterat Syndikalisternas solidaritetsstrejk med Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström, privat

”Uppsala universitet stängde ute sympatistrejk”

Förra veckan sympatistrejkade den syndikalistiska driftsektionen vid Uppsala universitet i solidaritet med Hamnarbetarförbundet och deras kamp för ett nytt kollektivavtal. Under dagarna som sektionens medlemmar lade ner sitt arbete besökte de olika delar av universitetets utspridda campusområden. Vid den administrativa byggnaden, som normalt är öppen för allmänheten, möts de av väktare och låsta dörrar. Ninian Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn undrar vad det betyder för både medlemmarnas arbetsrelaterade rättigheter och den akademiska friheten när universitetet stänger ner kritisk diskussion.

Relationen mellan de som äger produktionsmedel och de som producerar är i Sverige ganska kraftigt reglerad av lagar och kollektivtavtal framtagna av organisationer som i teorin ska representera parterna, det vill säga arbetsköparna och arbetarna. Denna relation är vad den svenska arbetsmarknadsmodellen grundar sig i och är något många i Sverige är stolta över och ser som en byggsten i det som uppfattas som en demokrati. Modellen går alltså ut på att parterna ska komma överens genom dialog och förhandling. När överenskommelse träffats så formaliseras det i avtal och dessa avtal blir sedan en slags norm för den sektor som avtalet gäller. Den här typen av avtal täcker stora delar av arbetsmarknaden.

Till andra sådana byggstenar brukar grundlagar som yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen räknas, liksom (åtminstone delar av) regeringsformen som bland annat fastställer och skyddar folkets rätt att demonstrera. 

De flesta förstår inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter som något inherent anti-demokratiskt, eftersom tystande av åsikter, framförallt de som ifrågasätter maktförhållanden, är ett sätt att slå ner kritisk debatt och motstånd mot den rådande ordningen. 

Den svenska modellen gör ett bra jobb på att moderera motstånd så att det kan anses som lagom. Du och dina arbetskamrater får säga ifrån lagom mycket och på ett sätt som är behagligt och hanterbart för arbetsköparen. Samma sak gäller exempelvis demonstrationer; du får demonstrera lagom mycket och på ett sätt och på en plats där de som behöver höra protesterna kan välja att inte göra det genom att helt enkelt inte vara där.

Arbetsköpare respekterar lagen när det passar dem

När det däremot tas till faktiska åtgärder, såsom Hamnarbetarförbundets blockad mot vapenexport till Israel, så har det gått för långt. Det markerade arbetsköparen GRT snabbt genom att säga upp vice ordförande Erik Helgeson. Sättet de gjorde detta på är föremål för rättstvist och kan komma att kosta dem stora summor pengar (tack vare den svenska modellen) men det gör inget eftersom de är den kapitalstarka parten och kan fortsätta vara arbetsköpare som bara respekterar lagen när det passar dem (också tack vare den svenska modellen). Det kostar lite, men det är värt att tysta ner och kväva motståndet. 

Nu är Hamn i konfliktläge med arbetsköparsidan för att landa ett avtal som stärker förtroendevaldas rättigheter, så att det blir svårare för arbetsköparna att tysta ner fackligt motstånd. Både med tanke på arbetsköparens agerande, och de politiska vindarna som blåser över världen så känns det viktigt att fackföreningar får igenom det stärkta skyddet. Stövelklamp ska bemötas hårt och fackliga stridsåtgärder är ett av de skarpaste försvaren vi har. Vi backar Erik Helgeson och Hamnarbetarförbundet helhjärtat.

Solidaritetsstrejk med Hamnarbetarförbundet

En driftsektion av SAC Syndikalisterna, som strejkade i solidaritet med Hamnarbetarförbundets blockad, är driftsektionen på Uppsala Universitet. Förra veckan varslade de om sympatistrejk igen. Den här gången i samband med Hamnarbetarförbundets strid om ett bättre kollektivavtal. Samtidigt fortsätter sektionen sitt stöd för arbetsplatsrelaterade initiativ kring åtgärder mot folkmordet i Palestina.

