Maria Johanssons memoarer – del 4

7.

Lördag den fjortonde november vaknade jag på ett hotell på Östermalm.

Jag hade svimmat mer än somnat kvällen innan. Märkligt hur utmattad jag blivit.

Nej, inte för att jag tog tillfället i akt att ge mig ut och härja på kvällen. Jag hade bara åkt in till centralen och börjat gå. Det småregnade och vinden slet i mig, men det kändes ändå skönt att promenera. Följde ett spårvagnsspår. Efter en bit insåg jag att jag var hungrig, klockan måste ha varit minst 17. Jag gick in på Max. Roade mig nästan mekaniskt med att beställa en falafelburgare med knaperstekt bacon och den minst populära dipsåsen (taco). Det gick ned.

Jo, tänkte jag medan jag tuggade, det får lov att bli hotell i natt. Känns som det skönaste alternativet. Det måste ju krylla av hotell här i city. Ett rent rum som någon annan städar, där kommer jag få ro att tänka.

Med en märklig blandning av spiskummin och baconflott i gommen vandrade jag vidare.

Med en märklig blandning av spiskummin och baconflott i gommen vandrade jag vidare. Gick där jag råkade, hittade krokiga gator jag inte kunde minnas att jag trampat förr. Gick säkert i cirklar, var plötsligt ute på den brusande Sveavägen. Fortsatte gå åt ett håll jag uppfattade som Bortåt.

Jag stannade till i ett hörn och funderade på om jag skulle gå tillbaka mot centralen, där fanns kanske fler hotell trots allt. Insåg att ett äldre par tittade på mig. Jag tittade tillbaka. De sa något till varandra, gjorde en ansats att närma sig. Vad är det med dem, tänkte jag. Har jag fått någon slags intressant aura tro? Eller tacodip i hela ansiktet?

De tittade igen. Jag lät dem fånga min blick till slut.

– Ursäkta, sa mannen tafatt. Vi är här på besök och vi skulle vilja fotografera minnesplaketten.

– Jaha, sa jag förvånat. Jag vet inte var den ligger tyvärr.

Gå till turistbyrån, lantisar.

Kvinnan hickade till lite, hon hade blicken fäst vid mina fötter. Jag kopplade plötsligt, tittade ned och där lyste OLOF PALME i smutsen.

– Å, sa jag och flyttade mig innan jag hade hunnit reflektera över att det vore mycket intressantare att ha vägrat.

Jag stod kvar någon meter bort och grämde mig över detta.

– Kan inte jag få vara med på bilden, hörde jag min mun säga.

Kvinnan tittade förvånat på mig, mannen pillade med kameran.

– Ernst, mumlade hon, kan du ta en till bild..?

Sedan viskade hon något ohörbart. Ernst såg inte mindre förvånad ut, men inte sa han nej heller, vem skulle göra det.

Jag placerade skorna brett isär kring plattan. Hade jag haft kjol hade Palme fått se ett och annat. Mannen lyfte kameran och siktade, kvinnan log nervöst.

– Äsch, sa jag, ta bara en bild med fötterna.

Han lydde och sänkte kameran något. Jag hörde inget klick, men det hörs ju inte så mycket på moderna kameror.

– Tack, sa jag.

Kvinnan log lite mindre nervöst.

– Vill du ha bilden kanske?

– Nä, sa jag, ni får den.

– Hm, sa mannen. Tack.

– Hur mycket betyder Palme för dig? frågade kvinnan, hennes leende började se krampaktigt ut.

– Det var jag som sköt honom, svarade jag i en humoristisk snilleblixt, det var därför jag inte ville ha ansiktet med på bilden!

Jag log stort mot dem men herrskapet skrattade inte, tvärtom. Kvinnan andades in hårt, grep sin man i rocken, såg ut att försöka börja backa. Mannens ansikte var likgiltigt. Antagligen hade han inte hört vad jag sa.

Nämen Maria, sa jag åt mig själv. Inte skrämma åldringar. Och, det där var väl ett ganska väntat skämt, inte ens originellt. Det vet man ju hur många galningar som påstått sig vara mördaren.

Kvinnan hade nästan helt gömt sig bakom mannen, som var upptagen med att pilla kameran in i fodralet igen. Han tittade upp, nu också han med ett litet leende, och gav mig nästa replik:

– Vad tyckte du om Palme då? Minns du honom?

Nej, uppenbarligen hade han inte hört vad jag sa nyss. Jag tänkte febrilt. Vem tycker inte om Palme nu för tiden? Många tyckte inte om honom när det begav sig – men sedan han dog har han blivit ett helgon, och samtidigt har det gått utför med Sverige. Det var väl ungefär den allmänna uppfattningen.

– Jag tyckte om honom som barn, sa jag till slut sakta. Innan han var så känd. Sedan började jag få nån sorts avsmak. Skönt att han dog! Det var nog precis vad Sverige behövde.

Kvinnan såg livrädd ut där hon kikade fram bakom mannen, och mannen såg som om han ville spotta på mig. Jag kände att det var min tur att backa.

– Ursäkta, sa jag och klev av plaketten igen. Jag vet inte riktigt vad jag säger i dag. Vet ni om något bra hotell här i närheten?

Mannen gjorde en förvirrad ansats att svara, men hans fru ryckte honom hårt i armen. De drog sig bakåt, hon stirrande i marken, han stirrande på mig.

Jag tyckte att det fick räcka så, och vände dem ryggen.

Mördartrapporna stegrade sig framför mig. Jag styrde ditåt.
Min övernattningsväska hade börjat skava irriterande mot höftbenet. Den långa rulltrappan till vänster malde långsamt uppåt. Nej, inte ta den, tänkte jag, det skulle du ha gjort i vanliga fall. Gå uppför alla trapporna, det blir bättre.

Efter några steg slog det mig dock att det jag absolut inte skulle gjort i vanliga fall, var att ta tunneln under trapporna i stället. Så jag styrde om stegen. Mot den ändlösa klaustrofobiska gången genom den svarta novemberkvällen.

Men väl inne kände jag inget obehag alls. Bara triumf. Tunnelns oregelbundna väggar buktade sig kring mig, övergick i skinande plåt, dansade som stjärnor. Jag föreställde mig att jag var en Conquering Queen på väg ut ur mitt rymdskepp för att möta mina nya undersåtar.

På andra sidan tunneln gick en gubbe och rastade en hund. Jag svängde vänster.

Där blinkade äntligen hotellskyltar mot mig. Tunneln hade lett rätt.

Kanske sitter Palmegruppen i skrivande stund och försöker identifiera mina leriga fuskskinnskor.

Ja just det. Jag hade ju bara tänkt berätta att jag åt på Max, tog in på ett hotell nära Humlegården, åt lite till i deras restaurang och sedan stöp i säng. Men den här Palmeepisoden var för söt för att ni inte skulle få höra den. Så varsågoda. Undrar vad som hände med det där fotot, förresten. Kanske sitter Palmegruppen i skrivande stund och försöker identifiera mina leriga fuskskinnskor.

 

Hur som helst, där vaknade jag. Bred och skön säng, lagom ljust i rummet. Jag hade sovit gott.

Rullade över på andra sidan, tittade på min ljudlösa mobil. 23 missade samtal, ja, det hade jag väl räknat med. Klockan var strax efter nio.

Jag rullade tillbaka.

Det sista jag mindes från föregående kväll var att jag låg djupt nedbäddad i sängen, kände mig harmonisk och funderade på hur skilsmässoannonsen skulle se ut. Vårt gamla bröllopsfoto var ju en idé, men då kanske många läsare skulle misstolka det hela och inte läsa det finstilta. Nej, ett foto från någon riktigt hemsk släktmiddag, där vi sitter bredvid varandra och ler stelt mot kameran, kom jag fram till. Nöjd därmed hade jag uppenbarligen slumrat in.

Till exempel undrade jag just nu hur ofta kvinnor i min ålder egentligen onanerade.

Jag gnuggade mig i ögonen. Det sved lite, hade nog glömt att ta bort sminket innan jag somnade.