Men när den strejkande sektionen kommer till universitets administrativa byggnad – den delen där den arbetsköpande ledningen faktiskt sitter – så stängs de ute av Uppsala universitet. De vill dela ut flygblad och informera om sin varslade, tillåtna stridsåtgärd. Och då är det inte lagom motstånd längre. Arbetarna försöker sprida motståndet och de försöker tvinga arbetsköparen att lyssna. 

Polis till platsen

Efter långa diskussioner med väktare kallas polis till platsen. Universitetet ringer alltså in statens våldsmonopolsutövare på sina egna anställda, hellre än att låta dem utöva sina rättigheter. Sektionen beskriver situationen för polisen, som inte kan hänvisa till några lagparagrafer annat än att ”det är samma sak som att [ni] får bestämma vem som får och inte får komma in i [er] lägenhet”. Det är svårt att låta bli att undra vems lägenhet Uppsala universitet är? Och kanske ännu viktigare: vad är Uppsala universitet hem för? Inte yttrandefrihet och kritisk tänkande? 

I Uppsala Universitets ”Mål och strategier”, dess viktigaste styrdokument, beskrivs ’akademisk frihet’ och ’studentinflytande’ som grundläggande principer för universitetets gemensamma värderingar. Där står att universitetet ska ”bidra till en öppen och kunskapsbaserad samhällsdebatt där yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är centrala utgångspunkter” samt att ”den interna kulturen kännetecknas av en öppen, saklig och kritisk diskussion”. 

Hur bidrar det till öppen, saklig och kritisk diskussion att ringa polisen på doktorander i strejk? Vad betyder det för vårt samhälle när strejkande doktorander inte tillåts sprida sitt budskap? Vad händer när lagliga fackliga solidaritetsåtgärder bemöts av lagligt tveksamma uppsägningar?

Angrepp mot akademiska friheten

Jo, då plockas landet lagoms ’demokratiska byggstenar’ bort, sakta men säkert. Vad det kan betyda i längden ser vi i USA där angreppet mot den akademiska friheten har tappat alla tyglar.

År 1912 var Sveriges mest kända syndikalist, Joe Hill (född som Joel Hägglund), aktiv i Industrial Workers of the World, IWW:s, ”free speech fights”. Det finns en stolt tradition av fackligt engagemang i just denna fråga. Det är på tiden att komma ihåg det – och fortsätta kampen.

Grundläggande rättigheter ska inte kunna förhandlas bort, de måste försvaras med alla medel tillgängliga.

Ninian Sassarinis-McGowan, student vid Uppsala universitet och ledamot i SAC:s centralkommitté

Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Martin Berg, ordförande i Svenska Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är inte nöjd med medlarnas bud i den pågående hamnkonflikten. Foto: Adam Ihse/TT och Simon Eliasson/TT

Strejken fortsätter: Medlarnas bud ”innehålls­mässigt tomt”

Konflikten i Sveriges hamnar fortsätter. På tisdagsmorgonen tackade Hamnarbetarförbundet nej till medlarnas bud som de menar inte innehöll några som helst av fackets krav.

– Vi kämpar för att försöka få till stånd förbättringar som skulle påverka våra medlemmars vardag. Det här var innehållsmässigt tomt och exakt samma sak som vi undanbad oss för en vecka sedan, säger förbundsordförande Martin Berg i en kommentar.

Det var under måndagskvällen som Hamnarbetarförbundets delegation träffade medlarna i den infekterade konflikten med arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar på plats i Stockholm.

Medlarnas bud innehöll ”ingenting”

Facket fick ett bud om avtal som enligt Martin Berg inte innehöll några som helst förbättringar rörande vare sig förstärkt skydd för förtroendevalda eller villkoren för inhyrd hamnpersonal.

Därför svarade Hamnarbetarförbundet redan några timmar senare, vid tiotiden på tisdagsförmiddagen, nej till medlarnas bud. Därmed fortsätter strejken.

– Vi har försökt vara kreativa och inte avfärda några uppslag för att nå en godtagbar lösning, men ingenting är ingenting, säger Martin Berg.

Arbetaren har under senaste dagarna även sökt Transportarbetarförbundet, som också organiserar svenska hamnarbetare, för en kommentar hur de ser på den pågående konflikten som de själva alltså inte deltar i. Ingen på Transport har ännu svarat.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
En person som håller i en låda fylld med mediciner.
Kostnaden som sjuka ska betala för mediciner kommer öka. Foto: Janerik Henriksson/ TT

Höjt tak i högkostnads­skyddet: ”Ska jag skippa maten helt?”