Tankarna tog vid där de slutat, fast jag kände mig inte lika rofylld nu. Funderade på om DN svarat på mitt mejl angående annonsen än. Helst ville jag ha den införd så snart som möjligt.

Jag insåg förvånat att jag saknade internet mer än vad jag tills rätt nyligen kunnat föreställa mig. Kanske borde jag skaffa en sådan där telefon med internet. En sådan som Tessan hade. Kolla mejl när jag ville.

Och andra viktiga saker. Till exempel undrade jag just nu hur ofta kvinnor i min ålder egentligen onanerade.

Men jag hade ju ingen smarttelefonjävel. Så jag rullade över på rygg och gjorde det i stället.

 

*

 

Så småningom skulle jag förstås bli tvungen att ta itu med min nuvarande mobil. Den fortsatte ringa ljudlöst även under lördagen. Inkorgen för sms var sedan länge överfull.

Jag hade ätit en enorm frukostbuffé på hotellet. Brett marmelad och slafsat äggröra i sällskap av nyvakna, försiktiga solstrålar och affärsmän. Hela tiden låg telefonen där på bordet och blinkade och tittade uppfordrande på mig.

Sedan hade jag gått till receptionen och anförtrott dem att jag var på flykt undan min man, och att de absolut inte fick berätta att jag fanns där. Jag lyckades övertala dem att låta mitt rum stå kvar orört över dagen, trots att jag inte var helt säker på att jag skulle sova där igen.

Jag har kontakt med en kvinnojour, och de ska hitta en lägenhet åt mig så snart som möjligt, berättade jag för den storögda blondinen bakom disken. Men jag tar inte vad som helst, jag är van vid en viss boendestandard, tillade jag menande.

Två skavande behov fixade, i alla fall för stunden: mat och husrum.

Jag gav mig ut i världen.

Jag ville hitta någon ostörd plats. Gick genom Humlegården. Tänk, att det plötsligt var strålande sol. Ljus och luft överallt runt mig, men friheten kändes inte lika berusande självklar som i går. I mitt huvud och i kappfickan vibrerade det faktum att jag var jagad.

Jag fortsatte i en riktning jag trodde var norrut. Hela området kändes nytt och outforskat, som en annan stad. Vid en annan liten park, betydligt mindre, svängde jag in igen.

En skylt sa mig något om att området förr varit ett enda stort träsk. Nu var det mer en dyster hed, utblommade rabatter, brunt och grått och tegel. Jag fortsatte uppåt.

Som för att understryka förgängelsen stod en grå kvinna, strimmig av tårar, och stirrade uppgivet i marken. En staty. Jag gick fram, försökte fånga hennes blick uppifrån sockeln, men den hade för evigt vikit undan. Vänsterhanden höll hon halvknuten framför mellangärdet. Magkatarr, kanske.

Jag tittade inte efter den lilla skylten som kunnat ge mig en titel eller ett namn. Ville inte. Jag visste instinktivt vem hon var.

Det var Den Gamla Maria. Grå, sur, flackar bort blicken. Helgonlik i sitt uttråkade lidande, men håller ändå handen dramatiskt framför magkatarren för att få lite sympati.

Just då sammanfattade jag mina tankar i att utbrista ”usch”. Sedan nickade jag åt Den Gamla Maria – hej då! – och svängde vänster. In på någon slags krog som verkade öde, men ändå inbjudande. Det var kallt ute, trots solen.

– Sju centiliter av er äckligaste sprit, tack.

Kappfickan började vibrera igen.

Flickan bakom disken verkade försöka bestämma sig för om hon skulle le eller ge mig onda ögat.

– Äcklig är nog ingen, alla gillar olika! sa hon hurtigt efter några sekunder. Vad tycker du om?

Jag funderade, ackompanjerad av brrrrbrrrr i fickan. Skulle jag följa min vilja och känsla, eller konsekvent bryta alla mönster, göra det totalt oväntade? Det jag trott var min vilja och känsla hade uppenbarligen i 42,5 år osvikligt lett mig till att bli Fru Hela-Sveriges-Medelmåtta.

Å andra sidan hade jag antagligen hela livet trängt bort mina egentliga önskningar.

Brrrrrrrr.

Jag tryckte hårt på kappfickan, den tystnade.

– Jag gillar söta, krämiga saker, sa jag. Men jag vill ha något som är väldigt ovanligt att dricka, som folk inte brukar köpa.

– Inte Baileys då, sa flickan långsamt och stirrade ut i rymden.

Hennes tur att fundera. Ingen avsnäsning än, i alla fall.

Runt oss glittrade minimala dammkorn i solljuset mot de mörka träpanelerna. Vi var ensamma, förutom en kaffe-drickande man i ett hörn, men han kändes som en anställd som inte riktigt börjat passet än.

– Vi har en ganska ny variant, fortsatte hon plötsligt och fångade min blick. Den smakar yoghurt, fast den är gjord på grädde och ägg. Holländsk. Väldigt god att blanda fruktdrinkar med, det gjorde vi i somras!

– Hm, sa jag. Kanske det. Fast nu säger du ju att den är god och populär.

Hennes skratt pärlade. Jag tyckte mer och mer om henne. Yngre kvinnor kunde vara så hemskt otrevliga och överlägsna annars.

– Du, om du verkligen vill prova något annorlunda … Jag har en flaska i kylen som kocken fick i present av en tysk som var stamgäst här. Ägglikör. Inte ens kocken har druckit upp den, så då kan den inte vara speciellt god!

Mannen med kaffet prasslade till med en tidning. Jag tackade ja.

Hon hämtade en flaska som såg ut som en uppspydd omelett, både utanpå och inuti, komplett med en gjuten gula mitt på. Korken var formad som ett halvt äggskal. Det knastrade lite när hon skruvade upp den.

– Smaka lite först, sa hon, den kanske är för äcklig.

– Äsch, sa jag, ge mig en rejäl!

– Okej, sa hon med höjda ögonbryn, jag har varnat dig. Sjua?

Jag nickade.

– Firar du något särskilt? fortsatte hon med ett undertryckt leende medan den tjocka vätskan ringlade ned i ett högt smalt shotglas.

Det såg verkligen inte gott ut.

– Tja, sa jag. Jag ska skilja mig, till exempel.

Hon skrattade så att de korta mörka lockarna hoppade.

– Jaha, ja, han kanske förtjänar en äcklig drink!

– Garanterat! svarade jag.

– För det var en han? tillade hon och knastrade på korken igen.

Ögonen hade färg av mörkt brons. Lite som flottiga femtioöringar, fast vackrare än det låter.

Något sög till i magen på mig.

– Jodå, det var han väl, sa jag och kände mig mindre självsäker.

Nickade, satte mig vid ett bord, drack lite ny självsäkerhet. Den var slemmig och söt och hade en ton av vanilj, men även av något otäckt metalliskt.

Dags att ta fram mobilen.

Antalet missade samtal hade stigit till 35.

Två var från ett nummer jag inte kände igen. Sju från mammas hemnummer. Ett från skyddat nummer. Resterande från mitt eget hemnummer samt Mikaels mobiltelefon.

Jag försökte hålla handen stadig, tog en ny klunk ägglikör fast den gamla helst ville komma upp. Bläddrade i smsen.

Det okända numret var Mia, arbetsplatsombudet jag mejlat. ”Hej Maria, hör av dig till sektionen direkt med detta! Svår men viktig fråga, de har hanterat sånt förut. Hälsningar.” Sedan ett annat telefonnummer. Jaha, skjut ansvaret högre upp bara. Kanske lydde hon också under Ewa.

Mikaels sms gick från ”Vart har du tagit vägen” och ”Vad i helvete håller du på med” via ”Älskade jag är så orolig hör av dig snälla” tillbaka till ”Vad i helvete”. Simon hade också skickat ett meddelande, det berörde mig mer. Mamma kom hem.

Jag började radera Mikaels sms, och nya trillade in. Samma visa.

Tog en klunk till. Visste att jag måste höra av mig, innan polisen började leta.