Den 1 juli höjs egenavgiften för läkemedel från 2 900 till 3 800 kronor. Arbetaren har pratat med Jessika Fernström som har sjukdomen ME och undrar hur pengarna ska räcka till. – De som har makten har inte koll på hur det ser ut för oss, säger hon.

Den 22 maj röstade riksdagen ja till Tidöregeringens förslag om höjd egenavgift inom högkostnadsskyddet. Det innebär att taket i högkostnadsskyddet höjs från 2 900 till 3 800 kronor. Patienterna ska alltså från 1 juli betala upp till 900 kronor mer per år för receptbelagda läkemedel.

Det är en höjning och ett lagförslag som hade föregåtts av hård kritik och många protester från sjuka och äldre. I en nyligen publicerad debattartikel i Dagens medicin (21/5) kallar forskaren Susanne Nielsen och Vårdförbundets förbundsordförande Sineva Ribeiro, höjningen för ett ”experiment med folkhälsan”.

Samma dag som riksdagen röstade igenom regeringens hårt kritiserade lagförslag om höjd egenavgift för läkemedel anordnade också en rad organisationer en demonstration utanför riksdagshuset, vilket Arbetaren rapporterade om. 

Kritikerna har varit många och flera remissinstanser har varnat för att höjda egenavgifter kommer slå hårt mot redan utsatta grupper i samhället. Sveriges kommuner och regioner, SKR, skriver i sitt remissvar att om fler personer får svårt att betala för sina läkemedel finns risk att de avstår från medicinering, vilket i längden kan leda till ett ökat behov av snabba sociala insatser från kommunernas socialtjänst. 

Kostnader staplas på varandra

En av de drabbade är Jessika Fernström. Hon är en av närmare hundra personer som hör av sig till Arbetaren, efter en efterlysning i sociala medier, och vill berätta om hur ökade kostnader för läkemedel slår mot henne som individ.

På grund av sin sjukdom befinner sig Jessika Fernström majoriteten av sin tid i sängen. Foto: Privat

– Gräsligt, vi har inte pengar. Vi har inte råd, säger Jessika Fernström som har sjukdomen ME .

ME är en allvarlig kronisk multisystemsjukdom som påverkar nervsystem, immunförsvar och energiproduktion. Symtomen omfattar bland annat mental och kognitiv energilöshet, smärta och PEM, post-exertional malaise, vilket innebär att ansträngning leder till sämre mående några dagar efteråt. Riksförbundet för me-patienter, RME, skriver att forskning och läkarerfarenheter konstaterat att sjukdomen är en av världens mest funktionsnedsättande sjukdomar. 

– Jag har inte köpt kläder på 5 år. Jag är sängbunden och har påslakan som är så trasiga att de inte går att laga, men jag har inte råd att köpa nya, säger Jessika Fernström och berättar att hennes sjukdom innebär att hon oftast ligger i ett tyst och mörkt rum. Ytterligare ett av symtomen är nämligen överkänslighet för ljus, ljud och doft.

Men det är inte bara ökade utgifter för läkemedel som gör det svårt att vara sjuk i dag. Kostnader som staplas på varandra för de som är sjuka och risken för dem att bli utförsäkrade och förlora sin sjukpenninggrundade inkomst, SGI är andra stressmoment i vardagen. Dessutom tvingas också många som är sjuka att lägga stor del av sin ork på byråkrati och att kämpa för sina rättigheter.

Piller i en rad.
Mediciner är inte den enda utgift som följer med att vara sjuk. Foto: Janerik Henriksson/TT

Jessika Fernström räknar upp en rad utgifter som hon har på grund av att hon är sjuk; vård, sjukresor, hemsjukvård, hemtjänst och larm.

– Allting kostar extra, även om det är subventionerat är det inte i relation till vad vi har att röra oss med. Sjukersättningsnivåerna är uträknade i ett helt annat klimat, då var inte maten så här dyr. Har man hemtjänst ökar den kostnaden varje år, men det är inte som att ersättningen ökar i samma grad. Så det blir bara värre och värre för varje år, säger hon.