”Hej familjen. Som jag skrev på lappen så behöver jag vara för mig själv ett tag. Jag har tagit lite ledigt från jobbet också. Var inte oroliga, jag mår bra!”

Jag stannade upp. Vad mer skulle jag skriva? Jag tänkte skicka sms:et till den ihärdige Mikael, men det fanns ju så många andra. Vad bör en kvinna i min situation säga för att lugna dem, få vara i fred?

”Hälsa Simon och Emma att jag älskar dem. Och ring gärna mamma och säg att hon inte ska oroa sig.”

Klick, skicka.

De mörka lockarna, leende bakom min axel. Jag ryckte ofrivilligt till.

Plötsligt var likörglaset tomt. Ja, förutom den slemmiga hinnan som täckte insidan, då.

– Den gick ner?

De mörka lockarna, leende bakom min axel. Jag ryckte ofrivilligt till.

– Jodå. Men jag förstår varför kocken lät den vara!

Nya skrattpärlor. Hon kom fram framför bordet, vilade en bricka på höften.

– Önskas något mer?

– Ja, en kopp kaffe, tack.

Jag återvände till mobilen. Den ringde, igen, så klart. Hemifrån.

Fan kan han inte läsa innantill för.

En halv minut gick. Nytt sms.

”Snälla vi måste få prata med dig!! Simon är övertygad om att du är kidnappad”

En kaffekopp, ett glas vatten och en singelförpackad Samarin dök upp framför mig.

– Jag tror du kan behöva en sån, efter den blandningen, sa servitrisen och blinkade.

Detta var en skarpsynt och rolig tjej. Kanske hade hon koll på hur man roade sig i den här stan? Det kunde jag inte själv skryta med, direkt.

Brrrrrbrrrrrr.

Medan jag egentligen bara ville fånga bronsblicken tvingades jag inse att jag nog måste svara. Annars skulle det aldrig sluta ringa.

– Tack, log jag kort och greppade mobilen.

Den mörklockiga drog sig undan.

– Ja, hej, svarade jag.

– Maria! Mikaels röst var hes. Maria, vad i hela … helvete …

– Sluta svära åt mig, sa jag lugnt.

– Men Maria, vad håller du på med … det är totalt kaos här, fattar du inte hur jävla oroliga vi har varit!

Jag tog en liten klunk kaffe, brände mig på tungspetsen.

– Sluta svära, sa jag. Jag lämnade en lapp. Ni behöver inte vara oroliga.

– Men när kommer du hem då?

– Det vet jag inte just nu. Herregud, det har gått mindre än ett dygn!

– Men … vi är så oroliga … Vi har inte kunnat sova. Och din mamma ringer hela tiden. Hon har fått för sig att du tagit livet av dig!

Mitt gälla gapskratt överraskade både mig själv och mannen i andra änden av lokalen, jag hörde ett rrritch! av tidningspapper som brast.

– Det, sa jag när jag hämtat andan, behöver ni inte vara oroliga för. Jag har aldrig känt mig så levande!

– Vem är han? sa Mikael med sänkt röst.

– Vem? sa jag och tog en ny klunk kaffe och brände mig igen.

– Jamen jag fattar väl att du stuckit med någon karl, när du säger så där. Så jävla typiskt. Man vet ju hur det är med kvinnor i din ålder.

Som den uppmärksamme läsaren nog förstått vid det här laget, var hans ord som att trycka på en knapp.

– Nej fy fan, så det är vad du tror! Det kan jag tala om, att det är ingen jäkla karl. Jag behöver vara lite för mig själv, är det så svårt att fatta. Typisk kan du va själv!

Det blev tyst.

– Kom hem så reder vi ut det, sa Mikael sedan.

– Kanske, sa jag. Det kommer inte hända snabbare för att du skriker på mig, tvärtom.

– Jag trodde vi hade det bra.

– Det kanske vi hade. Men inte jag.

Plötsligt lät det nästan som han grät.

– Hallå? sa jag. Hallå?

– Simon vill prata med dig, kom Mikaels grötiga röst tillbaka.