”Jag har inte gått på bio på 10 år”

Jessika Fernström unnar sig aldrig något extra, det som skulle kunna kallas nöjen. Så hon undrar vilka kostnader de som bestämmer tänker sig att hon ska dra ner på.

– Jag äter i snitt en gång om dagen. Ska jag skippa maten helt? Tycker ni att jag ska sänka värmen? Jag kan inte värma upp min kropp själv. Jag tror att de som har makten inte har koll på hur det ser ut för oss, säger hon och tillägger:

– Vi har inte samma möjlighet att göra val som de med makt har. Jag har till exempel inte gått på bio på tio år. Sist jag var ute med vänner utanför huset var i februari förra året.

Jessika Fernström för några år sedan. Foto: Privat

Att inte ta sin medicin skulle förvärra hennes tillstånd.

– Det är inte så att jag väljer att ta medicin, det är saker jag måste ha. Om jag inte tar det blir jag ännu sämre. Blir jag det blir jag inlagd och får mat genom peg (ett medicinskt hjälpmedel för sondmatning red. anm.).

2016 blev Jessika Fernström sjukskriven på 75 procent. När hon inte kunde gå tillbaka och arbeta 100 procent igen förlorade hon sin SGI.

– Jag hade 4000 kronor i ersättning i fyra år. Jag förlorade precis allt, säger hon.

Jessika Fernström pekar på att skatten på sjukersättning är den högsta i Sverige, sedan det införts jobbskatteavdrag och även pensionsavdrag. 

– Det tycker jag är orättvist, vi har inte valt att bli sjuka. Varför höja kostnader när vi redan ligger så dåligt till? Ersättningar utifrån våra socialförsäkringar måste följa hur det ser ut i omvärlden. Jag har liksom inga möjligheter att jobba några extra timmar för att få in lite extra pengar, säger hon.

Regeringen lovar följa upp

Socialstyrelsen och Myndigheten för vård och omsorgsanalys, som båda var remissinstanser i frågan om höjd egenavgift, har pekat på behovet av analyser för hur förändringen påverkar olika patientgrupper med låga inkomster.

På en presskonferens i mars i år får sjukvårdsminister, Acko Ankarberg Johansson, (KD) frågan om hon ser en risk för att sjuka inte kommer ta ut sina mediciner och att det kan leda till ökade kostnader för sjukvården.

– De riskerna finns och det är få som tycker att det är bra med höjda egenavgifter, svarar Acko Ankarberg Johansson.

Sedan hänvisar hon bland annat till en rapport från Myndigheten för vård och omsorgsanalys och International Health Policy Survey, som visat att det i nuläger är få äldre som avstår från hälso- och sjukvård på grund av kostnader.

Acko Ankarberg Johansson (KD), sjukvårdsminister, under en pressträff om propositionen som innebär att taket i högkostnadsskyddet för läkemedel höjs.
Sjukvårdsminister, Acko Ankarberg Johansson, under en presskonferens om förändringarna gällande högkostnadsskydd. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Acko Ankarberg Johansson sade också att regeringen kommer följa utvecklingen, det vill säga om man fortsatt tar ut sina läkemedel eller om den utveckling som flera remissinstanser varnar för blir verklighet.

– I dag finns en möjlighet, en lagstadgad skyldighet för apoteken att erbjuda att dela upp betalningen månadsvis. Är det fler som väljer det? Hur fungerar det? Är det ett system som räcker till?, sade sjukvårdsministern på presskonferensen.

På frågan varför sjukvårdsministern väljer att prioritera villkoren för dem som utnyttjar rot och rut istället för att lägga pengarna på detta att hålla högkostnadsskyddet nere svarar Acko Ankarberg Johansson att hon säkerställer att man ökar läkemedelskostnaderna med sex miljarder i budgeten, varav egenavgifter är en halv miljard i år. Året efter är prognosen för läkemedelskostnader 11 miljarder och egenavgifter ökar med två miljarder.

– Det är en avvägning som jag gör för att säkerställa att vi kan betala de läkemedel som patienterna behöver, samtidigt som den yttersta gränsen, frikortet för de med störst behov, kan behållas, säger hon.

Frikortet ligger kvar på 7 117 kronor, vilket innebär en 100 procentig rabatt när man nått upp till läkemedelskostnader på 7 117 kronor.

Kostnadstaket, det vill säga det högsta belopp som den som är i behov av läkemedel får betala själv, höjs alltså med 900 kronor, från 2 900 hundra till 3 800 kronor.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen
Strejken är fullt laglig. Det fastslår Arbetsdomstolen. Foto: Jessica Gow/TT, Claudio Bresciani/TT och Johan Nilsson/TT

Strejken fortsätter: Hamnarbetarna lättade efter domstolsbeslut


Hamnarbetarförbundets strejk är fullt laglig. Det slår Arbetsdomstolen nu fast efter en prövning av det infekterade fallet. Därmed fortsätter konflikten som planerat.

– Det här är helt klart en seger, säger Frederick Batzler, som är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud, till Arbetaren just som han läst Arbetsdomstolens utlåtande.

Det var strax efter lunch på måndagen som Arbetsdomstolen (AD) gav Hamnarbetarförbundet klartecken. Den pågående strejken får fortsätta som planerat. Det här trots intensiva protester från arbetsköparsidan. 

– Nu fortsätter strejken i hamnarna. Det här eftersom AD kommer fram till den högst rimliga slutsatsen att Hamnarbetaförbundet varken försöker tränga undan Transports avtal eller utöva påtryckning i någon rättstvist, säger Frederick Batzler. 

Strejkrätten stod på spel

I fredags möttes parterna hos AD för ett sammanträde där Sveriges hamnar menade att den uppmärksammade strejken omedelbart skulle stoppas med hänvisning till att det redan finns ett kollektivavtal med det andra hamnfacket Transport som tecknades den 20 maj i förra veckan.

Något som hade kunnat få stora konsekvenser för den svenska fackföreningsrörelsen och lett till ytterligare inskränkningar i strejkrätten.

I ett uttalande skriver Arbetsdomstolen att de, precis som Frederick Batzler, inte ser att Hamnarbetarförbundets strejk har syfte att tränga undan det befintliga kollektivavtalet.

”Sveriges Hamnars invändningar mot stridsåtgärderna kunde därför inte godtas” skriver Arbetsdomstolen i domslutet.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Användandet av strejkbrytare riskerar att eskalera konflikten, menar Hamnarbetarförbundet. Foto: Johan Apel Röstlund och Björn Larsson Rosvall/TT

Internationell solidaritet när Göteborgs hamn tar in strejkbrytare


Ilskan växer sedan strejkbrytare tagits in för att lasta ett fartyg i Göteborgs hamn. Det här mitt under brinnande konflikt. Reaktionerna lät dock inte vänta på sig då Hamnarbetarförbundet fick stöd från sitt belgiska systerfack som först vägrade lossa lasten på måndagsmorgonen.

Det var vid den uppmärksammade Roro terminalen i Göteborgs hamn som fartyget Humbria Seaways under fredagen lastades av strejkbrytare. Bolaget i hamnen anlitade kontorspersonal och chefer för göra jobbet som de strejkande hamnarbetarna i normala fall sköter. Något som fick Hamnarbetarförbundet och deras systerfack runt om i Europa att se rött.

Internationell solidaritet

Fartyget, med destination Gent, kunde med hjälp av strejkbrytarna segla ut från hamnen. Men när det under måndagsmorgonen anlände till den belgiska kuststaden hade hamnarbetarna där informerats om läget och vägrade därför först att lossa lasten. Det här efter ett informationsmöte om situationen i de svenska hamnarna. Senare under dagen lastades dock fartyget av.

”Vi står i full solidaritet med de svenska hamnarbetarna och deras fackförbund”, skriver det belgiska hamnarbetarförbundet AVC i ett inlägg på Facebook under rubriken ”Internationell solidaritet”. Uttalandet har mötts av hundratals likes och delningar.

Senare under helgen, i söndags, förekom även nytt strejkbryteri vid GRT-terminalen i Göteborg samt i Halmstads hamn, enligt Hamnarbetarförbundet.

I en intervju med Hallandsposten säger också Anders Arvidsson, en av de strejkande hamnarbetarna i Halmstad, att användandet av strejkbrytare riskerar att ”eskalera konflikten”.

Artikeln har uppdaterats. I en tidigare version stod inget om att Humbria Seaways senare under måndagen lastades av.

Artikeln har uppdaterats

Publicerad Uppdaterad