Innan jag hann säga emot var Simon i luren.

– Mamma? sa han.

Rösten lät så liten.

– Ja Simon, det är jag. Simon, snälla förstå att jag inte är arg på dig eller Emma.

– Emma är jättearg på dig, hickade Simon.

Jaha ja. Jag försökte att inte låta detta störa mig.

– Jaha, sa jag. Okej, jag kan förstå det. Men jag … jag behöver bara vara för mig själv ett tag. Mammor behöver det ibland.

Det blev tyst. Jag hörde hur platt mina ord föll.

– Men mamma, sa Simon med röst på väg att brytas. Vi har varit så rädda. Är det någon som människorovat dig?

– Nej då älskling, inte är jag kidnappad. Jag är hos en kompis i en annan stad just nu bara, tillade jag i en ny snilleblixt.

– Vadå för kompis?

Plötsligt kom lite målbrott i rösten.

– En jag känner bara. En tjejkompis. Men Simon, nu måste jag lägga på. Säg åt pappa att inte vara orolig och inte ringa, jag hör av mig senare.

– Nej lägg inte på!

En bit av mitt hjärta brast och singlade bort.

– Hallå! röt Mikael, som uppenbarligen ryckt luren ur handen på sin son.

– Ja hallå ja.

– Nu slutar du med det här! Vem är du med?

Jag suckade. Tittade mot baren. Den mörklockiga vände snabbt bort blicken, men självklart måste hon ha följt mina repliker i den tysta lokalen. Jag nickade kallande åt henne, hon närmade sig med mindre frimodiga steg än nyss.

– Snälla, kan du säga åt min man att du är min väninna och att han inte ska oroa sig, väste jag med handen över luren.

Femtioöringarna växte men sedan kom en okynnig glimt i dem. Utan ett ord tog hon luren.

– Hallå, sa hon. Hej hej. Jag heter Tina, jag är en vän till din fru. Ville du veta något särskilt?

Lång tystnad.

– Jodå, fortsatte Tina sedan. Jo. Så klart. Men … nej, jag tror inte att – din fru vill inte att jag ska berätta var hon är nu.

– Maria, väste jag.

Så var vi presenterade.

– Jadå, ingen fara. Men Maria vill vara ifred nu, respektera det. Jo jag vet att ni har barn … men … Nej!

Jag snappade åt mig luren igen.

– Hej då Mikael, sa jag och lade på.

Dammet virvlade, tomt och lätt. Min hjärna kändes ungefär likadan.

Det blev med ens alldeles stilla.

Jag fastnade med blicken ute i det kalla solskenet. Dammet virvlade, tomt och lätt. Min hjärna kändes ungefär likadan.

Jag vaknade av att Tina stod vid mitt bord med en Baileysflaska i famnen.

– Vill du ha en liten? Jag tror det skulle sitta fint. Mycket godare än ägglikören.

Jag såg mig yrvaket omkring. Mannen med tidningen var borta.

– Ja tack.

Jag fattade glaset och gav henne ett snabbt leende från sidan. Vände blicken tillbaka ut i solen. Ja herregud, detta var godare än ägglikören.

Förstod sedan att Tina stod kvar i min ögonvrå. Jag tittade dit igen, osäker på om jag borde känna mig irriterad eller glad. Men nu såg Tina själv återigen mer osäker ut, nästan nervös, tittade ned när jag såg på henne. Men stod kvar gjorde hon.

Det måste ha varit mitt samtal med Mikael. Kanske hade jag rentav imponerat på flickan.

Jag gillade tanken.

– Jag kan berätta mer sen, om du vill veta, sa jag och tittade ut genom fönstret igen. Men just nu vill jag gärna bara dricka Baileys för mig själv.

Solen hade stigit, strålar träffade glaset i en liten explosion när jag lyfte det för tredje gången.

Där och då bestämde jag mig för att bara göra precis vad jag ville och kände för.

Nu efteråt inser jag att jag inte hade något val. Historien om Maria Johansson hade börjat ta fart, och jag var inte den som tänkte stoppa karusellen.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
3 dagar sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
3 veckor sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad